En enkel fråga?
En enkel fråga!
Föredrag på Mångkulturellt Centrum i Fittja 180603
Jag vill ställa en skenbart enkel fråga. Men en fråga som leder till intressanta följdfrågor. Denna fråga är:
Hur många romer finns det i Sverige?
För att få perspektiv på denna fråga tänker jag inte börja i Sverige – utan ta ett jättekliv och börja i Australien. Och således ställa frågan:
Hur många urinvånare finns det i Australien?
När Bonniers 3-bandslexikon skulle besvara denna fråga år 1977 så kom de fram till att det fanns 30 000 urinvånare i Australien. Men vid en folkräkning 2016 meddelade istället Australien att det fanns 649 171 urinvånare.
Det är ju en viss skillnad… Så hur gick denna förändring till? Har urinvånarna fått extremt många barn under de senaste årtiondena? Nej, det handlar om två olika synsätt hur du ser på andra människor:
Exotism eller självdefintion.
Antingen kan du fråga människor om de tillhör en folkgrupp och i så fall vilken? Det är självdefinition; det som Australien gjorde i sin folkräkning.
Eller så kan du tillämpa exotiska metoder: då frågar du inte människor direkt om de tillhör en folkgrupp. Istället försöker du som skribent bedöma om en person tillhör en folkgrupp genom att studera olika saker: det kan vara personens beteende, klädsel, arbete, bostadsort eller så bläddrar du i gamla arkiv och ser om personens förfäder möjligen nämns som tillhörande folkgruppen? Så arbetade den gamla uppslagsbokens redaktion.
Som ni märker blir det ju, som sagt, en viss skillnad. Om vi återvänder till ursprungsfrågan: Hur många romer finns det i Sverige – så finns det en hel del olika uppgifter om det. En stor tidning påstår att det finns mellan 20-80 000 romer i Sverige, “beroende på hur man räknar”, som de skriver.
Nej! Det beror inte på hur du räknar. Det finns ett svar på frågan. Ett exakt-på-pricken-svar. Jämför med antalet urinvånare i Australien: exakt 649 171.
Det kan låta generöst att ge ett stort konfidensintervall; att säga att uppskattningarna varierar mellan en låg och en mycket högre siffra. Det kan låta ödmjukt att erkänna sina kunskapsbrister. Men bara om du då verkligen försöker ta reda på sanningen. I det här fallet är det inte ödmjukt. Det är ignorant. Det är ett sätt att skriva som bidrar till exotism, som medverkar till utanförskap, eftersom det leder till att den som skriver inte behöver tala med dem som hen skriver om. Fördomar om en folkgrupp riskerar spridas genom sådan exotiserande statistik.
Nästan alla forskare, myndigheter och media i Sverige säger sig arbeta med just självdefinition när de talar om folkgrupper. ‘Självdefinition’ är ett nyckelord som används av alla som vill kalla sig seriösa. Men tyvärr lever ofta exotismen kvar i tänket. I Sverige finns ingen officiell statistik om antalet personer i folkgrupper – inte ens anonymiserad statistik; där det är omöjligt att se vem som svarat. Jag vill ge några exempel på hur bristen på officiell statistik leder till just exotism.
Är romer lågutbildade? Ofta framställs det som en självklarhet att romer är lågutbildade; media, myndigheter och ibland även forskare kan påstå detta. Men det går inte att generalisera så enkelt. Sant är att delgrupper av romer inte hade skolplikt förrän 1962. Detta bör naturligtvis påpekas; särskilt till dem som tror att den svenska folkskolan infördes på 1800-talet. Men andra delgrupper av romer gick i skola – trots att även de diskriminerades på olika sätt. Förr skrev Nationalencyklopedin att uppemot hälften av hela den romska gruppen var resanderomer. Dessa fick gå i skola. Men den siffran (uppemot hälften) är också bara tagen ur luften. Men om nu resanderomerna i alla fall är en tämligen stor del av hela romska gruppen – så blir påståendet att romer skulle vara exceptionellt lågutbildade än mer tveksamt.
En annan fråga är den om mediebilden. När de stora nyhetsprogrammen nämner romer så handlar det oftast om tiggare – trots att den stora majoriteten av romer i Sverige inte tigger! För den vanliga tv-tittaren så kopplas ‘romer’ ihop med just tiggande. Okunskapen om det normala romska livet i Sverige är stor. Jämför med amerikansk media som visst kan berätta om fattiga afroamerikaner – men där majoriteten av tv-inslag om afroamerikaner inte handlar om deras fattigdom. Bristen på ren statistik över hur normalt romskt liv ser ut skapar en mytbildning som media inte klarar av att motbevisa. Istället fokuseras på det som (för en utomstående) tycks vara romskt liv. På det exotiska.
Ett tredje exempel är hur många historiker och författare arbetar med att leta nyckelord i historiska källor. De letar efter beteckningar som “zigenare” eller “tattare” och utifrån de ställen där dessa dyker upp skapar historikerna en bild av romskt liv. Problemet med denna arbetsmetod är att den är raka motsatsen till just självdefinition. Det är andra, ofta myndighetspersoner, som klistrat dessa etiketter på olika människor. Kunskaperna om romsk kultur bland dessa myndighetspersoner var bristfälliga och till och med fördomsfulla. Än idag har många människor svårt att hålla isär olika romska grupper; så hur tror ni det såg ut för hundra år sedan? Det var knappast bättre! Kan vi således lita på dessa hundraåriga anteckningar? Nej, inte särskilt mycket. Istället för att utgå från samtal med levande människor och leta sig bakåt – så skapas en historisk bild av vad som ofta är förtryckarnas anteckningar. Det är mer än problematiskt. Det är fel arbetsmetod. Det är motsatsen till självdefinition. Det är exotism.
Vi ser i dessa exempel hur bristen på korrekt statistik, byggd på självdefinition, leder till att skribenter istället tillämpar exotism. De letar företeelser som de tror är ‘typiska’ istället för att tala med människor ur folkgruppen; i detta fall romer.
Jag har nu jobbat som redaktör för tidningen Fjärde Världen i fem år och brukar tänka i tre nivåer när jag arbetar med texter om en folkgrupp:
1, Skriv om folkgruppen.
2, Intervjua medlemmar i folkgruppen
3, Låt medlemmar ur folkgruppen skriva själva
Nivå nummer tre är naturligtvis målet. Det är så artiklar om en folkgrupp bör skrivas. Den första nivån, att skriva utan att känna någon i folkgruppen, är den farligaste och leder lättast till missförstånd eller fördomar. När jag skriver på den nivån måste jag vara mycket försiktig och akta mig för generaliseringar.
Det finns, tack-och-lov, ett enkelt recept mot fördomar – nämligen att vara nyfiken. Att ständigt försöka ställa ytterligare en fråga, att vrida och vända på perspektiven och att inte tro att jag själv sitter inne med hela sanningen.
Olof Rydström
Även publicerad som artikel i Tidningen Fjärde Världen nr 3-4 2018.
FN kritiserar Sverige för rasism
Kritik från FN: Rasism i Sverige! Svenska staten anses för passiv.
Sverige får hård kritik av FN:s Rasdiskrimineringskommitté CERD (Committee on the Elimination of Racial Discrimination). Några av huvudpunkterna i kritiken är:
* Det saknas statistik över minoriteter i Sverige. Hur stora är grupperna?
* CERD kritiserar att av de fall av diskriminering som kommer till ombudsmannens bord så löses alltför få.
* Och ombudsmannen har för begränsat mandat.
* Det saknas en institution i Sverige för mänskliga rättigheter.
* CERD är oroad över hat och våld mot afrosvenskar, judar, muslimer, romer och asylsökande.
* Rapporten uttrycker sin oro över bristen på lagstiftning till skydd för samer.
* CERD uppmanar staten att bekämpa etnisk profilering inom polisen.
Kritik av kritiken
Moderaternas utrikespolitiska talesperson Jonas Jacobsson Gjörtler kritiserar rapporten och kallar den "en postkolonial soppa hopkokad av ett synnerligen selektivt urval av ingridienser". Han kritserar att rapporten tagit del av underlag från organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund och Sveriges unga muslimer. Den senare förlorade nyligen sitt statsbidrag på grund av kopplingar till islamism; något de nu säger sig tydligt ta avstånd från. Afrosvenskarnas riksförbunds Michael McEachrane svarar att deras rapport till FN baseras på en artikel de skrivit för den vetenskapliga tidskriften Human Rights Review.
Förvånad
Vice statsminister Isabella Lövin (MP) är förvånad över Moderaternas kritik. Hon betonar att regeringen anser FN-rapporten vara tillförlitlig. En av kommitténs experter, juristen Nicolas Marugán, avfärdar tanken att rapporten skulle påverkats av extremister. Han tillägger att flera av rapportens slutsatser redan tidigare påtalats av den svenska regeringen. Kommittén består av experter på mänskliga rättigheter från flera FN-länder.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 2 2018
Källor: CERD-rapporten, SvD 180515, SvD 180522. Hela rapporten finns på:
Staten brände ner samisk kåta
Staten brände ner Anita Gimvalls kåta från 1890-talet. Samer jagas alltså bort från det av svenska staten egenmäktigt upprättade naturreservatet. Anledningen? Gimvall ses inte som tillräckligt samisk eftersom hon inte har renar.
Det är tydligt att det finns ett annat rättssystem i Sameland än i resten av Sverige. Denna koloniala attityd säger två saker. För det första att samiska intressen alltid har mindre värde än alla andra gruppers intressen i området och för det andra att samer alltid tvingas bevisa att de är samer för att få dessa minimala samiska rättigheter – vilka alltså redan från början är mindre värda än andra människors i resten av Sverige. Det är, enligt sådan kolonial logik, alltid möjligt att ifrågasätta att någon är same om denna person inte lever på ett ‘exotiskt’ sätt.
Det är en tradition direkt hämtad från landshövding Johan Graans tankar på 1600-talet. Där uppdelningen var mellan renskötande samer, med några få minimala rättigheter, och icke-renskötande vilka sågs som försvenskade – utan rätt till sitt samiska arv. Graan (som själv var same och doktor i juridik) såg det nog som en kortsiktig lösning för att få möjlighet att skapa en utbildning på samiska språket i utbyte mot svensk närvaro som skyddsmakt. Men svenska staten cementerade lösningen permanent – och lade ner de samiska skolorna efter ett par hundra år. Samerna förlorade således i längden dubbelt.
Nu står vi alltså här år 2018 med en kolonialt exotisk myndighetssyn på samer. Samtidigt som nästan alla partier i högtidstalen säger sig vilja bekämpa rasismen… Denna koloniala myndighetssyn avspeglas även i media. Där kan du höra om konflikter mellan samer och ’markägare’. Som om samernas rätt till marken vore mindre än de som media självsvåldigt kallar ’markägare’!
