Arbetslöshet

“Vi bara lyder”

av Olof Rydström, publicerad i Folket i Bild nr 4 2015 Recension av Roland Paulsens bok: “Vi bara lyder”,  Atlas Förlag

Lägg märke till tre “ju”:

“Jo, man har ju utvecklat en svada. Jag har ju haft de här träffarna i snart tjugo år så man hittar ju sina sätt.”

Så säger en arbetsförmedlare som Roland Paulsen intervjuar. Här finns alltså en uppgivenhet. Det är ett system som inte varken uppmuntrar arbetslösa eller arbetsförmedlare. När till exempel ett av målen för en arbetsförmedling nåtts, ja då höjs målsättningen. Vad är det då för fel med det?

“I Västertälje var man året innan så duktig på att skicka “nyanlända” i åtgärder att det med den höjda målnivån nu blivit matematiskt omöjligt att få gröna siffror. “Målnivån ligger över antalet inskrivna /…/””

Okej, det finns absurda inslag, men grundfrågan då? Är de arbetslösa själva huvudansvariga för sin arbetslöshet? Få skulle svara att majoriteten arbetslösa är det. Men Arbetsförmedlingens struktur bygger just på den principen  – trots att det går tio arbetslösa på varje ledigt jobb. Det går alltid att säga att de arbetslösa inte gjort tillräckligt; eftersom de fortfarande är arbetslösa. De högre makthavarna i boken betonar att arbetslösas aktiviteter är viktiga. Dessa anser att det vore omoraliskt att bara dela ut bidrag utan att ställa krav, även om kraven inte leder till något nytt jobb.

Med hjälp av lydnadsforskare som Hannah Arendt, Stanley Milgram och Erich Fromm, försöker han förklara tankarna bakom den “lydnad” som är bokens röda tråd. Titeln, “Vi bara lyder”, är ett citat från en arbetsförmedlare som svarar på frågan hur arbetet på Arbetsförmedlingarna bedrivs. Tjänstemännen längst ned i hierarkin får ta smällarna när de arbetslösa blir arga över meningslösa uppgifter.

Jag störs av en del oviktiga småsaker som att de intervjuade makthavarna konsekvent namnges endast med förnamnen. Det skapar en konstigt mysig stämning, samtidigt som texten utmärkt granskar just dessa makthavare. Författaren skriver in sig själv på ett ärligt sätt i boken. Det personliga blir aldrig privat, Paulsen klarar den balansgången, men samtidigt vet man ibland inte riktigt om de personliga kommentarerna är uppriktig vänlighet mot makthavarna eller sarkasmer. Hursomhelst är det i alla fall en viktig bok som granskar den arbetslöshet många tar för given i ekonomin.

Olof Rydström

Är de fattiga verkligen lata? av Olof Rydström Publicerad i Nya At nr 2 2004I nyliberala kretsar sprids myten att fattiga människor blir slöa om man inte stressar dem.
Till de debattörer som framställt denna hypotes som sanning hör udda debattörer som Gunnar Adler-Karlsson(1) – men även etablerade och inflytelserika forskare som Gunnar Wetterberg. Få personer har haft så stort inflytande på Sveriges ekonomiska politik som just Gunnar Wetterberg. Han har bland annat ansvarat för Finansdepartementets långtidsutredningar och varit inflytelserik direktör i Svenska Kommunförbundet med ansvar för ekonomi och företagsfrågor. Tanken på de fattigas lathet är nära kopplad till idén att de fattiga är bortskämda. Wetterberg har lanserat begreppet Rädda låglönejobben och skriver i klartext vad många andra bara vågar antyda – nämligen att de fattigaste inkomsttagarna skulle tjäna för mycket. Han beskriver hur de fattiga skulle utveckla en särskild lathet som ska bekämpas med att de ska lära sig jobba i underkastelse:

"Kanske är detta den farligaste tendensen på dagens arbetsmarknad. Vägen från skolan till yrkeslivet handlar inte bara om handgreppen i ett livslångt yrke. Det handlar minst lika mycket om att lära sig jobba. Komma i tid även när det regnar, orka hänga med även i de tradigaste momenten, ta förmannens tillsägelser – även de kitsliga och halvkorkade."(2)

Människor ska, enligt Wetterberg, härdas för att stå ut med halvkorkade förmäns tillsägelser. Men hur motiverar han sin kamp för att de fattiga ska leva i underkastelse? Är det genom hänvisning till vetenskapliga utredningar? Nej, det är ett teoribygge utan statistiska undersökningar. Fördomen att de fattiga inte går till jobben när det regnar står således obevisad.

