Varför denna hemsida?

Välkommen!

Detta är alltså min hemsida. Det är ingen vanlig blogg utan ett artikelarkiv med saker jag skrivit i olika tidskrifter genom åren. Jag är inget orakel som tror mig ha rätt svar på alla frågor, men kanske finns här några frågor värda att diskutera. Och i längden är nog frågeställningarna viktigare än svaren. De sätt på vilka vi formulerar frågor skapar vår världsbild. Välj därför dina frågor med omsorg.

Olof Rydström

________________________________________________

Läs min bok!
Mannen som trodde på framtiden

Nu kan du läsa min bok om Lasse Lucidor: “Mannen som trodde på framtiden” helt gratis som e-bok. Bara att klicka på länken här nedanför, inga konstigheter alls faktiskt.

https://drive.google.com/file/d/1PTMwGikZp8ULPcgs_nAxDyeXCpnbv7hk/view



________________________________________________

Dagens videotips!





Inte riktigt slut än...

________________________________________________


Senaste nyheterna på hemsidan

190630: Hej igen! Jag ska försöka fräscha upp hemsidan en aning. Får se hur resultatet blir, men det blir inte några dramatiska förändringar.

190217: Läs min bok "Mannen som trodde på framtiden" gratis!

181209: Hej igen! Här kommer några nya artiklar av mig. Dessutom ett par äldre. Hoppas ni tycker de är intressanta! Om någon månad eller så kommer en nyhet här på hemsidan: resultatet av mitt ‘hemliga’ lilla projekt som jag jobbat på i flera år. Håll alltså utkik i  januari/februari. GOD JUL och GOTT NYTT ÅR alla vänner!

180819: Jag höll ett litet föredrag på Mångkulturellt Centrum i juni. Hoppas ni tycker det är läsvärt.


180720: Jaha, dags för en uppdatering av hemsidan med några nya artiklar av mig. Denna gång från tidningen Fjärde Världen, som ni verkligen bör prenumerera på!


180208: Två nya bokrecensioner. Dessa är de sista jag skriver i tidningen Folket i Bild. Ett decennium av recenserande där är över. Nu fokuserar jag på ett helt nytt litet projekt.


171207: Vilket jobb: ojojoj!!! Men nu har jag i alla fall gjort en rejäl uppfräschning av hemsidan. Äldre artiklar är insorterade och många av dem är försedda med länkar. Det tog nästan en vecka. En underbart GOD JUL till er alla! /Olof


170615: Glad sommar alla vänner! En recension från sommarnumret av Folket i Bild.


170412: Usch, jag har dåligt samvete för att inte sidan uppdaterats. Men det kommer om några veckor.


Jag håller fortfarande på att lägga in äldre artiklar; ett tidsödande arbete att åter skriva de som som inte ligger i lagrade i datorn. Men det blir nog klart så småningom... Jag meddelar i denna ruta när de kommer in.
__________________________________________________________



Senaste årets artiklar


En enkel fråga?
En enkel fråga!
Föredrag på Mångkulturellt Centrum i Fittja 180603

Jag vill ställa en skenbart enkel fråga. Men en fråga som leder till intressanta följdfrågor. Denna fråga är:

Hur många romer finns det i Sverige?

För att få perspektiv på denna fråga tänker jag inte börja i Sverige – utan ta ett jättekliv och börja i Australien. Och således ställa frågan:

Hur många urinvånare finns det i Australien?

När Bonniers 3-bandslexikon skulle besvara denna fråga år 1977 så kom de fram till att det fanns 30 000 urinvånare i Australien. Men vid en folkräkning 2016 meddelade istället Australien att det fanns 649 171 urinvånare.

Det är ju en viss skillnad… Så hur gick denna förändring till? Har urinvånarna fått extremt många barn under de senaste årtiondena? Nej, det handlar om två olika synsätt hur du ser på andra människor:

Exotism eller självdefintion.

Antingen kan du fråga människor om de tillhör en folkgrupp och i så fall vilken? Det är självdefinition; det som Australien gjorde i sin folkräkning.

Eller så kan du tillämpa exotiska metoder: då frågar du inte människor direkt om de tillhör en folkgrupp. Istället försöker du som skribent bedöma om en person tillhör en folkgrupp genom att studera olika saker: det kan vara personens beteende, klädsel, arbete, bostadsort eller så bläddrar du i gamla arkiv och ser om personens förfäder möjligen nämns som tillhörande folkgruppen? Så arbetade den gamla uppslagsbokens redaktion.

Som ni märker blir det ju, som sagt, en viss skillnad. Om vi återvänder till ursprungsfrågan: Hur många romer finns det i Sverige – så finns det en hel del olika uppgifter om det. En stor tidning påstår att det finns mellan 20-80 000 romer i Sverige, “beroende på hur man räknar”, som de skriver.

Nej! Det beror inte på hur du räknar. Det finns ett svar på frågan. Ett exakt-på-pricken-svar. Jämför med antalet urinvånare i Australien: exakt 649 171.

Det kan låta generöst att ge ett stort konfidensintervall; att säga att uppskattningarna varierar mellan en låg och en mycket högre siffra. Det kan låta ödmjukt att erkänna sina kunskapsbrister. Men bara om du då verkligen försöker ta reda på sanningen. I det här fallet är det inte ödmjukt. Det är ignorant. Det är ett sätt att skriva som bidrar till exotism, som medverkar till utanförskap, eftersom det leder till att den som skriver inte behöver tala med dem som hen skriver om. Fördomar om en folkgrupp riskerar spridas genom sådan exotiserande statistik.

Nästan alla forskare, myndigheter och media i Sverige säger sig arbeta med just självdefinition när de talar om folkgrupper. ‘Självdefinition’ är ett nyckelord som används av alla som vill kalla sig seriösa. Men tyvärr lever ofta exotismen kvar i tänket. I Sverige finns ingen officiell statistik om antalet personer i folkgrupper – inte ens anonymiserad statistik; där det är omöjligt att se vem som svarat. Jag vill ge några exempel på hur bristen på officiell statistik leder till just exotism.

Är romer lågutbildade? Ofta framställs det som en självklarhet att romer är lågutbildade; media, myndigheter och ibland även forskare kan påstå detta. Men det går inte att generalisera så enkelt. Sant är att delgrupper av romer inte hade skolplikt förrän 1962. Detta bör naturligtvis påpekas; särskilt till dem som tror att den svenska folkskolan infördes på 1800-talet. Men andra delgrupper av romer gick i skola – trots att även de diskriminerades på olika sätt. Förr skrev Nationalencyklopedin att uppemot hälften av hela den romska gruppen var resanderomer. Dessa fick gå i skola. Men den siffran (uppemot hälften) är också bara tagen ur luften. Men om nu resanderomerna i alla fall är en tämligen stor del av hela romska gruppen – så blir påståendet att romer skulle vara exceptionellt lågutbildade än mer tveksamt.

En annan fråga är den om mediebilden. När de stora nyhetsprogrammen nämner romer så handlar det oftast om tiggare – trots att den stora majoriteten av romer i Sverige inte tigger! För den vanliga tv-tittaren så kopplas ‘romer’ ihop med just tiggande. Okunskapen om det normala romska livet i Sverige är stor. Jämför med amerikansk media som visst kan berätta om fattiga afroamerikaner – men där majoriteten av tv-inslag om afroamerikaner inte handlar om deras fattigdom. Bristen på ren statistik över hur normalt romskt liv ser ut skapar en mytbildning som media inte klarar av att motbevisa. Istället fokuseras på det som (för en utomstående) tycks vara romskt liv. På det exotiska.

Ett tredje exempel är hur många historiker och författare arbetar med att leta nyckelord i historiska källor. De letar efter beteckningar som “zigenare” eller “tattare” och utifrån de ställen där dessa dyker upp skapar historikerna en bild av romskt liv. Problemet med denna arbetsmetod är att den är raka motsatsen till just självdefinition. Det är andra, ofta myndighetspersoner, som klistrat dessa etiketter på olika människor. Kunskaperna om romsk kultur bland dessa myndighetspersoner var bristfälliga och till och med fördomsfulla. Än idag har många människor svårt att hålla isär olika romska grupper; så hur tror ni det såg ut för hundra år sedan? Det var knappast bättre! Kan vi således lita på dessa hundraåriga anteckningar? Nej, inte särskilt mycket. Istället för att utgå från samtal med levande människor och leta sig bakåt – så skapas en historisk bild av vad som ofta är förtryckarnas anteckningar. Det är mer än problematiskt. Det är fel arbetsmetod. Det är motsatsen till självdefinition. Det är exotism.

Vi ser i dessa exempel hur bristen på korrekt statistik, byggd på självdefinition, leder till att skribenter istället tillämpar exotism. De letar företeelser som de tror är ‘typiska’ istället för att tala med människor ur folkgruppen; i detta fall romer.

Jag har nu jobbat som redaktör för tidningen Fjärde Världen i fem år och brukar tänka i tre nivåer när jag arbetar med texter om en folkgrupp:

1, Skriv om folkgruppen.
2, Intervjua medlemmar i folkgruppen
3, Låt medlemmar ur folkgruppen skriva själva

Nivå nummer tre är naturligtvis målet. Det är så artiklar om en folkgrupp bör skrivas. Den första nivån, att skriva utan att känna någon i folkgruppen, är den farligaste och leder lättast till missförstånd eller fördomar. När jag skriver på den nivån måste jag vara mycket försiktig och akta mig för generaliseringar.

Det finns, tack-och-lov, ett enkelt recept mot fördomar nämligen att vara nyfiken. Att ständigt försöka ställa ytterligare en fråga, att vrida och vända på perspektiven och att inte tro att jag själv sitter inne med hela sanningen.
Olof Rydström





Artiklar om journalistik


En liga som utnyttjar tiggare har avslöjats.
Det är naturligtvis hemskt, men hur hanterar SVT detta? De publicerar bilder på tiggare, men är det dessa som har drabbats? Har de i så fall medgett att bildpublicering får ske?

Och om de medgett bildpublicering – varför intervjuas de inte? Och om de inte är brottsoffer – varför publiceras då bilderna?

Kan jag?
Skulle jag kunna skriva på liknande sätt om SVT-journalister? Enligt MeToo så har det ju funnits en rad fall av sexuella trakasserier på SVT. Skulle jag då kunna skriva en artikel om dessa fall och illustrera den artikeln med slumpmässigt valda bilder på SVT-journalister? Utan att intervjua dem? Utan att fråga om jag får använda bilderna till artikeln?

Frågan om de som anklagats för att ha utnyttjat tiggare är skyldiga eller ej är en fråga för rättsväsendet. Men det är viktigt att studera hur vi i media beskriver frågan om tiggare och behandlar tiggarna.

Återigen ser vi alltså hur normala journalistiska regler inte tycks gälla för journalistik om tiggare!
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 1 2018. Källa: SVT Rapport 171205.



Myter om mångkulturella
Det finns en rad myter om folk som sysslar med mångkulturfrågor. Myter som leder till skendebatter; där det argumenteras i upprörda ordalag mot karikatyrer istället för att föra fram rationella argument. Jag tycker det är dags att avliva några av dessa myter.
Jag har träffat många som kallar sig ‘feminister’, men aldrig någon som säger sig vara anhängare av ‘identitetspolitik’. ‘Identitetspolitik’ är ett skällsord och inte ett verkligt analytiskt begrepp. Det är ett uttryck som inbjuder till karikatyrer och inte analys; därför att det saknar förankring i verkligheten.
Jag har aldrig träffat en mångkulturmänniska som sagt att allt är perfekt i alla kulturer; istället säger de flesta mångkulturmänniskor att kulturer kan lära av varandra. Vad är fel med det?
Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som anser att svenska språket inte ska vara vårt gemensamma språk. Ändå hörs många kritiker av mångkultur just föra fram det som argument.
Mångkulturmänniskor är inte motståndare till äktenskap över kulturgränser. Detta måste väl rimligen innebära att de även är motståndare till etnisk essentialism; något de ofta anklagas för.
Jag hittar inga seriösa mångkulturmänniskor som förespråkar etniska getton. Tvärtom förespråkar de att kulturer ska mötas.
Inga mångkulturmänniskor jag träffat har försvarat övergrepp som t ex tvångsäktenskap eller patriarkat.
Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som sagt att utbildning skulle förstöra den egna kulturen; tvärtom!
Jag har aldrig hört talas om att mångkulturanhängare skulle vilja tvinga in en människa i en etnisk kategori mot den personens vilja. Inte heller att staten bör registrera folkgrupper. I själva verket har t ex alla romska organisationer protesterat mot register byggda på folkgrupp.
Inga mångkulturmänniskor påstår sig vara ensamma företrädare för en hel folkgrupp. Att däremot diskutera en folkgrupp utan att lyssna på många medlemmar ur den är rent imperialistiskt! Håll reda på begreppen: att vara medlem i en folkgrupp är inte detsamma som att påstå sig vara talesperson för den.
En vida spridd fördom är att mångkulturanhängare skulle vara anhängare av censur. Men att kritisera ett konstverk eller en bok är inte samma sak som att vilja förbjuda. Särskilt bör du ha rätt att granska konst som framförs för våra gemensamma skattepengar. Att vara skattefinansierad bör innebära att konsten är fri från kommersiella intressen och inte att den står fri från kritik.
Ingen mångkulturanhängare påstår att det skulle råda dikotomi mellan till exempel en mångkulturell analys och en klassanalys. Ingen påstår att antingen diskuterar vi antirasism eller också klasstillhörighet. I själva verket är det motståndarna som har en dikotomisk världsbild.
Ibland sätts också vetenskapen som dikotomisk motsats till mångkultur. Tanken att majoritetens kultur också skulle vara den vetenskapliga vägen är en tanke snubblande nära kolonialismens idé om ‘den vite mannens börda’. Att behandla frågor om kulturell bakgrund som om dessa vore ett brott mot en vetenskaplig frågeställning är ett synsätt som leder till generaliseringar och verkligen splittrar folket. Varför? Jo, därför att du då utgår från att staten är fri från fördomar. Det är skillnad mellan att vilja att staten ska vara fördomsfri och att så verkligen är fallet. Vem avgör huruvida en fördom är allvarlig eller ej? För att svara på den frågan måste du tala med människor som känner sig drabbade.
De som står för ovetenskapliga generaliseringar är, i verkligheten, inte de som förespråkar mångkultur – utan de som avfärdar mångkulturen. Om du slutar lyssna på människor som tillhör en folkgrupp, så kommer du att få svårt att bedöma vad som är vanligt och vad som är ovanligt i en kultur. Det apart udda, som en liten minoritet i minoriteten gör, kan då lyftas fram som vore det en normalitet. Analysen övergår i ryktesspridning. De tror sig vara sanningssägare, men blir en del av fördomsskaparna. Och om de nu är motståndare till mångfald – vad är då alternativet? Enfald?
Olof Rydström

Publicerad på clarte.nu 161109. Artikeln följdes av en intressant debatt. Läs gärna kommentarerna och mina svar på http://www.clarte.nu/bloggen/9743-myter-om-mangkulturella#




Är SD ensamma?
av Olof Rydström. Publicerad på Folket i Bilds hemsida fib.se 150826

Är Sverigedemokraterna ensamma i sin syn på tiggare – eller råder det i själva verket en utbredd samsyn bland riksdagspartier och media?