Det är alltså, tyvärr, följdriktigt att Sverige vägrar skriva under ILO-konvention 169 om urbefolkningars rättigheter. Frågan handlar inte om att samerna vill ha några särskilda privilegier. Istället handlar det om att de vill ha normala mänskliga rättigheter i sitt eget land.
Visst finns det enstaka politiker som markerar sitt missnöje med bränningen av denna kåta, som kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Det är utmärkt! Men samtidigt röstade hennes parti, Miljöpartiet, nej till att ratificera ILO 169 i Riksdagen 2015.
Kampen mot rasismen mot samer har pågått hundratals år. Men ännu har resultaten varit tämligen magra. Kanske är kolonialismens ekonomiska vinster för stora för en verkligt kritisk maktanalys?
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 2 2018
100% Kamp – Sveriges historia. Utställning på Historiska Museet i Stockholm
Kan människorättsaktivister lära av varandras kamp? Säkerligen! Men hur fångar museerna in de olika perspektiven?
Aktivister kan ibland framstå som lite konstiga inför sina samtida – men historien brukar ofta ge dem rätt. I Utställningen "100% Kamp" porträtteras kortfattat många aktivister; både nu levande och historiska. Det handlar bland annat om kamp för samers och romers rättigheter, för kvinnors rätt, för religionsfrihet, för flyktingmottagande under Andra Världskriget, för hbtq-rättigheter och funktionshindrades rättigheter.
Fokus ligger på individerna. De är föregångare, men tyvärr oftast inga kändisar – även om de borde vara det. Hur mycket av detta är numera allmänt accepterat? Hur mycket finns i grundskolans historie- och samhällskunskapsböcker? Alltför lite!
Utställningen tar sitt avstamp i slutet på 1800-talet. Flera av de samiska pionjärerna nämns som Elsa Laula Renberg och Karin Stenberg. Men ingen av alla politiker som motsatte sig samers och romers rättigheter namnges. Är det ännu för känsligt?
Jag häpnar över hur nära i tiden en del av dessa kamper ligger. Så sent som 2012 försvarade barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) att transsexuella måste tvångssteriliseras om de vill byta kön.
Uppmuntrar kritik
Historiska museet i Stockholm har de senaste åren uppmärksammats för sitt nya sätt att berätta om Sveriges historia. De försöker komma bort från stereotypa historiska föreställningar och istället uppmuntra kritiska frågeställningar bland besökarna. Har Historiska Museet lyckats? Jo, de har kommit en bit på vägen. Ofta lyfts samiska och finska perspektiv in i utställningarna. Museet ifrågasätter ofta genusnormer när de redovisar fynden. Slaveriet nämns när de beskriver de nya handelsvaror som importerades på 16- och 1700-talen. Här tillämpas således nya progressiva idéer om hur ett museum kan beskriva verkligheten.
Men samtidigt har museet en del kvar att göra. De romska och judiska kulturerna syns knappast alls. Och på flera kartor över Sveriges historia har de helt enkelt klippt bort den norra halvan av Sverige. Men intressant nog redovisar de ofta vad som hände i Skåne, Blekinge och Halland under den danska tiden. Likaså är de historiska gestalter som beskrivs oftast högreståndspersoner. Axel Oxenstierna får stort utrymme och beskrivs ganska okritiskt. 1600-talens bondeuppror mot orättvisorna kan också ha påverkat Sveriges historia. Vad som inkluderas och vad som klippt bort följer, även på det mer progressiva Historiska Museet, ibland traditionella okritiska historieberättelser. Men med detta sagt har detta museum i alla fall kommit mycket längre än många andra museer.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 2 2018
Aktuelltrutan: 50 år sedan Martin Luther King mördades
I Sverige var engagemanget för Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse starkt på 1960-talet. Det hölls stora galor och en rad kändisar samlade in pengar.
Allt detta var naturligtvis jättebra! Men samtidigt fanns en närmast total blindhet för hur minoriteter i Sverige behandlades: som samer och romer – men även hur nyinvandrade diskriminerades vad gällde demokratiska rättigheter.
Kanske ledde, i längden, engagemanget för den amerikanska medborgarrättsrörelsen även till att de svenska minoriteternas situation uppmärksammades.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 2 2018
Minnesplats för Förintelsens judar
När Peter Eisenman skapade monumentet "Denkmal für die ermordeten Juden Europas" (Minnesmärke över Europas mördade judar) 2005 så var det kontroversiellt. Inte på grund av att det var en plats att minnas Förintelsen – utan för att det var så stort, tog lång tid innan det beslutades och för gestaltningen. När nu mer än decennium gått har kritiken lagt sig.
Att vandra genom Eisenmans labyrintiska vägar skapar verkligen eftertanke. Det tyska ordet ’Denkmal’ översätts ofta till svenskan med ’staty’ eller ’monument’. Ordagrant kommer ’Denkmal’ från denken=tänka och mal=gånger; jämför ’ein mal’=’en gång’. Således Denkmal = ’en stunds eftertanke’ eller ’tänk till en gång’.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 4 2017
Berlins judiska kultur
Berlin är en historiskt viktig stad för judar i hela världen. Här föddes den ‘judiska upplysningen’ och här skapades även själva idén om ett mångkulturellt samhälle i Europa.
Det var här Moses Mendelssohn (1729-1786) levde. Han startade det som kallas ’den judiska upplysningen’. Den otroligt lärde Mendelssohn blev god vän med upplysningsförfattaren Gotthold Ephraim Lessing.
Efter att ha vunnit en uppsatstävling utlyst av Berlins akademi, gav den preussiske kungen Moses Mendelssohn status som ’skyddad jude’ (Schutzjude). Detta gällde visserligen inte hans barn, men gav honom personligen i alla fall rätt att leva i Berlin som en fri människa.
Fortfarande ansågs det kontroversiellt med en judisk intellektuell. Många försökte omvända honom till Kristendomen. 1769 känner han sig tvungen att officiellt försvara sin rätt att ha en annan religion.
Mendelssohn gjorde nyöversättningar av de heliga texterna till tyska. Detta möjliggjorde att tysktalande kunde förstå judiska frågor – men även att judar bättre kunde lära sig standardtyska. Många judar talade jiddisch och läste hebreiska. Standardtyska kom ofta först på tredje plats.
Med Mendelssohn började judar ses som medborgare i Tyskland och som intellektuella människor. Men här skapades även en allmän modell för hur kulturer och religioner kan mötas och samtala utan att påtvingas den andra parten. Tanken om det likvärdiga mångkulturella samhället i Europa föddes i Berlin!
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 4 2017
Berlins mångkulturstrid
Den sägs vara världens till ytan största teaterscen. Här uppträdde bl a Louis Armstrong i Östberlin under kalla kriget. Nu har ett nytt kallt krig startat.
Friedichstadtpalatset är en populärkulturell scen med glittriga shower i Las Vegasstil. Låter det inte kontroversiellt? Men de senaste månaderna har just Friedrichstadtpalatset hamnat i fokus under kampen mot främlingsfientliga partiet AfD, Alternativ för Tyskland.
Chefen för Friedrichstadtpalatset, Berndt Schmidt, vill inte ha med AfD att göra: "Naturligtvis är inte alla AfD-politiker nazister och inte heller alla som röstar på dem, men de som röstar vet att de också väljer in nazister i parlamentet. Den som i rädsla, sorg eller protest tar med det ‘på köpet’ är med och anlägger en brand. No fucking excuse"
Han berättar också hur medarbetares barn som inte ser tilläckligt ’tyska’ ut blir utsatta för förakt och ren fientlighet.
Föraktet är ömsesidigt. AfD vill nu, av politiska skäl, minska statsbidragen till Friedichstadtpalatset, Deutschen Theater och Maxim Gorki Theater. De andra politiska partierna i Berlin har hittills tillbakavisat AfD:s nedskärningskrav.
Samtidigt svarar AfD på Berndt Schmidts uttalande genom att lotta ut tio biljetter till Friedichstadtpaltset bland medlemmarna; som en provokation för att se om de släpps in.
Berlin ses allmänt som politiskt liberalt; ja närmast ett vänsterområde. Visst finns det även här många AfD-anhängare, men när partiet nyligen blev invalt i tyska parlamentet Bundestag så omringades det av 12 000 fredliga berlinare. De bildade en symbolisk "skyddsring" kring Bundestag.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 4 2017. Källor: Berliner Zeitung 171004, Berliner Morgenpost 171010, Tagesschau 171022, AfD:s hemsida i Berlin 172028
Fototext: Valaffisch från AfD med Beatrix von Storch "Mod att säga sanningen". Nu senast vill hon "bekämpa kriminella arabiska klaner" och AfD:s Frank-Christian Hansel vill inte ha ett "färgrikt" Tyskland.
Om Katarina Taikons bok “Zigenerska” från 1962, nu i nytryck
Inför läsningen av Taikons klassiker “Zigenerska” bör dagens läsare känna till några saker. Det finns fem huvudgrupper av romer i Sverige. Taikon skildrar hur hennes egen grupp, kalderashromer, levde. När hon skriver att det bara fanns 900 romer i Sverige, så handlar det alltså om en delgrupp i den nationella minoriteten romer. (Hennes gruppindelning följer inte den nuvarande officiella.)
Förlaget har konsekvent bytt ut ordet “zigenare” mot “romer”. Men termen “romer” är ett mycket vidare begrepp än “zigenare”. Synen på vilka som ingår i den romska minoriteten har ändrats radikalt på 50 år. Till exempel gav den så kallade “Zigenarskolan” 1965 ut en broschyr där det om resanderomer (förr kallade ‘tattare’) står: “Zigenarna är en väl sammanhållen indisk folkspillra i vårt land, medan tattarna är ett slags avfallsprodukter direkt ur det svenska folket.” Detta synsätt var allmänt på 1960-talet.
Katarina Taikon uttrycker sig aldrig så groteskt. Men när hon t ex hånar Pingstkyrkans ledare Lewi Pethrus engagemang för romer, bör läsaren känna till att många pingstvänner var resanderomer och det kan ha påverkat Taikons världsbild. Jämför med hennes kritik av Ivar Lo-Johansson: enligt Katarina Taikon var Lo-Johansson “infekterad av ett mycket frånstötande rastänkande”. Jag studsar vid orden, men tio sidor citat stöder det hårda omdömet. Inga sådana källhänvisningar finns när Taikon avfärdar Lewi Pethrus. I förordet undrar Karolina Ramqvist varför boken inte uppmärksammades mer på 1960-talet? Jag tror att Taikons hårda kritik mot Ivar Lo-Johansson inte föll i god jord. Han var arbetarrörelsens hjälte, närmast en ikon. När hon sedan också lyckades göra sig till ovän med Pingstkyrkan så fanns inte många vänner kvar.
Taikon hyllar däremot förbehållslöst läkaren John Takman, vilken idag framstår som mer problematisk. Ingen tvekan om att han gjorde stora sociala insatser för romers rätt till skola, bostäder och sjukvård, men som Hans Caldaras påpekat var Takman även en av de drivande för den kritiserade z-registreringen av romer i Stockholm (DN 140409).