Man kan kritisera nyliberalernas påståenden, men det räcker inte. Grova fördomar måste bemötas med modern forskning. Är det nödvändigt att stressa de fattiga? Jag vill peka på några forskningsresultat rörande arbetslösas beteende. De arbetslösa är en ekonomiskt utsatt grupp som ofta råkar ut för högerskribenternas påhopp. Måste man tjata på de arbetslösa; för att de ska vara ”aktiva” i sitt jobbsökande? Ökar därmed sannolikheten att få jobb? Är det ett hårt, men tyvärr nödvändigt, sätt att engagera de arbetslösa? Skulle de fattiga verkligen bli slöa, om de inte utsattes för dessa påtryckningar? Margareta Bolinder har undersökt hur de arbetslösas sökbeteende påverkar chansen att få jobb. Hon betonar att sökbeteendet inte samvarierar med jobbchanserna i någon större omfattning (3). Det finns således anledning att vara försiktig när man uttalar sig. Att påverka ”sökbeteendet” innebär inte nödvändigtvis att man förbättrar jobbchanserna. Tanken att man kan påverka de arbetslösa jobbchanser genom att tvinga dem ändra sökbeteende är mycket utbredd både på AMS och på socialkontoren.

De kontrollmetoder som tillämpas ifrågasätts sällan. Och det är intressant att man inte klart definierar vad som menas med ”fusk” eller exakt hur många jobb man ska söka för att kallas ”aktiv” i sitt jobbsökande. Just bristen på klara regler är ett av de största problemen. Därmed blir det alltid möjligt att anklaga de arbetslösa för fusk eller slöhet. Eftersom de är arbetslösa anses de per definition ha misslyckats. Misslyckandet ses ofta som ett privat misslyckande – inte som ett resultat av samhällets felaktiga politik.

Det krävs en omfattande apparat för att avgöra huruvida en bidragssökare är ärlig eller fuskar. Hela den fattigas liv och alla papper denna lämnat in ska kontrolleras. Det är lätt att misstänkliggöra en arbetslös människa, att kalla denna för fuskare eller antyda att fusk skulle vara vanligt bland arbetslösa. Men fusk är i själva verket mycket sällsynt. AMS-chefen medger att:

"Dessutom är det utomordentligt sällsynt att någon föredrar att gå arbetslös framför att delta i arbetslivet." (4)

Samtidigt som AMS medger att bara några få fuskar (”utomordentligt sällsynt”), bygger man ändå upp kontrollsystem där alla arbetslösa granskas. Jämför detta med till exempel kontrollen av rattonykterhet. En rattfull förare kan köra ihjäl andra människor, men alla bilister blir inte automatiskt stoppade för nykterhetskontroll varje gång de är ute och kör. Ändå är rattonykterhet ett mycket allvarligare brott än att fuska med ersättningen.

Eftersom reglerna om vad som ska kallas fusk är så oklara kan själva granskningsproceduren se ut nästan hur som helst. På en ort kan Arbetsförmedlingen tvinga de arbetslösa att gå igenom varje sökt jobb med sin handläggare. På en annan ort kan Arbetsförmedlingen kräva att de arbetslösa ska infinna sig varje dag – trots att de kanske har dator och kan söka jobb hemifrån. Hela tiden strävar man således efter att påverka ”sökbeteendet”, utan att veta vilka effekter åtgärderna har. Frågan är vad man egentligen granskar och hur relevanta jämförelserna är. Karin Dahmström beskriver hur svårt det är att jämföra statistiskt material som mäter slöhet och hur lätt det är att dra för snabba slutsatser. Slutsatser som ofta gränsar till fördomar:

"Och i en studie av långtidsarbetslösa personer fann man att svenska män och kvinnor hade längre arbetslöshetstid än utländska personer. Då är det lätt att dra den (vanligaste) slutsatsen att svenskar ”ratar” erbjudna jobb, medan utländska medborgare inte är så ”kräsna”. Men om man också tar hänsyn till åldern hos de arbetslösa, visade det sig att de svenska medborgarna var mycket äldre än de utländska i det här materialet och att det är åldern som framför allt påverkar möjligheten att komma tillbaka i arbetslivet efter lång arbetslöshetstid. Detta visar vikten av att försöka hitta alla faktorer och förklaringar till variationen innan man drar de definitiva slutsatserna."(5)

Genom att utgå från att människor är oärliga så förvandlas alla de arbetslösas förklaringar till sin arbetslöshet till bortförklaringar. De förklaringar som då inte beror på den arbetslösas egen person betraktas därmed som särskilt suspekta – eftersom man alltid kan hitta någon människa som fått arbete trots ännu sämre utgångsläge. Själva sökandet efter andra orsaker till arbetslösheten än de snävt personliga blir då ett tecken på slöhet hos de arbetslösa. Man antyder att de arbetslösa skyller ifrån sig. Det är detta som ibland föraktfullt kallas ”arbetslöshetskultur”. Tanken är att långtidsarbetslöshet leder till att man letar argument att förbli arbetslös. Många politiker, med mindre förfinat vokabulär, kallar detta påstådda tillstånd ”tevesoffan” och ser som sin uppgift att få de arbetslösa upp ur denna soffa.

Idén att långtidsarbetslöshet skulle skapa en särskild arbetslöshetskultur, där de arbetslösa börjar slarva med jobbsökandet, har undersökts vetenskapligt. Professor Rune Åberg, vid Sociologiska institutionen på Umeå universitet, sammanfattar sina resultat:

"Huvudproblemet på arbetsmarknaden är att jobben är för få, vilket kan låta som en självklarhet. Men det hävdas ofta att även om efterfrågan på arbetskraft skulle öka så skulle arbetslösheten bestå. Detta brukar förklaras dels med att arbetslösa som varit arbetslösa länge tagit sådan skada att de inte går att anställa dem igen, dels med att de nya jobben kräver andra kompetenser än vad de arbetslösa besitter. Som framgått så får den första hypotesen inget stöd i vår undersökning. Dock kan man undra varför även långtidsarbetslösa söker jobb lika aktivt som korttidsarbetslösa och varför deras arbetsvilja är obruten trots att äldre forskning på området ofta framhåller den passivitet och uppgivenhet som följer på långvarig arbetslöshet."(6)

Tyvärr diskuteras sällan moderna forskningsresultat. Istället får ofta rena fördomar om de arbetslösas påstådda passivitet passera i massmedia utan granskning. Men även om de arbetslösa fortsätter att söka jobb kan man naturligtvis ställa frågan huruvida sannolikheten att hitta ett jobb drastiskt sjunker om man varit arbetslös länge. I en uppsats av Susanne Ackum Agell och Martin Lundin antyds att så skulle vara fallet:

"Både utländska och svenska studier tyder på att arbetsgivarna är tveksamma till att anställa någon som varit arbetslös en längre tid."(7)

Det här var ju oroande – tänk om allt jag skrivit pekar åt fel håll. Men vad säger de egentligen? Jo, de säger att företagen är tveksamma till att anställa någon som varit långtidsarbetslös. Men är denna tveksamhet så stor att effekten är mätbar på chanserna till sysselsättning för de långtidsarbetslösa? Det blir nu intressant att läsa slutsatserna i AMS egen utredning om långtidsarbetslösheten:

"I själva verket finns varken i Sverige eller internationellt några starka bevis för att långtidsarbetslösheten allvarligt försämrar chanserna på arbetsmarknaden för de som drabbas. Möjligen sker en långsam försämring som dock knappast kan vara en huvudorsak till den ökade långtidsarbetslösheten."(8)

Men hur kan det här stämma? Sanningen är att företagen inte alls är så tveksamma att anställa långtidsarbetslösa som det ofta framställs. I en studie av Jonas Agell och Per Lundborg9 frågar man företagen om de tvekar att anställa någon som varit arbetslös en längre tid. Svaren är anmärkningsvärda. Antalet företag som betraktar långtidsarbetslöshet som något starkt negativt vid anställning har visserligen ökat från 21 % år 1991 till 27 % år 1998. Men fortfarande betraktar således en överväldigande majoritet företag inte långtidsarbetslöshet som någon starkt negativ signal om lägre produktivitet för den som söker jobb.

