Var tvångssteriliseringarna rasistiska?
En del forskare och debattörer ifrågasätter om de tvångssteriliseringar Sverige genomförde från 1934-75 kan kopplas till rasism. Istället betonas sociala anledningar. Andra forskare och debattörer betonar däremot rasismen som en av de viktigaste orsakerna. Men debatten är snårig och inte enkel att följa.
Det brukar påstås att tvångssteriliseringarna var något gammalt från 1930-talet som klingade av med åren. Men det stämmer inte! Tvångssteriliseringarna ökade efter Andra Världskriget och toppar runt 1950, men sedan ökar de igen och toppar på nästan lika höga siffror runt 1971. Steriliseringarna motiverades ofta annorlunda vid olika tider, men sett till det totala antalet går det inte att säga att de klingade av. (1)
Cirka 63 000 människor tvångssteriliserades. De officiella anledningarna till att de steriliserades var flera: eugeniska (att förbättra aveln av människor), sociala, medicinska och homofobiska. Ofta var det en blandning av dessa anledningar. Och vad en nutida skribent väljer att betona blir således avgörande för att besvara frågan om dåtida rasism.
I en del historiska standardverk betonas ofta just de sociala och mentala anledningarna till tvångssteriliseringarna. Rasism, rasforskning eller eugenik nämns ibland inte alls. Till exempel Norstedts historiebok (2013) skriver:
“Mellan 1935 och 1975 steriliserades, med eller mot sin vilja, 63 000 personer, ofta så kallade sinnesslöa eller kvinnor som bedömts som promiskuösa, det vill säga sexuellt lössläppta.” (2)
Överläkaren Patrik Persson avfärdar i Läkartidningen helt att steriliseringarna skulle handla om rasism. Istället pekar han just på sociala frågor:
“I de fall där zigenare och tattare blev steriliserade skedde det på social indikation.” (3)
En helt annan syn har lärarsajten SO-rummet. De beskriver rasismen och könsdiskrimineringen som några av de viktigaste faktorerna:
“Det finns mycket som tyder på att den romska gruppen ”resande” var särskilt utsatt för sterilisering. Ingreppen drabbade fattiga människor och personer i utsatt social ställning. Majoriteten av dem som steriliserades var kvinnor. Personer som ansågs ha någon psykisk funktionsnedsättning var särskilt utsatta.” (4)
Hur kan debattörer komma till så olika slutsatser? Vilka fakta grundar de sina analyser på? Hur bemöter de varandras argument? Vi tar det från början!
Avslöjandet
Debatten om tvångssteriliseringarna inleddes 1998 med Maija Runcis doktorsavhandling “Steriliseringarna i folkhemmet”. Boken var ett stort pionjärarbete. Hennes frågeställningar byggde framförallt på ett (mycket befogat!) genusperspektiv. Runcis skriver själv att:
“I min avhandling Steriliseringar i folkhemmet, valde jag att studera steriliseringslagarnas tillämpning utifrån ett genusperspektiv. Jag ställde mig frågan hur det kom sig att 93% av de steriliserade individerna var kvinnor, när lagarnas tillämpningsområde gällde ”vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. Ansågs kvinnor vara mer utsatta för ”sinnesslöhet” eller själslig ”rubbning” än män? Svaret blev, kanske något förvånande, nej! Den samtida medicinska sakkunskapen visade att förhållandet var helt tvärtom, dvs. ”sinnesslöhet” och sinnessjukdom hade bekräftats vara vanligare hos män. Alltså måste andra argument sökas för att finna förklaringar till kvinnors överrepresentation i materialet.” (5)
Runcis huvudlinje var således en självklar frågeställning om kvinnoförtryck. Inte alls konstigt, med tanke på att över 90 procent av de drabbade var kvinnor! Andra perspektiv behandlades inte lika utförligt. Sedan dess har Runcis skrivit artikeln “Historikern, experterna och steriliseringarna av resanderomer” (2016). Här försöker hon svara på frågan huruvida tvångssteriliseringar av resanderomer var vanliga?
