“Det svenska hatet”
Recension av Gellert Tamas bok “Det svenska hatet”, Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 1-2 2017. En kortare recension publicerades även i Folket i Bild nr 3 2017.
Bokomslaget är svart, men innanför är själva boken vit. Det ska säkert symbolisera något, men jag vet inte riktigt vad.
Lite så är det också med boken. Du får en känsla av att Gellert Tamas bevisar något, men det är oklart exakt vad. Tamas säger sig ha "valt ett antal skärvor och bilder av vår verklighet". I ordet "valt" ligger problemet.
Splittrar hatarna
Gellert Tamas är maniskt fixerad vid sverigedemokraten Kent Ekeroths judiska bakgrund och i det närmaste ointresserad av den underliggande rasismen i Sverige. Framväxten av främlingsfientliga rörelser nämns, men förklaras inte utförligt. Rasismens historia före Andra Världskriget behandlas inte alls. Tamas medger att många nationella ser med tvekan på Kent Ekeroth, just på grund av hans judiska bakgrund, som ändå utgör bokens grund. Varför? Varför ska analysen av en hatares mekanismer fokusera på något som tydligen splittrar just hatarna? Är därmed inte själva frågeställningen tveksam?
Saknar precision
Missförstå inte: ambitionen att förklara hatet hos högerextremisterna är bra och Tamas har lagt ner ett enormt arbete. Men grävande journalistik måste mycket precist kunna leverera anklagelsepunkter. Här grävs det i personers barndom enbart för att skildra ett stämningsläge. Om flera anonyma personer till exempel säger att den tonårige Kent Ekeroth var en dålig festfixare, så måste du som journalist kunna motivera varför sådant skvaller ska publiceras?
Hatpredikanten Ekeroths uppväxt buntas ihop med massmördares. Men att sprida hat är ändå inte detsamma som att utföra mord. Ekeroths egen officiella historia är tillräckligt otrevlig i sig själv. Ska en granskande journalist ägna sig åt att genomföra karaktärsmord eller diskutera sakfrågor? Det blir en sorts psykoanalys utan huvudpersonens medverkan. Och följdriktigt beklagar sig Tamas över Kent Ekeroths ovilja att delta. Denna beklagan är i sig lite konstig; eftersom granskning av makthavare inte borde behöva kräva deras medverkan. Men den underliggande psykoanalytiska tonen gör att läsaren börjar undra över vad Ekeroth själv anser om alla påståenden?
Medlöparna?
Alice Miller skrev böcker där hon diskuterade om bl a barnuppfostran i Tyskland lade grunden för nazisterna? Miller pekade på faktorer liknande de Tamas nämner. Men frågan är om hat generellt kan förklaras genom att fokusera på enskilda personer? Behövs det i så fall en särskild analys av alla medlöpare och de som tiger? Den verkligt intressanta frågan är ju varför många människor lyssnar på hatarna? Inte att det finns ett litet antal foliehattar.
Olof Rydström
Här är en länk till FiB:s kortare version: http://fib.se/index.php/article/det-svenska-hatet
“Ryska Revolutionen 1900-1927”
Recension av Robert Services bok “Ryska Revolutionen 1900-1927”, översättning Claes Göran Green, recension av Olof Rydström, publicerad i Folket i Bild nr 1 2014
“Stalinismen var ett oäkta barn av leninismen. Lenin skulle säkerligen ha tagit avstånd från det men han skulle aldrig på ett övertygande sätt ha kunnat frånsvära sig faderskapet.” (s 21) Det låter som en väldigt träffande liknelse - men vad menas egentligen? Hur ser kopplingarna ut mellan Stalins och Lenins tankar? Det får du aldrig veta. Ingen av deras texter redovisas. Likaså sägs: “Men om Lenin inte gett honom en karta skulle Stalin aldrig haft möjlighet att välja sitt mål.” (s 146) Kopplingen mellan dem betonas, men undersöks inte.
Oviljan att citera de ideologiska källorna är ett stort problem. Det gäller inte bara analysen av marxister. Så här beskrivs kontrarevolutionärerna: “Splittring och låg moral hos bolsjevikernas fiender gjorde dessutom Lenins arbete lättare.” (s 115) Varför var de splittrade? I vilket avseende hade de låg moral? Ett annat exempel: “Samtidigt var företagarandan hos fabriksägarna i Moskva mångomtalad.” (s 42) Hur definieras begreppet “företagaranda”? Hur jämförs företagarandans ryktbarhet i Moskva med andra städers ryktbarhet?
Mängder av statistik och rena faktauppgifter blandas med svepande slutsatser. Det är inte fel i sig att generalisera, men uppgifterna måste kunna bevisas eller motbevisas. Robert Service skriver till exempel: “Apatin och fientligheten tilltog i samhället, men partiet lyckades hålla liv i idéerna om att en bättre värld höll på att skapas” (s 138) Hur mäts apati? Hur kontrolleras vilka idéer som hölls vid liv? Analysen hänger i luften.
Litet kul är ändå att Robert Service, i förbigående, nämner uppbyggnaden av fotbollsklubbar som ett samhällsstabiliserande instrument i Västeuropa. Det är en slutsats som påminner om Desmond Morris klassiska fotbollssocioilologi “The Soccer Tribe” - Fotbollsstammen.
Olof Rydström
“Hatet - en bok om antifeminism”
Recension av Maria Svelands bok ”Hatet - en bok om antifeminism”, recension av Olof Rydström, publicerad i Folket i Bild nr 4 2013
Hat är ett träffande ord. Någon egen ideologi har inte motståndarna till feminism. De inte bara kritiserar kvinnokampen - utan ser konspirationer där männen är de förtryckta. Gubbgnäll slår över i systematiskt hat. En återkommande myt i feministhatarnas värld är den om ”kvinnor och barn först” till livbåtarna sjunkande skepp. Maria Sveland skriver: ”Enligt Mikael Elinder, på Nationalekonomiska Institutionen vid Uppsala universitet, var Titanic ett av de två undantagen i historien där regeln ”kvinnor och barn först” praktiserades. Av de 18 största fartygsolyckorna har det tvärtom visat sig att denna oskrivna regel inte alls praktiserats, ofta är det just kvinnor som omkommit medan männen klarat sig.”
Sveland beskriver hur feminismen under det senaste decenniet varit utsatt för ren förföljelse. Medias uppdrag att granska samhällsdebattörer har urartat till att försöka förvrida feministers uttalanden. Hon går igenom hur debatten ändrade karaktär efter teveprogrammet om könskriget av Evin Rubar 2005. Även etablerade journalister deltog i hetsen mot Eva Lundgren - som forskat om mäns våld mot kvinnor. Sveland beskriver kortfattat förhistorien och ger skrämmande exempel på hur journalistiken drevs i en anda av omvänd bevisbörda; där Lundgren skulle bevisa att hon var oskyldig. Hur kunde journalister och forskare acceptera denna häxprocess?
Sveland beskriver ett medielandskap där udda debattörer tillåts sätta agendan: ”När (Pär) Ström i tio minuter får debattera sin bok i en morgonsoffa i teve ges han en oproportionerlig legitimitet. Det handlar trots allt om en man som på allvar menar att manliga musiker är förtryckta eftersom kvinnliga musiker - till skillnad från manliga - kan sälja sin musik genom att anspela på sex.”