Katarina Taikon beskriver utmärkt hur delgrupper av romer inte tilläts gå i svensk skola förrän på 1960-talet. Givetvis ska detta påtalas ofta; särskilt till människor som tror att den allmänna folkskolan infördes i mitten på 1800-talet. Hennes släktingar ville att barnen skulle gå i skola och försökte på olika sätt få lärare på orterna de besökte att engagera sig. Ibland lyckades det och barnen fick en viss, mycket rudimentär, kunskap i att läsa och skriva. Men läsaren bör också veta att större delgrupper av romer faktiskt gick i skola, trots att även de förföljdes på olika sätt. De flesta romer med svenskt medborgarskap är idag inte extremt lågutbildade eller arbetslösa.
Självklart är det utmärkt att Katarina Taikon öppet beskriver hur hon blev tvångsbortgift och fick kämpa för att ta sig ur detta. Läsaren får en inblick i hur hemskt detta måste ha varit, med en ständig oro att vara förföljd. Men tvångsäktenskap är inte någon normalitet i romsk kultur och var troligen redan för 50 år sedan en marginell företeelse; sett till hela romska gruppen.
Problemet med boken är inte Katarina Taikon – det är förlaget. Boken säljs in som en skildring av “romer” i allmänhet och texten sägs äga “en märkvärdig relevans för vår tid”. Trots att Taikon tydligt säger att hon beskriver en delgrupp av romer. Katarina Taikon förtjänar att få stå staty för sin kamp, men även en hjälte måste läsas dialektiskt och i sin tid.
Olof Rydström
Recension av Katarina Taikon: “Zigenerska” (Nytryck från 1963), Natur & Kultur, förord Karolina Ramqvist. Publicerad i Folket i Bild nr 11 2016.
Gratis skolmaterial om antiziganism
Nu finns ett nytt skolmaterial om antiziganismen i Sverige. Tyvärr räcker vanliga skolböcker ofta inte till när det gäller kunskaper om Sveriges nationella minoriteter.
Arbetet mot antizigansimen i Sverige är bara påbörjat. Kommissionen mot antiziganism har gjort ett storatat arbete, men för att verkligen förändra synen på romsk kultur måste det till en bred folkbildningskampanj.
Det är en faktaspäckad, men ändå lättläst, bok på 62 sidor. Här möter vi personer som drabbats och får en kort genomgång av historien under de senaste 100 åren. Tyvärr finns inte den äldre historien med. Romer har ju funnits i Sverige i minst 500 år, men de har varit osynliga i historieböckerna. Såväl nationalistiska författare som arbetarrörelsens historiker har ofta osynliggjort minoriteter. Och liberala författare betonar ofta individualitet och inte kulturarv. Således lever vi med en fragmentiserad historieskrivning; där ingen ideologi riktigt tar minoritetperspektivet på allvar.
Oskyldiga drabbas
I "Antiziganismen i Sverige" möter vi helt oskyldiga människor som drabbats hårt både av fördomar från allmänheten, men även från rent statlig diskriminering.
Grunden för diskrimineringen har varit registrering av folkgrupper. Den har ofta lett till en myndighetsskräck som gör att romer undviker kontakt med myndigheter. Det är viktigt att förstå att det ibland kan finnas en koppling mellan att myndigheter tror sig hjälpa, men att de istället cementerar fördomar.
Att hjälpa utan att samtidigt försöka lyssna på dem du vill hjälpa riskerar ofta att leda till kränkningar. Det handlar om att se den du talar med som en jämlike. Eller, för att uttrycka det enkelt, att vara nyfiken utan att generalisera. Förståelse skapas genom kommunikation och inte enbart genom observation.
Särlösningar
Ofta försökte skolorna förr hitta särlösningar för romska barn. Först 1962 var skolgången obligatorisk för alla romska grupper, men länge efter detta särbehandlades romska barn negativt och fick en enklare utbildning som inte gav dem möjlighet att studera vidare.
I denna bok ges lärare och elever en bra inledning i ämnet. Men den skulle behöva kompletteras med en bok om hur romer lever och varit en del av den svenska historien.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 4 2016
Masslakt hotar ryska renar
Pojke dog. 250 000 ryska renar hotas av masslakt. Kulturer kan kollapsa. Nära panik bland befolkningen. Men ekonomiska intressen kan finnas bakom förslag om masslakt.
Redan har 2350 renar slaktats och 30 människor förts till sjukhus på grund av ett utbrott av mjältbrand i Ryssland. En tolvårig pojke dog.
Några forskare misstänker att resterna av en ren som dött i mjältbrand för flera decennier sedan har tinat, kanske på grund av klimatförändringarna, och smittat många andra.
Nu sprider sig paniken och guvenören på Jamalhalvön vill avliva 250.000 renar för att förhindra smittspridning. Det finns ca 300 000 renar på halvön och totalt ca 750 000 i hela regionen.
Byta bort renar
Ett av förslagen är att renägare ska få byta bort renar mot inteckningslån för lägenheter. Antropologen Olga Murashko menar dock att det skulle få stora kulturella konsekvenser:
–Ett stort antal nomader kommer förlora sin livsmening och möjligheten att upprätthålla sin traditionella livsstil.
Många av renägarna har ett hundratal djur per familj.
Tundran är en mycket störningsskänslig miljö. I detta område sägs råda stor djurtäthet och begränsade betesmöjligheter. Maten på Jamalhalvön anses räcka till 110 000 renar.Ett förslag är att flytta många renar söderut för att markerna på halvön ska återhämta sig. Det sägs vara för de renägande familjernas egna långsiktiga bästa.
Renar eller gas?
Men det finns även en annan sida av myntet. Olga Murashko påpekar att det plötsliga behovet att masslakta renar i regionen sammanfaller med en stor ökning i utfärdandet av licenser för gasutvinning. Regionen Jamalo-Nenets är en av Rysslands viktigaste naturgasregioner och här finns även en del olja.
Verklighetsbeskrivningarna skiljer sig alltså åt beroende på vem du frågar. Likaså skiljer sig förslagen på lösningar. Men de flesta lösningar tycks gå ut på att massor av renar ska bort från Jamalhalvön: antingen genom slakt eller flytt.
Olof Rydström
Källor: SVT 161101, The Guardian 160930, Wikipedia, Wikimedia Commons. Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 4 2016
Försiktig, men bra, bok om resandefolket
Hur ser resandefolkets idévärld ut? Vilka påverkar bilden av folkgruppen? Hur lever resande idag i Sverige?
Dinglarens väg – Vorsnos drom är en försiktig bra bok. Den ger ett idéhistoriskt perspektiv på resandefolket, med många skribenter och flera nya spännande infallsvinklar. På så sätt förtjänar boken verkligen att hyllas.
Tyvärr finns det också en försiktighet som, tror jag, riskerar att göra boken svårbegriplig för dem som inte är specialintresserade av frågor om resandefolkets historia.
Ett exempel på försiktigheten är att författarna genomgående undviker ordet "pogromer" om de tillfällen då resande förföljts på orter som Snarsmon 1890, Finnerödja 1920, Jönköping 1948 m fl. Endast indirekt låter de Niklas Orrenius säga att det skulle kunna vara ett "förstadium till en pogrom". Men om en rasistisk mobb driver bort människor som tillhör en folkgrupp från en ort – varför ska det då inte kallas pogrom? När ska en spade kallas en spade?
Likaså används inte begreppet "folkmord" om de övergrepp som resandefolket utsatts för. Enligt FN:s definition begås folkmord när "vilken som helst av följande handlingar begås med avsikt att förstöra, helt eller delvis, en nationell etnisk, ras eller religiös grupp genom att döda medlemmar i gruppen, skada dem allvarligt kroppsligt eller själsligt, avsiktligt skapa villkor för gruppen som leder till dess förstörelse helt eller delvis, införa åtgärder som begränsar barnafödandet inom gruppen, med våld föra barn ut ur gruppen till en annan grupp". Förutom statliga mord har alla andra metoder tillämpats i Sverige.
Beslutet om registrering
Idéhistoria är viktig för att förstå hur människor generellt tänkte förr. Men ibland kan de stora linjerna stå i vägen för att se verkligheten i vitögat. Politiker, professorer och präster som deltagit i rasistiska övergrepp och förföljelser namnges inte. Istället beskrivs tidsandan. Denna allmänna undfallenhet i vårt debattklimat får konsekvenser: porträtten av de som utfört rasistiska handlingar hänger kvar i guldramar i Riksdagen, på universitet och prästgårdar. De flesta människor vet till exempel inte att Tage Erlander 1942 deltog i beslutet om registrering av resande och sedan var han, som statsminister, passiv under pogromen i Jönköping 1948. Kanske vill bokens författare inte stöta sig med makthavare genom att påpeka sådant, kanske är det kortsiktigt taktiskt rätt, men jag tror att det leder strategiskt fel i längden. Historien blir obegriplig om vi inte kan diskutera personers agerande. Här skulle vi i Sverige kunna lära av debattklimatet i Storbritannien; där kan museer till exempel peka ut både personer och företag som deltog i slavhandeln.
Ekonomisk grund för hets
Nu låter jag oerhört kritisk, men med detta sagt tycker jag ändå att denna bok är något av det bästa som skrivits om resandefolket. Den placerar resandefolket som en del av Sveriges historia och inte som något vid sidan av. I boken blandas de personliga berättelserna med principiella frågor och historiska fakta. Här finns även ett utmärkt avsnitt som diskuterar en möjlig ekonomisk grund för hetsen mot resande. Resandefolkets affärer utgjorde konkurrens till lokala handlare; dessa ville antagligen få bort de resande för att kunna höja priset på sina egna varor.
Som författarna påpekar är det än idag så att andra än de resande själva gärna vill klampa in och definiera vilka som ska tillhöra gruppen och hur resande ska förhålla sig till övriga romska grupper. Ett av problemen är att utomstående inte tar konsekvensen av sina klassificeringar. Om resandefolket nu ska vara en del av den nationella romska minoritetsgruppen, så måste utredarna samtidigt inse att resande då utgör majoriteten av den romska gruppen. De är ingen liten delgrupp; utan utgör normaliteten av romsk kultur i Sverige. Men i media syns inte detta. I boken föreslår en skribent att den nationella minoritetsgruppen ska byta namn från "romer" till "romer och resande", men tanken att istället kalla gruppen "resande och romer" tycks ännu långt borta. Bilden av de resande som en normalitet inom den gemensamma gruppen saknas.
Olof Rydström
Recension av "Dinglarens väg – Vorsnos drom – de ofrivilligt åsidosatta". Britt-Inger Hedström Lundqvist, Ann Hellman (red), Institutet för språk och folkminnen 2015. Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 1 2016. Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2016-06/fv_2016_1_s22.pdf
“Renskötselrätt i nordisk belysning”
Recension av Christina Allards bok “Renskötselrätt i nordisk belysning”, recension av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bild nr 5 2016 och i Fjärde Världen nr 4 2016.