När man säger att företagen är ”tveksamma” till att anställa någon som varit arbetslös en längre tid; talar man inte om majoriteten av företag. Tvärtom, nästan tre gånger så många företag såg inga stora problem med att anställa en långtidsarbetslös. Och även bland företag som var ”tveksamma” så kan det naturligtvis finnas de som ändå anställer långtidsarbetslösa.

Tveksamhet är inte samma sak som att aldrig göra det. När det gäller redovisning av statistik om arbetslösa brister ofta utredarna i saklighet och tenderar att dramatisera siffrorna. Korta sammanfattningar av statistiskt material från stora utredningar kan därmed lätt bli vilseledande.

Jag har nu räknat upp några moderna forskningsresultat om de arbetslösas beteende och levnadsvillkor. Det jag skrivit har varit korrekt. Jag ljuger inte. Men jag vill ändå klargöra att det finns en viktig skillnad redan i det vetenskapliga angreppssättet mellan rika och fattiga i forskningen. Ekonomer utgår ofta från att de fattiga är lata om de inte ”aktiveras” och att pengar kan skapa ett passiviserande ”bidragsberoende”. Dessa frågor undersöks av olika samhällsforskare. Men forskare ställer aldrig frågan huruvida de rika är passiva. Många rika har ju ärvt sig till rikedomen och därmed aldrig bevisat sin påstådda kreativitet i fri konkurrens. Debatten handlar enbart om de fattiga – de rikas beteende granskas aldrig.
_____________________________________________________
Noter: (1)Gunnar Adler-Karlsson ”Lärobok för 90-talet”, 1990, sid 229, (2) Gunnar Wetterberg ”Nästa Sverige”, 1998, sid 75 (3) Margareta Bolinder ”Sökbeteendets betydelse för chansen att hitta ett jobb” ur Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 1 1999, (4) Anders L Johansson ”Aktivitetsgarantin inget vuxendagis” ur Aftonbladet 001220 (5) Karin Dahmström ”Allting varierar – därför statistik” uppsats från Statistiska institutionen – Stockholms universitet, 1999 (Denna uppsats vann första pris i Svenska Statistikersamfundets pristävling), (6) Rune Åberg ”Arbetslöshet och marginalisering” ur Joakim Palme och Sten-Åke Stenberg ”Arbetslöshet och välfärd”, 1998, sid 110, (7) Susanne Ackum Agell och Martin Lundin ”Erfarenheter av svensk arbetsmarknadspolitik”, rapport från IFAU –Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 2001, sid 14, (8) AMS utredningsenhet: ”Om långtidsarbetslöshetens orsaker”, Ura 1999:11, (9)Jonas Agell och Per Lundborg ”Survey evidence on wage rigidity and Unemployment: Sweden in the 1990s”, rapport från IFAU –Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 1999, sid 35.



Hur mäts underklass?av olof Rydström Publicerad i Nya At nr 1 2005Vem är det mest synd om? Vilka kriterier används för att dela in fattiga människor? Är dessa kriterier vetenskapliga eller finns det kvar gamla fördomar som hindrar rationellt tänkande?

Historiskt har man delat in de fattiga i ”värdiga” och ”ovärdiga” hjälpsökare. De ”värdigas” hjälpbehov var alla överens om, men de ”ovärdigas” hjälpbehov ifrågasattes:

”Alla minderåriga samt gamla, sjuka och handikappade som inte kunde försörja sig genom arbete betraktades som ’värdiga’ fattiga. Vilka sågs då som ovärdiga? Någon klart uttryckt ”ovärdighetsparagraf” fanns inte i den gällande lagstiftningen. Vilka som var ”ovärdiga” var inte lika klart definierat, ändå genomsyrades debatten av en motvilja mot just dem.” (1)

Men varifrån kommer då synen på de fattiga som antingen ”värdiga” eller ”ovärdiga”. Mikael Sjögren beskriver hur denna syn på fattigdom har ännu djupare rötter, ned till en mörkare tidsålder:

”Att skilja ut fattiga som anses ’värdiga’ hjälpmottagare från dem som inte är det har, som vi tidigare sett, varit en del av den europeiska fattigvårdens historia alltsedan 1500-talet.” (2)