Tyvärr har Maria Svelands journalistik lett till en personförföljelse. Nu tränar hon kampsport och hennes barn är extra vaksamma inför främlingar. Det är Sverige 2013 - när granskarna blir medias hackkycklingar och mobbarna behandlas som seriösa debattörer.
Olof Rydström
“Alla borde vara feminister”
Recension av Olof Rydström. Recension av Chimamanda Ngozi Adichies bok “Alla borde vara feminister”, Albert Bonniers Förlag, Översättning: Niclas Hval. Publicerad i Folket i Bild nr 4 2016
För många är feminist ett laddat ord, för andra är det en självklarhet. Den nigerianska skönlitterära författaren Chimamanda Ngozi Adichie generaliserar träffande utifrån sina egna erfarenheter, sin släkt och framförallt sin mormor. I de flesta fall är exemplen tyvärr relevanta även för Sverige.
Metodiskt bemöter hon alla vanliga invändningar mot feminismen; gärna med en dos sarkastisk humor. Kvinnor förminskas. De förväntas laga mat hemma, men stjärnkockarna anses nästan uteslutande vara män. När en väninnas fästman hjälper till med hemarbetet så tackar hon mannen – trots att båda arbetar utanför hemmet.
Chimamanda Ngozi Adichie har fått kritik för att hon istället borde tala om allmänmänskliga problem och inte om feminism. Ngozi Adichie svarar: “... att välja det vaga uttrycket mänskliga rättigheter är detsamma som att förneka det specifika och säregna problemet med vår syn på könen. Det är ett sätt att låtsas att det inte är just kvinnor som har exkluderats i många århundraden.”
Hon beskriver en väninna som gift sig. Efter att de varit gifta ett tag påpekar mannen att han inte längre känner igen sin fru. Kvinnan har medvetet tillgjort försökt vara sådan som hon tror att mannen vill. När hon sedan är sig själv – ja, då känner mannen inte igen henne. Detta att inte våga vara sig själv är ett genomgående tema i boken. Vem förväntar sig andra att du är och vem är du av fri vilja?
Ngozi Adichie ser inte bara förtrycket av kvinnor; utan även hur manliga myter skapas: “Vi gör pojkarna en stor otjänst när vi uppfostrar dem som vi gör. Vi undertrycker deras medmänsklighet. Vi definierar manligheten mycket snävt. /.../ Vi lär pojkar att passa sig för att visa rädsla, svaghet, sårbarhet” Hon ställer frågan: “Hur skulle det vara om vi bara slutade att prata om manlighet som något man kan förlora?”
Denna pamflett, i god bemärkelse, var ursprungligen en TED-föreläsning på YouTube från 2012. Filmen har setts av flera miljoner och använts av Beyoncé i låten Flawless som i sin tur har visats över 20 miljoner gånger. Nu ska boken delas ut till gymnasieelever i andra ring.
Olof Rydström
“Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi”
av Olof Rydström, publicerad i Folket i Bild nr 1 2015 Recension av Antonio A Santuccis bok: “Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi”Förord Eric J Hobsbawm, Presentation Joseph A Buttigieg, Utgivare Lelio La Porta, Översättning Gustav Sjöberg, Celanders Förlag
Varför blir det ingen revolution? Varför ansluter sig inte majoriteten till kommunisterna? Ungefär så kan man kanske sammanfatta ett par av Gramscis frågeställningar.
Gramsci svarar: “Människan är framför allt ande, det vill säga historisk skapelse, och inte natur. Annars skulle man inte kunna förklara varför socialismen ännu inte förverkligats, då det ju alltid funnits utsugare och utsugna, skapare av rikedomar och egoistiska förbrukare av dem. Faktum är att mänskligheten bara lite i taget, skikt för skikt, har kommit till medvetande om sitt eget värde och erövrat rätten att leva oberoende av de mönster och rättigheter som tidigare i historien gjort sig gällande för minoriteter. Och detta medvetande har inte formats under fysiologiska nödvändigheters brutala sporre, utan först somligas och sedan en hel klass intelligenta reflexion över vissa händelsers orsaker och över de bästa medlen att vända dem från förevändning för underkastelse till signal för uppror och samhällelig rekonstruktion.”
Ansatsen börjar med en klassanalys och slutar med att betona de intellektuella. Ett problem med lösningen är att den riskerar bli ett alibi för att inte föra en dialog med arbetarklassen, vilken betraktas som omogen om den inte har samma lösningar som de intellektuella. Ett annat, mer praktiskt, problem är att det är svårt för överklassen att kontrollera hela arbetarrörelsen, men lätt att låta teoretiker sitta på universiteten och ordna seminarier för sig själva.
Om sina många tidningsartiklar skriver Gramsci: “...de skrevs för dagen och borde enligt mig dör efter dagen.” Det låter ödmjukt, men här finns, tror jag, en farlig kärna: Gramscis brist på tillit till läsaren; att människor inte förmår vara dialektiska och se tidsandan när artiklarna skrevs. Denna syn gör att gramsciansk debatt blir än mer akademiskt avskild från folkflertalets verklighet. Det räcker inte att skriva artiklar i vänstertidningar för att betraktas som deltagare i den marxistiska debatten. Avståndet till arbetarklassen växer ytterligare.
Bokens språk slår tyvärr ofta över i en panegyrik som blir stolpigt svårläst. Om Gramscis politiska skrifter får vi veta att de är “... ett enastående dokument från en exemplarisk politisk och intellektuell bana, och från en avgörande period i Italiens och arbetarrörelsens historia.” Det är fras utan mening. Återigen är bristen på förståelse för dialektik slående. Gramsci är verkligen en intressant tänkare i många sakfrågor, men han bör läsas kritiskt och inte som en felfri ledstjärna.
Olof Rydström
“Röda Fanor”
Recension av Olof Rydström. Recension av August Strindbergs ”Röda Fanor” – samlingsvolym med Röda Rummet, Svarta Fanor, Det Nya Riket, och Lilla Katekes för Underklassen, Kata Förlag, Efterord Daniel Suhonen. Publicerad i Folket i Bild nr 2 2013
Kvinnohataren Strindberg, antisemiten Strindberg, alkemisten Strindberg, socialisten Strindberg, ordkonstnären Strindberg, modernisten Strindberg, stockholmsskildraren Strindberg. Det finns täckning för alla dessa epitet. Men man hör aldrig epitet som: klurige Strindberg, beläste Strindberg eller trevlige Strindberg.
”Röda fanor” är ett urval politiska Strindbergtexter för att se vad den store författaren egentligen själv tyckte. Ibland tyckte han för mycket. Som Jan Myrdal påpekat; är många av texterna om kvinnor skrivna i affekt av en kränkt äkta man. Sådant blir sällan bra. Strindberg skriver sitt liv med känslor och åsikter, på gott och ont, likt Rousseau. Det ger oss som läsare en närhet till hans inre värld. Men det öppnar också för en Strindbergsforskning som lätt genererar sekteristiskt introverta analyser. Bättre då att läsa själv.