Det handlar om vilka som ska ha nyttjanderätt till halva Sveriges yta. Således framställs frågan ofta som perifer i den politiska debatten. De stora starka ekonomiska intressena välkomnar nämligen inte ifrågasättanden.
Hur ser den moderna lagtolkningen av samernas sedvanerätt ut? Christina Allard har jämfört tolkningar mellan de nordiska länderna, men även gjort en historisk analys. På ytan har tonen mot samerna mildrats, men när det gäller den ekonomiska grunden så resonerar makthavarna på samma sätt som för 100 år sedan: “...(S)amerna och renskötseln ses som ett hinder för samhällets vidare utveckling vid exploateringar och industriutveckling – även om man inte längre talar i termer av kulturstadier.”
Allard bygger mycket i sina resonemang på Douglass Norths samhällsteorier. I korthet handlar de om att ett begrepp eller en företeelse inte kan ses isolerad från sin historia: när ett begrepp ska definieras eller en idé förverkligas – ja, då är även bakgrunden till denna händelse viktig. Denna teori står delvis i kontrast till tanken att den rena logiken styr samhällen. Norths teorier har även använts för att analysera företagskulturers (brist på) logik i vissa situationer.
En rent teknisk skillnad mellan de Nordiska länderna var att Norge fick utbildade lantmätare först på mitten av 1800-talet, men i Sverige och Finland fanns dessa sedan början av 1600-talet. De norska domstolarna måste därmed, historiskt sett, väga in ett större mått av osäkerhet vid tvister om markanvändning. Gränserna var ofta inte helt klarlagda. Ett begrepp som ofta förekommer i boken är “spårbundenhet”. Domstolarna fortsätter döma enligt ungefär samma metoder som de alltid har gjort.
Detta är en bok som främst riktar sig till forskare inom juridik och innehåller en del formalia. Men den är inte särskilt svårläst för den intresserade. Som författaren påpekar har det tidigare inte funnits någon bra grundläggande litteratur i ämnet. Därför är denna bok så viktig.
Olof Rydström
“Kåtornas folk”
Recension av Ester Blenda Nordströms bok “Kåtornas folk”, efterord Ylva Floreman, recension av Olof Rydström, publicerad i Folket i Bild nr 2 2014
År 1915 tar journalisten Ester Blenda Nordström jobb som lärare i sameskolan. Hon är idag mest känd för sina reportage om att wallraffa som piga. I boken “Kåtornas folk” möter vi det renskötande samiska samhället för hundra år sedan. Här beskrivs samerna inte bara som ett kollektiv - utan även som individer med olika goda och dåliga sidor. Nordström skildrar det hårda jobbet med renhjorden, vardagsbestyr och barnens skolgång. Det moderna samhället glimtar bara till enstaka gånger.
Historia är skit! Nej, så skriver inte Ester Blenda Nordström. Men mycket av den nytänkande journalistiken på hennes tid byggde på principen att reportern skulle ge sig ut i verkligheten och beskriva sina intryck. Känslan av närvaro såg reportrarna ofta som viktigare än historiska återblickar. Skribenten skulle vara som ett fotopapper – där verkligheten projiceras. Problemet är att en människa inte är ett nytt fräscht fotopapper – istället sitter vi med en massa förutfattade meningar. Det märks särskilt när vi talar om andra kulturer.
Ylva Floremans efterord hyllar ganska okritiskt Ester Blenda Nordströms journalistik och beskriver alternativet som “den mer distanserade journalistrollen”. Jag kan hålla med Ylva Floreman att Nordström “skildrar inte samerna som “de främmande” vilket var vanligt då, och fortfarande är”. I den meningen är boken progressiv. Men visst finns det enstaka övertramp: “Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning…” eller “Hon är liten och skrumpen och brun med ett ansikte som ett smutsigt pergament och händer som liknar små fågelklor.” eller påståendet att samer visserligen tvättar håret, händerna och sina barn men att sedan blir det “aldrig tal om ett bad så länge livet varar”.
Det samiska folkskolesystemet byggdes upp på 1730-talet med sju lärarskolor som utbildade kringvandrande lärare. Dessa lärarskolor krossades 120 år senare. 1915 kan Ester Blenda Nordström ta jobb som lärare i en sameskola utan att själv kunna mer än några få ord på samiska.
Olof Rydström
Rasistisk folkräkning och våld i Burma/Myanmar
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 3 2014
Vad händer i Burma/Myanmar? Media rapporterar om rasistiskt våld. Fjärde Världen har träffat en av Burmas ledande människorättsaktivister som tvingas leva i exil i Storbritannien. Samtidigt har svenska biståndsorganisationen SIDA varit med och finansierat en rasistisk folkräkning.
Många ur folkgruppen rohingyas flyr från Burma till grannländerna Malaysia och Bangladesh. Men i de redan fattiga mottagarländerna är de inte självklart välkomna. Samtidigt blir situationen i Burma allt värre. Rohingyas förföljs av myndigheter, politiker och religiösa företrädare. Men även människosmugglare behandlar dem illa. Ofta blir rohingyas misshandlade eller internerade i tortyrliknande läger. Många vittnar att de knappt kan gå efter vistelsen i sådana läger.
Många burmesiska politiker och religiösa talespersoner vägrar att ens se folkgruppen rohingyas som burmeser, trots att de bott i landet i hundratals år. Istället bidrar många ledare i Burma till hetsen mot denna folkgrupp. Den bumesiska författningens och lagstiftningens förtryck av rohingyas är en del av problemet. Men förtrycket stannar inte vid ord och formellt utanförskap – också fysiskt våld och systematiska övergrepp är vanliga. Det är slående att även krafter vilka utmålas som “goda”, till exempel nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, varit förvånansvärt tysta när det gäller övergreppen på rohingyas.
De nyligen genomförda valen innebar ingen förbättring. Tvärtom präglades valrörelsen av bristande förståelse för rohingyas situation och öppen hets mot dem. Det är oklart hur läget kommer att utvecklas, men det finns en brist på inhemska neutrala människorättsorganisationer som kan bemöta rasism och fördomar.
Raslagar
I Stockholm ordnade Riksdagen en hearing om Burma. Detta skedde på initiativ av företrädare från Folkpartiet och Miljöpartiet. Efter hearingen samtalade jag med den brittiskbaserade rohingyasaktivisten Maung Tun Khin, ordförande för Burmese Rohingya Organisation i Storbritannien. Han har själv drabbats hårt av raslagarna:
– Min farfar var palamentssekreterare i Burma, men själv är jag inte ens medborgare. Jag tvingas nu bo i Storbritannien.
Vad kan vi göra i Sverige för att påverka situationen i Burma?
– Ni kan försöka påverka olika biståndsorganisationer och politiska organisationer, så att de i sin tur kan sätta tryck på Burmas regering.
Hur ser det politiska läget ut i Burma? Finns det något stöd för rohingyas medborgerliga rättigheter i Burma?
– Läget är mycket dåligt. Det är svårt att få stöd för vår sak inom landet. Om kränkningarna ska upphöra behövs det något sorts internationellt ingripande.
Vilken sorts hjälp är mest akut?
– Två saker är särskilt viktiga: dels behövs hjälpsändningar till delstaten Rakhine i norra Burma, dels måste man genomföra en oberoende internationell undersökning av övergreppen.
Hur ska konflikten lösas, anser ni?
– Medborgarskapslagarna från 1982 måste ändras, så att de inkluderar rohingyas. Dessutom måste en del andra lagar, till exempel äktenskapslagarna, också ändras. Idag är även dessa lagar diskriminerande mot rohingyas.
Svensk okunskap?
Svenska statliga biståndsorganisationen SIDA var med och finansierade den rasistiska folkräkningen i Burma, där folkgruppen rohingyas inte räknades. Redan i 1982 års medborgarskapslagar så förnekas folkgruppen rohingyas medborgarskap. Det handlar om flera miljoner människor som bott i landet sedan hundratals år. Således borde många varningsklockor ha ringt; när den nuvarande regimen ville ha internationella finansiärer för en folkräkning.
SIDA:s asienchef Torbjörn Pettersson fanns med under hearingen. Även han var kritisk till folkräkningen. Pettersson betonade rätten till självdefinition i en folkräkning: att varje människa själv kan bestämma vilken folkgrupp vederbörande tillhör, eller att välja att inte ange någon folkgrupp.
Det låter ju bra att SIDA arbetar för detta mål, men så är inte fallet i svenska folkräkningar. Minoriteter i Sverige får inte själva definiera sin identitet. En kritiker kan ställa sig frågan varför statliga SIDA skulle driva en annorlunda linje gentemot minoriteter i andra länder än svenska staten gentemot minoriteter i Sverige?
Olof Rydström
Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2016-06/fv_2014_3_s3.pdf
Vad säger du?
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 3 2014
Kan man kalla en folkgrupp för “socioekonomisk grupp”? Termen “socioekonomisk grupp” låter vetenskaplig. Den låter rationell och mätbar. Men här döljer sig en rad risker.
För det första underförstås att observatören är neutral och fri från fördomar. Redan detta är problematiskt, när vi talar om folkgrupper som i många fall varit förföljda under hundratals år. Vem är helt fri från fördomar? Nästan ingen. Här finns stora risker.
För det andra ses folkgruppens kultur inte nödvändigtvis som värdefull. Genom att beteckna en grupp som socioekonomisk; så utgår man inte från att dessa människors kultur självklart är värd att bevara. Därmed uppstår en otydlighet om synen på mångkultur.
En assimilation är snudd på underförstådd för den som använder begreppet “socioekonomisk grupp”. Den indirekta konsekvensen av önskvärda sociala förändringar antas vara att den “socioekonomiska gruppen” så småningom försvinner in i någon sorts normalitet. Hur ser då denna normalitet ut? Här lurar nya faror. Synen på den egna kulturen/majoritetskulturen som värdeneutral och opartisk är en kvarleva från imperialismen. Att framhäva den egna kulturens vetenskaplighet gentemot andra kulturer blev ett sätt att motivera koloniala erövringar.
Att kalla en folkgrupp för “socioekonomisk grupp” är lite som när skogsbolagen ibland kallar ett kalhygge för “föryngringsyta”. Det kanske låter bra och vetenskapligt, men leder till skövling och monokultur.
Olof Rydström
Vem är expert på dig?
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 1-2 2014 som ledare.
Vem är expert på dig? Vem sitter i tv och berättar för andra hur du innerst inne känner? Om du tycker frågan låter konstig; tillhör du inte något ursprungsfolk eller någon minoritet.
För dem som tillhör någon minoritetsgrupp, är det vardagsmat att experter generaliserar. Ibland är generaliseringar nödvändiga för att vi ska förstå vår omvärld. Men ofta riskerar generaliseringar att befästa fördomar istället för att ifrågasätta dem.
Man skulle önska att alla experter vore mer progressiva än allmänheten. Att de är akademiskt upplysta och neutrala. Många antropologer och språkvetare gör verkligen ett jättejobb för att rädda ursprungsfolkens kultur. Men tyvärr har ibland debattörers generaliseringar (och ibland rena fördomar) påverkat den allmänna opinionen negativt.