Alla partier i Riksdagen är överens om att tiggarna inte ska kunna ses som flyktingar. Det är fascinerande att frågan knappast alls ställs av politiker eller media. Romer lever under fruktansvärda förhållanden i många länder, t ex i Spanien och Italien, men de flyr inte därifrån i hundratusentals. Rumänien är en extrem regim. Om Rumänien låg mitt i Afrika och hundratusentals ur en folkgrupp flydde landet på grund av att de nekas reell tillgång till skola och sjukvård, ja då skulle ingen vettig politiker försvara att Sverige borde vara i union med landet! Men inget riksdagsparti kräver att Rumänien ska uteslutas ur EU. Det är till och med kontroversiellt att påstå att landet styrs av en rasistisk regim. Ingen skulle komma på tanken att samarbeta med ett sådant land om det inte redan var EU-medlem.

Inget av riksdagspartierna vill att tiggarna ska få arbeta i Sverige. Inga politiker påpekar att svenska myndigheter underlåter integrationen av EU-medborgare: AMS, skolor, Migrationsverket, kommuner, landsting mm, inga av dessa kritiseras. Tiggarna ses underförstått som omöjliga att integrera. Inget riksdagsparti ifrågasätter hanteringen. Istället upprepas frasen att Rumänien är ensamt ansvarigt, som om det innebär att svenska myndigheter saknar ansvar för administrera EU-medborgare i Sverige som flytt hit och vill arbeta!

Märk också hur inget parti kräver en integrationspolitik för tiggare! Orden integration och tiggare används inte tillsammans. Det är som om det vore en naturlag att tiggare inte ska ges möjligheten att integreras i Sverige. Det råder total enighet över blockgränserna om denna linje. Alla partier talar om att “hjälpa” tiggare, men inget parti talar om att “integrera” dessa människor. Ordet “hjälpa” är ofta kravlöst för den som säger det, hjälpen blir nästan aldrig personlig. Integration, däremot, innebär att de som ska integreras måste delta i processen. Den som kräver integration säger också att vi ska lyssna på människor. Det lyssnas inte idag i Sverige!

Inte ens så grundläggande saker som barnkonventionen tycks gälla för tiggare. Deras barn ges inte rätt till skolgång. Det måste vara ett lågvattenmärke i modern svensk politik. Istället för att sätta barnen i fokus, så används byråkratiska frågor om ansvarsfördelning för att utestänga barnen från skolan. Här arbetar myndigheterna enligt det gamla skämtet: när terrängen inte ser ut som kartan, ja då ska du följa kartan. När föräldrarna inte har normala jobb och bostäder, så kan Sverige inte utföra pappersexcercisen. Då är det lättare att bara strunta i barnen och barnkonventionen. Och hur agerar medierna? De ser detta som en problematisk fråga. Istället för att utkräva ansvar av myndigheterna och granska hur de sköter sig, så problematiserar media de facto tillämpningen av barnkonventionen.

I debatten antas tiggare ha för låg utbildning för att kunna integreras i Sverige. Men denna förmodan är dåligt vetenskapligt undersökt. Ändå behandlar (återigen) alla debattörer denna hypotes som om den vore en vetenskaplig sanning. Vad innebär låg utbildning? Är 20% eller 80% analfabeter? Det är en jätteskillnad! Bristen på vetenskaplig undersökning gör att media framställer värstascenariot som det mest troliga. Även om det vore sant att många av tiggarna har dålig skolgång, så är det ingen ursäkt. Alla fall ska hanteras individuellt av myndigheterna. Dessutom kan man fråga om vi ska avvisa andra flyktinggrupper av samma skäl? När börjar Sverige t ex slänga ut somaliska flyktingar med dålig utbildning? Det låter som en provokation, men det är ju faktiskt en rak konsekvens av tänket att bara välutbildade kan fly till Sverige. Och det är ett tänk helt i linje med Sverigedemokraternas tal om kulturell särart.

Inget av riksdagspartierna har gjort någon ansats till självrannsakan vad gäller de egna partiernas historia om romer i Sverige. De tiger i grupp om det historiska ansvaret och talar i kör när det gäller allmänna fraser mot rasism. Samtliga riksdagspartier (utom MP) har ett mörkt förflutet när det gäller förföljelsen av romer i Sverige. Men de historiska sanningarna landar inte i skolböckerna. Du kan studera under hela grundskolan och gymnasiet utan att behöva lära dig ett dugg om romernas mer än 500 år långa historia i Sverige. Men inga politiker eller media är intresserade av denna fråga. Sverigedemokraterna vinner på walk over.

Den bild av tiggare som förmedlas i media uppfyller ofta inte ens de mest grundläggande kraven på journalistik. I många fall diskuteras t ex tiggarnas bostäder, som om dessa vore ett sanitärt problem för omgivningen, utan att tiggarna som bor där själva får komma till tals. Att framställa en grupp människor som ansvariga för ett problem utan att de själva får kommentera påståenden är ett skolboksexempel på dålig journalistik. Att media generellt framställer en grupp människor som enbart problemskapande (och inte även som en möjlighet) är kränkande och nedvärderande. Journalister kan uttrycka mycket empati och vara bekymrade över tiggarnas villkor, men i empatin glöms ofta journalistiska principer. Romer behandlas i grunden annorlunda än andra folkgrupper som kommer till Sverige. När läste du senast i ett reportage att det långsiktigt är en stor möjlighet för Sverige att dessa människor söker sig hit? Ord om att invandringen är positiv tycks inte gälla dem. Om vi börjar säga att bara vissa grupper av invandrare är positiva för Sverige, ja då bekräftar vi ju faktiskt SD:s världsbild.

De flesta media och debattörer använder orden “tiggare” och “romer” som om de vore synonyma begrepp. Att de historiska romska grupperna i Sverige inte tigger, utan har helt vanliga jobb, tycks vara en omöjlig faktauppgift att lära sig för journalister och politiker. Den romska kulturen blir därmed, i allmänhetens ögon, inte något deltagande i samhället. Mediebilden blir istället att romer lever utanför samhället. Vi ser hur SD:s myt om det påstått negativa med kulturblandningar indirekt bekräftas genom mainstreamdebattens slarviga jargong.

Samtidigt som det råder konsensus bland riksdagspartierna i de grundläggande frågorna, så framställer media Sverigedemokraternas syn på tiggare som extrem. Men i verkligheten skiljer den sig inte mer än marginellt från övriga riksdagspartiers. I frågan om den grundläggande samsynen om tiggare, som redovisats ovan, råder dock medietystnad. Därför är det inte konstigt att många företrädare från andra partier anser att Sverigedemokraterna är “sanningssägare” eller åtminstone att frågan om tiggare är tabubelagd i debatten.

Men diskuteras inte tiggare? Det är väl en massa debatt, eller…? Det som diskuteras är frågor som förbud mot tiggande eller huruvida du ska ge pengar till tiggare? Det är frågor som splittrar övriga partier. Nyligen gick t ex LO-ordföranden ut och sa att han inte ger pengar till tiggare. Dessa frågor är tyvärr accepterade frågeställningar för medlemmar i övriga partier. Ingen partimedlem i något parti utesluts för att kräva förbud mot tiggande. Denna acceptans av en glidande antiziganistisk svada bidrar inte bara till en otäck grundton i samhällsdebatten. Den splittrar också övriga partier. Ingen partisekreterare sätter ner foten och kräver uteslutningar. Beredskapen att hantera intern främlingsfientlighet och främlingsrädsla saknas. För många bland allmänheten framstår SD som ett parti med bättre intern ordning, eftersom de faktiskt utesluter en del medlemmar. Övriga partiers tafatta hantering gör att de splittras internt av de få frågor som tillåts i debatten. I Sverigedemokraterna får förstås ingen bryta mot partilinjen i dessa frågor. Enigheten i SD ställs mot splittringen i de andra partierna. Och konkret skulle ett förbud mot tiggande sätta stämpeln ‘kriminell’ på tiggarna. Sverigedemokraterna gnuggar händerna. Hur den tillåtna debatten än går, så kommer SD att vinna – direkt genom högre opinionssiffror eller indirekt genom att splittra de andra partierna internt.

Varför röstar så många på Sverigedemokraterna? Kanske det beror på att de andra partiernas frågeställningarna om tiggare inte avviker från SD:s. I tysthet accepterar övriga riksdagspartier de grundläggande premisserna och angriper istället SD för enstaka formuleringar. Väljarna inser att detta är hyckleri. För att bekämpa SD:s framgångar måste vi bekämpa de grundläggande rasistiska frågeställningarna i Sverige. Vi måste våga ställa kritiska frågor också till våra påstått antirasistiska ‘vänner’ i Riksdagen.

Olof Rydström


Försvarets informationschef blir SVT-journalist
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 140403

Du vet nog inte vem han är. Ändå har han påverkat din bild av Sveriges krig. Johannes Tolf var nämligen Försvarets informationschef i Afghanistan. Från den 14:e februari 2014 är han ännu mer inflytelserik. Nu är Johannes Tolf Sveriges Televisions journalist med ansvar för Mellanöstern och Nordafrika.

Om man söker på Försvarets hemsidor hittar man inget om Johannes Tolf. Det är som om han aldrig funnits. Däremot finns han med i nyhetsbrevet från Norges ambassad i Afghanistan. Så sent som i september 2012 kallas han för “Chief Information Officer in the Swedish Afghanistan force”. Ett och ett halvt år senare ska vi således lita på att han kan vara opartisk journalist.

Det är naturligtvis en triumf för Försvaret att en av deras informationschefer fått jobb som journalist på SVT. På den av Försvarsmakten kontrollerade Afghanistanbloggen har Johannes Tolf titeln “Senior Public Affairs Officer”. En av hans uppgifter var att handha kontakterna mellan svenska Försvaret och journalister i Afghanistan. Bland annat undervisade Johannes Tolf dem i hur de bör tillämpa “intervjuteknik”. Till Jönköpingsposten säger Tolf: “Jag har gått försvarets kurs för journalister och jag har arbetat som militär i Afghanistan.”

Det kanske låter skandalöst att en tidigare informationschef på Försvaret kan göra reportage bland annat från ett krig där han själv tidigare varit soldat. Men det är bara en liten del av skandalen. Sanningen är att Johannes Tolf anställdes av Sveriges Television redan 2004. I mars 2010 intervjuas Tolf med anledning av att han återkommit efter att ha varit inbäddad reporter på den svenska militärbasen i Afghanistan:Jag bodde i ett stort trupptält inne på camp Northern Lights.” Under intervjun betonar han flera gånger hur opartisk han är som journalist: “Jag har ingen åsikt om huruvida Sverige ska delta eller inte.” och “Vi på SVT är opartiska och ska inte ta ställning.” och “Som journalist svarar jag åter igen att jag är opartisk.” Två år senare är Johannes Tolf således informationschef åt Försvaret i just Afghanistan! Nu idag är han återigen journalist och vi förväntas acceptera honom som en objektiv journalist?

I en intervju med Sveriges Radio beskriver han hur journalisterna arbetar: “Afghanistan är väldigt nyckfullt, mycket kan hända på kort tid, när vi var där hade vi skyddsväst, jobbade väldigt snabbt, stannade på ett ställe, ut ur bilen, fotografera några minuter och sedan vidare…” Med ett arbetssätt som innebär att journalisterna bor på militärbaserna och ofta bara gör några minuters fotopauser under utflykter med pansarbilarna; kan man misstänka en viss partiskhet...

Man skulle kunna tro att Johannes Tolf är en kontroversiell person bland andra journalister? Att de kanske föraktar honom? Inte alls! Tvärtom. I april 2013 fick han ett stipendium av Journalistförbundet på 26 500 kr för att läsa arabiska i Kairo. Johannes Tolf anses således vara någon som ska belönas av sina kollegor för sitt duktiga arbete. Men frågan är om Tolfs agerande är förenligt med Journalistförbundets yrkesregler under punkt två: “Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.”

Det är naturligtvis viktigt att granska en “journalist” som Johannes Tolf. Men ännu viktigare är det att fråga sig hur hans chefer på Sveriges Television resonerat? Det måste betraktas som extremt att anställa en tidigare informationschef på Försvaret som journalist. Ordet kontroversiellt räcker inte. Det är en högerextrem åtgärd. Knappast ens nyliberala medier skulle våga riskera sina rykten genom att anställa en sådan person.

Olof Rydström


Svenskarnas hem & romernas kåkstad
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 1-2 2014.

Hur skildrar media tiggardebatten? Här är några spridda funderingar. Kanske fler frågor än svar.