Det målande språket och föraktet för lismande människor är viktiga hörnstenar i Strindbergs författarskap och gör beskrivningen av överhetens sociala nätverkande träffsäker. Här avslöjas skentrevligheten. Strindbergs ”Lilla katekes för underklassen” är däremot text av en typ som författare och skribenter ofta skriver för att skapa ordning i sina tankar. Kajsa Ekis Ekman noterar att Strindberg inte använder den politiska höger-vänster-skalan. Istället talar han om underklass. Så får man inte säga i mainstreammedia. Inte då och inte idag.
Strindberg låter ofta catchy: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.” Det dånar kraftfull retorik från en talarstol, men konceptet håller inte för granskning. Det illustrerar problemet med Strindbergs politiska texter: De är pamfletter och inte debatt. Här finns en del sanningar, men alldeles för litet resonemang. Karikatyrerna kan ibland vara träffande, men lika ofta ramlar de utför rättshaveristens stup. August Strindberg tvingar ändå läsaren att tänka själv. Kanske är detta det bestående värdet.
Olof Rydström
“Vi kan inte ha det så här”
av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2012 - Recension av Göran Greider "Vi kan inte ha det så här - litteratur och politik 2001-2012", Karneval Förlag
Titeln ”Vi kan inte ha det så här” leder förstås till följdfrågan: Hur ska vi då ha det? Greider konstaterar att ”medierna är konsekvent motvilliga till att medvetandegöra sina läsare och tittare om förledande dramaturgi och ofta liknar väktare av esoterisk kunskap”. Denna artikel- och diktsamling ska kanske ses som ett försök avslöja dramaturgin och skapa mer intressanta frågeställningar. Här analyseras Carl Larsson, Anders Zorn, Erik Axel Karlfeldt - men även moderna författare som Kerstin Thorvall och Jenny Wrangborg.
I ett längre avsnitt diskuteras Bourdieus teorier om människors kulturella kapital: ”det enda tillåtna sättet att nämna klass blev att diskutera klassresan”. Greider har ett fräscht och ovanligt användarperspektiv på Bourdieu: ”Han ser följdverkningarna av den nya finanskapitalismen, men har egentligen bara moraliska anklagelser att utslunga mot den. Teori för det saknar han.” Även om Göran Greider delvis förklarar Håkan Juholts avgång med Bourdieus teorier; blir ändå slutsatsen att: ”Ägande har blivit ett viktigare begrepp än symboliskt kapital”
Jag gillar Greiders tankar. Samtidigt kan jag ibland tycka att han, likt många vänsterdebattörer, har svårt att hantera giganter som Gramsci och Strindberg. De blir nästan gudomliga - inte felfria, men likt grekiska gudar (med sina svagheter) rör de sig högt över oss andra och bestämmer dagordningen. Arbetarklassen hanteras annorlunda. Chomsky talar t ex gärna om ”factory girls” – fabriksarbetarkvinnor – som startade tidningar under 1800-talet. Men ofta berättar han inte vad de skrev. Fabrikskvinnorna får bara bli exempel i en färdig modell. Greider är bättre än Chomsky på att hänvisa till skrivande arbetarklass, men även här får jag ibland känslan att han räknar upp exempel snarare än att ta in dem i debatten på lika villkor. Men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning.
Olof Rydström
Åtta direktörer - noll arbetare
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120629
Det finns inga LO-arbetare som sommarpratar. Det fanns det inte förra året heller. Och inte året innan…
I år är det alltså åtta VD:ar och entreprenörer och noll LO-arbetare. Så skapas radiomys. Sébastien Boudet (14 juli) är förvisso bagare i grunden, men driver eget företag.
Direktörer och akademiker anses ha djupa livserfarenheter som är så generella att alla är intresserade av dem. Arbetares erfarenheter ses som personliga, individuella och privata - ja, nästan tarvliga att delge andra.
Arbetare betraktas som ytliga, styrda av reptilhjärnan. Om man ändå försöker skildra arbetares vardag anklagas man för ”diskbänksrealism”. Att en arbetare själv skulle kunna skildra sitt liv anses otänkbart. En arbetare betraktas nämligen som motsatsen till kreativ - nästan lat intill sinnesslöhet - om de inte hetsas till att arbeta. Direktörers livserfarenheter är okontroversiella, men arbetares livserfarenheter är kontroversiella.
Med ett fint ord kallades det förr ”problemformuleringsprivilegiet”. Frågorna ställs på ett sådant sätt att svaren är givna. Min poäng är inte att P1 nekar radiotid till politiskt medvetna arbetare att sända propaganda för vänsterståndpunkter. Poängen är tvärtom att det gäller alla LO-arbetares livserfarenheter - även politiskt oerfarna. Bara tanken att en arbetare skulle kunna ha ett lika djupt känsloliv som en direktör tycks hädisk.
Det är debattens villkor. Att ge arbetare allmänmänskliga känslor är revolutionärt! Man kan kritisera forskningsmetoder i ekonomi och sociologi som utesluter arbetares erfarenheter. Men sådan forskning blir ändå ofta ointressant ur ett arbetarperspektiv. Värre är den offentliga debattkultur som underförstått sorterar bort arbetare. Den sprider bilden av hjälplöshet bland LO-arbetare. Som om vi inte är värda lika mycket som andra.
För övrigt slår P1 någon sorts reaktionärt rekord den 2:a juli. Då ska Amirzai Sangin, IT- och telekommunikationsminister i Afghanistan, sommarprata. Praktiskt taget alla anständiga medier i hela Världen betraktar den afghanska regeringen som tillsatt genom valfusk. Men i Sveriges Radio tillåts odemokratiska regimers ministrar pladdra i timmar utan att journalister får ställa en enda kritisk fråga.
Om man kryssar runt VD:arna; finns det ändå några sommarpratare som kan vara värda att lyssna på: 23 juni - Anja Pärson, skidstjärna, 30 juni - Yngwie Malmsten, rockikon, 6 juli - Neneh Cherry, 8 juli - Klara och Johanna Söderberg från bandet First Aid Kit, 11 juli - Heidi Andersson armbrytare, 14 juli - Sébastien Boudet, bagare och konditor, 15 juli - Thorsten Flinck, skådespelare, regissör, 19 juli - Jan Lööf, författare, illustratör, 27 juli - Marta Vieira da Silva, fotbollsspelare, 2 augusti - Elise Lindqvist, volontär, 9 augusti - Shima Niavarani, skådespelare och artist, 15 augusti - Ison Glasgow, artist och radiopratare, 19 augusti - Henrik Dorsin, skådespelare, komiker och sångare.
Olof Rydström
Zygmunt Bauman besökte Stockholm
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110825
Bauman använder en liknelse: Vi befinner oss ombord på ett flygplan, men upptäcker att planet saknar pilot. Det styrs helt av autopiloten. Men inte nog med det. Flygplatsen vi ska landa på är inte färdigbyggd ännu - arkitekten håller fortfarande på att skissa på olika alternativa modeller. Ett visst mått av panik utbryter bland passagerarna.
Det handlar om interregnum. Perioden mellan två olika ideologiska system - när det gamla systemets regler inte längre är giltiga och det nya samhällets lagar ännu inte är formulerade.