“De sakkunniga gick som katten kring het gröt vad gällde benämningen ”tattare”, vilket medförde att kategorin i steriliseringslagens praktik inte pekades ut som en särskild ras, utan i förekommande fall steriliserades på grund av “vagabonderings-tendenser” eller “asocialt levnadssätt”. Denna tvehågsenhet visar tydligt att experterna inte var överens om hur kategorin ”tattare” skulle definieras och identifieras och därför kom de att inkluderas i den allmänna kategorin misskötsamma och ”asociala” individer. Det är i ytterst få steriliseringsansökningar som benämningen ”tattare” anges och efter 1955 försvann begreppet helt i steriliseringsansökningarna.” (6)
Runcis genomför sedan en delundersökning på Göteborgs och Bohuslän av några familjer som kallades “tattare” av myndigheter:
“Den studie jag har redogjort för visar att resanderomernas berättelser om steriliseringar ligger väl i linje med hur dåtidens vetenskap och experter såg på dem som en grupp som borde komma i fråga för steriliseringar, samtidigt som jag hittills har hittat ytterst få belägg för att resanderomer var en speciellt utsatt grupp vad gäller de faktiskt genomförda steriliseringarna.” (7)
Det är naturligtvis en skillnad mellan att faktiskt bli steriliserad och att leva under ett ständigt hot om att bli steriliserad. Men när frågan ställs om romer “drabbades” av tvångssteriliseringarna – så avses oftast endast de fysiska övergreppen. Men att leva under hot om terror är också ett övergrepp. Hur utbrett var politiker och myndigheters hot att romer skulle tvångssteriliseras? Om det visar sig att hoten var vanliga både bland myndigheter och politiker – var det då verkligen sällsynt att hoten sattes i verket? En tredje fråga handlar om huruvida det fanns motståndare till tvångssteriliseringar på den tiden? I debatten framställs ofta myndigheter, politiker och debattörer som eniga – men fanns det vid denna tid även tankegångar som kritiserade tvångssteriliseringar?
Källkritik
Ett grundläggande problem är begreppen som används i historiska källor. Idag använder forskare begreppet “självdefinition” som grund för huruvida en person tillhör en folkgrupp eller ej. Det går alltså inte att klistra etniska etiketter på någon utan att fråga. För att till exempel folkräkningar (där människors folkgrupper redovisas) ska bli internationellt accepterade, så måste dessa folkräkningar bygga på just “självdefinition”. Det går inte att gissa, eller försöka uppskatta, hur stor en folkgrupp är. Ingen annan kan klistra på en etikett att du tillhör – eller inte tillhör – en viss folkgrupp.
Många historiker hittar begrepp som “tattare” eller “zigenare” i historiska källor, men det går inte därav att helt säkert dra slutsatsen att dessa människor faktiskt var romer. Det kan mycket väl bara vara fördomar hos dem som skrev ned dessa kommentarer. Omvänt så kan det mycket väl finnas romer bland dem som inte kallas så av myndigheter. Det kan bero på att dessa människor smälte in i samhället eller på att uppgiftslämnarna inte ansåg det nödvändigt att anteckna etnicitet – eller inte ville skylta med att ha fördomar.
Idealt borde således forskare istället utgå från nu levande människor som säger sig tillhöra en folkgrupp och sedan leta sig bakåt – för att studera huruvida äldre släktingar drabbats av tvångssteriliseringar. Som det nu är, grundas de flesta analyser tyvärr på ett material som är mycket tveksamt. Det bygger ofta på fördomsfulla anteckningar av människor som inte vet något om den kultur de påstår sig bekämpa.
Beräkningarna
Med alla dessa reservationer så närmar vi oss således frågan om tvångssteriliseringarna även hade rasistisk grund? En av dem som hårt kritiserat linjen att det inte skulle handla om rasism är journalisten Bo Hazell:
”Statistiska beräkningar utefter den statliga utredningen 1997 visar att mellan 600 och 700 av de inskickade steriliseringshandlingarna kategoriserades gälla ”tattare”. Av dessa lär 450 och 500 medborgare ha steriliserats mot sin vilja med hänvisning till sitt etniska ursprung. Eftersom antalet ”tattare” efter myndigheternas rasregistrering 1944 ansågs vara 8 000 individer som bodde i 2 000 hushåll innebär det att minst var fjärde resandehushåll hade någon som blev tvångssteriliserad.” (8)
Hazells beräkning redovisas i Vitboken om förtrycket av romer i Sverige. Den är således allmänt spridd och välbekant. Jag hittar inga forskare som konkret bemöter Hazells beräkningar. Det är anmärkningsvärt, med tanke på hur mycket som skrivits om tvångssteriliseringarna, att så dramatiska uppskattningar lämnas helt utan kommentarer – samtidigt som de har en framträdande plats i Vitboken. Beror det på att han anses oseriös, som journalist och inte forskare, eller på att uppgifterna så totalt kolliderar med den etablerade synen att tvångssteriliseringarna främst hade sociala orsaker?
Problemet är att om du arbetar med absoluta tal, så kan det verka som om få romer tvångssteriliserats. Men om du sedan jämför detta med dåtida myndigheters uppskattning av den romska gruppens totala storlek – så blir bilden en helt annan. Eller i alla fall den objektiva osäkerheten i siffrorna mycket större.