Ordvalen
I media kallas inte tiggarnas bostäder för “hem” eller ens “bostäder”. Istället används konsekvent ord som tältläger, boplats eller kåkstad. När de jagas iväg, så är det inte från sina hem utan från något annat, något fult, som inte anses ska finnas i Sverige.

Naturligtvis vill ingen ha kåkstäder eller att människor ska bo i tältläger vintertid. Men det finns en risk att man slänger ut barnet med badvattnet genom att att använda sådana ord. Genom ordval som “kåkstad” eller “tältläger”; har man sagt att tiggarnas bostäder måste försvinna, men utan krav att tiggarna ska få det bättre. Därför kan beskrivningar som “kåkstad” eller “läger” vara problematiska.

När tiggarna skickas “hem” så är det inte hem till sina fattiga bostäder – utan till Rumänien. Arbetslinjen gäller inte för tiggarna i myndigheternas ögon. De anses inte tillräckligt kvalificerade för arbeten i Sverige. Vem är kvalificerad och vem är det inte? Trots att tiggarna inte ens är berättigade till socialbidrag; beskrivs de ibland som en belastning för Sverige. De anses varken vara här som turister eller gästarbetare. Tiggarna beskrivs ofta underförstått som om de tillhör en tredje grupp, en vi inte satt namn på. Risken är att denna nya kategori ses som enbart tärande på samhället och inte som om de har ett människovärde och ska ges möjlighet att delta.

Även själva ordet “tiggare” är problematiskt. (Trots att jag själv använder det.) Vad betyder det? Ofta används det även om gatumusiker. Något romer, historiskt sett, har varit i 500 år. När lokala ordningsstadgor förbjuder gatumusik är risken stor att det istället öppnar för tiggande. Är det en förbättring? Var finns arenor som tar tillvara dessa människors kreativitet? Vem kämpar för sådana platser?

Här finns också en glidning i språket. Från ordet tiggare till ordet tiggeri. Genom att använda tiggeri istället för tiggare; så förskjuts fokus från verkliga människor till en oönskad företeelse. Tiggeri låter illa på liknande sätt som när man använder ordet “kåkstad” istället för hem om tiggarnas bostäder. Genom ordvalen avhumaniseras språket. Det kan låta teoretiskt objektivt att rationalisera bort människor och tala om företeelser. Men debatten om tiggare handlar om människor i nöd. Rationalisera inte bort dem!

Ofta används begreppen “tiggare” och “romer” som om de vore synonyma. Till exempel i serien “DN granskar tiggeriet” i Dagens Nyheter.  Här måste en del klargöras. De romska grupper som historiskt bor i Sverige tigger inte. Begreppet “romer” riskerar att bli förknippat med något osvenskt genom t ex Dagens Nyheters sätt att använda språket. Utanförskapet förstärks. Inga media beskriver romers kultur som om den tillför Sverige något.

Granskningen?
I tidningen Bohuslänningen intervjuas Ingrid Schiöler om tiggeriet. Hon är uppriktigt medkännande med de fattigas situation. Reportaget andas sympati. Ändå finns i texten kommentaren:

“Och den som ser en tiggare bli körd i en fin bil, ska ta bilnumret och kolla upp det.”

Ska vi även kolla om andra minoriteter blir körda i fina bilar? Vilket blir nästa steg? Ska vi uppmanas kolla att renskötare inte driver in sina renar villaträdgårdar? När slutar omtänksamheten och när börjar fördomarna?

Fattigdom anses alltid vara allas angelägenhet – medan rikedom är en privatsak. Fattigdom är inte bara allas angelägenhet i en solidarisk och positiv mening; utan det är helt accepterat att uppmana läsarna att tycka till litet grann om hur fattiga ska uppföra sig. Sedan kan vi ha en mysig debatt om fattigas beteende. Under ytan på denna debatt ligger premissen att man kan diskutera huruvida tiggarna verkligen är i direkt nöd. Eller ifrågasätta om det är vi andra som ska hjälpa dem.

Sajten Familjeliv.se vänder sig till alla föräldrar. Den har reklam för barnkläder och bebisprodukter. Här ställer en person frågan om det är rimligt att tiggare har mobiltelefon? Är det då verkligen är synd om dem? Han är tveksam även när det handlar om en billig kontantkortsmobil. Inloggade medlemmar på Familjeliv.se kan “sätta en känsla” på vad de tycker om debattinlägget. De kan välja mellan följande känslor: Tack, Hjälpsam, Wow, Intressant, Kul, Kram, Du är inte ensam, Grattis och Lycka till!

Förbjuda tiggande?
Bo Rothstein fick mycket uppmärksamhet; när han i Dagens Nyheter gick ut med förslaget att kriminalisera gåvor till tiggare. Han jämförde med sexköpslagen:

“Den som tigger från oss på gatan erbjuder inte något annat än sin sociala utsatthet och den som ger utnyttjar därför en annan människas förnedring för att få tillfredsställelsen att på detta sätt bedöva sitt sociala samvete. Men samvetsbedövningen är bedräglig eftersom den som skänker allmosor till en gatutiggare innerst inne oftast vet att givande inte alls bidrar till att på ett verksamt sätt hjälpa den utsatte.”

Hur vet man det? Hur vet man att en gåva inte hjälper den utsatta? Att tiggande är förnedrande behöver faktiskt inte innebära att gåvor inte leder till förbättringar. Därmed inte sagt att tiggeri skulle vara en långsiktig lösning. Thomas Hammarberg svarade Bo Rothstein att:

“Ett förbud att ge något i muggen erbjuder inte heller en lösning – en sådan lag skulle bara sopa problemen under mattan. Enda verkliga effekten av en kriminalisering skulle bli att romerna ytterligare stigmatiseras. Vi förnedrar inte genom att faktiskt se människan vid muggen; förnedringen ligger i det förtryck som tvingar tiggaren att sitta där. Den slant som ges är ett litet bidrag till den enskilde tiggarens och familjens överlevnad men når förstås inte de sociala problemens rötter.”

En av medias vanligaste frågor är “Ger du pengar till tiggare?”. I den förenklade frågeställningen ligger att det är moraliskt okej att svara nej. Annars vore frågan meningslös. Frågeställningen riskerar att legitimera ett förakt; därför att den inte utgår från att fattiga människor måste ha hjälp. Istället utgår den från det individuella valet. Missförstå mig inte. Folk som inte har råd att ge pengar kan med gott samvete låta bli, det är helt okej. Men det är inte okej för ett samhälle att strunta i fattiga människor.

Olof Rydström



“Spår”
Recension av Lena Sundströms bok “Spår”, Natur & Kultur Förlag, Publicerad i Folket i Bild nr 11 2013.

Här är årets kanske viktigaste bok. Sundström har skapat en dramadokumentär med intrig värdig en deckare. Fast det är på allvar. Det är allvars allvar. Två utvisade har torterats i fängelset men hur har svenska beslutsfattare hanterat utvisningarna och risken för tortyr?

Lena Sundströms träffsäkra och sarkastiska formuleringar känner vi från böcker som “Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” och “Världens lyckligaste folk”. Den nya boken “Spår” är i samma mästarklass, men skriven på ett annorlunda sätt. Upplägget påminner om boken/filmen “Alla presidentens män”; när Watergateskandalen ledde till president Nixons avgång. I båda fall börjar en bra journalistisk story med att tjänstemän ljuger eller inte vill berätta. Sedan kommer sanningar fram bit för bit. Det blir hela tiden värre och värre. Journalisterna tror knappt sina öron.

Antingen är svenska makthavare inkompetent naiva om vad som kommer att hända de utvisade männen - eller så förtränger de kunskap för att slippa ta ansvar. Som det brukar heta: Problemet är inte de onda människorna utan de godas tystnad. En version av historien ska redovisas utåt till pressen och en annan ska till Utrikesdepartementet. Inklippt i boken finns ett par officiella dokument. Här Sveriges ambassadör Sven Linder:

“Sammanfattningsvis är det min bedömning att Agiza och El-Zari mår så väl de kan under omständigheterna, och att den egyptiska viljan att samarbeta på det hela taget klarat det första lackmusprovet. Själv kommer jag vid frågor från press e t c endast bekräfta att jag träffat de båda idag, att detta skett i Torafängelset i Kairo och att de verkade befinna sig under omständigheterna väl.”

Efter någon månad kommer ett nytt brev till Utrikesdepartementet. Linder berättar hur fångarnas familjer kommer med anklagelser om tortyr. Men Linders sista formulering blir ändå:

“Efter 37 år i utrikestjänst tror jag inte att jag är särskilt naiv eller lättlurad. Jag vill i alla fall efter samtalet med XXXXX bekräfta mitt intryck att egyptierna verkligen gör sitt bästa för att leva upp till vår överenskommelse.”

Korrekta tjänstemän tycker ofta att otäcka sanningar som stör rutinerna är jobbiga att hantera. Bättre då att förlita sig på den goda viljan.

Olof Rydström


Accepterad rasism!
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 4 2013

I våra stora tidningar debatterades flitigt huruvida böckerna bakom julkalendern Barna Hedenhös var rasistisk eller ej. Nu har tv-produktionen tagit bort en stor del av Bertil Almqvists tidstypiskt rasistiska stereotyper om bl a indianer. Dessvärre har man lagt till en annan sorts rasism.

I avsnitt 11 ska huvudpersonen Stella få ett stenåldersnamn. Då säger mamma Knota att “det låter tattigt”. Lek med tanken att hon istället skulle sagt att “det låter som ett negernamn”. Tänk vilken folkstorm det skulle bli! Men tydligen kan man använde skällsordet för resandefolket, “tattare”, utan att några kultursidor reagerar. Det finns en accepterad rasism!

På Sveriges Televisions hemsida intervjuas Fredrik Strömberg, ordförande i Seriefrämjandet:
“Han tycker det är bättre att lägga till texter som förklarar den historiska kontexten än att ändra i originalen.
– Att sopa undan dem riskerar bara att vi återupprepar samma fel. Det är bättre att belysa, diskutera och analysera dem och försöka lära oss av det så att vi inte går den vägen igen.”
Aldrig har någon blivit sannspådd snabbare!

Olof Rydström





Aftonbladets rubrik:
“Brotten följer i deras spår”
– Hur behandlas brittisk/irländska resandehantverkare i media?
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 4 2013.

Rubriken lyder “Brotten följer i deras spår”. Den låter som hämtad från 1930-talet – eller möjligen från någon hatsajt på nätet. Men formuleringen kommer från en artikel i Sveriges största tidning Aftonbladet och är publicerad år 2013.

Den handlar om människor som ibland kallas brittiska resande, irländska resandefolk, resandehantverkare eller bara asflatsläggare. De åker runt, ofta med hela familjer, och tar småjobb som reparationer, mindre byggjobb eller asfaltera garageuppfarter.

Aftonbladet fortsätter beskrivningen av dessa människor med formuleringar som till exempel:

“Polisen anklagar kringresande asfaltsläggare för slaveri och fuskjobb”

och

“I karavanens spår följer bedrägerier, misshandel - och människohandel, enligt en tidigare hemligstämplad rapport från Rikskrim.”

och

“Enligt Rikskrim rör det sig om sex–sju familjer uppdelade i tre klaner som sysslar med grov orga­niserad brottslighet. Verksam­het­en genererar 30 miljoner svarta kronor – varje år, enligt polisen.”
och

“Genom åren har mängder av kunder vittnat om dåligt utförda arbeten och hot om våld när arbetet ifrågasatts.”

Aftonbladets journalist Martin Nilsson har visserligen talat med några brittisk/irländska resande, men journalisten låter ibland bara svepande svar komma till tals:

“Det är lögner. Vi är förföljda av polisen, säger en av männen.”

och

“Jaha, journalister. Ni har kommit för att skriva ännu mer skit om oss?”

För läsaren blir Aftonbladets bild att anklagelserna är välgrundade och att svaren är luddiga - eller rent av urskuldande. Det finns dock ett undantag i texten.
Några resandehantverkare får bemöta anklagelserna om människohandel/slaveri::

“Vid husvagnen i Upplands Väsby har fler män anslutit. Stämningen är avvaktande. Männen skämtar, säger att de inte vill prata med journalister men talar i mun på varandra när de berättar om den svenska polisen.
– De förföljer oss. Vi kommer till en plats, polisen kör bort oss och vi åker vidare. Det är rasism, säger en av männen.
Ingen av dem vill uppge sitt riktiga namn.
Alla säger samma sak: Varje fam­ilj är här individuellt och frivilligt, de lurar ingen och gör inte ett sämre arbete än svenska hantverkare.
– Det skrivs en massa lögner om oss – och campingplatserna vill inte släppa in oss. Vad ska vi göra? Vi har våra barn, våra fruar, med – men ingen vill ta emot oss. Vi vill betala, men ingen vill ta emot våra pengar. Vi måste bo någonstans, säger en av männen.”

Märk hur journalisten Martin Nilsson mitt i deras berättelse meddelar att “Ingen av dem vill uppge sitt riktiga namn”. Det är en fras som, för läsaren, framstår som om deras version var mindre trovärdig. Särskilt som Martin Nilsson inte talar med några neutrala personer om eventuell rasism mot resandehantverkare.

Aftonbladets sätt att beskriva folkgruppen som kriminell och hotfull är inte på något sätt unikt. I Partille Tidning skriver Olof Lönnehed hur resandefolk “skräpar ner”. Ett par gånger i den korta texten understryker han just en känsla av hot:

“De uppträder hotfullt mot förbipasserande och skräpar ner.”

och

“Förbipasserande har upplevt stämningen som hotfull när de gått genom lägret och när PT:s reporter besökte platsen i fredags sprang en tonårig pojke snabbt ikapp. Situationen blev hotfull. "Why are you taking pictures? Delete them now or I´ll get some more men”.”

Om man går in och tar foton bland människors bostäder utan att fråga om lov - borde det leda till en del självkritiska frågor för en journalist. Här framställs istället de boende reaktioner som själva hotet. Men är det inte mer hotfullt att fota andras hem utan tillstånd?