Baumans klassanalys är inte rakt av marxistisk. Zygmunt Bauman talar om det nya prekäriatet. De som befinner sig i en prekär situation. Prekäriatet blir en gemensam benämning för de grupper som lever i ständig osäkerhet och rädsla för morgondagen. Det kan handla om människor i uthyrningsföretag, flyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd, men även projektanställda tjänstemän med osäkra anställningsvillkor. Bauman menar att så skilda grupper inte enkelt kan organisera sig som samhällsklass. Till detta kommer hans åsikt att de vanligaste typerna av industriarbete håller på att försvinna och att det därmed rent socialt blir besvärligare för arbetare att kommunicera på arbetsplatser. Om man inte längre i lika stor utsträckning har helt identiska arbetsuppgifter; kan det även vara svårare att se att man ska kämpa för samma politiska mål. Bauman anser att klassamhället håller på att försvinna - inte därför att de fattiga försvinner; utan för att homogeniteten i klassen försvinner.
Bauman berättar hur han i sin ungdom (född 1925) kunde höra olika politiker från ultrahöger till kommunister argumentera för sin sak, men trots enorma meningsskiljaktigheter; var de överens på en punkt: Om de bildade regering skulle allt ändras radikalt. Den sortens tro att en ny regering ska förändra allt i grunden finns knappast längre. I alla fall inte bland större partier. Bauman menar att storföretagens makt att söka sig till nya länder med bättre villkor för dem (och sämre för arbetarna) har skapat en ny sorts maktlöshet bland politiker. Den gamla sortens demokrati, som byggde på nationalstater, håller på att urholkas. Men ännu finns ingen ersättning på den globala nivån. Han ser embryon till begynnande internationell demokrati i internet och torgmöten för att få bort diktatorer. Men Bauman understryker kortsiktigheten i sådana projekt.
Hos Bauman finns även en grön dimension. Han inser att miljöproblemen måste lösas, men betonar samtidigt hur shopping blivit en del av vår identitet i den industrialiserade världen. Förändringen till ett nytt samhälle blir också ett nytt sätt att tänka. Förutom rent materiella problem med osäkerhet, fattigdom och miljöförstöring; så kommer en identitetskris. Det vi tidigare såg som viktigt blir problematiskt: Resor och prylar är miljöbovar. Samtidigt minskar högskoleutbildningars status med den osäkra arbetsmarknaden. Ett helt nytt sorts värderingssystem behövs. Bauman tar som exempel att framväxten av De Gröna i Tyskland var otänkbar för bara några decennier sedan.
Han ser upploppen i Storbritannien som ett resultat av marknadens tanke med shopping som identitetsskapande för människan. De som inte har råd att konsumera upplever inte bara orättvisa - utan även en desperation över att sakna identitet och därmed existensberättigande; eftersom marknadskrafternas säger att man är det man äger. Det gemensamma blir själva upploppen. Sedan stjäl deltagarna för att skapa sin individuella identitet. De blir aldrig klassmedvetna och därmed inte långsiktiga.
Kopplingen mellan individualisering och osäkerhet är intressant. Naomi Klein har snuddat vid ämnet i boken Chockdoktrinen. Där man hela tiden ska förändra villkoren jättesnabbt; för att minska medborgarnas möjlighet att ifrågasätta. För marknadsekonomin kan det således finnas ett egenvärde i osäkerheten. Interregnum kan bli långvarigt om marknaden tjänar på det.
Olof Rydström
____________________________________
Zygmunt Bauman presenterade sin Interregnum-teori på Södra Teatern i Stockholm den 17:e augusti 2011. Arrangörer: TankeVerket, Polska Institutet och Södra Teatern
Den lägsta kasten
av Olof Rydström Krönika Publicerad i Proletären110216 - Denna version är aningen ändrad
I Sverige låtsas vi som om det inte finns något som liknar ett kastsystem. Vi kallar inte människor ”oberörbara”. Det anses inte vara ett salongsmässigt uttryck. I Sverige är de oberörbara namnlösa. Men också allas egendom, på ett konstigt sätt. Eva X Moberg beskrev hur rikedomen anses vara en privatsak, men att fattigdomen är offentlig: ”Underklassen är allas egendom”.
Främmande människor, som jag aldrig förr träffat, kan fråga mig hur mycket jag tjänar eller ”om man kan leva på det där …?”. Om jag skulle svara med frågan: Hur mycket tjänar du själv? Eller: Kan du själv leva på ditt jobb? Ja, då är jag säker på att de skulle bli oerhört förnärmade och aldrig mer tala med mig. Det anses vara deras privatsak. Låginkomsttagare, däremot, är allmän egendom. I bästa fall några man klappar litet snällt på huvudet. Tanken att höginkomsttagares lön skulle vara ett diskussionsämne är naturligtvis helt tabu.
Det finns ett ord jag hatar: Ordet ”arbetarbakgrund”. Problemet är att det används för att legitimera att någon talar i arbetarklassens namn. Som om tanken att arbetarna själva skulle kunna säga intressanta saker är omöjlig. För man använder ju inte uttrycket ”arbetarbakgrund” om människor som faktiskt är arbetare. Då vore uttrycket meningslöst. Det anses alltså vara först när man lämnat arbetarklassen bakom sig som man kan säga intressanta saker. Om man ska vara ordvitsig; kan man säga att uttrycket ”arbetarbakgrund” riskerar att sätta arbetarna i bakgrunden.
Tanken hisnar. Tänk att det bland våra miljoner LO-arbetare kan finnas massor av intressanta tankar att diskutera i debattprogram, tidningar och internet; men att det idag nästan inte finns några LO-arbetare alls i media. Den skarpa gränsen går inte nödvändigtvis mellan professorer och LO-arbetare - utan mellan LO-arbetare och de professionella tyckarna som journalister, kulturpersonligheter, krönikörer och programledare. Denna ängsliga mediedrägg som bara längtar efter egen uppmärksamhet och därför gärna provocerar, men aldrig på allvar ifrågasätter makten.
Det är skillnad att tala om arbetare och att tala med arbetare. Och det är ett ännu större steg att låta arbetare själva tala. En annan värld är möjlig, men först när man slutar se arbetare som oberörbara och börjar se dem som människor. Men då skulle samhällssystemet kollapsa. Därför ser media arbetare som oberörbara även i Sverige.
Olof Rydström
"Bästa Sverige" av Olof Rydström Recension av Sven Wernströms bok "Bästa Sverige" Publicerad i Folket i Bild nr 12 2010
En recensionsbok. Sven Wernströms nya debattbok bygger till stora delar på recensioner för Folkbladet i Norrköping. Den är ett försök att beskriva förändringarna i Sverige. Wernström behandlar ämnen som religion, media, politik och ekonomi. Han är mycket kritisk till utvecklingen under de senaste årtiondena. Sven Wernström menar att vi glidit allt längre från folkbildning och vetenskapligt förnuft och att fanatisk religiositet måste bekämpas. Sverige under rekordåren beskrivs inte som ett idealland, men som bättre än de flesta när det gäller sociala frågor, sjukvård, vetenskap och avkristning.