Men historien kan ändras. Förr ansågs t.ex. ogifta kvinnor med barn som skamliga och man var tveksam till att ge bidrag till något som upplevdes som syndigt. Det finns således grupper med fattiga vars ”värdighet” har ändrats under historien. Därmed finns en ”godkänd underklass”, vars sociala status med rätt till socialbidrag, a-kassa osv, till skillnad från de ”automatiskt” värdiga ovan, varierat under historien. Hela grupper kan, genom politiska beslut, exkluderas eller inkluderas i gruppen ”godkänd underklass”.

Detta kräver en längre förklaring. På 1960- och 1970-talen utvecklades bland historiker något som kallas ”historia underifrån”. Man ville lyfta fram de människor som råkat illa ut i historien och undersöka de mekanismer som lett till förtrycket. Under 1990-talet började kritik framföras mot ”historia underifrån” som ifrågasatte själva sättet att välja de svagas perspektiv. Svante Nordin var en av dessa kritiker:

”I den feministiska teorin betraktas kvinnorna som förtryckta av männen. Barnen kan anses som förtryckta av de vuxna, de homosexuella av de heterosexuella, invandrarna av urbefolkningen, de internerade kriminella av samhällsmakten osv. Men leder inte detta till att alla kan betraktas som förtryckta av alla (eller nästan)? Är en manlig hantverkare under 1700-talet mer eller mindre förtryckt än en borgarhustru?” (3)

Men det finns ett svar på frågan vilka grupper som är mest förtryckta. Svaret får man genom statistik. Genom att studera medellivslängd, studiemöjligheter, vitaminkonsumtion osv. kan man avgöra graden av förtryck. Varför tvekar många historiker att göra sådana indelningar? Jag tror att svaret är att statistiken synliggör samhällsklasserna. Då är det lätt att bli anklagad för klasskampsretorik, att bli kallad politisk historiker och förlora möjligheten till karriär. Svante Nordin jämför två förtyckta grupper: en rik kvinna och en fattig man. Men det hade varit mer relevant att jämföra de båda med det som var, och fortfarande är, normen i samhället: Den rike, vite, heterosexuelle mannen. Synen på vem som är förtryckt kan variera genom historien, men statistiska skillnader avslöjar ofta våra fördomar.

För att återgå till indelningen av de fattiga: Efter att människor som söker bidrag bedömts som ”värdiga” och tillhörande den ”godkända underklassen” följer en fortsatt granskning. Först ska man avgöra huruvida de är ärliga eller ej. Alla inlämnade dokument undersöks och kritiska frågor ställs. Sedan följer ytterliggare en granskning. Då ska man avgöra huruvida personen är lat eller aktivt försöker hitta vägar ur sin fattigdom. Även här ställs kritiska frågor och de fattiga kan tvingas att på olika sätt bevisa sin aktivitet eller hamna i tvångsåtgärder. Mikael Nyberg beskriver hur nya samhällsideal växer fram. Visserligen talar man om en grundtrygghet för alla. Men den ekonomiska grundtryggheten är inte längre någon trygg minsta grundnivå utan kan användas för att styra de fattiga som inte anses veta sitt eget bästa:

”På trettiotalet sades de arbetslösa vara lata och försupna. Nu sägs de sakna kompetens. Innebörden är densamma. I nästa steg införs, efter mönster från USA och Storbritannien, statligt tvångsarbete för dem som vägrar ta sitt ansvar. Bland punkterna på Pär Nuders och hans vänners program för Sverige 2025 finns en återgång till de nödhjälpsarbeten för arbetslösa och fattiga som socialdemokratin en gång avskaffade. Arbetslösa ska enligt de nya riktlinjerna från Arbetsmarknadsstyrelsen under hot om utförsäkring ’aktiveras’ i sysslor som kommuner och landsting inte har råd att avlöna ordinarie personal för.” (4)


Jag har således beskrivit hur de fattiga delas in i olika parvis och (åtminstone teoretiskt) skarpt åtskilda grupper: värdiga eller ovärdiga, godkänd eller ej godkänd underklass, fuskare eller ärliga, aktiva eller passiva. Dessa grupper är moraliskt glasklart separerade. Samtidigt som det rent praktiskt är svårt att hitta exakta kriterier för att sortera in en enskild människa i en sådan grupp.