Lönnehed fortsätter med att beskriva folkgruppen som opålitlig och kriminell:

“Deras metoder kan dock vara kontroversiella och många som anlitat dem känner sig lurade. Arbetena utförs ofta svart och på parkeringen vid Kåsjön ligger redan högar med byggavfall efter utförda jobb. Det är inte tillåtet att campa på platsen.“

Ett utbrett tema i media är hur skräpigt det blir efter brittisk/irländska resandehantverkare. Göteborgs-Posten sätter rubriken “Soptipp i spåren av irländska hantverkare”. Journalisten Hampus Dorian beskriver dem som ett återkommande problem:

“Första gången var i våras. Den gången kostade det, enligt Partillebos förvaltningschef Rickard Stadler, 30 000–35 000 skattekronor att städa upp och sanera.”

I artikeln ställer Hampus Dorian det välorganiserade och goda samhället Sverige i skarp kontrast mot resandehantverkarnas uppförande:

“Enligt samstämmiga uppgifter rör det sig om ett 30-tal husvagnar, plus grävmaskiner och lastbilar, som stått vid sjön som förser Partille med dricksvatten.
– Kåsjön är ett vattenskyddsområde dit folk åker för att uppleva naturen. Att då mötas av massa slipers, pallar, sopor och all möjlig skit. Jag vet inte vad jag ska säga, säger Rickard Stadler.
Inte heller den omgivande naturen har klarat sig från nedskräpning.
– De har utfört sina behov och allt som hör därtill i skogen. Det är papper överallt, säger Thomas Ekström och kommer bärandes på en sopsäck.”
Mediebilden blir den av hänsynslösa människor som struntar i om de förstör för andra. Göteborgs-Postens Hampus Dorian låter inte någon av de utpekade svara på kritiken. Även om artikeln i sig själv är helt fri från rasistiska kommentarer - så är hela angreppssättet just en klassisk rasistisk kontrastering i vi-och-dem: En folkgrupp utmålas som om den parasiterar på både oss och naturen. Det svenska majoritetssamhället beskrivs som i grunden miljövänligt. Stämmer det? Hur är det med bilavgaser, utsläpp från flyget, gruvdrift och kalhuggning?

Ur ett historiskt perspektiv handlar det om människor som förföljts under århundraden - även av myndigheter. Att då acceptera ett myndighetsuttalande som journalistisk sanning är därför problematiskt. Här kan det finnas kvardröjande fördomar. En journalist borde åtminstone ställa några följdfrågor till berörda myndigheter för att försäkra sig just om att det inte finns rasism. Men här förefaller den kollektiva bedömningen av hela folkgruppen vara accepterad både av journalister och myndigheter.

Detta är kanske den viktigaste kritiken: Den kollektiv skuldbeläggning. Hela gruppen resandehantverkare pekas ut som kollektivt ansvarig - ja, rent av som ett samhällsproblem. Journalisten kan gå fram till en godtycklig person ur gruppen och ställa denna till svars för hur andra i gruppen möjligen betett sig. Lek med tanken att någon på ett stort företags ekonomiavdelning har förskingrat pengar. Ingen vettig journalist skulle, i ett sådant fall, kollektivt utpeka alla anställda som potentiellt kriminella. Ingen myndighet skulle uttala sig om problemet med kriminalitet bland anställda i just det här företaget.

I artiklarna om resandehantverkare finns även en bristande känsla för läsarperspektivet. De flesta läsare litar säkert på polisen och många har antagligen fördomar om folkgruppen. Om journalisten inte är medveten om sådant perspektiv; riskerar texten att spä på fördomarna. En enstaka kommentar från en resandehantverkare om att de är oskyldiga har inte samma tyngd för läsaren som en myndighet. Sådana här artiklar kräver en hel del eftertanke och research. Annars riskerar de bli alibin för rasism.

Olof Rydström
___________________________________________
Källor: Hampus Dorian “Soptipp i spåren av irländska hantverkare” Göteborgs-Posten 131121, Olof Lönnehed  “Resandefolk vid Kåsjön” Partille Tidning 131115, Martin Nilsson “Brotten följer i deras spår”, Aftonbladet, 130512. Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2016-06/fv_2013_4_s6-7.pdf




Att sälja krig som hamburgare

Varför framställer media ofta krig som oundvikligt? John Pilgers senaste film besvarar frågan.

Filmens titel, ”Kriget du inte ser”, syftar på självcensuren i de stora västerländska tidningarna och tv-bolagen. Särskilt i krigstider tar media, nästan per automatik, ställning för våldslösningar och marginaliserar fredsaktivister. Varför reagerar inte journalisterna på bristen i objektivitet? En avhoppare från Brittiska UD, Carne Ross, beskriver hur regeringen är en informationsmaskin som kan kontrollera tillgången till makthavare för journalister. Man väljer medvetet att ge intervjutillfällen och bättre fotomöjligheter till lojala journalister som skriver ungefär det makthavarna önskar. Illojala journalister fryses ut och får aldrig exklusiva intervjuer med ministrar.

Märk att intervjuerna med höga makthavare i sig själv kan vara varningssignaler att journalisterna som ställer frågorna kanske i grunden är partiska. De som ofta intervjuar toppolitiker ansågs förr vara journalistiska föredömen - men kan alltså mycket väl vara de mest ensidiga.

John Pilger understryker kopplingen mellan krigshets och ren reklam. PR-gurun Edward Bernays låg bakom den mycket råa krigspropagandan för att locka amerikaner till Första Världskriget. Han drev även en reklamkampanj för att få kvinnor att börja röka. Ett liknande mönster finns idag i Sverige: Försvarsmakten har anlitat reklambyrån DDB för sin propaganda - samma byrå som Mac Donalds använder för att locka med sina barnmenyer Happy Meal! Att sälja ett krig handlar om att sälja en produkt och reklamarna anställs för att spela på människors känslor. Så otäckt enkelt är det - alla högtidstal till trots.

När Pilger intervjuar nyhetscheferna Fran Unsworth på BBC och David Mannion på ITV News; tycks dessa förespråka en journalistisk linje som innebär att de bara meddelar vad makthavare säger och lämnar ifrågasättandet till tittarna själva. John Pilger ställer då följdfrågan om varför nästan inga andra än krigshetsare intervjuas. Ibland kan nyhetscheferna medge att de varit aningen partiska i ett historiskt perspektiv och allmänt tala om att alla sidor måste tillåtas att komma till tals. Men de eftertänksamma orden backas sällan upp av handling. ITV News-chefen kan vara litet självkritisk till hur Israels propagandafilm från attacken mot Ship to Gaza användes i nyhetsrapporteringen, men försvarslinjen är att man vid just det tillfället i historien inte hade bättre bilder och mer kunskap.

De stora mediebolagen styrs av en påstådd vilja att ge en allsidig bild. Men perspektiv som ifrågasätter makthavares världsbild betraktas alltid underförstått som suspekta och sekundära - medan västerländska makthavare aldrig anses kontroversiella på samma sätt. Först i efterhand kan man ”generöst” ge maktkritikerna rätt. Med ord följer ansvar - särskilt i krigshetsartider och särskilt för journalister.

Olof Rydström
Recension av John Pilgers film ”The War You Don´t see” (Kriget du inte ser)Publicerad i Proletären 110701

Journalistik, men bara i princip…

Det har uppstått en krigskod bland svenska journalister: Hit, men inte längre. Vissa saker är helt tabubelagda i media. Nu talar jag inte sådant som att visa bilder och namn på vanliga unga soldater eller anhöriga. Där bör man givetvis vara mycket återhållsam. Nej, vad jag vill peka på är att själva frågeställningarna kring kriget är formulerade så att man bara får säga halvsanningar och i vissa sakfrågor överhuvudtaget inte debattera alls.

Det är tillåtet att… granska valfusket i Afghanistan.

Det är förbjudet att… koppla detta valfusk till att svenska soldater riskerar sina liv för att skydda en diktatur.

Det är tillåtet att… redovisa antalet skadade och dödade svenska soldater.

Det är förbjudet att… undersöka hur många som skadats och dödats av svenska soldater.

Det är tillåtet att… beskriva de svenska soldaterna som del av en internationell styrka.

Det är förbjudet att… koppla USA:s utrikespolitik till protester och våld mot svenska soldater.

Det är tillåtet att… kritisera amerikanska generaler och amerikanska militären.

Det är förbjudet att… koppla denna kritik till att de amerikanska generalerna faktiskt är högsta chefer över våra svenska soldater i Afghanistan.

Det är tillåtet att… allmänt säga att Sverige ska ta hem trupperna. Det säger t ex v och mp.

Det är förbjudet att… ifrågasätta militärens uppgifter att man, av påstådda säkerhetsskäl, behöver mer och dyrare materiel till Afghanistankriget. Även v och mp stödde det!

Det är tillåtet att… tv och radio intervjuar enskilda kritiker av kriget: Jan Guillou, Maj-Britt Theorin, Thage G Peterson m fl.

Det är förbjudet att… tv eller radio intervjuar representanter för oberoende demokratiska föreningar som är motståndare till de svenska truppernas närvaro - t ex Föreningen Afghanistansolidaritet, Kvinnor För Fred eller Folket i Bild/Kulturfront. Däremot är nästan alla krigsanhängare som intervjuas representanter för olika organisationer. Så skapas bilden av att krigsmotståndet är oorganiserat och saknar demokratisk förankring.

Det är tillåtet att… skriva en kritisk krönika om kriget i Afghanistan. Om den är strikt principiellt hållen och inte innehåller ens en gnutta grävande journalistik.

Det är förbjudet att… bedriva normal journalistik om Sveriges krig i Afghanistan. Militärens påståenden betraktas som objektiva fakta. Den som granskar dessa uppgifter anses därmed per definition kontroversiell - trots att det är helt vanlig journalistik. Ja, man behöver inte ens granska dem för att anses oseriös. Det räcker med att presentera militärens egna uppgifter på ett annat sätt än dem själva för att utestängas från debatten.

Låt mig redovisa en källuppgift som jag menar borde ha resulterat i omfattande debatt: På Armémuseums blogg Fredssoldater om Afghanistankriget ( http://www.fredssoldater.se/blogg/motet-med-verklighetens-afghanistan/) redovisar befälet Daniel Jansson hur säkerhetsbristerna vid skjutövningar är så stora att oskyldiga civila afghaner riskerar att träffas:

”Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.”

En fantastisk uppgift om bristande säkerhet som inte resulterat i tillstymmelse till debatt. Här riskerar man alltså skada civilbefolkningen vid rena skutövningar. Och ingen journalist i ledande media är intresserad av att granska. Det finns en hel rad liknande uppgifter - som ligger helt öppet och medges av militären, men som journalister struntar i. Bara ett fåtal kritiska kommentarer i tidningar långt ut på vänsterkanten.

Varför? Hur kan man som journalist strunta i viktig information som ligger mitt framför näsan? Det kommer alltid att kunna framställas som suspekt att granska makthavare. Visst kan man som fras säga att makten ska granskas. Det är comme-il-faut. En och annan liten kostymgubbe av medelmåttig rang kan offras på journalistikens altare för att öka denna klichés trovärdighet. Men den som i krigstid i grunden ifrågasätter militärens goda hjärta stämplar ut sig själv ur debatten.

Jag tror att hjältestoryn om svenska soldater i Afghanistan är så stark att den inte enkelt kan brytas. De vanliga soldaterna riskerar ju verkligen livet i Afghanistan! De är inte skurkarna. De är inte våra fiender. Skurkarna sitter i de politiska och militära ledningarna som lurar dit dem.

Olof Rydström
Publicerad som sammanfattande krönika på Folket i Bilds hemsida 110430

“Krigare”
Recension av Johanne Hildebrandts bok ”Krigare - ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan”av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 12 2011

Svenska soldater behövs i Afghanistan, anser Johanne Hildebrant. Hon beskriver soldatlivet med alla dess aspekter: Vänskapen, farorna, det privata och det yrkesmässiga. Hon tar soldaternas parti - mot byråkrati och politisering. En inbäddad krigsreporter med ett underifrånperspektiv på soldatlivet. Hildebrandt romantiserar inte soldaterna, men hon betonar de sidor av krigarna (hennes ordval) som är mindre aggressiva. Enligt Hildebrandt försvarar soldaterna - de ockuperar inte.

Soldaterna är yrkesofficerare, sjukvårdare, poliser, tekniker och arbetslösa. Gemensamt har de viljan att se världen. Många vill göra en god gärning. Alla är träningsfreaks. Några har problem med jämställdhet. Hildebrandt blandar stridsscener med instick om soldaternas privatliv. Strax efter order om anfall filmar en av soldaterna sig själv: ”Hej, hej, mamma. Allt är bra!” Bilden blir att krigarna egentligen är vanliga hyggliga Svenssons med ganska sunda bondförnuft. Men samma människor som är beredda att dö för andras frihet är här också beredda att döda. Där börjar problemen.

Det journalistiska kravet på allsidighet glimtar bara till vid några få tillfällen. Här en beskrivning av striderna runt Mazar-e Sharif:
”Krigsherrarna återtog staden tillsammans med amerikanska specialstyrkor den 9 november 2001. Tvåtusen talibaner som gav upp dödades och det finns många obekräftade uppgifter om etnisk rensning och massmord. Av denna del av stadens historia fanns dock inte ett spår kvar. Numera pågick en byggboom i Mazar-e Sharif, enorma lyxvillor med torn och gnistrande kakel på fasaderna byggdes för gud vet vilka pengar.”

Just det! Det stannar där. Hildebrandt kollar aldrig uppgifterna om massmord eller var pengarna till lyxvillorna kommer ifrån. Citatet kanske får rapporteringen att låta allsidig. Men tanken att på allvar granska den egna sidan saknas.

Johanne Hildebrandt syn på media är problematisk:

”Debatten om insatsen i Afghanistan hade förvandlats till en show där läsare kunde rösta för eller mot närvaron.”