När Wernström är som bäst; är det få som slår hans skarpa formuleringar. Till exempel: ”Det var inte vi som steriliserade tattare, det var en rashetsande överhet i form av läkare och politiker.” eller om reklamens makt: ”En tidning för kvinnor är dömd att dväljas bland mode, smink och hälsa och det först kvinnobudet: att alltid se yngre ut. Det dolda budskapet blir: Kvinna, hata dig själv!” eller ”Många svenska professorer och docenter har extraknäckat i näringslivets organisationer. Varje student och akademiker förstår snart vad man ska skriva om för att göra karriär.”
Jag har aldrig läst en så ojämn bok. Här finns briljant formulerade slutsatser, men tyvärr också antydningar om konspirationer - bland annat om Palmemordet. Jag tycker att han är hemmablind i kritiken av islam. Sven Wernström vill återerövra den svenska välfärden genom folkbildning. En sund tanke. Frågan är hur den ska genomföras rent praktiskt? Wernström pekar bl a på bristerna i ABF och menar att fria studiegrupper, likt de som fanns på 1960- och 1970-talen, kan vara ett alternativ. Jag skulle gärna delta i en studiegrupp med Sven Wernström, även om vi nog inte kan bli helt överens.
Ord som dödar av Olof Rydström Recension av Niclas Sennertegs bok ”Ord som dödar - om folkmord och propaganda”, Publicerad i Folket i Bild nr 10 2010
Dödar ord?
Ord kan hetsa, kränka och ge stöd för de vidrigaste fördomar. Uppviglarna ska givetvis föraktas. Men kan propagandisterna jämställas med mördare? Det är den tes Niclas Sennerteg driver.
Han tycker inte bara att nazisternas rashetsare var medskyldiga till massmorden. Sennerteg går ännu längre och citerar gillande den amerikanske åklagaren från Nürnbergrättegången Drexel A Sprecher som sa att propagandisterna till och med var mer skyldiga än de som skötte gaskamrarna. Niclas Sennerteg sammanfattar sina tankar i frasen ”utan ord, inga mord”. Hans belägg kommer framförallt från Hitlertyskland och Rwanda. I protokollen från Nürnbergrättegången mot nazitidningen Der Stürmers utgivare Julius Streicher beskriver Sennerteg kopplingarna mellan hetsen i ord och övergreppen i verkligheten. Det är otäcka exempel som bör spridas. Paralleller mellan Hitlertyskland och Rwanda finns, men är inte helt enkla. Sennerteg ser ökad mediekunskap och mediekritik i skolan som en väg att förhindra folkmord.
Jag tycker emellertid tesen att propagandisterna skulle vara mer skyldiga än mördarna är felaktig - det skulle ju faktiskt innebära en delvis ansvarsbefrielse för mördarna vid gaskamrarna. Man får aldrig beskriva massmördare som marionetter för omständigheterna. Mördare och våldsverkare är alltid ansvariga. Medial påverkan finns helt klart, så långt har han rätt, men varje människa är ändå ytterst fri att bryta mot normerna. Tyvärr försöker Niclas Sennerteg ge en sorts freudiansk individualistisk förklaring till nazisthetsarna; samtidigt som han tonar ned frågan huruvida massarbetslösheten i Tyskland under mellankrigstiden skapade en grogrund för hatpolitiken.
De kallar sig "marxister" av Olof Rydström Publicerad som krönika på Folket i Bilds hemsida fib.se 100405
De kallar sig ”marxister”. De säger sig kämpa för rättvisa. Men i själva verket innebär deras människosyn ett folkförakt.
Jag talar om de akademiska marxisterna - de universitetsforskare som skapat sin egen subkultur av tidskrifter och seminarier där bara andra samhällsforskare har tillträde. Det är, generellt sett, få LO-arbetare som skriver i tidningar. Men bland de akademiskt marxistiska tidskrifterna är inslaget av LO-arbetare ännu mindre, ja rent av obefintligt. Samtidigt som det är den grupp man påstår sig kämpa för! Det är paradoxalt att det, historiskt sett, funnits fler arbetare som skrivit i Folket i Bild än i dessa så kallade ”marxisters” tidskrifter. Fast det kanske inte är så konstigt ändå: Folklighet är något dessa ”marxister” föraktar.
Många akademiska debattörer, som ofta talar med uppriktig värme om förbättringar för LO-arbetarna, har svårt att förstå denna principiella kritik. De talar gärna om skribenternas kompetens, proffsighet eller vetenskaplighet. Naturligtvis är allt detta viktigt, men akademism får inte bli ett alibi för folkförakt. Om kravet på ”kompetens” innebär att ingen LO-arbetare får skriva i deras tidningar - så har man faktiskt en elitistisk människosyn fjärran från folkrörelsetanken. De tror inte att det bland alla miljoner arbetare skulle finnas ens en handfull intellektuella och skrivkunniga.
Samhällsforskarnas enkätfrågor till ett antal slumpmässigt utvalda arbetare kan inte ersätta den kunskap som samlats under årtionden på en arbetsplats, där man dagligen umgås med massor av jobbarkompisar. Först när samhällsvetenskapen tar en dialog med LO-arbetare; kan denna folkföraktande tendens övervinnas. Men en sådan dialog förutsätter förlusten av akademisk prestige. Eftersom denna prestige är nyckeln för tillträde till deras påstått marxistiska tidskrifter; blir de fastlåsta i sin tvehågsenhet.
En smula provokativt och tillspetsat skulle man kunna beskriva dessa akademiska marxister som att de tror att arbetarnas befrielse inte är arbetarnas eget verk - utan akademikernas och de intellektuellas verk. Det här låter som ett skämt, men faktum är att den akademiskt marxistiska Frankfurt-skolans grundare Herbert Marcuse faktiskt beskriver tanken på ett intellektuellt avantgarde som inte tillhör arbetarklassen. Detta avantgarde skulle driva och sätta upp mål för socialismen som först i steg två ska få arbetarklassens stöd. Det är tyvärr en tanke som underförstås i många av den akademiska marxismens grupper.
Men värre än den barnsliga övertron på den egna förmågan är en (underförstått) nedlåtande syn på intellektuella arbetare. Dessa ses som lärjungar som precis börjat sin skolutbildning och måste ledas av någon med stor akademisk erfarenhet för att inte hamna på fel politisk kurs. Själva saknar dessa akademiska marxister all koppling till sitt studieobjekt arbetarklassen; vilket de ofta tycker bara gynnar den akademiska trovärdigheten. För dem är orden viktigare än närvaron på arbetsplatserna och de akademiska kollegornas bedömning viktigare än dialogen med arbetarklassen. Därför har en LO-arbetare lättare att få in en insändare i moderata Svenska Dagbladet än i den akademiska marxismens fina tidskrifter. Moderaterna har ett större behov av att visa folklighet än de akademiska marxisterna.