“Även steriliseringsutredningens analys av de tre fall som hade definierats som ”zigenare” är missvisande, menar (forskaren Paulina) de los Reyes, som också menar att om utredningen hade relaterat de identifierade fallen till de uppgifter om antalet ”zigenare” om 498, som Socialstyrelsens inventering kom fram till, hade man med en konfidensgrad om 95 % kommit fram till ett konfidensintervall som spänner mellan 28 och 210 fall. Konfidensintervallet är, som de los Reyes framhåller, visserligen för stort för att kunna dra några slutsatser om hur många romer som utsattes för sterilisering. Likväl menar hon att siffrorna kan läsas som en indikation på att fler romer än vad som hittills har gjorts gällande kan ha varit utsatta för steriliseringsingrepp, framför allt i förhållande till den romska gruppens storlek på 1940-talet.” (9)
Dåtidens synsätt
En intressant fråga är varför möjligheten till tvångssterilisering började diskuteras just på 1930-talet? Det skedde en gradvis frikoppling mellan humaniora och naturvetenskap i slutet av 1800-talet. Tidigare hade till exempel läkare tvingats svära den så kallade Hippokratiska läkareden, där det bland annat står:
“Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter, och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika.” (10)
Men 1886 avskaffas kravet att läkare ska svära denna ed. Jag säger inte att detta enskilt skulle vara den främsta anledningen till tvångssteriliseringarna, men det är ett tecken på förändrade prioriteringar inom läkarkåren.
Ofta framställs det som om hela dåtiden var anhängare till tvångssteriliseringar. Men så var det inte! Katolska kyrkan har ofta spelat en reaktionär roll i historien. Men när det gällde tvångssteriliseringar så satte påven Pius XI ner foten ordentligt redan 1930: “De offentliga myndigheterna har ingen makt över medborgarnas kroppsdelar och kan aldrig av rashygieniska eller några som helst andra skäl skada eller inkräkta på deras kroppsliga integritet”. (11) Året efter förbjöd han katoliker att ha något att göra med sådant.
Idag betonar således många historiker och debattörer den sociala aspekten eller könsskillnaderna som grund för steriliseringarna. Men det ursprungliga 1929 års steriliseringsbetänkandet avfärdar tvärtom fattigdom och betonar samtycke – med undantag just för eugenik:
“Det betonades särskilt att ”det icke är fråga om högre eller lägre samhällsklasser eller om ekonomiskt bättre eller sämre ställda” individer. Likväl framkom synpunkten att det fanns individer: ”som ur ärftlighetssynpunkt äro väl rustade och som samhället väl behöver, […] å andra sidan individer, vilka ur samma synpunkt äro att betrakta som sjuka och i biologiskt avseende mindervärdiga och beträffande vilka det ligger i samhällets intresse, att de uppträda i så litet antal som möjligt.” (12)
På den tiden (1930-1940-tal) användes ofta begreppet “asociala”, när de skulle beskriva vilka målgruppen var. Det är ett begrepp som kanske för tankarna till socialgrupper eller fattigdom – men som synes ovan var de INTE målgruppen; i alla fall inte inledningsvis. “Asociala” var istället ett samlingsbegrepp för oönskade grupper. Det handlade om att begränsa rätten till ärftlighet, att bedriva ett mänskligt avelsprogram.
Under de fem år som följer efter betänkandet ovan så skärps steriliseringsförslaget ytterligare och 1934 kommer så den första steriliseringslagen vilken innebar specificerade “situationer där ett ingrepp fick ske utan samtycke. /.../ En eugenisk indikation förelåg om någon kunde antas föra över ärftlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Den sociala indikationen definierades som att någon var ”för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn.” I båda dessa fall var indikationerna kopplade till ”psykisk rubbning” som enligt lagen (och dåtidens synsätt) var en förutsättning för operation.” (13)
Men kraven på mer omfattande tvångssteriliseringar ökade:
“År 1941 antog riksdagen Lag om sterilisering som ersatte 1934 års lag. Den omfattade även rättskapabla personer som gav sitt samtycke. Den sociala indikationen vidgades till att omfatta begreppet ”asocialt levnadssätt”.” (14)
Vilka som är måltavlan för det “asociala levnadssättet” blir tydligt, när riksdagsledamoten Verner Vilhelm Hedlund (S) debatterar:
“Asocialt levnadssätt står ofta i ett visst samband med själsliga rubbningar. Jag tänker därvid på alkoholister, lösdrivare, tattare och återfallsförbrytare.[…] Jag förstår icke, varför dessa människor skola få sätta barn till världen.” (15)
Sveriges största parti kopplade alltså den “asocialitet” som krävs för tvångssterilisering direkt till gruppen “tattare”. De övriga riksdagspartierna använde liknande språkbruk. Men dessa människor såg oftast inte sig själva som rasister. De löste den gordiska knuten genom att helt enkelt vägra erkänna att resandefolket var en folkgrupp. Istället för övergrepp på en folkgrupp – så kallades det ingrepp mot “asocialitet”. Att därmed inkludera “tattarna” blev därför okontroversiellt.