En stor grupp som inte vill att Sverige ska kriga saknar nästan helt representanter i Riksdagen. När man på några få debattfora kan rösta om insatsen - beskriver Hildebrandt det som en ”show”. Bara de med rätt åsikt anses kompetenta: Håll med eller håll käft.

Jag tror de flesta fredsvänner läser krigsförespråkarnas artiklar och försöker bemöta deras argument. Men jag ser inte samma intresse för fredsvännernas frågeställningar bland inbäddade journalister. De saknar nyfikenhet.

Olof Rydström



Socialistisk Journalistik
Finns det en motsättning mellan socialismen och vanliga teorier om journalistik? En kaxigt pretentiös frågeställning. Se alltså den här texten för vad den är - litet inledande klotter kring frågan. Bratt och Guillou medgav i sina artiklar om IB-affären att: ”Vi har avstått från sådant hänsynstagande som är självklart i varje normalt journalistiskt sammanhang.” Vad är då normal (borgerlig) journalistik?

Borgerlig journalistik

Redan socialismens tanke att media ska användas för att styra frågeställningar och prioriteringar av ämnen kolliderar med föreställningen om journalistik som oberoende och neutral. Synen på journalistik som en ingenjörsvetenskap gör att höga akademiker anses vara källor till i det närmaste objektiv kunskap. Eftersom det t ex inte finns några socialistiska ekonomer vid universiteten; blir således marxistisk ekonomi kontroversiell bland journalister. Ägarnas vinstkrav innebär att journalister måste producera material snabbt. Med få undantag finns inte tid för granskande journalistik. Därför ägnar kvällstidningar mer tid att förfölja kändisar än att få människor att reflektera över maktfrågor. Mångfalden blir enfald. Det är lättare att spela på förutfattade meningar än att ifrågasätta fördomar.

Det journalistiska ”oberoendet” ses som något eftersträvansvärt, men man låtsas inte om banden till annonsörerna. I bästa fall sägs vagt att journalister även ska stå fria från påtryckningar från annonsavdelningen. Men ytterst är det annonsörer som betalar journalistens lön. De flesta media är beroende av reklamintäkter. Deras primära kunder är inte läsarna – utan annonsörerna. Att ha många kunder är bara ett argument när man säljer reklamplats. Borgerlig media kan ibland behandla enstaka vänsterfrågor för att locka köpare, men aldrig genomgående ha ett maktkritiskt perspektiv som skulle skrämma bort annonsörerna. Krigshetsaren Johanne Hildebrandt och vänsterskribenten Åsa Linderborg skriver båda i Aftonbladet. De är varandras förutsättningar i en tidning som vill tjäna pengar.

Reklamen skapar en egen värdegrund. Till exempel spelar reklamens skönhetsideal avsiktligt på människors dåliga självkänsla och fördomar. Ett ämne som gjort för maktkritik; vilken givetvis saknas i dagstidningarna. Men reklamen avslöjar också myten om journalistiskt oberoende: Genom reklamen kan man öppet se vem som betalar journalisternas löner. Veckans Affärer konstaterar att: ”Mängden pengar som investeras i reklam ökar inte nämnvärt. Det gör däremot antalet reklamkanaler” Konsekvenserna, om detta är sant, kan bli stora. Med ökat medieutbud blir då tillämpningen av journalisthögskolornas teorier alltmer verklighetsfrämmande. Men den var redan en dålig idealistisk teori. Bristen på koppling till medieföretagens vinst gör teorin okontroversiell för makthavare. För övrigt är tanken att journalister ska skriva utan att själva vara berörda av innehållet raka motsatsen till arbetarrörelsens ideal för engagemang och organisering.

Socialistisk journalistik

Finns det alternativ till journalisthögskolornas borgerliga ideal? Naturligtvis ska en journalist vara ärlig, allsidig och problematisera, men det är inte fel att ta ställning. Som marxist måste man utgå från att den som betalar journalistens lön ytterst bestämmer vad som sägs. Därför bör journalister vara beroende av demokratiska organisationer. Detta beroende är något positivt: Medlemmarna är de yttersta granskarna och journalistiken blir en logisk del av samhällsbygget. Det där lät högtidligt… Men jag menar alltså att journalistiken då blir en granskare av makthavare, en organisatör av kritiken och samtidigt ett medium som i sin tur granskas av medlemmarna. Återkopplingen blir total. Den långsiktiga målsättningen måste vara att människor blir så duktiga att de själva kan skriva utan ombud.

Hur bör socialistiska media skildra arbetare? Det är viktigt att man förmedlar budskapet att arbetarklassen är den progressiva kraften i historien. Inte bara att arbetare bjuder motstånd; utan att arbetarnas kamp och tankar faktiskt utgör grunden för sociala och kulturella framsteg. Det är bra med forskning, men politiskt medvetna arbetares frågeställningar måste alltid finnas med. Man bör inte låta intervjuade arbetare bara bli exempel på forskarnas statistik. Då är det ju forskarna, och inte arbetarna själva, som står för problemformuleringen. Politiskt medvetna arbetares frågeställningar kan ibland skilja sig ganska mycket från forskarvärldens frågor, med dess okritiska syn på marknadsekonomi. Idealet är att man både frågar politiskt medvetna arbetare om forskningsresultat och för vidare svaren till forskarna - så att journalisterna ställer forskarna till svars för eventuella missar i frågeställningen.

Jag tycker det finns en tendens, även i vänstermedier, att LO-arbetare främst tillåts kommentera sin egen arbetsplats - medan akademiker får uttala sig mer generellt om situationen i sin bransch. Alla politiskt medvetna människors livserfarenheter ska behandlas likvärdigt. Självklart bör man använda samma språkbruk när man intervjuar LO-arbetare och akademiker. Att t ex beskriva hur arbetare ”funderar” runt en fråga; medan man skriver att akademiker ”bedömer” läget är ett klandervärt ordval. Utrikesbevakningen saknar ofta ett arbetarperspektiv. Tyvärr kostar det mycket pengar att åka långt. Därmed blir utrikesartiklar bara i undantagsfall skrivna av LO-arbetare. Det märks ganska ofta. Intervjuer med politisk medvetna arbetare i avlägsna länder är sällsynta.

Fortfarande är många ämnen starkt könssegregerade. Få kvinnor skriver återkommande utrikespolitiska eller ekonomiska analyser. Det gäller alla vänstermedier och det är dåligt. Det gamla synsättet att kvinnor främst är intresserade av mjuka värden måste brytas. Att inte citera kvinnor och män lika ofta när man t ex hänvisar till forskarrapporter bör leda till att skribentens trovärdighet, med rätta, ifrågasätts.

En socialistisk journalistik bör inte syssla med antydningar. Rubriker ska inte sluta med ett frågetecken. Ämnen som kräver expertkompetens eller värderingar av stora mängder uppgifter gör att möjligheten för konstruktiv kritik begränsas. Journalisten blir i dessa fall en föreläsare; där återkopplingen mellan skribent och medlemmar saknas. Ibland kan det vara nödvändigt att föreläsa t ex i klimatfrågan eller om den ekonomiska krisen. Men man får aldrig frestas att använda antydningar. Teorier om dolda agendor, hemliga sammanslutningar och mystiska samband riskerar locka konspirationsteoretiker.

Har internet förändrat villkoren för socialistisk journalistik? Förr ville man inte gärna hänvisa till de få bra artiklarna i borgerlig press – eftersom man då lockar till läsning av tidningar som i grunden är antisocialistiska. Nu kan man länka till en enskild progressiv artikel. Det är ett trivialt konstaterande, men gör att man kan utnyttja några ljusglimtar i den borgerliga pressen och tillsammans med egna skribenter skapa en alternativ agenda. Denna tekniska förändring bör diskuteras. Alla har formellt rätt att äga en tidning, men få har i realiteten råd att göra det. Bloggkulturen påstår att man upphäver denna skillnad, men skiftet i fokus från budskapet till individen är en förlust i kvalitet. Att arbeta kollektivt med en tidning innebär att man betonar redaktionens roll som uppmuntrare, kvalitetsgranskare och samordnare. En dialog mellan redaktion och skribent, där alla parter utvecklas och resultatet blir en kvalitetsmärkt text - till skillnad från bloggtexterna.

Det viktigaste är således en ständig dialog med medlemmarna om nyhetsvärdering och textkritik. Att kontinuerligt utvärdera den egna journalistiken ur arbetar- och kvinnoperspektiv. Ingen redaktion, partiledning eller återkommande skribent har större kunskap än resten av en organisations medlemmar sammantaget. Därför bör man, så ofta som möjligt, använda medlemmarna som remissinstans. Moderna reklamföretag frågar ofta konsumenter till råds. Besluten fattas av reklamcheferna, men svaren ses som viktiga pusselbitar i arbetet. En dialektisk process, kanske Marx skulle ha sagt. Alla grupper på vänsterkanten är kvar i reklambyråernas 1950-tals modell; där tanken att särskilt kreativa personer, som förvisso är kunniga, skapar texter, bilder och propagandamaterial utan att först pröva idéerna på medlemmarna. Dags att studera fiendens arbetsmetoder!

Olof Rydström
___________________________________
Källor: IB-avslöjandet på webbsidan: http://fib.se/fib_1/IB/index2.html. Torbjörn Carlbom och Jonas Malmborg ”Reklamrevolutionen” i Veckans Affärer Agenda april-maj 2010.
Publicerad i Klasskampen nr 1 2011 - Denna version är aningen ändrad


Sveriges Kungliga Television av Olof Rydström tv-krönika Publicerad i Proletären 101202
Sveriges Television kritiserar egna kungabevakningen: Den anses för republikansk!

Utåt sprider man fraser om objektivitet och granskande journalistik. I själva verket samarbetar Sveriges Television med många av makthavarna. Genom fotobyrån Scanpix, som är Kungliga Hovets officiella fotografer, fick man till exempel kungliga bröllopsbilder i somras. Men visst finns intern kritik. I senaste numret av Sveriges Televisions personaltidning ”Vi på TV” är SVT:s programdirektör för nyheter Jan Axelsson självkritisk till granskningen av kronprinsessbröllopet. Han anser nämligen att Republikanska Föreningen fått för stort utrymme:

”Republikanska föreningen är mitt paradexempel på hur en part nästan helt kan slippa utsättas för besvärande motfrågor. Det var rimligt att denna lilla förening fick stort utrymme i media för att balansera diskussionen om bröllopet och representera en annan åsikt om statsskicket. Därmed blev föreningen en viktig part i debatten, vilket borde föranlett en och annan motfråga till företrädarna. Några sådana syntes dock inte till. Istället fick föreningen återkommande framträda i olika medier som betygsättare på mediernas granskning av bröllopet! Republikanska föreningen har 6 000 medlemmar. En folkrörelse, myste föreningens ordförande efter bröllopet. Han slapp även då motfrågor...”

Detta är alltså debattens ramar på SVT. I somras vällde kungatrogen panegyrik dag efter dag, månad efter månad ur SVT. Så tyckte någon journalist att man kanske skulle låta den försynta, nästan borgerliga, Republikanska Föreningen få göra ett par kommentarer. Naturligtvis blev cheferna tvärsura. De måste visserligen formellt vara anhängare av objektivitet. Men den stackars medarbetare som lät Republikanska föreningen komma till tals hängs ut som varnande exempel i interntidningen av självaste programdirektören. Alla som jobbar på SVT vet naturligtvis vem som bjöd in Republikanska Föreningen. Där går gränsen för Sveriges Televisions granskande journalistik.




Med kameran som vapen av Olof Rydström Recension av utställningen "Med kameran som vapen" på Kulturhuset i Stockholm, Publicerad i Proletären 101202
Man vill ”förvandla offer till aktörer”.

Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem delar ut filmkameror till palestinier. Syftet är att de själva ska dokumentera Israeliska arméns och Israeliska bosättares övergrepp. De bryter därmed mot journalistikens regel att den som är personligt berörd inte själv ska beskriva konflikten i media. Det gör B’Tselem rätt i.

Det spartanska utställningsrummet består av en rad med tv-skärmar. Till vänster hänger en längre text som sakligt berättar om den Israeliska bosättarpolitiken och till höger finns en karta som visar de ockuperade områdena. Det räcker. Filmerna talar för sig själva. Rent våld blandas med vardagliga trakasserier. Konfrontationer med bosättare och ockupationssoldater synliggörs otäckt. En man skjuts, en äldre kvinna blir misshandlad, upprörda diskussioner med ockupationssoldater, ett palestinskt hus rivs så fortsätter filmerna timme efter timme. Men det är inte riskfritt att fotografera. När en man säger att han filmar för B’Tselem blir han gripen av en Israelisk soldat.

Hittills har B’Tselem delat ut ungefär 150 kameror. Det är medborgarjournalistik när den är som bäst. Genom att spara långa filmsekvenser - inte bara de filmklipp som visas upp här - och noggrant ange tid och plats; blir trovärdigheten mycket hög. Bilderna används både till journalistik och till dokumentation vid rättegångar. Kamerorna blir verkligen vapen i händerna på de förtryckta.

Med ekonomiska incitament lockas israeler att bosätta sig på ockuperad mark. Idag finns 149 bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem. Dessutom finns ett hundratal ”utposter”, som är olagliga även enligt Israelisk lag. Kulturhuset samarbetar i denna utställning med organisationen Settler Watch, Bosättarövervakarna, som själva beskriver sin ideologi: ”Settler Watch fördömer våldshandlingar från alla parter i konflikten och kräver att internationell rätt och mänskliga rättigheter respekteras fullt ut. Både palestinier och israeler har rätt att leva i fred och säkerhet inom erkända gränser.”

Dokumentärprojektet stöds av Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin. Förste ambassadsekreteraren vid den Israeliska ambassaden lämnade återbud till det seminarium som anordnades.




”Svenskar attackerade” eller svenskar som attackerar? av Olof Rydström Publicerad i Proletären 101014
Sveriges Radio och Sveriges Television sprider bilden av oskyldiga svenska soldater som attackeras av mördarbanditer.