Akademikernas tanke är att arbetare kanske kan uttala sig med sakkunskap om den egna arbetsplatsen och de egna livsförhållandena, men att de inte är kompetenta att uttala sig i mer generella frågor som politik och kultur. Denna föreställning kan ses som en parallell till hur man såg på kvinnors kunskap för hundra år sedan: Kvinnor kunde få uttala sig om matlagning och barnuppfostran, men ansågs inte kompetenta att analysera politik. Än idag är det sällsynt, även i vänsterpressen, att kvinnor är utrikes- eller ekonomikommentatorer. Fördomar tar lång tid att arbeta bort.
Men även ämnesvalen i tidskrifterna avslöjar deras skygglappar. Kultur som är typisk för arbetarklassen betraktas i regel inte som viktig att skriva om på ett seriöst sätt och ger följaktligen ingen status för akademiker eller journalister. Jag har arbetskamrater som bygger modelljärnvägar, handarbetar, går på dansbandsevenemang, spelar schack m m. Alla dessa saker har hundratals, ja tusentals, år av historia bakom sig, men på kultursidorna lyser de med sin frånvaro. Det har nästan blivit så i media att kultur per definition ses som något LO-arbetare inte sysslar med. Artiklar om handarbete eller modelljärnvägar skrivs inte på kultursidor; utan av tidningar som inriktas på hemmamys eller hobby. Därmed saknar kulturutövarna ofta känsla för de historiska sammanhangen. Dessa kulturformer har förvandlats från kollektiva kulturer som analyseras och diskuteras till individuella fritidssysslor befriade från sin koppling till historien och samhället. För att, återigen, dra en parallell: Inom genusforskningen brukar man ta som exempel att den teknik som kvinnor utvecklat inom, historiskt sett, typiskt kvinnodominerade arbeten som matlagning och klädestillverkning förr inte betraktades som riktig ”teknik”. Teknik har bara ansetts vara saker som män gjort. På liknande sätt kan man alltså se hur den kultur arbetare ägnar sig åt inte anses värdig en seriös analys.
Social och akademisk prestige styr många av de akademiska skribenter som kallar sig marxister. Jag har ofta lättare att tala med en moderat FiB:are än en ”marxistisk” samhällsforskare. Här i FiB blir man bedömd efter hur väl artiklarna ansluter till FiB:s paroller: yttrandefrihet, antiimperialism och Folkets kultur. Argumentens precision är här viktigare än den akademiska prestigen. Trots att FiB inte är en marxistisk förening; har den mycket mer av folkrörelsetradition och folkupplysning än de akademiskt marxistiska tidskrifterna.
Djurindustrin betalar Livsmedelsverkets information av Olof Rydström Publicerad i Stockholms Fria Tidning 080620
Stora privata livsmedelsföretag betalar Livsmedelsverkets informationsbroschyr om amning, mat och hälsa. Efter att i två veckor försökt få svar på mina frågor; kommenterar nu Livsmedelsverket denna jättesponsring.
På broschyrens framsida lägger den blonda lilla flickan sitt huvud mot mammas höggravida mage. Vilka är de nya kostråden för gravida? Så slår man upp broschyren och möts av rubriken ”FORTSÄTT ATT ÄTA KÖTT”. Denna informationsbroschyr från Livsmedelsverket är nämligen sponsrad. Köttbudskapet finns i en annons från Svensk Köttinformation. På motstående sida har Scan en helsidesannons om sina miljömål. Broschyren är helt sponsrad. Utformning, tryckning och distribution är till 100 procent betalda av livsmedelsföretagen. Livsmedelsverket har inte betalt en krona. En rad av de stora aktörerna inom djurindustrin deltar. Förutom de redan nämnda finns: Campbell´s, Milko mejeri, Mjölkfrämjandet och Ostfrämjandet. Men även andra stora livsmedels- och jordbruksföretag som Kellogg´s, Pågen och Lantmännen.
Det finns en direkt koppling mellan annonserna och Livsmedelsverkets information. Till exempel skriver Mjölkfrämjandet i sin annons att: ”Livsmedelsverket rekommenderar att vi ska konsumera en halv liter mager mjölk eller magra mjölkprodukter varje dag hela livet.” I Livsmedelsverkets objektiva text alldeles bredvid intervjuas en forskare som säger att ”För att få tillräckligt mycket D-vitamin bör gravida och ammande äta D-vitaminberikade livsmedel som lättmjölk och margarin”. Bredvid annonserna för Kellogg’s frukostflingor och Pågens bröd finns en text från Livsmedelsverket med rubriken ”Frukostätare håller lättare vikten”. I Campbell´s annons berättar man hur företaget tagit bort transfetterna i sina produkter. Alldeles bredvid intervjuas en representant från Livsmedelsverket under rubriken ”Transfett – hur farligt är det?”. Milko mejeri skriver i sin annons att ”När du väljer Milko får du mejeriprodukter märkta med Svenskt Sigill som uppfyller dubbelt så många regler för djur och miljö än vad lagen kräver. Livsmedelsverkets text bredvid Milkos annons har rubriken ”Kostråd och miljö i samverkan”.
Överst på broschyrens framsida står tydligt att ”Hela denna bilaga är en annons från Livsmedelsverket”. Broschyren bär även Livsmedelsverkets logotyp och på ledarsidan hänvisar man frågor till Livsmedelsverket. Men när frågorna handlar om vem som är ansvarig för att annonser placeras bredvid informationstext om samma livsmedel – ja, då hänvisar livsmedelsverkets kommunikationschef Eva Corp till det företag som utformade broschyren. Men Corp erkänner att "Före tryck gick vi dock igenom bilagan och granskade annonserna utifrån till exempel placering och för att de skulle vara tydligt märkta som annonser.” Nu är hon litet självkritisk och anser att kopplingen mellan annonserna och Livsmedelsverkets text bör vara tydligare i framtiden: ”Vid en eventuell kommande bilaga kommer vi att arbeta ännu mer för att särskilja våra redaktionella artiklar från annonserna.”
När jag frågar varför inga företag som representerar veganalternativ till kött finns representerade; svarar Eva Corp att ”Bilagan har varit öppen för alla annonsörer” och betonar att Livsmedelsverket har ”samma förhållande till dem som till övriga livsmedelsföretag”. Men samtidigt medger Corp att Livsmedelsverket har ”lämnat förslag på ett antal möjliga annonsörer” baserat på liknande samarbete tidigare. Hon betonar visserligen att annonsörerna inte fick påverka det redaktionella innehållet, men frågan är varför djurindustrin anses som en trogen naturlig samarbetspartner till Livsmedelsverket?
Livsmedelsverket vill inte svara på om man vet vad denna sponsring är värd. Man hänvisar alla frågor om framställningskostnad, tryckkostnad och distributionskostnad till reklamföretaget som tagit fram broschyren. De sponsorer som bidragit med pengar till att framställa en 16-sidig färgbroschyr i tabloidformat tycks i alla fall anse att det är väl använda pengar för att få företagsnamnen placerade i en informationsbroschyr från det förtroendeingivande Livsmedelsverket. Livsmedelsverket verkar ha bedömt nyttan av broschyren som större än risken att förlora i förtroendekapital genom att bli förknippad med annonsörerna. Ett statligt verk måste ju både få ut sin information och behålla trovärdigheten. I detta fall kan det finnas en konflikt mellan dessa målsättningar. Men eftersom Livsmedelsverket inte vill tala om projektets ekonomi; blir det svårt för en utomstående att bedöma huruvida nyttan är större än risken för skadat förtroende.