Missförstå inte. Det behövs experter. Det är bra med debatter. Men vi bär alla med oss bilder av andra kulturer, och kanske framförallt från vår egen, som riskerar att prägla det vi ser. Vi sorterar ofta andras beteende efter en förment objektivitet i vår egen kultur.
Det finns några varningstecken. Texter med tvärsäkra påståenden är alltid farliga. Artiklar som enbart ger en negativ bild av en folkgrupp bör leda till frågor om författarens syfte och världsbild. Att skildra kulturer som opåverkade av moderniteten kan leda till exotiserande eller myter om efterblivenhet.
Nu är det så lyckligt att det finns botemedel mot fördomar. Två av dem heter nyfikenhet och delaktighet. Genom att nyfiket fråga människor om deras kultur; skapar vi ett djupare lärande än enbart genom observationer. Ingen enda person kan representera en hel folkgrupp, men någonstans måste man börja. De bästa frågorna är frågor som leder till nya frågor.
Olof Rydström
Vem är främling?
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 4 2013.
Hur ser kopplingen ut mellan acceptans och främlingskap?
Historiskt sett har främlingen ofta kopplats samman med de flyttande köpmännen. Flera framstående sociologer använder köpmännen som exempel på främlingsskapet i sina essäer, däribland Zygmunt Bauman och Georg Simmel. Frågan är vad som skulle krävas för att köpmännen, historiskt sett, blev accepterade i gruppen?
Till att börja med måste man naturligtvis definiera begreppet främling. Bauman betonar att främlingen ofta (paradoxalt) inte är helt obekant:
“Främlingen är inte blott en obekant person: en person som vi inte känner alls eller inte känner till. Snarare gäller motsatsen: det som utmärker är att de i stor utsträckning är bekanta.”
Simmel använder en liknande definition och ger ett exempel:
“Invånarna på Sirius är egentligen inte främmande för oss, åtminstone inte i ordets sociologiska betydelse, utan de existerar överhuvudtaget inte för oss, de befinner sig bortom när och fjärran.”
Slutsatsen från Bauman och Simmel blir att vi för att kalla någon främling, i sociologisk mening, måste känna till vederbörandes existens. Bland sociologer räknar man ofta flyttande handelsmän, som kontinuerligt återkommer till samma plats eller är bosatta enbart en kortare tid, som främlingar. Bauman skriver:
“Och de måste tillåtas flytta sig, eftersom de ofta utförde arbeten som kanske var enkla och ringaktade men samtidigt oumbärliga och till avgörade nytta för de infödda (som när judarna i medeltidens Europa stod för störrre delen av penninglånen och bankkrediterna).”
Även Simmel tar köpmännen som exempel på främlingskapet:
“Om inte personer ur gruppen beger sig till främmande platser – vilket skulle innebära att de i dessa trakter själva skulle utgöra de “främmande” köpmännen – måste köpmannen alltid vara en främling, ty ingen annan kan försörja sig på detta sätt.”
Köpmännens främlingskap krävde kännedom om vilka de var – åtminstone vid större affärer. Först då kunde man skapa den tillit som krävs. Man kan kanske köpa småsaker av en person man aldrig träffat, men vid större affärer, som gäller investeringar i verksamhet vilken ger avkastning först efter längre tid, krävs tillit. Du låter inte personer som du just träffat ta hand om dina pengar mot löfte om att få ränta om flera år. Istället för att se dessa grupper som skilda från samhället; borde man se dem som viktiga länkar i byggandet av samhället. Simmel skriver:
“Ty endast handeln innebär obegränsade kommunikationsmöjligheter, inom handeln kan man med hjälp av intelligens alltid expandera och skapa nya öppningar, som är svåra att åstadkomma för de primära producenterna, som har en begränsad rörlighet och är hänvisade till en kundkrets som bara långsamt kan utvidgas.”
Köpmännen utgjorde historiskt ibland separata grupper. I Sverige var de ofta judar, romer eller samer. Det är intressant att själva sättet att försörja sig ofta är kopplat till den kulturella identiteten. Vad är orsak och verkan? Beror levnadssättet på att man tillhör en kulturell grupp – eller har kulturen utvecklats ur levnadssättet? Kanske har den kulturella identiteten och levnadssättet utvecklats i samspel.
Samhället har skapats genom bl a specialisering av yrkesroller. Köpmännens handel gjorde att de måste ha kontakt med många människor och tvingades se sakligt på vad de skulle köpa och sälja. I relationer mellan t ex grannbönder kan de göra varandra tjänster och kanske förvänta sig en gentjänst mycket längre fram i tiden. Men för köpmännen gäller inte dessa handelsregler i lika stor utsträckning. Köpmän kan inte automatiskt räkna med att få en gentjänst av någon de just träffat. Det handlar inte om folkgruppers kultur – utan om handelns inneboende karaktär. Objektiviteten i handeln innebar att varor och tjänster kunde jämföras på ett mer neutralt sätt.
I boken Flytande modernitet beskriver Bauman hur stabila relationer och värderingar numera “smälter” under den modernitet som väller in:
“De första fasta ämnen som smältes och de första sakrala att bli profana var traditionella lojaliteter, sedvanerätt och förpliktelser som band både händer och fötter, förhindrade rörelser och begränsade företagsamheten.”
Minoritetsperspektivet ses ibland som gammaldags: att värna försvinnande folkgrupper. Men här kan således även finnas ett annat perspektiv; nämligen att flera minoritetsgrupper var drivande i att skapa modernitet och objektivitet i handelsrelationer.
Olof Rydström
____________________________________________
Litteratur: Bauman Z (1990) “Att tänka sociologiskt”, Göteborg, Bokförlaget Korpen, Bauman Z (2000) “Liquid Modentity”, Simmel, G (1981) “Hur är samhället möjligt?”, Göteborg, Bokförlaget Korpen. Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2016-06/fv_2013_4_s16-17a.pdf
Utställning i Berlin – “Förlorad Mångfald”
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 2-3 2013
Med ett stort kryss symboliserar utställningsaffischen det som skulle bort - eller rättare DE som skulle bort. De vilka pekades ut som förstörare av den tyska kulturen bara genom sin folkgrupp, religiositet, politiska övertygelse eller sexuella läggning.
2013 är det 80 år sedan nazisternas maktövertagande 1933 och 75 år sedan Kristallnattens stora pogromer. Detta påminns man om överallt i Berlin genom utställningen Förlorad Mångfald (Zerstörte Vielfalt). Utanför varje större kulturell turistattraktion finns tillfälliga minnespelare över några av dem som förföljdes.
Mångfalden är ofta opersonlig. Det gör att människor gärna generaliserar om folkgrupper. Därmed öppnas också möjligheten att kollektivt skuldbelägga. Utställningen Förlorad Mångfald vill ge mångfalden ansikten. Först så kan man se vad som gått förlorat. Vilka människor förföljdes, varför och vad hände med dem?
De flesta känner antagligen till att Albert Einstein flydde till USA. Men vad hände med alla andra som förföljdes? Utställningen kan naturligtvis bara presentera ett urval av drygt 200 livsöden. Men de är gripande. Många hamnade i koncentrationsläger, drevs i landsflykt eller bara försvann - genom dolda mord eller drevs till självmord. När bibliotikarien Helene Nathan (1885-1940) inte längre fick arbeta med sina älskade böcker; begick hon självmord. Idag bär biblioteket i Neukölln hennes namn. Köpmannen David Trisker (1903-1940), som handlade med livsmedel och möbler, tillhör dem som dog under oklara omständigheter.
Förföljelserna resulterade i en stor kompetensförlust för Tyskland. Ekonomiprofessorn Cora Berliner (1890-1942) fick inte fortsätta föreläsa; eftersom hon var judinna. Istället räddade hon livet på hundratals andra genom att hjälpa dem fly. Tyvärr lyckades Berliner inte rädda sig själv. Matematikern Issai Schur (1875-1941) hade kollegor som kämpade för hans rätt att föreläsa, men drevs slutligen ändå i landsflykt till Palestina. Tuberkulosforskaren Lydia Rabinowitsch-Kempner (1871-1935) förföljdes och dog av sjukdom i Berlin.
Naturligtvis drabbades även konstnärer och intellektuella. Som både jude och homosexuell förföljdes cabaretsångaren Paul O’Montis (1894-1940). Han flydde till Prag, men slutade i koncentrationsläger. Sinti/resande gitarristen Luhgie von Klepacki (1917-2007) hamnade i tvångsarbetsläger, men undgick, med knapp marginal, döden och fortsatte sin karrär efter kriget. Rosa Valetti (1887-1937) är en av cabarethistoriens viktigaste nyskapare. Hon drevs i landsflykt. Skådespelaren Lucie Mannheim (1899-1976) flydde till London och återvände till Tyskland efter kriget.
Även idrotten drabbades. Nu skulle det inte längre tävlas på lika villkor. Bully Schott (1914-2000) fick inte tävla i boxning, eftersom han var jude, trots att Schott var mästare Brandenburg. Han lyckades rymma från Auschwitz och emigrerade efter kriget till Australien. En annan boxare Johann “Rukeli” Trollmann (1907-1944) hade inte samma tur. Som sinto/resande hamnade han i koncentrationsläger. Nazisterna ansåg att minoriteter inte skulle representera Tyskland i idrottssammanhang. Tennisspelaren Daniel Prenn (1904-1991) uteslöts ur tyska Davis Cup-landslaget. Han återvände aldrig till Tyskland efter en utlandsmatch.
De stora kyrkorna medverkar också i minnesåret under temat Fem predikningar för staden. Teologen Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) tog sin Kristendom på allvar och kämpade mot förföljelserna. Han överlevde inte.
För att sortera människor tvingades minoriteter i nazityskland bära påsydda symboler - judestjärnor, Z-tecken eller rosa trianglar. Det går ju inte att döma människor efter vilken minoritet de tillhör. Därför måste nazisterna göra det omvända - att fördöma minoriteterna i sig själva; som just minoriteter. Att kollektivt skuldbelägga och skapa opersonlighet.
Olof Rydström
Läs mer på:
“Sveriges Historia” 1965-2012, version FV
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 2-3 2013. Recension av Norstedts Sveriges Historia 1965-2012 Huvudredaktörer Jenny Andersson och Kjell Östberg
Perioden 1965-2012 omfattar både den värsta tiden av förtryck av minoriteter i Sverige – liksom de första stapplande stegen i riktning mot en viss upprättelse och erkännande. Hur syns det i Norstedts historiebok? Svar: Inte alls!
Tvärtom, boken ifrågasätter minoriteternas rättigheter utan att beskriva förtrycket. Både förövare och offer är, märkligt nog, helt osynliga. Och författarna arbetar medvetet för att ifrågasätta om minoriteter alls finns - alltså att åter göra dem osynliga. Kristian Gerner skriver:
“Före år 2000 hade individer ur de kategorier som nu blev nationella minoriteter integrerats och assimilerats till den grad att många av dem både såg sig som och av övriga medborgare betraktades som rätt och slätt svenskar.”