Svenska soldater attackerar inte. Aldrig. Inte överhuvudtaget. De blir bara attackerade. När jag undersöker Sveriges Radios och Sveriges Televisions hemsidor; hittar jag inte ett enda exempel på att svenska soldater någonsin skulle ha attackerat befrielsekämparna. Nej, svenska soldater gör naturligtvis inte så fula saker som att börja skjuta på fienden - inte ens när de ockuperar ett främmande land. Enligt Sveriges Radio och SVT gäller istället att svenska soldater …”attackeras”, ”blir beskjutna”, ”utsätts för attentat”, ”utsätts för bombangrepp” eller ”hamnar i strid”. I bästa fall kan man skriva att svenska soldater ”har varit inblandade” i strider. Men att gå så långt som att skriva att svenskarna ”attackerar” går man aldrig. Tvärtom understryker man ofta att svenska soldater ”besvarat” eldgivning från fienden. Naturligtvis köper journalisterna då helt Försvarsmaktens version utan att ställa kritiska frågor. Här dör människor av svenska myndighetspersoners kulor och journalisterna vägrar granska.

Befrielsekämparna beskrivs som… ”talibanerna”, ”angriparna”, ”självmordsbombarna”, ”gärningsmännen” eller ”de sammansvurna”, liksom för att understryka att det handlar om mörksens gärningar. De svenska soldaterna beskrivs däremot som fredligt patrullerande idealister, vilka blir ”utsatta” för hemskheter. Svenskarnas utsatthet, sårbarhet och bristande skydd betonas. Skador svenska soldater orsakar den afghanska civilbefolkningen förtigs - trots att militären själv medger dem.

Min favorit bland alla Sveriges Radios subjektiva nyhetstelegram är ändå det klockrent rasistiska meddelandet: ”Fem svenska soldater som tillhör den svenska ISAF-styrkan skadades i dag när deras bil körde på en sprängladdning i norra Afghanistan. En afghansk tolk dödades.” (SR 091111) Det säger allt om journalisternas nyhetsvärdering.

Jag har inte hittat en enda intervju med representanter för befrielserörelsen. En sorts rekord i subjektivitet. Under Vietnamkriget kunde man läsa intervjuer med Ho Chi Minh. På den tiden fanns det journalister som faktiskt brann för yttrandefriheten och tanken att människor själva skulle bilda sig en uppfattning. De stödde inte nödvändigtvis Vietnam, men var övertygade om att en allsidig rapportering var all ärlig journalistiks mål. Var finns den sortens journalister idag? Inte i svenska public servicemedia i alla fall.




Maktens fotografer av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100813
Regeringen och kungafamiljen samarbetar med Skandinaviens största bildbyrå.

Scanpix är Skandinaviens största bildbyrå. Alla som läser våra stora tidningar, SVT:s eller Sveriges Radios hemsida stöter på deras bilder dagligen. Men är bilderna objektiva? Eller har fotona tagits i samarbete med makthavarna?

Scanpix var hovets officiella fotograf under kronprinsessans bröllop. Scanpix VD Anna Fornek-Bergström uppvaktade kronprinsessparet redan på lysningsmottagningen. Hon var inte ensam. Med sig hade hon Erhan Güner, Scanpix ansvariga för internationella kontakter. Men i de här sammanhangen är han mest känd som fotografen bakom det årligen återkommande verket ”Det kungliga året”. Han är en person kungafamiljen litar på. Man kan naturligtvis strunta i kungafamiljen. De har ju bara symbolisk makt. Men tillvägagångssättet är signifikativt för Scanpix arbetsmetoder.

Under klimattoppmötet i Köpenhamn samarbetade Scanpix med regeringen Reinfeldt. I-länderna ville pressa utvecklingsländerna till ett avtal. Läget var låst. Regeringen ville förmedla bilden av seriösa i-länder och oansvariga utvecklingsländer. Scanpix beskriver händelseförloppet: ”Vid klimatmötet i Köpenhamn dök tillfället upp som få fotografer får uppleva. Henrik (Montgomery) blev inkallad på Fredrik Reinfeldts begäran till ett av de sista avgörande mötena.” Och Scanpix fotograf Henrik Montgomery berättar själv: ”Reinfeldts pressavdelning insåg vikten av att bilden av de förhandlingströtta makthavarna kom ut i media. De ville visa att de tagit situationen på största allvar och att EU verkligen försökt få till ett avtal in i det sista. Att det blev jag som fick ta bilden tror jag beror på att Reinfeldts stab har förtroende för att jag gör ett bra jobb samtidigt som jag kan sköta situationen snyggt. Det är alltid väldigt känsligt hur man uppträder i situationer när Secret Service sköter bevakningen.”

Trots det nära samarbetet mellan Scanpix och Reinfeldts stab; publicerades bilderna på bland annat SVT:s och Sveriges Radios hemsidor - som om de vore objektiva beskrivningar av förhandlingsläget. I själva verket var fotona alltså en medveten partsinlaga. Men ingen avslöjade bluffen. Istället för en kritisk granskning av Scanpix; vann Henrik Montgomery priset ”Årets nyhetsbild”. En parodi på granskande bildjournalistik!

Amy Goodman kallar fenomenet ”Access of evil” - tillgång till ondska. En skämtsam omskrivning av ”Axis of evil” - ondskans axelmakter; de länder USA kallar skurkstater. Med Access of evil avser Goodman journalister som vill vara i maktens närhet och därför undviker att ställa verkligt kritiska frågor eller åtminstone tonar ned sin kritik, för att de återkommande ska få intervjua samhällstopparna. Ibland kan de, som i fallet ovan, till och med direkt samarbeta med makthavarna för att få en bra story.

Scanpix är även ansvarig för en stor del av bilderna från Sveriges krig i Afghanistan. De använder inbäddade journalister utan att redovisa under vilka villkor fotona togs. En del ärliga utländska media brukar åtminstone medge att deras bilder granskats och godkänts av militären. Men sådana småsaker bekymrar inte Scanpix.

Scanpix har en speciell avdelning för bilder om skönhet och hälsa Scanpix Beauty. Där man spelar på alla gammalmodiga fördomar om skönhetsideal: ”Härliga, uppdaterade bilder av kropp och själ, smink och hår, träning och spa, bikini och baddräkt, manikyr och pedikyr och annat vackert”. De säljer skönhetsbilder med samma glädje som krigsbilder. Följdriktigt är de medarrangör i tävlingen ”Årets reklambild”. Denna macho-mentalitet är kanske inte så underlig. Av Scanpix fast anställda fotografer är 90% män.

Jag vill understryka att Scanpix är Skandinaviens största bildbyrå. Deras inflytande över vår bildvärld är mycket stort. Nu går vi in i en valrörelse. Kan man lita på Scanpix? SVT och Sveriges Radio tycks i alla fall göra det.




PR-byrå dataanalyserar företagskritiker av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100114

Det är ett litet företag. Löjligt litet faktiskt, bara ynka 80 personer. Men de är överösta med pengar. Företaget heter Springtime. Namnet låter som ett skämt från en Mel Brooks-film: Springtime for Hitler - Det våras för Hitler. Man vet inte om man ska skratta eller få rysningar.

Springtime växte fram i en krets av ultranyliberala MUF:are som, från ett högerperspektiv, var kritiska till Fredrik Reinfeldt. Där fanns Thomas Idergard och Birgitta Ed som är gift med f d MUF-ordföranden Ulf Kristersson. Birgitta Ed var en av kampanjgeneralerna för ja-sidan i EMU-omröstningen. En annan ledande Springtime- medarbetare är förra VD:n Göran Thorstenson, f d ordförande i fria moderata studentförbundet och tidigare rådgivare åt Carl Bildt.

År 2005 lyckades man med något unikt i PR-branschen: Springtimes VD Maria Arnholm blev då invald i Sveriges Televisions styrelse. En annan person på Springtime med erfarenhet av medierelationer är förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilo, som tvingades avgå efter att inte ha betalt tv-licensen. Idag jobbar hon alltså i ett företag där VD:n sitter i Sveriges Televisions styrelse…

Springtime har ett kontaktnät som de flesta PR-byråer bara kan drömma om. I ett pressmeddelande från Socialdemokraterna meddelades nyligen att Bo Krogvig ska arbeta som valgeneral inför valet 2010. Krogvig är en av Springtimes medarbetare. Han är aktiv socialdemokrat och har varit kommunisthatare i decennier. I en Aftonbladet-intervju berättar Krogvig själv hur han började med politik för att maoisterna fick över 20 procent i skolvalen: ”Sådär kan det inte få vara, tänkte vi. Dessutom var de så helvetiskt seriösa. Politik handlar om liv och död, men inte behöver man se dödsallvarlig ut när man håller på med politik, för det! Politik är ju kul, och det ska synas.” Det var Bo Krogvig och Göran Thorstenson som organiserade flygbranschens framgångsrika lobbykampanj mot miljöskatter på flyget. Kampanjen låg så nära flygdirektörernas önskelista; att till och med storkapitalets egen tidning Dagens Industri reagerade och drog slutsatsen: ”… en jämförelse mellan de argument mot flygskatten som användes i flygbolagschefernas debattartikel och hur de såg ut i efterföljande rapportering från medierna, debatter i utskott och slutligen i riksdagen, visar att samma argument återkommer om och om igen – ibland ordagrant formulerade som i debattartikeln.” Det är alltså Bo Krogvig som Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska samarbeta med under kommande valrörelse… Lycka till!

Hur arbetar då Springtime? Springtime är ett PR-företag, men av en annan typ än vanliga reklambyråer. De arbetar med kommunikation mellan människor - det som ofta kallas nätverksbyggande och nätverksövervakande. För Springtime är varje vän en affärsmöjlighet - eller som man uttrycker sig till kunderna ”Vi hjälper dig att hitta de vänner och opinionsledare som påverkar dina kunder, medarbetare och aktieägare.” En avancerad form av lobbying alltså. Under många år skötte man presskontakterna för Tällbergstiftelsen - en samling ekonomiska och politiska makthavare som utsett sig själva för att lösa världens problem.

I broschyren ”Nätets gräsrötter slår till” beskriver Springtime den andra delen av sin verksamhet: nätverksövervakande. Här ges exempel på hur företag drabbas av de elaka gräsrötternas förtal och vilka tips Springtime ger till företagen; för att de ska skydda sig mot sådana bråkstakar. Termen ”gräsrötter”, som väl nästan alla människor, oavsett parti, använder som något positivt; utnyttjar således Springtime för att definiera sina motståndare. Man utgår alltid från att företaget har rätt - eller åtminstone vill väl. Gräsrötterna, däremot, är en samling läskiga figurer: ”Det är alltid någon eller några personer som väljer att driva krisen. Det kan vara konkurrenter, missnöjda kunder eller tidigare anställda som vill komma åt dig. Men det kan också vara individer som kommenterar din verksamhet från politiska utgångspunkter.”

Rent praktiskt samlar man in MASSOR av information om motståndarna och analyserar dessa uppgifter med avancerade dataprogram: ”Idag kan vi digitalt analysera samtal på nätet för att identifiera inlägg och konversationer som avviker från det normala bruset. Vi kan t ex mäta graden av engagemang i form av antalet inlägg kring en viss fråga, eller antalet kommentarer till enskilda inlägg. Men minst lika viktiga mått baseras på inläggens innehåll och kulturella sammanhang.”Det gäller att hitta företagskritikerna - helst innan kritiken ens tagit fart. Springtimes Per Lembre beskriver frågeställningarna: ”Vem länkar till vem? Vilka pratar om vad? Hur förändras argumenten över tid?”

Lösningen på företagens imageproblem är att skaffa sig ”ambassadörer” som försvarar varumärket när kritikerna anfaller. Springtime beskriver hur dessa företagsambassadörer arbetar med att vända opinioner: ”I grunden handlar det om att på förhand skaffa sig många vänner som står upp för en när det börjar blåsa. Om aktivister på nätet kommer med halvsanningar får de mothugg från dina ambassadörer och då kommer sympatierna plötsligt att vändas till dig och ditt företag.” Man ska således vara misstänksam om framträdande bloggare plötsligt tar ställning för ett företag - eller försöker slänga skit på en företagskritiker. Sannolikheten är stor att den företagsvänliga bloggaren är mer eller mindre sponsrad av företaget, även om det inte syns utåt i form av reklam. Reklam hos den företagsvänliga bloggaren skulle snarast undergräva dennas trovärdighet. Därför kan det vara smart av en PR-byrå att istället arbeta i kulisserna. 80 personer vi inte valt dataanalyserar oss på nätet. De anser sig bara vara ansvariga inför de storföretag som betalar mest. Springtime har samtidigt en VD som sitter i styrelsen för Sveriges Television.

För oss som håller på gräsrötterna är det bara konstatera att man bör vara misstänksam gentemot opinionsbildare som säger sig vara oberoende - i själva verket säljer många av dem sin trovärdighet till högstbjudande.
_______________________________________________
Källor: Cecilia Garme och Ckristian Holmén ”Reinfeldts Familje AB” Expressen 031019, Maria Trägårdh ”Hur ska du övertyga svenskarna att säga ja, Birgitta Ed?”, Aftonbladet 030726, Katrine Kielos ”Bla bla bla bla”, Aftonbladet 090809, Dragan Mitic ”Så nitade SAS miljölobbyn”, Dagens Industri 070821, Per Lembre, Gösta Thorstenson & Patrik Lockne ”Nätets gräsrötter slår till - Kriskommunikation i sociala medier” (Springtime 2008) finns på adressen: http://wiki.springtime.nu/file/view/gr%C3%A4sr%C3%B6tterna+sl%C3%A5r+till.pdf, Springtimes hemsida, Sveriges Televisions hemsida, Per Lembres blogg




Debattens villkor av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida 091101

Det är intressant att jämföra hur media behandlar anhängare och motståndare till Sveriges krig i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommittén SAK är inte motståndare till Sveriges deltagande i kriget. SAK får massor av tid i media. Föreningen Afghanistansolidaritet FAS är klar motståndare till att Sverige skickar soldater. FAS är helt osynlig i media. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen accepterar att Sverige skickar soldater. De intervjuas ständigt i media. Kvinnor för Fred KFF är motståndare till Sveriges deltagande i kriget och blir sällan tillfrågade. Är det här bara en känsla eller kan den bekräftas?