När jag läser svaren från Livsmedelsverket; slås jag av hur formalism och informalism går hand i hand: Formellt behandlar Livsmedelsverket alla producenter lika – men informellt finns en lista med trogna samarbetspartners. Formellt står det att det är Livsmedelsverkets broschyr – men när man ställer frågor om ansvaret för utformningen så hänvisas till beslut i ett privat reklamföretag. Formellt hänvisar man även frågor om projektets ekonomi till det privata reklamföretaget – men Livsmedelsverket måste ju åtminstone informellt ha diskuterat vad denna jättesatsning är värd och kanske även vilka risker det är att förknippas med stora privata livsmedelsföretag.
Risken med liberalism av Olof Rydström Publicerad i Nya AT nr 1 2006
Det ligger i liberalismens intresse att skapa osäkerhet hos människor. Få analytiker, inte ens de liberala, förnekar att liberalismen genererar spänningar och att dessa delvis baseras på osäkerhet om framtiden. Anthony Giddens skriver att ”Risk är nära förbundet med innovation. Den ska inte alltid minimeras; det aktiva stödet till finansiell risk och entreprenörskap är den drivande kraften i den globala ekonomin.”1 Timothy Garton Ash betonar att ”En liberal ordning är av naturen ickehegemonisk”.2
Länge sågs bekämpandet av risker för individen som ett av samhällets viktigaste uppgifter. Zygmunt Bauman sammanfattar det han ser som den historiska bilden av riskhantering:
“Människor med färre resurser, och alltså mindre valfrihet, måste kompensera sina individuella svagheter med ”antalets makt” – genom att sluta leden och engagera sig i kollektiva handlingar.”3
Men nu anser vissa riskteoretiker att mänskligheten har nått ett nytt stadium – postmodernismen. I postmodernismen gäller delvis andra lagar än under modernismen. Ulrich Beck är en av de främsta riskteoretikerna. Han skriver:
”Min hypotes är den att medan rikedomsproduktionens ”logik” dominerar över riskproduktionens ”logik” i industrisamhället, blir förhållandet det omvända i risksamhället”4
En stor del av produktionen styrs av riskkalkyler av en typ som tidigare aldrig gjordes annat än i teorin. Vid jämförelser mellan investeringsobjekt väljer investerarna projekt baserat på avkastning som justerats för risken. Beräkning av risker (med datorhjälp) är central i denna nya form av ekonomi. Information blir värdefull och kan omsättas i siffror som förändringar i börskursers värde. Genom aktiehandelns omedelbara reaktioner förvandlas informationens ord till statistiskt omedelbart mätbara data. Allt är delar av kampen mot risken. Risken att förlora pengar.
Kampen mot risken kan verka slumpmässig, eller åtminstone överdrivet nervös. Men den är aldrig kaotisk i den klassiska meningen. Hobsbawm sammanfattar:
“Kaosteorin hjälpte så att säga till att ge den gamla kausallagen nytt liv. Den klippte av banden mellan kausalitet och förutsägbarhet, för i princip gick teorin inte ut på att händelser i sig var slumpmässiga utan på att den verkan som följde på en specificerbar orsak inte kunde förutsägas.”5
Ur ett vänsterperspektiv förefaller riskbegreppet ofta vara ett alibi för makthavarnas ansvarsbefrielse. Lösningen på makthavarnas ovilja att ta sitt ansvar blir att vi tvingas välja själva: Vi får inte normal bankränta på våra sparpengar – utan uppmanas investera pengarna själva. Vi ska välja fonder för att placera pensionspengarna – eftersom ingen vill vara ansvarig när det gamla systemet kollapsar. När elkostnaderna ökar – har vi valt fel energibolag. Om barnen misslyckas i skolan – har vi valt fel skola o.s.v.
Men hur kunde samhällets syn på riskfördelning svänga så fort från en kollektiv solidarisk uppfattning till ett hyperindividuellt nyliberalt perspektiv? Jag tror att en del av svaret ligger i den uppdelning som de samhällsvetenskapliga disciplinerna följer. Inom ekonomin svängde synen på samhällsplanering och därmed på kollektiv riskhantering. De andra samhällsvetenskaperna brydde sig aldrig om att analysera vilka effekter denna förändring ledde till. Inom t ex sociologin finns en uttalad uppdelning av frågeställningar mellan ekonomi och ekonomisk sociologi. Denna säger att ekonomisk sociologi visserligen beskriver och förklarar fenomen – men sällan ägnar sig åt att förutsäga händelser.6 Därmed hamnar frågor om risk och hur osäkerhet ska hanteras av samhället helt på ekonomernas bord. Det finns hederliga samhällsvetenskapliga forskare, men generellt ska man inte ha alltför stor tilltro till samhällsvetarnas arbetsmetoder. Thomas Mathiesen, själv professor i rättssociologi i Oslo, sammanfattar sin syn på vetenskapernas möjlighet att lösa samhällsproblem:
”…det är viktigt att man inser att samhällsvetarna/socionomerna – liksom nationalekonomerna, både tidigare och än idag – inte ger några väsentliga bidrag till att lösa ”orsaksproblemet” bakom uppkomsten av dessa problem. Dessa yrkesutövare är primärt och i bästa fall inriktade på att mildra en del symtom. Men det som de under alla omständigheter lyckas göra, är att ge ökad legitimitet åt en samhällsformation som är så problemskapande att den börjar bli krisartad.”7
En av de få som försökt använda riskbegreppet ur ett vänsterperspektiv är John Rawls. Han har bland annat fört fram tanken på rättvisa som rent spel mellan individer:
”Om de vägrade erkänna rent spel skulle de inte erkänna varandra som personer med likartade förmågor och intressen, och i några kanske hypotetiska fall skulle de inte känna igen varandra som personer över huvud taget, utan som komplicerade objekt inblandad i en komplicerad aktivitet.”8
Men frågan är om vi inte är på väg i just den riktningen!? Många liberala ekonomer medger att spelet inte är rättvist eftersom tillgången till information och resurser är odemokratiskt fördelade – men säger samtidigt att det ändå måste spelas. Liberalismen kräver nämligen denna risk. Det är dess inbyggda motsägelse.
_____________________________________
Referenser
1,Giddens, Anthony “Runaway World”, 1999, sid 3, min övers
2,Garton Ash, Timothy “Samtidens Historia”, 2000, sid 318
3, Bauman, Zygmunt “Det individualiserade samhället”, 2002, sid 61
4, Beck, Ulrich ”Risksamhället”, 2000, sid 22
5, Hobsbawm, E J ”Ytterligheternas tidsålder”, 1999, sid 610-611
6, Smelser Neil J & Swedberg Richard ”The Sociological Perspective on the Economy”, 1994, sid 4
7, Mathiesen, Thomas Samlingsvolym: ”Den dolda disciplineringen & Makt och motmakt”, 1989, sid 99
8,Rawls, John ”Rättvisa som rent spel” ur Sven Ove Hansson & Jörgen Hermansson (intr) ”Idéer om rättvisa”, 1989, sid 40
Vad är kommunism? av Olof Rydström Publicerad i Transportarbetaren nr 1 2005
Vad är kommunism? I Transportarbetaren nr 12 2004 definierar Karl-Olof Andersson begreppet kommunism som att "Först ska staten ta över ägandet. Sedan ska både staten och ägandet försvinna och ersättas av ett lyckorike där ingen äger, men alla samarbetar frivilligt och delar allt." Men är det verkligen en korrekt definition av begreppet kommunism?