Det här citatet kan vid första läsningen låta logiskt - men här lurar en rad faror.
För det första syns inga människor som av rädsla inte vågat berätta om sin bakgrund. Ända in på 1960-talet ansågs det fullt acceptabelt för lärare att misshandla finska och samiska barn som talade sina modersmål i skolan. Staten stal romska och resandebarn från sina familjer. Under den första tiden 1965-1975 pågick ännu tvångssteriliseringarna. Du kunde bli steriliserad om staten tyckte att du var asocial. Särskilt asociala ansågs romer, resande och samer. I klartext: Det som för den överväldigande majoriteten i Sverige var välfärdsår - var för många i minoritetsgrupperna en ren terrorperiod. Att under sådana förhållanden inte berätta om sin bakgrund kan inte likställas med att vara assimilerad.
Frågan är också vad som egentligen menas med begreppet “assimilerad”? Om man letar i uppslagsverk från 1970-talet under uppslagsordet “Australien” - så står att det bara finns några 10 000-tal ursprungsinvånare . Idag räknar man med fler än 400 000. Men på 1970-talet var samhällsforskarna bara intresserad av dem som levde på ett exotiskt sätt. Målsättningen var att tvångsassimilera. Den låga siffran sågs som något progressivt. Något önskvärt. Kristian Gerner saknar förståelse för den här sortens problematik.
Dessutom använder Gerner begreppet “svenskar” på ett problematiskt sätt. Som om det vore en neutral ram kring en personligt målad livshistoria. Men samtidigt underförstått som om termen “svensk” uteslöt att man även tillhör en minoritet. Gerner försöker alltså samtidigt ge “svenskar” en neutral geografisk betydelse - och samtidigt kontrastera termen mot minoriteterna. Deras kulturer tycks inte rymmas inom Kristian Gerners ramverk “svenskar”.
Men det stannar inte där. Kristian Gerner lämnar också otäcka antydningar:
“Samerna skapade sig en territoriell bas för eventuella framtida anspråk på en egen stat genom att definiera sitt bosättningsområde som Sápmi.”
Men Sápmi-Sameland är inget nytt ord. Det finns i tryck åtminstone sedan 1700-talet. När Abraham Hülphers på 1780-talet skrev bokverket "Beskrifning öfwer Norrland", så visste han vad området egentligen hette:
"Lapparna hafwa från urminnes tid wistats I de närmast fjällen belägne trakter, hwilka under namn af Lappmarker fått 7 särskilde fördelningar /…/ som af detta folkslag, på deras språk kallas Sameland eller Sameladde; och är blifwit brakte under Sweriges Crono i 13 saeculo."
Gerner inte bara antyder illojalitet hos en minoritetsgrupp - han skriver det rätt ut! Kristian Gerner varnar för att ”klassificeringen” av människor var ”en förutsättning för Förintelsen”. Men hans egen text om samer är snarlik de konspirationsteorier man kan läsa om judar.
Kristian Gerner påstår att historieskrivningen riskerar bli en ”kakofoni” om man inkluderar minoritetsperspektivet. Istället för att välkomna olika perspektiv; så låser Gerner historieskrivningen. Det är tyvärr helt i linje med huvudförfattarnas avsikt med historieboken; när de i förordet beskriver Sverige som ett tidigare ”etniskt och religiöst homogent land”. Befolkningen på en tredjedel av Sveriges yta har, historiskt sett, inte haft svenska som modersmål - men det intresserar inte dessa historiker.
Olof Rydström
Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2013/fv_2013_2-3_s.25.pdf
“Sveriges historia”, version FiB
av Olof Rydström. Recension av Jenny Andersson, Kjell Östberg m fl “Sveriges Historia 1965-2012”, Norstedts Förlag, Publicerad i Folket i Bild nr 8 2013
Oj! En tjock bok. Vad kan den innehålla? Samtidshistoria. Hmm… Som man frågar får man svar: Huvudförfattarna har ambitionen att kontrastera välfärdsårens bild av ett tidigare ”etniskt och religiöst homogent land med minskande sociala klyftor” mot det nuvarande Sverige som ”ett mångkulturellt och sekulärt samhälle” där ”kollektiva lösningar har utmanats av individuella ideal”.
Vad är det då för fel med denna frågeställning? Den är inte maktkritisk. Den är idealistisk och inte materialistisk. Författarna använder begreppet ”etnicitet” som vore det synonymt med kulturell bakgrund. Allt detta syns; när texterna berör känsliga ämnen.
Det intressanta är ju inte bygget av Ölandsbron. Där kan man skriva båda gulliga och miljökritiska artiklar. En historiebok prövas i frågor när maktutövning kommit i konflikt med människor. Det kanske värsta exemplet är tvångssteriliseringarna. Vad skrivs? Jo, att ”grupper av handikappade”, ”så kallade sinnesslöa” (sic!) och ”promiskuösa” tvångssteriliserats - men andra grupper nämns inte som t ex socialt utsatta eller minoriteter. Istället beskriver de hur CNN och andra tv-bolag ”belägrade” avslöjaren av övergreppen Maija Runcis.
Mediebilden blir viktigare än att diskutera ansvarsfrågan. Idealism och lojalitet med makten lyser igenom. Liksom oviljan att se Sverige som ett historiskt sett mångkulturellt samhälle - vilket skulle kullkasta författarnas huvudhypotes.
I Kristian Gerners text om hur Sverige, under det senaste decenniet, fått en minoritetspolitik syns inga människor som av rädsla inte vågat berätta om sin bakgrund. Istället är ”etnifieringen” problemet för Gerner. Han fokuserar sin granskning helt på att problematisera de förtrycktas nyvunna rättigheter och struntar i att granska förtryckarna. Kristian Gerner varnar för att historieskrivningen riskerar bli en ”kakofoni” om man inkluderar minoritetsperspektivet. Han påpekar att ”klassificeringen” av människor var ”en förutsättning för Förintelsen”. Men Gerner underlåter att säga att staten inte registrerar människors bakgrund. Den som vill ha modersmålsundervisning för sina barn behöver inte bevisa sin bakgrund.
I en bok av den här kvaliteten är det följdriktigt att knappt nämna Sveriges krig i Afghanistan och att säga att Sverige jagar ”pirater” utanför Somalia. Ambitionen att granska svenska soldaters maktutövning finns naturligtvis inte alls. Jag måste nypa mig själv i armen - är det verkligen möjligt att publicera en sådan här bok på ett stort erkänt kulturförlag?
Olof Rydström
“En droppe svart blod”
av Olof Rydström. Recension av Karin Henrikssons bok ”En droppe svart blod - Ras och tolerans i USA”, Leopard Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 9 2013
En enda droppe svart blod i ådrorna. En enda svart förfader bland hundratals vita. Det räckte tidigare för att en person skulle klassificeras som svart. Nu kan amerikanska medborgare ofta välja hur de ska klassificeras. Karin Henriksson beskriver hur president Obama ser sig som afroamerikan trots sin vita mamma.
”Äktenskap mellan svarta och vita var förbjudet i 16 delstater så sent som 1967” Det är bara en av många intressanta faktauppgifter. För detta ska Karin Henriksson hyllas. Det är en ärlighet som få historieförfattare lever upp till. Ändå upplever jag att boken inte fullt ut tar konsekvenserna av så uppseendeväckande råa fakta. Henriksson berättar om svenskar som reagerat på rasismen i USA. Men de som inte reagerade blir till stor del anonyma. Före och efter 1967 har många politiker och intellektuella tigit om rasismen och sett USA som ett demokratiskt föredöme.
Socialdemokraten August Palm skrev om rassegregationen: ”Sålunda sutto ett par hvita, från de södra staterna att döma efter deras drägt, sätt och uppträdande, och högt beklagade sig öfver att negrerna, som för öfrigt uppförde sig mer städat än de två hvita herrarna, finge resa i samma vagnar som de hvita. I södern och längre in i de vestra staterna nödgas de färgade åka i särskilda vaggoner.” Varför tystnar kritiken efter August Palm?
Henriksson beskriver också hur motståndet mot slaveriet organiseras. Det handlar dels om att organisera resor för förrymda slavar till bland annat Canada. Men även om rent väpnat motstånd – ofta på Kristen grund.
Har du hört namnet Crispus Attucks? Han var den förste martyren i Bostonmassakern 1770. Attucks var svart och sköts ihjäl av brittiska soldater. Soldaternas försvarsadvokat beskrev deltagarna som ”hoprafsat slödder med uppkäftiga pojkar, negrer och mulatter, irländare och besynnerliga sjöbussar”. Nu glömde jag berätta att försvarsadvokatens namn var John Adams, som senare blev USA:s president! Som sagt, det handlar om huruvida man skriver historia uppifrån eller underifrån.
Olof Rydström
Hopimasker förskingras
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 1 2013
Advokater som företräder hopistammen försökte förgäves stoppa en auktion i Paris. Några av stammens heliga masker auktionerades ut till rekordpriser. En mask som kallas ”Mor Kråka” såldes för över 200 000 dollar. Advokaterna menade att det var uppenbart att maskerna måste ha stulits.
Maskerna är gjorda i trä, läder, hästhår och fjädrar och kallas Kachina. De tros ha tagits från ett reservat i norra Arizona på 1930- och 40-talet. Enligt Hopitraditionen är maskerna religiösa objekt som kan användas för att kommunicera med de dödas andar och betraktas som ”qwatsi”, vänner. De bör, enligt Hopi, inte ens fotograferas.
Enligt auktionshuset Drouot köptes en av maskerna, kallad ”Lerhuvud”, av en organisation som vill ge Ursprungsbefolkningen i Alaska, vilken består av såväl indianer som inuiter (s.k. eskimåer), tillbaka den till Hopi. Men företrädare för Hopi var inte nöjda – utan protesterade utanför auktionshuset. USA:s ambassadör i Frankrike bad förgäves den franska regeringen om hjälp med att fördröja försäljningen.
Till dem som protesterat hör även skådespelaren Robert Redford.
Olof Rydström
_____________________
Källor: BBC och L A Times. Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2013/fv_2013_1_s18b.pdf
Resandefestivalen 2012 - Det behövs en folkbildningskampanj om resandefolket!
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 4 2012
2012 är det 500 år sedan det första omnämnandet av resandefolket i Sverige. Detta firades med en resandefestival: Nordic Romani Festival i Stockholm. Med häst och vagn invigdes högtidligheterna av Ralf Novak-Rosengren och Marie Länne Persson.