Vi börjar med att kolla Sveriges Televisions sajt svt.se: På sajten svt.se ger sökning på uttrycket ”Svenska Freds” 21 000 träffar och ”Kvinnor För Fred” ger 4 träffar På samma sajt svt.se ger sökning på uttrycket ”Svenska Afghanistankommittén” 480 träffar och ”Föreningen Afghanistansolidaritet” ger ingen träff alls. Nu kollar vi hur det står till med Sveriges Radios sajt sr.se: På sajten sr.se ger sökning på ”Svenska Freds” 2440 träffar och ”Kvinnor för fred” ger 81 träffar. Sökning på ”Svenska Afghanistankommittén” ger 560 träffar och ”Föreningen Afghanistansolidaritet” ger 1 träff.

Man kan konstatera att Sveriges Radio är 100 procent bättre på att ge utrymme åt Föreningen Afghanistansolidaritet - eftersom man faktiskt släppte igenom en (1) enda kommentar från dem.

De som är för kriget är våra ledande politiker, militärapparaten, alla ledarsidor o s v - hela etablissemanget. Men de som är motståndare till kriget framställs som, i bästa fall, godhjärtade enskilda personer. Krigsmotståndarna utmålas som avvikare. Organisationer som är motståndare till kriget lyser med sin frånvaro i media. Med sådana journalister blir samförståndet mellan militären, riksdagspolitikerna och hjälporganisationerna helt följdriktigt.

För samtliga riksdagspolitiker gäller att de inte törs annat än att bejaka militärens krav på ökade pengar för soldaternas säkerhet i Afghanistan - alternativet är att framstå som okänslig. Svenska Dagbladet frågar ledamöter i Riksdagens Försvarsutskott vad de anser i frågan. Ingen säger nej. Även de två partier som vanligen är kritiska till Sveriges krig i Afghanistan (Vänsterpartiet och Miljöpartiet) svarar att de vill ge bättre utrustning till soldaterna. Vänsterpartiet: ”Det är klart att våra soldater ska vara fullt utrustade med fordon som de kan använda utanför fortet - och även ha sjukvårdshelikoptrar.” Miljöpartiet: ”Är man nu där, ska truppen ha det bästa skyddet, det är ju självklart.” Källa: SvD 090828

I Sverige finns det således ingen i Riksdagen som säger det självklara: Nej till mer pengar till kriget, ta istället hem soldaterna - det är deras bästa skydd. Det är ju krigsförespråkarna som riskerar soldaternas liv och fredsvännerna som värnar soldaterna. Lösningen kan väl inte vara att investera ännu mer pengar i kriget.



Jag misstänker... av Olof Rydström Krönika på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 090831
Jag kan inte bevisa det. Men det känns så.Det känns planterat.

När jag läser dagstidningarnas artiklar om den svenska militärens dåliga utrustning i Afghanistan - så undrar jag hur journalisterna bara kan köpa militärens version rätt av utan att granska.

Hur vet jag att de inte har granskat fakta? Enkelt! Det går inte att granska om man inte är teknisk expert. Som journalist är man helt i händerna på uppgiftslämnaren. Alla experter på området militär materiel är mer eller mindre knutna till militären. Det finns inga opartiska militära skyddsexperter. Därför kan inte en journalist ”granska” huruvida den svenska militären har en bra utrustning eller ej. Frågeställningen är bara möjlig i teorin.

Det KAN naturligtvis vara en slump att samtidigt som Sverige nästan fördubblar sin militära styrka i Afghanistan; så börjar det läcka uppgifter om hur dåligt skyddade de är. Men slumpen är den dummes ledstjärna. Alltfler nyhetsredaktioner skickar inbäddade journalister till Afghanistan och nästan alla massmedia använder okommenterat militärens egna bilder från Försvarets Bildbyrå/Combat Cameras.

Men så vill ju nyhetsredaktionerna granska litet också. Det låter ju så bra det där att ”granska”. Granskningen består alltså i att undersöka varför Sverige inte skickar mer och dyrare militär utrustning till Afghanistan. Det är hela frågeställningen. Den som vill ta hem soldaterna är således inte välkommen in i debatten. Frågorna styr svaren.

I redaktionsrummen och på journalisternas stamkrogar sitter de och gonar sig över fina kontaktnät som tillhandahåller förstasidesnyheter och pangbilder. Det behövs ingen konspiration för att kontrollera media. Det räcker med journalister utan samvete.



TV4:s inbäddade journalister av Olof Rydström publicerad i Föreningen Afghanistansolidaritets tidning Afghanistan.nu nr 3 2008 - Denna version är korrigerad, se kommentaren på slutet.
TV4:s dokusåpa Fredsstyrkan handlade om soldaterna i den svenska Afghanistanstyrkan. På TV4:s hemsida beskrev de hur de ser på det svenska deltagandet i Afghanistankriget. Jämför denna beskrivning med militärens egen beskrivning: ”I april begav sig det svenska förbandet i väg till Afghanistan. Deras mål - att bygga upp säkerhet och stabilitet i det afghanska samhället.” TV4:s hemsida. ”Säkerhet och utveckling. Anledningen till detta är enkel, soldaterna under mitt befäl har bidragit med säkerhet i norra Afghanistan.” Överste Mats Danielsson, fd chef för den svenska Afghanistanstyrkan.

Visst är likheterna slående mellan TV4:s beskrivning och militärens. Båda betonar att militärens främsta uppgift är att skapa säkerhet. Men när sedan TV4 ska beskriva programmets frågeställningar – ja då finns inte frågan om huruvida militären lyckats skapa säkerhet med. Istället fokuserar man på de enskilda soldaterna. TV4:s frågeställningar var, enligt dem själva: ”Hur känns det att ständigt vara beväpnad? Hur hanterar man ett klimat där temperaturen ibland är över 50 grader? Hur påverkas man av att leva med våld, krig och död inpå knuten? Hur klarar man att vara ifrån sin familj och sina vänner? Och hur hanterar soldaternas familjer att leva med oron inför att något ska hända?”

Fenomenet kallas ”camera obscura”: Bilden av verkligheten vänds uppochned beroende på den kameralins man använder för att beskriva verkligheten. Man ser att saker är på tok i samhället, men man förstår inte att problemet är själva samhällssystemet – utan ställer istället helt fel frågor baserade på en uppochnedvänd logik. I detta fall ser man att många soldater mår dåligt, men TV4 ser inte att lösningen är ta hem trupperna. Det är en förbjuden frågeställning. Med denna frågeställning skulle nämligen hela TV4:s programidé rasa samman. Istället utmålas soldaterna som hjältar när de, trots att de mår dåligt, åker till Afghanistan. Som man frågar får man svar.

Men det finns ytterligare en koppling mellan de två citaten ovan: Överste Danielssons text publicerades av Pelle Vamstad på försvarets hemsida och det är samme Pelle Vamstad som har tagit bilderna till TV4:s hemsida! Här kan man således verkligen tala om inbäddade journalister som är helt i händerna på dem de förväntas granska.
________________________________________________________
Kommentar: I den publicerade artikeln gjorde jag ett klumpigt fel som påstod att det svenska deltagandet i Afghanistan formellt var del av en NATO-insats. Jag ber om ursäkt för detta slarv. Det visar att man inte ska lita på någon - inte heller mig...



span style="font-size:180%;">Combat Cameras: Inte journalister - men ändå journalister
av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bilds nr 12 2007
Det låter häftigt: ”Combat Cameras” – stridande kameror. Så kallas den svenska militärens nya informationsenhet.

Uttrycket är NATO-standard. Den svenska Combat Cameras-enheten är så ny att den ännu inte kommit in som ordinarie budgetpost. Ibland brukar man tala om ”inbäddade journalister”, alltså journalister som följer med den ena sidan i en militär konflikt och rapporterar från de delar som valts ut av militären. Men med Combat Cameras tar militären klivet fullt ut och låter sina egna fotografer dokumentera soldaternas aktiviteter. De tar bilderna som media gärna publicerar. Combat Cameras har lättare att ta bilder på händelser vid fronten, eftersom få andra journalister vågar – eller tillåts – fotografera.

Bilderna från svenska Combat Cameras i Afghanistan visar ett fridfullt samhälle, ja det är nästan så man skulle vilja flytta dit. När jag bläddrar bland dessa foton slås jag av att det finns mycket litet blod på dem. I media rapporteras ofta om hur civila dödats eller skadats av NATO, men på Combat Cameras bilder märks inget av detta: Det är bilder på soldater som delar ut gratistidningar, bilder på officerare som intervjuas, bilder på svenska militärer som åker terrängbil, bilder på svenska soldater som kramar gulliga barn, bilder på skrattande afghaner, bilder på svenska soldater som vårdar civila. Denna idyllisering av soldatlivet är typisk för Combat Cameras även internationellt. Sajten Tidningen i skolan, som vänder sig till lärare, skriver:

”I USA, som redan har combat cameras, visas inte närgångna bilder av dödade egna soldater eftersom det väcker politiskt motstånd mot kriget i Irak. Skulle den svenska militären kunna tänkas ge bilder till medierna som bara visar strategiskt utvalda delar av verkligheten?” Combat Cameras handlar inte om någon opartisk journalistisk verksamhet – tvärtom det här är personer som tar klar ställning. De deltar nämligen själva i striderna. I en DN-intervju säger Marco Nilsson, fotograf för Combat Cameras: ”Den svåra avvägningen är att veta när man ska lägga ner kameran och ta upp kulsprutan i stället.”

Det är viktigt att betona att Combat Cameras verkligen är elitsoldater. Det handlar alltså inte enbart om dokumentation och marknadsföring. Sven-Åke Haglund vid försvarsmaktens informationsavdelning, som sägs vara en av dem som introducerat Combat Cameras i Sverige, beskriver för Värnpliktsnytt hur det inte räckte med de vanliga militära kraven som ställs på soldater. I fallet med Combat Cameras ställde man nämligen högre krav på stridsutbildning: ”Syftet med Combat Camera är att samla in filmer och bilder från förbanden till förbandschefen. Först var tanken att värnpliktiga på Värnpliktsnytt skulle utbildas till Combat Camera-liknande soldater. Men journalisterna på Värnpliktsnytt hann inte få den stridsutbildning som behövs för att fungera som skyttesoldater, under sin värnplikt.”

När man läser Försvarets hemsida får man intrycket av att Combat Cameras inte har något med journalistik att göra. Rickard Wissman, Combat Cameras gruppchef i Afghanistan, beskriver hur man arbetar: ”Vi är soldater med kamera. Det vi dokumenterar ska i första hand upp till högre chefer på förbandet där vi verkar. Sedan används Combat Cameras material till utvärdering av verksamheten, som beslutsunderlag, för framtida utbildning och som en erfarenhetsbank”. Försvaret betonar således att det inte handlar om journalister, men även inom de egna leden har det funnits en viss oklarhet: ”Initialt har mottagandet inom vissa delar av förbandet varit avvaktande, en del lever i villfarelsen att vi är kvällspressens förlängda arm. Men när de förstår vår uppgift förstår de också värdet av vår närvaro”, säger Combat Camera-officeren Jesper Tengroth.

Frågan om journalistikens förhållande till Combat Cameras blir dock något luddigare om man läser Försvarets Bildbyrås hemsida där man skriver att Combat Cameras även skall ”… kunna bidra med operationella resurser för informationstjänsten, utbildningsverksamhet samt mediaproduktion.” Hur blir det blir med objektiviteten när fotograferna till de bästa bilderna (de som är närmast soldaterna) lyder direkt under militären? Anders Kallin, ställföreträdande informationschef på Försvarsmakten säger till tidskriften Fokus: ”Det blir bättre om vi gör det själva för då kan vi styra också, ja inte på något negativt sätt. Det ska komplettera andra medier – inte konkurrera med dem. Det här gagnar alla.” Gagnar det också den granskande journalistiken?

Militärens officiella uttalanden må präglas av högtidligt tal om att detta inte är journalistik, men på det personliga planet är banden till journalistiken är tydliga. Combat Camera officeren Jesper Tengroth har tagit ledigt från sitt jobb på Sveriges Radio för att vara Combat Camera-anställd i Afghanistan. Han är inte någon novis i kontakterna med svenska utlandstrupper. Jesper Tengroth var tidigare pressofficer i den svenska Kosovobataljonen. Tengroth är inte den enda i Combat Camera-gruppen som har ett journalistiskt förflutet. Fotografen Marco Nilsson jobbade som utrikesfotograf bland annat för TV4. Torbjörn Gustafsson, med en bakgrund som pressfotograf och bildredaktör, var med redan i planeringen av vilka som skulle rekryteras till Combat Cameras. För tidningen Försvarsutbildarna beskriver han kriterierna för Combat Camera-gruppen. De skall ha: ”Personlig mognad, god moral och etik blandat med att kunna arbeta självständigt”

Vad händer när de kommer tillbaka till Sverige? Kommer Sveriges Radio att tillåta Jesper Tengroth att rapportera om den svenska truppen i Afghanistan? Om inte – får han sitta med i redaktionen och bestämma vilka av de andra journalisternas inslag som ska sändas? Kommer Marco Nilsson att få jobba som fotograf för TV4 igen? Fick de några restriktioner innan de åkte – för att undvika lojalitetskonflikter? Hur ska Journalistförbundet hantera dem när de kommer tillbaka? Får de vara medlemmar? Journalistförbundet har uttalat sig kritiskt om Combat Cameras; eftersom journalister riskerar att sammanblandas med soldater i en krigssituation. Men frågan måste även ställas om journalistiken i Sverige riskerar att få skygglappar om Combat Camera-officerare verkar som journalister? Ska journalistbegreppet bara betraktas som en sorts ingenjörskompetens som kan tillämpas på olika områden? Eller finns det även ett element av personlig trovärdighet i journalistiken som innebär att man inte kan göra vad som helst och ändå sedan kalla sig journalist? Ska Journalistförbundet organisera de som enbart jobbar med journalistik eller alla som pluggat journalistik? I de yrkesetiska riktlinjer man länkar till på Journalistförbundets hemsida, kan man läsa:

”Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån - och ingå inte avtal eller andra förbindelser - som kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist.”