Efter Andra Världskriget inledde FN en uppgörelse med rasism. I december 1948 kom FN:s Folkmordsdefinition, där det tydligt står att som “folkmord” räknas inte bara rena mord, utan även:
“Att avsiktligt inskränka en grupps livsvillkor i syfte att förstöra hela eller delar av gruppen. Att införa åtgärder avsedda att förhindra barnafödande inom gruppen. Att med tvång flytta barn ur gruppen till en annan grupp.” (16)
Men eftersom Sveriges Riksdag styvnackat vägrade erkänna att romer var en folkgrupp – så föll denna platt till marken i Sverige. Jag får en känsla av att det ansågs omodernt att alls tala om folkgrupper överhuvudtaget; typ som lite allmoge med ‘knätofs’. Än idag är det sällsynt att Folkmordsdefinitionen hänvisas till, när det talas om folkgrupper i Sverige. Men även internt växte ifrågasättandet av grunden för tvångssteriliseringarna:
“Påståendet om "ärftlighetens stora betydelse" kontrasterar också mot en av medicinalstyrelsen utgiven cirkulärskrivelse 1948 där det heter att "Det skall erinras om att många fall av sinnesslöhet icke är ärftliga (---) Det har enligt erfarenheter i medicinalstyrelsen icke sällan förekommit, att i unga år såsom sinnesslöa steriliserade personer efter några år uppnått en avsevärt högre eller normal intelligensålder, och ådagalagt en god social anpassning. Möjligheten av eftermognad måste därför i många fall, och detta gäller även när viss men ej helt avgörande eugenisk indikation föreligger, allvarligt övervägas"” (17)
Många skribenter påstår att tvångssteriliseringarna upphörde 1975, men 1972 införs steriliseringskrav för transpersoner som vill byta kön. 2009 fastslog Europakommissionens kommissionär för de mänskliga rättigheterna att steriliseringskravet på transpersoner strider mot Europakommissionen. Trots detta upprätthölls tvångssteriliseringarna ända till 2013.
Det brukar sägas att man inte ska döma historiska oförätter med dagens ögon. Men lika sant är att man inte kan använda dagens begrepp för att förklara dåtida övergrepp. Att beskriva de drabbade som “socialgrupp” är ohistoriskt.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 3-4 2020. Källor: (1) Statistikkälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssterilisering_i_Sverige#/ media/Fil:Steriliseringar_1935%E2%80%931979.svg (2) “Sveriges historia 1965-2012”,sid 380, red Jenny Andersson och Kjell Östberg, Norstedts, 2013, sid 380. (3) Persson,Patrik, Läkartidningen 1998, https://web.archive.org/web/20111208141937/http://ltarkiv.lakartidningen.se/1998/temp/pda16874.pdf (4)https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/steriliseringspolitiken-i-sverige 200821 (5) Runcis, Maija. 2016. “Historikern, experterna och steriliseringarna av resanderomer.” ur I: Sandén, A. & Elgán, E. (red.) “Kunskapens tider: Historiska perspektiv på kunskapssamhället.” Pp. 110–127. Stockholm: Stockholm University Press. DOI: http://dx.doi.org/10.16993/bai.h. License: CC-BY 4.0 (6) Ibid (7) Ibid (8) Hazell, Bo (2011), “Resandefolket. Från tattare till traveller”, sid 132–133. (9) Vitboken “Den mörka och okända historien” Ds 2014:8https://data.riksdagen.se/fil/98CCB81F-BA8D-4A13- B946-039B4C86DAE0 (10) Bra Böckers uppslagsverk, band 11 (1976), sid 19 (11) Källa: Piltz, Anders i Signum 1997 nr 6 http://www.signum.se/archive/read.php?id=156 (12) Vitboken “Den mörka och okända historien” Ds 2014:8, sid 114 https://data.riksdagen.se/fil/98CCB81F-BA8D-4A13-B946-039B4C86DAE0 (13) Ibid sid 115 (14) Ibid sid 122 (15) Hedlund, Verner Vilhelm (s), Andra kammarens protokoll, Nr 25, 1941, sid 43. (16) FN:s Folkmordsdefinition 1948 https://www.un.org/en/genocideprevention/documents/atrocity-crimes/ Doc.1_Convention%20on%20the%20Prevention%20and%20Punishment%20of%20the%20Crime%20of%20Genocide.pdf (17) SOU 200:20 “Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975”, sid 38-39 https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2000/03/sou-200020/
Video från ERIAC:s symposium i Stockholm.