För de fattiga som söker bidrag genomförs således en granskningsprocedur i fyra steg. I varje steg utesluter man människor som inte anses uppfylla kriterierna. Ju fler stegen är. desto mer ökar risken för att man gör en felbedömning. Som jag redan påpekat har redan det första steget sin grund i 1500-talets världsbild. Detta är moraliska indelningar som inte uppfyller vetenskapliga krav. Istället öppnar dessa svepande och oklara generaliseringar för fördomsfulla uttalanden och en föraktfull attityd gentemot de fattiga.

De ursprungligen medeltida fördomarna börjar nu alltmer ifrågasättas. Därmed öppnas en värld av nya möjligheter, men också en kamp mellan ideologier. Carina Bäckström har läst ett stort antal arbetslösas egna beskrivningar av arbetslösheten. Boken där denna text återfinns är sponsrad av Näringslivets fond. Men forskningsresultaten är ändå intressanta:

”Jag har visat att många arbetslösa börjat ifrågasätta samhällsordningen med dess normer och värderingar. Om dessa ifrågasättande arbetslösa börjar synas och höras i högre utsträckning kommer de att vara ett bevis på att man faktiskt kan må bra, och att man har ett människovärde, även utan lönearbete. Tidigare värderingar håller på att förlora sitt grepp. Jag menar att de arbetslösa utgör ett potentiellt hot mot rådande ideologier, eftersom de skakar om de grundläggande principerna i vårt samhälle. Det är kanske ingen slump att de upplever sig illa bemötta av omgivning och myndigheter – gäller det att spela på de arbetslösas dåliga samvete för att bibehålla normerna, och därigenom maktens ordning?” (5)

Låt mig redogöra för ett konkret exempel på hur de gamla fördomarna tillämpas i behandlingen av de fattiga. Ett bra exempel är Arbetsförmedlingen. Vad är egentligen en arbetsförmedling? Denna fråga låter konstig, men den är befogad. Enligt den marknadsekonomiska teorin finns det köpare, säljare och arbetare. Allt är glasklart. Men när man tillämpar denna teori på en arbetsförmedling uppstår en mängd teoretiska problem: Ska Arbetsförmedlingen ses som ett företag eller en myndighet? Ska de arbetslösa betraktas som kunder hos Arbetsförmedlingen – eller som anställda av Arbetsförmedlingen?

För att motivera sina handlingar använder Arbetsförmedlingen ofta ett tilltal som för tankarna till den företagsekonomiska litteraturen. Den plats där datorerna som används för att söka jobb står kallas till exempel ”kundarbetsplats”. De arbetslösa är således ”kunder” hos Arbetsförmedlingen, samtidigt som det är deras ”arbetsplats”. Ur detta språkbruk kan man dra slutsatsen att de arbetslösa är både kunder och anställda samtidigt. Tanken är naturligtvis att de arbetslösa (som kunder) ska kunna ställa krav på Arbetsförmedlingen – samtidigt kan Arbetsförmedlingen (som arbetsplats) ställa krav på de arbetslösa.

Men vilka krav kan de arbetslösa egentligen ställa? De kan ju inte börja strejka, då förlorar de automatiskt bidraget. Till skillnad från ett företag vill Arbetsförmedlingen bli av med dem, sina ”kunder”, så fort som möjligt. Man ser att om Arbetsförmedlingen betraktas som ett företag uppstår logiska kullerbyttor.

Normala företag vill att kunder och besökare ska känna sig trygga med den produkt de levererar och att kunden ska ha ett förtroende för företaget. Men inte Arbetsförmedlingen, som istället strävar efter att så frön av osäkerhet bland de arbetslösa. Man säger att de arbetslösa själva måste utföra större delen av jobbsökandet. Man ska alltså inte lita till Arbetsförmedlingens förmedling av arbeten – utan uppmanas att själv utföra det praktiska letandet. Arbetsförmedlingen förvandlas således från att vara en objektiv förmedlare av jobb mellan företag och arbetslösa till att bli en påtryckare. Och påtryckningarna sker bara på de arbetslösa. På dessa kan man använda både piska och morot, men gentemot företagen kan man bara använda morötter.