Bör det alls vara möjligt att byta den ena karriären mot den andra? Ska en tidigare anställning vid Combat Cameras räknas som en merit när man söker jobb som journalist? Försvaret tillhandahåller en ny typ av karriärmöjlighet för personer med foto- eller journalstutbildning. Det kan vara lockade för en ung person som är intresserad av äventyr. Sverige är ett litet land. Många vill arbeta som journalist, men få får möjligheten. Med den höga arbetslösheten hankar sig en hel del med journalistutbildning fram på tillfälliga anställningar. Eftersom många är desperata att få ett jobb; kan en Combat Camera-anställning vara ett lockande sätt att åtminstone få jobba med det man är utbildad till. Om tio år kanske ett hundratal journalister har bakgrund som Combat Camera-officerare. Hur ska nyhetsredaktionerna hantera dem? Kommer de att påverka vår syn på militära frågor? Det är anmärkningsvärt att i länder med tradition av Combat Cameras är befolkningen generellt mer positiv till NATO.
_____________________________________________________
Källor i denna artikel har jag endast använt fakta och personuppgifter som finns tillgängliga på nätet. Jag har således inte själv avslöjat någons identitet eller tidigare okända militära fakta – utan enbart sammanställt materialet och skrivit kommentarer. Mina källor har varit: Lisa Bergmans artikel ”PR-Plutonen” publicerad i Tidskriften Fokus 070126, Militärmaktens hemsida www.mil.se, FBB-Försvarets Bildbyrås hemsida www.fbb.mil.se, Sveriges Radios hemsida www.sr.se, Rolf Edströms artikel ”Combat Camera” publicerad på www.varnpliktsnytt.se, Fredrik Söderlings artikel ”Uppdrag: skjuta och filma” publicerad i Dagens Nyheter 070403, Johan Lundahls artikel ”Svensk Combat Camera är redo” publicerad i tidskriften Försvarsutbildarna nr 3 2007, Journalistförbundets hemsida www.sjf.se, Tidningen i skolans hemsida www.tidningeniskolan.se




Yttrandefrihet version 2.0av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bilds hemsida www.fib.se maj 2007
Har grunderna för yttrandefriheten ändrats med det framväxande it-samhället?

Den nya informationstekniken påverkar möjligheterna för övervakning, men ändras därmed även yttrandefrihetens villkor? Nu ligger det förslag om utökad övervakning av delvis nya aktörer. Kommer dessa förändringar även att förändra debattens villkor?

Dessa frågor debatterades på seminariet Yttrandefrihet-Övervakning, som arrangerades av Folket i Bild/Kulturfront i samarbete med ABF. Seminariet hade den ordvitsiga underrubriken ”Kräver yttrandefrihet övervakning eller kväver övervakning yttrandefriheten?” Deltagare var Rickard Falkvinge, it-debattör och grundare av piratpartiet, som på rekordtid fått massor av medlemmar, Pär Trehörning, Journalistförbundets ombudsman i öppenhetsfrågor och Alice Åström, riksdagsledamot (v) och ledamot av integritetsskyddskommitén.

Trots en svag insats från moderatorn; debatterades en rad intressanta frågor. Särskilt livlig blev debatten mellan Rickard Falkvinge och Pär Trehörning i frågan huruvida upphovsrätt på nätet automatiskt leder till krav på övervakning. Falkvinge betonade kopplingen och menade att upphovsrätten hängde samman med den gamla boktryckarkonsten. Trehörning försvarade upphovsrätten med argumentet att yrkesmän (journalister, musiker, konstnärer) ska få ersättning för sina verk. Alice Åström beskrev hur ensam hon är i Riksdagen att försvara lagarna mot dem som ville ha ökad övervakning. Hon talade om hur de nya lagförslagen ska fungera enligt principen att du är skyldig tills motsatsen är bevisad och att man ska övervakas för att förhindras begå brott i framtiden. Detta skulle leda till att man alltid övervakades. Åström menade att de gamla lagar hon försvarar är ett skydd för den enskilda medborgaren mot övergrepp från statens sida. Trehörning betonade att man inte skulle utgå från att staten var lika god som tidigare – att en ny typ av samhälle växt fram. Falkvinge beskrev hur övervakningslagarna gått från att vara punktinsatser till att nu vara förslag om massövervakning.

Ett nyckelbegrepp i debatten var att övervakningen ledde till ”självcensur”. En fråga som delade panelen och engagerade publiken var frågan om man i offentlighetsprincipens namn skulle få begära ut uppgifter om vilka sidor Fredrik Reinfeldt surfar på. Journalistförbundet försvarade detta med emfas. Falkvinge var stark motståndare och menade att integritetsaspekten vägde tyngre.

Frågan är om vi med nätet har fått en ny typ av yttrandefrihet – en yttrandefrihet version 2.0? Förr kunde man publicera texter efter att de granskats av redaktörer; nu kan man publicera sina texter utan en redaktörs granskning – på hemsidor, bloggar och chattsidor. Redaktörerna skyddade tidningens politiska ideologi och varumärke. Har vi nu istället blivit individuella varumärken? Förr kunde man registrera vänstersympatisörer genom att kontrollera vilken tidning de prenumererade på. Nu kan man kontrollera exakt vilka sidor i tidningen de helst vill läsa. Går vi mot ett samhälle där granskningen av grupptillhörighet avtar och granskningen av individer ökar? Innebär avsaknaden av redaktörernas granskning att staten vill överta en del av granskningsansvaret? Panelen var inte enig i dessa frågor. Alla tre deltagare inledde med att lovprisa yttrandefriheten - men medgav senare att de ville ha vissa inskränkningar – t ex för hets mot folkgrupp. Pär Trehörning kopplade hets mot folkgrupp till olaga hot. Som fibbare är jag anhängare av absolut yttrandefrihet och menar att det vore bättre att ta debatten med extremisterna och inte låta deras åsikter döljas bakom en fasad av staten tillåtna uttryck. Risken är att censur hjälper till att ”tvätta” åsikter som inte skulle klara en offentlig debatt. Seminariet lockade ett 25-tal åhörare trots den milda majkvällen i Stockholm.



När granskningen upphör av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2004 Jag fick nyligen rätt i Granskningsnämnden för radio och TV, men programmet friades ändå. Låter det konstigt? Jag ska förklara.

Det handlar om ett inslag i Aktuellt (040610 kl 18) om förslaget att avskaffa arvsskatten vid arv av småföretag. Enbart personer som ville avskaffa arvsskatten intervjuades. Inga motståndare fick komma till tals. Jag anmälde inslaget för partiskhet. Granskningsnämndens beslut lyder: "Granskningsnämnden anser inte att det förhållande att ingen motståndare till förslaget fick uttala sig innebär att inslaget strider mot bestämmelsen om opartiskhet i sändningstillståndet." Först medger Granskningsnämnden att jag hade rätt i att ingen motståndare fick uttala sig, men konstaterar sedan att detta faktum inte strider mot reglerna för opartiskhet! Man kan då fråga sig vad som är opartiskt?

Men missförstå mig inte: Jag är överens med Granskningsnämnden om att programmet inte bröt mot reglerna. Varför anmälde jag då? Jo, jag vill visa att reglerna för SVTs opartiskhet är fullt förenliga med en utebliven granskning av viktiga frågor. I vissa fall kan man strunta i normala journalistiska principer och ändå följa reglerna. Det är således reglerna jag kritiserar och inte Granskningsnämnden.

Det hela hänger på begreppet "okontroversiell". Okontroversiella frågor behöver enligt reglerna inte belysas opartiskt. I detta fall var riksdagspartierna överens om att avskaffa arvsskatten. Därmed anses SVTs skyldighet att opartiskt granska förslaget upphöra. Istället kan nyhetssändningarna nöja sig med att redovisa förslaget utan att analysera det ur flera vinklar. Inslaget var således godkänt partiskt enligt reglerna. Avskaffandet av arvsskatten framställdes som något positivt. Inga motståndare, eller ens kritiska frågor, släpptes fram. Journalistikens normala principer upphörde. Och ändå följde allt reglerna.

Slutsatsen blir att om makthavarna är överens i en fråga; kan SVT strunta i granskningen. Detta förhållande undergräver naturligtvis SVTs ställning som oberoende granskare av makten. Kanske en ny definition av begreppet "grävande journalistik"?




Är journalistiken per definition borgerlig? av Olof Rydström Publicerad i Proletären 040520
Teves ekonominyheter har en klart borgerlig vinkling redan i valet av nyheter. Till exempel redovisas aktiekurserna varje dag – medan arbetslöshetsstatistiken endast rapporeras någon gång per månad. Aktiekurserna anses viktigare än arbetslöshetsstatistiken. Bakom detta ligger naturligtvis en marknadsliberal politisk värdering. Denna värdering redovisas inte öppet, men är ändå ganska lätt att genomskåda. Det här är bara ett litet exempel på ekonomijournalistikens inneboende marknadsliberala ideologi. Men frågan är om även den vanliga journalistiken bygger på underförstådda borgerliga antaganden?

På journalisthögskolorna lär sig studenterna visserligen att vara kritiska till makthavare. Men samtidigt underförstås att man är tvungen att lita till "experter" i vissa frågor. Journalistens roll blir i sådana fall att balansera olika experter mot varandra. Eftersom våra universitet endast utbildar experter i marknadsekonomi – så finns det inga akademiska experter i marxistisk ekonomi. Därmed kan journalisterna avfärda marxistisk ekonomikritik. Den faller helt enkelt utanför ramen för vad som anses vara godkänd journalistik. Det finns ju inga kommunistiska ekonomiprofessorer att intervjua!

Journalister lär sig källkontroll och att granska bindningar mellan makthavare. Det är naturligtvis bra, men kunskaperna är teoretiska och inte praktiska. Texter som handlar om arbetare kommer att skrivas av journalister som ofta är ekonomiskt beroende av privata tidningsägare och annonsörer, men inte alls beroende av de arbetare som intervjuas. Litet elakt skulle man kunna beskriva journalistiken som välgörenhet och inte klasskamp. Välgörenhet har, historiskt sett, hjälpt enstaka människor, men aldrig i grunden förändrat samhället. Frälsningsarmén i all ära – men det var den framväxande fackföreningsrörelsen som genomförde de stora samhällsförändringarna. Det är skillnad när arbetare mottar välgörenhet och när de själva organiserar sig för motstånd och befrielse.

På journalisthögskolorna är en av de centrala idéerna att journalistiken ska stå på de maktlösas sida mot makthavarna. Begreppet "maktlösa-mot-makthavare" utgör kärnan i journalistikens välgörenhetsideologi. Denna tanke är okontroversiell eftersom den är politiskt neutral: En borgerlig person kan t ex se småföretagaren som den maktlösa gentemot fackföreningen. Begreppet "maktlösa-mot-makthavare" är accepterat därför att det låter radikalt, men saknar all klasskampsanalys. En enskild arbetare är, med detta synsätt, maktlös – men så fort några arbetare slutit sig samman i en fackförening; blir de plötsligt makthavare enligt journalistiken.

Den absurda slutsatsen är således att en journalist lättare kan ta ställning för oorganiserade arbetare!

Journalistiken har således blivit en egen ideologi befriad från arbetarrörelsen. Hur ser då denna ideologi på marknadsekonomin? För att svara på frågan måste man beakta alternativet: I en demokratisk ekonomi ägs företagen (direkt eller indirekt) av arbetarna. Därmed saknas konflikten mellan makthavare som utgör en av hörnstenarna i den journalistiska ideologin. Den journalistiska ideologin är en konfliktideologi som saknar lösningar på de konflikter den lever av. I själva verket har marknadsekonomin i praktiken blivit en förutsättning för denna ideologi. De två lever i ett närmast symbiotiskt förhållande. Det krävs modiga journalister för att både ifrågasätta marknadsekonomin och det egna yrkets ideologiska grunder.




Vad folk vill ha av Olof Rydström Publicerad i Flamman 020516
Inom vänstern diskuteras hur man ska bemöta högerextremismen. Samtidigt bygger tevenyheternas nyhetsvärdering på att afrikaner är mindre värda än afrikaner. Dödsolyckor i USA ges större utrymme än olyckor i Afrika. De som dör av svält i Afrika prioriteras lägre än de som dör av en massmördares kulor i USA. Med några få hedervärda undantag accepteras dessa tevejournalister som seriösa samhällsanalytiker.

Om man skulle fråga dessa tevejournalister, så är jag säker på att ingen enda av dem skulle kalla sig rasist. De beskriver sig antagligen som kämpande antirasister. Nyhetsvärderingen betraktar de troligen bara som att de ger publiken det publiken vill ha.

För hundra år sedan, vid sekelskiftet 18/1900, publicerade författaren och akademiledamoten Albert Engström grova rasistiska skämthistorier. Men samtidigt kunde han på fritiden umgås med judiska vänner. I dag kan vi se att de rasistiska skämthistorier Albert Engström publicerade förebådade den framväxande högerextremismen och tjänade dess syften. Albert Engström var inte rasist. Hans vänner visste ju att han inte hatade judar. Själv såg Albert Engström det antagligen bara som att han gav publiken det publiken ville ha.

Om man inte, åtminstone till en del, ser sin journalistroll som folkupplysande - om man inte har en vision av vad man vill uppnå - så havererar nyhetsvärderingen. Man behöver inte bli en socialistisk eller liberal propagandist. Men om man inte tänker igenom det man ska säga; finns risken att man bekräftar (eller t o m förstärker) gamla fördomar. Det räcker inte att bara ge publiken det publiken vill ha.