Finns resandefolket? Simon Wallengren är 22 år. I tidningen Bohuslänningen den 7:e november berättar han hur lärare på högskolan säger att folkgruppen inte finns! Jag har också själv talat med antirasister som är helt övertygade om att ”tattarna” egentligen bara var en påhittad folkgrupp. Vad skönt att man avslöjat myten om att det skulle finnas ”tattare”, säger de. Följdriktigt anser de att det inte gör så mycket om folk använder ”tattare” som ett skällsord - det handlar ju bara om en låtsasfolkgrupp. Men var det verkligen bara på låtsas? Är vi bara på låtsas?
Eleonor Frankemo är Sveriges enda modersmålslärare i svensk rommani och fick kämpa mot total okunskap från lärare. På festivalen beskrev hon hur svårt det var för elever att ”komma ut” som resande - eftersom man då ofta tvingas hålla en timslång föreläsning, även för sina lärare, om resandefolket och hela historien. Nu har Frankemo skrivit den första läroboken i svensk rommani och startat en blogg för att sprida kunskap om resandefolket.
Historien
Eftersom bristen på kunskap är så stor; handlade en stor del av festivalen om resandefolkets historia i Sverige och Skandinavien. Systrarna Barbro Gustavsson och Birgitta Hellström var med om pogromen i Jönköping i juli 1948; då en rasistisk mobb gick runt och slog ned resandefolket. Systrarna beskrev mycket gripande hur de gömde sig under bordet medan deras släktingar och grannar misshandlades - även gamla kvinnor slogs blodiga. Föräldrarna ringde polisen, men de bara struntade i att ingripa. Under ett halvt århundrade vågade systrarna inte berätta om sina erfarenheter. Bo Hazell beskrev hur folkfördrivningen i Jönköping 1948 föregicks av en rad andra etniska rensningar från andra platser: ”Tattarstan” i Finnerödja Västergötland 1905-20, Skojarberget i Dals-Ed Dalsland 1890-1920, Snarsmon Bohuslän 1890-1920. Hazell har tidigare fått kritik för sitt ordval ”etnisk rensning”, men han förklarade övertygande att fördrivningen av resandefolket uppfyllde ordboksdefinitionen på ett sådant allvarligt övergrepp.
Detta med tidsanda är intressant. Den så kallade ”tattarutredningen” presenterades för Riksdagen 1944. Utredningen slog fast att resandefolket egentligen inte var en egen folkgrupp - istället sågs de resande som asociala. Slutsatsen att inte resandefolket skulle vara en etnisk grupp kan låta progressiv, ja rent antirasistisk, men i själva verket öppnade den alla dammluckor för förföljelse av individer. Tidningarna var fulla av artiklar om ”tattarplågan”. Tvångssterilisering blev en av lösningarna. Frågan sågs alltså inte huvudsakligen som rasistisk; eftersom den högsta politiska ledningen inte definierade resandefolket som etnisk grupp. I juli 1948 skedde pogromerna i Jönköping. I december samma år, 1948, författades FN-dokumentet om folkmord - där det uttryckligen står att stater inte får förhindra födslar eller ens avsiktligt störa en etnisk grupps levnadsvillkor. ”Tattarutredningens” slutsats att resandefolket inte var en etnisk grupp satte FN:s folkmordsdefinition ur spel. Förföljelsen av resandefolket fortsatte att uppmuntras av staten under flera årtionden.
På festivalen gav Bennie Åkerfeldt och Pelle Jageby den historiska förställningen ”Resandeblod”, som fått priset Årets Folkbildare 2010. Den bygger på en blandning av Bennie Åkerfeldts egen släktforskning och resandefolkets historia genom 500 år. Åkerfeldt slutar föreställningen med att fråga hur man ska bekämpa sin egen främlingsrädsla? Svaret blir att helt enkelt gå fram och tala med den man är litet rädd för. Det låter så enkelt, men kan kännas så svårt. Bo Hazell beskrev senare i sitt föredrag hur myndigheterna frågat grannar till resande om hur det var att bo i närheten av ”tattare”, men inte frågat de resande själva. Den ”kartläggning” som genomfördes var mer skvaller än vetenskap.
Folkbildning
Det behövs en folkbildningskampanj om resandefolket. Mirelle Gyllenbäck berättade om hur hon jobbat med att utforma Arbetsförmedlingens informationsmaterial om romer. Här finns nu information om olika romska grupper tillgänglig för både arbetsförmedlare och företag. Hur ska man synliggöra resandefolkets historia? Bodil Andersson arbetar med projektet ”Skandinaviska resandekartan”, ett norsk-svenskt samarbete, för att undersöka resandefolkets historiska platser. Här ska man kunna hitta historiska lägerplatser, fasta boställen, vägar, torp och marknadsplatser. En annan föreläsare, Kai-Samuel Wigardt från Norge, bygger ett arkiv över resandehistoria i Skandinavien tillsammans med historikern Johanne Bergqvist. De går igenom både arkiv och existerande litteratur för att samla en kunskapsbas. Samtidigt erbjuds resande att själva berätta om sina erfarenheter.
Mycket i historien om norska resande handlar om hur religiösa grupper oroat sig för de ”hemlösas” kultur. Med en blandning av hot och övertalning har man strävat efter att resande skall förneka sin kultur. Föreläsningarna gav en intressant historisk bild av Norge. Jag skulle gärna sett en liknande frågeställning om religiösa rörelser i Sverige. Men här kanske svaret inte är lika entydigt negativt. Många resande som undkom den värsta förföljelsen har en bakgrund i Pingstkyrkan. Här finns en rad intressanta kopplingar till resandefolkets kultur: tältmöten, musiken, småföretagarna, de starka familjebanden, kvinnor som inte klippte håret mm. Det skulle behövas en ordentlig historik.
Än idag är många resande religiösa. Missionären Holger Johansen beskrev hur man i Norge kämpade för att återskapa resanderommanin som språk. Han har rest mycket i Europa och Israel och träffat resandefolk i många länder. I en film samtalade han med en ung resandetjej och de jämför rommaniord. Det blev många igenkännande skratt.
Mediebilden
Enligt nationalencyklopedin utgör resandefolket 35 000 av Sveriges 65 000 romer. Enligt Bo Hazell, på föreläsningen under festivalen, är resandefolket cirka 30 000 av totalt 47 000 romer. I båda fallen kan man konstatera att resandefolket inte bara utgör den största gruppen - utan är i majoritet inom den nationella minoriteten romer. Bo Hazell var kritisk till hur Sveriges Radio verkar strunta i minoritetssändningar på svensk rommani. Eleonor Frankemo beskrev hur myndigheter, på sina hemsidor, översatte till andra rommanivarianter, men inte till svensk rommani. Det är fortfarande på något sätt som om man inte tar resandefolket på allvar som nationell minoritet.
Resandefolket syns sällan i media. Mediebilden av romer är som en karikatyr av hur romer förväntas se ut och uppträda. I bästa fall problematiseras karikatyrbilden. Men inte ens välmenande journalister tar konsekvenserna av att resandefolket är majoriteten av gruppen. Det ännu existerande hatet mot ”tattarna” ignoreras helt.
Samtidigt har resandekulturen påverkat majoritetssamhället. Många folkmusiker har varit av resandesläkt som Carl Jularbo, Carl Herman Erlandsson och Lorens Brolin. På festivalen berättade Reine Steen hur han sedan 1980-talet sökt efter Brolinlåtar. Det har varit ett verkligt detektivarbete att leta upp gamla folkmusiker som sedan länge lagt fiolen på hyllan. Gösta Ekblad hade bott granne med Lorens Brolins son och lärt sig spela i Brolins tradition. Nu fick Reine Steen lära sig ett trettiotal låtar av Ekblad.
Resande använder ordet ”buro” för att beskriva icke-romer. Buro betyder bönder. Det säger också en del om resandefolket självt. Man använder inte ordet ”svensk” om icke-romer. Vi säger inte ”ni svenskar och vi resande”. Vi är alla svenskar. Det finns svenskar som är värmlänningar och svenskar som är resande. Resandekulturen har funnits i Sverige i minst 500 år och är en del av Sveriges kulturhistoria.
Olof Rydström
Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2012/4varlden_2012_4_s16-17.pdf
“Romanifolkets visor”
av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2012 - Recension av Marie Länne Perssons och Ralf Novak-Rosengrens bok ”Romanifolkets visor” Publicerad i Folket i Bild nr 12 2012
Kärt barn har många namn – utom ett: Säg aldrig ”tattare”. Det är ett skällsord som ”lappar” om samer eller ”negrer” om svarta. Man kan istället använda ord som resandefolket, romanifolket eller resanderomer. I år är det 500 år sedan det första omnämnandet av resanderomer i Sverige 1512.
Många av visorna är nedtecknade efter medlemmar i Ralf Novak-Rosengrens musikaliska släkt. Men här finns även andra familjers visor. Ibland har de varit svåra att samla in materialet. En visa ses ofta som en familjeklenod, som man fått i arv och inte gärna delar offentligt. Det paradoxala är att många resandemusiker samtidigt har varit centrala inom den svenska folkmusiken - med namn som Carl Jularbo, Lorens Brolin och Carl Herman Erlandsson.
För den som är intresserad av musikhistoria har tidskriften Lira hösten 2012 ägnat ett nummer åt resandefolkets musiktradition. På redaktionsbloggen skriver de: ”Det visade sig att Ralf hade plockat fram en för Marie okänd variant av medeltidsballaden Varulven, som finns upptecknad i tretton olika varianter i Sveriges Medeltida Ballader. När Marie tog fram den kunde de dessutom konstatera att man där missuppfattat texten, jungfrun var inte ”i vilda världar kommen” utan ”i vilda vechar”. Vechar betyder skog på romani, och har gett upphov till uttrycket ”på vischan”.”
För så är det ju. Den resanderomska kulturen är både så okänd att många inte ser ursprunget till traditioner och samtidigt en etablerad del av Sveriges historia. Under det senaste århundradet har förtrycket av resandefolket och andra minoriteter gjort att få forskare seriöst studerat Sveriges historia ur ett mångkulturperspektiv. Istället har en myt om Sveriges unikt homogena befolkning tillåtits breda ut sig – även inom vänsterrörelser!
Marie Länne och Ralf Novak-Rosengrens bok uppfyller alla tre FiB:s paroller: En kamp för yttrandefrihet ur underifrånperspektiv, en folkets kultur och en antiimperialistisk kamp för rätten att själv bestämma sin tillhörighet.
Olof Rydström
Tid för ursprungsfolk?
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 3 2012
Världens går under, eller kanske händer det något annat dramatiskt, den 21 december 2012 enligt Mayakalendern. Liksom av en slump lanserar klocktillverkaren De Bethune armbandsuret ”The Ninth Mayan Underworld” - Mayas Nionde Underjord. Det nionde steget i mayapyramiden Bolon Yokte Ku ska symbolisera övergången till den nionde underjorden där utveckling och medvetande når sina högsta nivåer. Själva klockan är (naturligtvis) gjord i rent guld med mayasymboler som siffror och visare i genomskinlig kristall. Den utvalda skara som kan nå det högsta stadiet i nionde underjorden är mycket liten. Upplagan är begränsad till 12 armbandsur. Tidningen Watch Worlds råd är: ”Se till att köpa innan världens undergång”
Klockfabrikanterna försöker alltid anknyta till forntida myter om tid. Klockmärket Hublot gjorde nyligen en moderniserad kopia av Antikytheramekanismen, en mekanisk kalender från det forntida Grekland. Det är såldes följdriktigt att klockor även inspireras av Maya- och Incakulturerna.