Men det marknadsekonomiska synsättet leder även till att det finns logiska brister i de beräkningsmodeller som används för att utvärdera arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För att kunna utvärdera huruvida en åtgärd fungerat eller ej måste man veta vad som skulle hänt om deltagarna inte deltagit i denna åtgärd. Man utnyttjar det som med ett fint uttryck kallas kontrafaktisk historieskrivning. Man tvingas undersöka om något annat hade hänt än det som faktiskt hände. Om någon till exempel valt att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program så kan man inte veta vad som skulle hänt om den arbetslösa personen inte deltagit. Skulle sannolikheten att få jobb vara lägre? Det kan man inte veta, eftersom den arbetslösa ju inte gjorde det valet. Det går inte att på ett enkelt sätt jämföra med andra arbetslösa som inte deltagit – eftersom dessa redan från början inte kvalificerat sig eller valt bort denna åtgärd. I en rapport med den skojiga titeln ”Att utvärdera arbetsmarknadsprogram i Sverige: Rätt svar är viktigt, men vilken var nu frågan?” skriver Kenneth Carling och Laura Larsson:

”Vi påstår i denna artikel att den svenska arbetsmarknadspolitikens utformning står i strid med den vedertagna teorin, vilket i sin tur innebär att den klassiska frågan (’Vad är effekten av programmet’ där effekten är skillnaden i utfall i en värld med och i en värld utan program/OR) i allmänhet inte kan besvaras med tillgängliga data.” (6)

Förutom de rent teoretiska svårigheterna med att utvärdera arbetsmarknadspolitiken så finns det en annan sorts logiska brister i många AMS-utredningar. Jag ska ta ett enkelt konkret exempel. Enkelt, därför att alla kan förstå det. Konkret, därför att det i just detta fall så uppenbart hur man resonerar. AMS-utredningen är nämligen ett bra exempel på hur man formulerar det omöjliga i två meningar:

”En faktor som säkert har betydelse för arbetslöshetstiderna är de arbetslösas beteende. Det har emellertid visat sig svårt att med någon säkerhet fastställa hur stor betydelsen är.” (7)

Man skriver alltså dubbelt: I första meningen får vi tvärsäkert veta att de arbetslösas beteende har betydelse för arbetslöshetstiderna. I nästa mening skriver man att det är svårt att säga hur stor betydelse de arbetslösas beteende har för arbetslöshetstiderna.

En vanlig forskare ska först undersöka verkligheten och med dessa undersökningar som grund formulera hypoteser. Dessa hypoteser ska sedan prövas genom nya undersökningar. Men här tillämpar man en annan metod: Man utgår från en förutfattad mening, gränsande till fördom. Sedan hämtar man in statistik. Om statistiken varken talar för eller emot den förutfattade meningen – ja, då ska den förutfattade meningen i fortsättningen gälla som sanning. Fördomarna hamnar därmed aldrig under vetenskapens lupp.
___________________________________________________
Referenser (1) Mikael Sjögren ”Fattigvård och folkuppfostran”, 1997, sid 100, (2) A. a. sid 86, (3) Svante Nordin ”Historia underifrån – en kritisk granskning” ur Tvärsnitt nr 3 1996 sid. 42-44, (4) Mikael Nyberg ”Kapitalet.se”, 2002, sid. 305-306, (5) Carina Bäckströms uppsats ”Mitt liv som arbetslös” ur Jan O Berg (red.) ”Förnyare, frusterade och fria agenter – rapport om ett forskningsprojekt om arbetslösheten och Den dolda världen”, 1997, sid. 208-209 (Boken är sponsrad av bl.a. Näringslivets fond.) (6) Kenneth Carling och Laura Larsson ”Att utvärdera arbetsmarknadsprogram i Sverige – Rätt svar är viktigt, men vilken var nu frågan?”, rapport från IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 2000. Läs även artikeln ”Replik till Lars Behrenz och Anders Harkman” i Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 4 2000. Där bemöter Carling och Larsson, på ett utmärkt sätt, några av de vanligaste vetenskapsteoretiska fördomarna om utvärderingar av svensk arbetsmarknadspolitik, (7)AMS Utredningsenhet Ura 1999:11