I den berömda artikeln "Hvad fordra socialdemokraterna" från 1885 skrev August Palm "Arbetet bör leda kapitalet; produktionen bör leda produktionsmedlen. Därför böra arbetarne genom staten själva leda arbetet och produktionsmedlen bliva de producerandes gemensamma egendom." Idén om staten som ägare av produktionsmedlen var således från början inte en typisk kommunistisk idé – utan en allmänt accepterad uppfattning i hela den dåvarande arbetarrörelsen.
För Karl-Olof Andersson är detta år 2004 en kontroversiell idé. Men Mäster Palm står fortfarande staty utanför LO-borgen och på sossarnas hemsida räknas ännu August Palm som en av socialdemokraternas grundare. Karl-Olof Andersson kallar idén för ett "marxist-leninistiskt schema" för samhällsutvecklingen under sovjetkommunismen. Är det en seriös politisk analys?
Liberalt blir feodalt! av Olof Rydström Publicerad i Flamman 040617
Jag menar att man måste skilja mellan det emotionella och det logiska. På ett emotionellt plan kan man förstå att en företagsägare vill att företaget stannar i familjen – ett arv som går vidare. Problemen börjar om det finns andra anställda i företaget. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara arvingen som bäst kan sköta företaget. Att ärva sig till kontroll över andras arbetsplatser är ologiskt.
Nu föreslås att man ska slopa arvsskatten om företagets ärvs inom familjen. Det finns ett namn på den ideologi som tycker det är rätt att man kan ärva sig till andras arbetsplatser utan att ens betala arvsskatt. Denna ideologi kallas feodalism. Liberalismen talar vacker om den fria konkurrensen , men i själva verket har liberalismen inte lyckats frigöra sig från den medeltida arvsrättsideologin.
Man underförstår ofta att de rika bevisat sin kreativitet genom sin rikedom. Man talar inte om de som ärvt sig till förmögenheterna. Vi andra skulle således vara beroende av en liten kreativ elit. Men tänk om det är fel! Lek istället med tanken att alla kan bli kreativa, på olika områden, om de får rätt uppmuntran. Då får man ett annat samhälle med andra prioriteringar. Ett samhälle som gynnar folkbildning och kritisk granskning istället för idoldyrkan av de rika.
Det finns en ekonomisk motsättning mellan rika och fattiga. De ekonomiska resurserna är, åtminstone i ett medellångt perspektiv, begränsade. Det innebär att om någon blir rikare; så måste någon annan bli fattigare. Penningmängden måste alltid vara begränsad – annars skulle ju pengar vara värdelösa. Ekonomisk omfördelning som gynnar de rika måste tas från de fattiga. Pengar ramlar inte ner från himlen. Någon betalar rikebarnens arvsskattsbefrielse.
Leve plakatpolitiken! av Olof Rydström Publicerad i Internationalen nr 33 2004
För många av vänsterrörelserna har ordet "plakatpolitik" en negativ klang. Uttrycket används som skällsord riktat mot dem som vill betona politikens utomparlamentariska sidor. Men varför skulle det vara något dåligt att på gator och torg ägna sig åt folkupplysning om den ideologi man tror på? Varför ska det ställas i motsats till att nå konkreta resultat?
Jag hävdar tvärtom att alla viktiga och någorlunda varaktiga samhällsförbättringar först grundlagts genom utomparlamentarisk folkupplysning. Kvinnorörelsen, fackföreningsrörelsen, gayrörelsen, miljörörelsen och djurrättsrörelsen - för att bara nämna några - skulle aldrig ha blivit inflytelserika organisationer utan att först ha genomfört ett omfattande upplysningsarbete på basplanet.
Men jag går ännu längre. Jag hävdar att de kompromisser Vänsterpartiet gett sig in i bara lett till tillfälliga framgångar. Kompromisserna har inte varit grundade på samma folkbildning som de utomparlamentariska rörelsernas traditionella arbetsmetod. Kortsiktiga vinster på papperet har ersatt en långsiktig strategi för folkbildning.
Kompromissandet har skapat klyftor mellan Vänsterpartiets vanliga medlemmar och förtroendevalda. Själva spelet med förhandlingar kräver en toppstyrd organisation. En organisation där ett fåtal ur eliten kan rucka på på av partimedlemmarna demokratiskt beslutade riktlinjer. Det är ett upplägg som gjort för att skapa besvikelse och passivitet bland medlemmarna. Men även bland väljarna uppstår problem. Inte bara för att det blir en svekdebatt - utan även för att politikens klara alternativ försvinner. När skillnaden mellan alternativen är diffus; blir valproceduren inte lika viktig för väljarna. Ett politikerförakt som lätt kan leda till ett förakt för all politik.
Det ligger antagligen i människans natur att försöka åstadkomma så mycket som möjligt med de få resurser man har till sitt förfogande. Jag klandrar inte enskilda politiker som utför kompromissandet och säkert vill väl, men jag menar att om man strävar efter grundläggande förändringar krävs tydlighet. Annars riskerar man att inte förändra något alls, utan bara bli ett kritiskt alibi för det system man säger sig vilja avskaffa.
Om kompromissandet blir hela vänsterns normala arbetsmetod är risken stor att de stora samhällsförändringarna förvandlas till utopier. Man ser de kortsiktiga målen som den enda möjliga vägen. Frestelsen är stor att nå en pytteliten förbättring av andras förslag som ofta ändå, i det stora hela, leder till försämringar. Det handlar om de små stegens anpassning till makthavarnas världsbild.
Snacka om sekterism av Olof Rydström Publicerad i Vänsterpress nr 5 2003
Karin Svensson-Smith hävdar att samarbete med andra riksdagspartier är "osekteristiskt" och anser därför att Vänsterpariet ska lämna kommunismen "definitvt" bakom sig.
Med den logiken går det således bra att förhandla med borgerliga partier - men de egna partimedlemmarna som kallar sig kommunister bör man dumpa. Snacka om sekterism, snacka om att splittra vänstern i små sekter!
En del i Vänsterpartiets ledarskikt tycks ha en sådan rädsla för ordet kommunism att partikamraterna anses värre än borgarna. Denna motvilja mot de egna medlemmarna skapar ett internt demokratiproblem i Vänsterpartiet. Viktiga delar av partiet odemokratiseras. När man inte litar på partimedlemmarna; blir det inte så angeläget att aktivera passiva medlemmar. Riskerna för toppstyrning, karriärism och tillsättning av pålitliga kompisar ökar. Det anses till och med kontroversiellt att ha en partiägd, demokratisk, veckotidning. Är man rädd för vad den skulle skriva?
Jag kanske är naiv som tror på demokrati och ännu mer naiv som anser att demokratin ska inkludera ekonomin.