Klockmärket Frédéric Jouvenot lanserade sitt armbandsur Inti, namngivet efter Incafolkets solgud. Det är ingen vanlig klocka; utan en sol vars strålar förvandlas till guld (Incaguld?) vid varje hel timme. Klockan 12 är alltså hela solen guldärgad och mitt i natten är solen svart. Även här kan strålglansen bara nås av ett litet antal människor - upplagan är bara 88 exemplar.
Ett annat sätt att utnyttja Incafolkets soldyrkan är INCA-klockan från Yes-Watch, som visar solens upp- och nedgångar. På hemsidan avbildas klockan kraftfullt bredvid Machu Picchu.
En mer oroande utveckling visar klocktillverkaren Franck Muller som romantiserar förtryckarna genom sin modell Conquistador. Enligt tillverkaren är klockan ”inspirerad av mysteriet med outforskade världar” och man anknyter direkt till erövringstanken genom att säga: ”Conquistador är på rätt spår för att erövra själva tiden”. Men det stannar inte där. Man hyllar även Cortez, som krossade Aztekernas rike, genom att ge honom en egen klockmodell. Franck Muller skriver: ”Armbandsuret Conquistador Cortez är riktat till djärva män och kvinnor med starka övertygelser och som drivs av en känsla av erövring och äventyr.”.
Olof Rydström
______________________
Källor: Watch World, Wikipedia, Yes-Watch hemsida, Franck Mullers hemsida, Peder Nääs Sundemyrs artikel I Aftonbladet 091113. Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2012/4varlden_2012_3_s24.pdf
Slaverimuseet
av Olof Rydström Krönika på Folket i Bilds hemsida 120909
Internationella Slaverimuseet i Liverpool borde vara okontroversiellt. Det finns ju ingen, inte ens extremhögern, som hyllar slaveriet. Men så enkelt är det inte. Rasismens grund är att framställa den egna kulturen som en normalitet och andras som kontroversiella. Gärna kryddat med fraser om hur upplyst och vetenskaplig man själv är och hur efterblivna andra är. Grunden för rasism och slaveri börjar inte med synen på andra - utan med synen på dig själv. Den som inte är nyfiken riskerar lätt att slira eller åtminstone tystna i frågor om mångkultur. Den som inte lika kritiskt granskar den egna kulturen som andras; kommer ofelbart att driva iväg mot främlingsfientlighet.
Problemen med skapandet av kulturell normalitet är att den leder till skamkänslor hos dem som avviker från normen och en underförstådd acceptans att granska dem särskilt hårt. En acceptans som lätt drar iväg mot rasism.
Därför är det bra att Slaverimuseet i Liverpool inte bara skildrar förtrycket. Offren är inga anonyma stackare som blir ”slavar” - utan förslavade människor med egen historia, kultur och drömmar. Det är viktigt att försöka undvika ordet ”slav” och istället säga ”förslavade”. Slaverimuseet beskriver frihetskampen genom att ge namn och ansikten åt motståndet: Slavupproren, de välorganiserade rymningarna, flygbladen mot slaveri, frihetskämparna, förebilderna och den protestkultur som utvecklades.
På en dataskärmskarta kan besökarna peka på olika platser och minnesmärken i Liverpool; för att se kopplingen till slaveriet. Beatles omsjungna gata Penny Lane är till exempel uppkallad efter en slavkapten. På en annan dataskärm kan man se de slott och herrgårdar som finansierats av slaveriet. På en tredje skärm visas vilka som ägde slavskeppen.
På väg ut stannar jag till i museishopen. För strax under fyra pund köper jag en bunt med faksimil om slaveriet på 17- och 18-hundratalet. Några av de hemskheter som inkluderas i paketet: Olika annonser om slavar till salu, samtida bilder av slavar, några av de dåtida slaverimotståndarnas bilder, prislistor för slavimport, bilder av tortyrinstrument för slavar, lista med handelsmän i Liverpools som var inblandade i slavhandeln, privata signalkoderna för ett slavskepp och ett faksimil av dödsrunan över ”afrikahandlaren” kapten Hughes - där han beskrivs som en ”kärleksfull äkta man, ömsint fader och ärlig man”. Museets budskap är glasklart: Ingen slavhandlare kommer någonsin att vila i frid. Ta heder och ära av dem!
Men Sveriges slavhistoria då? I vårt land står mannen som återinförde slaveriet, Louis De Geer, staty i Norrköping. Vilka slott ägde han? Vilka fler var inblandade? Hur investerades blodspengarna de tjänade på slavhandeln? Vilket är Sveriges idéhistoriska arv efter slaveriet? Varför nämner så få historieböcker att Louis De Geer var slavhandlare? Kan man lita på historiker som låter bli att berätta det? Vilken skuld har sådana historiker för rasismen i Sverige?
Olof Rydström
Länk till artikeln: http://old.fib.se/kronikan/item/1791-slaverimuseet
“Sverige forever in my heart”
av Olof Rydström Recension av Niklas Orrenius ”Sverige forever in my heart”, Natur & Kultur Publicerad i Folket i Bild nr 8 2012
”Heidi är jättebra, tycker jag. Vi umgås privat.” Så säger Irena Alm, socialdemokratisk ledamot av kommunfullmäktige i Bjuv, när hon ska beskriva en av kommunens ledande sverigedemokrater Heidi Kronvall. På kommunnivå kan många stora politiska frågor reduceras till personlig vänskap eller fiendskap. Bland elitdebattörerna, däremot, gäller ofta principer utan verklighetsförankring. Niklas Orrenius, som själv är liberal, beskriver ett möte med rika nyliberaler i kretsen kring tidskriften Neo: Där handlar frågeställningarna mer om principiellt stöd till drogliberalism, nätets frihet o dyl än människors vardagsvillkor i de små bruksorter Orrenius besöker.
Vad händer i Sverige? Och varför händer det? Det är ingen liten frågeställning för en bok på strax under 300 sidor. Fokus ligger på främlingsfientlighet och bilden av oss själva. Eller ”fokus” är kanske fel ord… Niklas Orrenius granskar de ramar som omger föreställningar om olika identiteter - etniska, religiösa, regionala, kulturella, politiska och akademiska. Det handlar om ”rädsla, tolerans och migration”. De 23 reportagen var tidigare publicerade i Sydsvenskan, men har nu försetts med korta uppföljningar.
Niklas Orrenius är sökare snarare än moralist. Han komplicerar där andra generaliserar. Han är socialliberal i en tid av nyliberaler. Orrenius väjer inte ens för att ta upp kopplingar mellan kravliberalismen och Sverigedemokraterna, mellan arbetslöshet och främlingsfientlighet eller mellan självutnämnd elit och glesbygdsbor.
Niklas Orrenius arbetar ofta genom det enkla stilgreppet att bara redovisa intryck från dem han möter och lägga intrycken bredvid varandra. Och Orrenius möter många engagerade - men få verkligt höga makthavare. Han träffar nästan ingen människa som beskrivs rent illvilligt ond; men ändå några som skrämmer honom. Inte heller hyllas någon som rent god - eller, jo, det skulle vara Bengt Westerberg då! Alla har vi våra små politiska låsningar, men genom att öppet redovisa dem får läsaren möjlighet att se bortom författarens ideal.
Niklas Orrenius Sverigebild är kluven: Ibland kan företagen ha gemensamma intressen med folket, men den ideologiska debatten tycks föras högt ovanför vanliga människor. Orrenius ger inga enkla svar, men han komplicerar på ett nyfiket sätt. I en värld av ekonomism och rasism innebär det åtminstone en förståelse för människor som drabbas.
Olof Rydström
“Ursprungsfolk i tre klimat”
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 1 2012
Etnografiska Museet i Stockholm tjuvstartade sin nya basutställning ”Ursprungsfolk i tre klimat” med dubbla föreläsare: Aaju Peter är jurist, kläddesigner och taleskvinna för inuiterna i Canada. Ann-Helén Laestadius är journalist, författare och same.
Peter beskrev i två föreläsningar hur villkoren för inuiterna påverkas av faktorer de inte kan styra över: Internationella förbud mot handel med sälskinn, klimatförändringar och jakt på råvaror. Aaju Peter pekade även på en rad uppfinningar som inuiterna har för att skydda sig mot det hårda klimatet: Hur man syr vattentäta kläder, hur man genomför en lamptändningsceremoni, hur man skapat ”larm” för att se när sälarna dyker upp i vaken, hur man skyddar små barn från kylan genom att sy kvinnornas kläder på ett speciellt sätt, hur man använder ben och skinn till vardagsföremål - eftersom trä saknas.
Ann-Helén Laestadius beskrev mycket gripande hur hon som barn skämdes för sin samiska bakgrund och därför förnekat den - Laestadius såg det som hennes mammas kultur och inte sin egen. Skildringen av kulturkrockar ur ett barns perspektiv ledde henne att skriva romaner om samiska uppväxtvillkor. Laestadius har fått kämpa för att hennes barn ska få rätt att lära sig samiska i Stockholm.
Föreläsarna kompletterade varandra väl. De skildrade de yttre och inre villkoren för ursprungsfolk i norr. De beskrev kampen för kulturens överlevnad för någon som lever ett mer traditionellt liv och den som lever i den moderna medievärlden. Nu finns planer på att filma Laestadius böcker.
Föreläsningarna arrangerades i samarbete med Etnografiska Museets Vänner och Canadas ambassad.
Olof Rydström
Länk till tidningen på pdf med artikeln på sid 29: http://f4world.org/Fjarde_Varlden_2012_1.pdf
Förövarnas ordval
av Olof Rydström - Krönika publicerad på Folket i Bilds hemsida fib.se 120324
Det kallades ”tvångssterilisering”. Det är förövarnas ordval. Att vi än idag använder förövarnas ordval beror på historielösheten. Att kalla övergreppen mot 60 000 människor för könsstympning låter så illa. Det anses viktigare att försöka förstå de dåvarande makthavarnas världsbild än offrens lidande.
Sommaren 1948 skedde de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping. De pågick i ett par veckor och drabbade resandefolket. De misshandlades och många hem förstördes. Rasisterna var ivrigt påhejade av tidningarnas hets mot ”tattarplågan”. Det finns ett namn för sådant. Det kallas pogromer. Men ingen skribent kallar det som hände i Jönköping för pogromer. Pogromer sker i andra länder. Inte i Sverige.
Tusentals barn ”tvångsomhändertogs” därför att föräldrarna tillhörde resandefolket. Det rätta ordet är barnstöld. Barnstöld är inte ett omtänksamt ”omhändertagande” - utan ett medvetet övergrepp i syfte att utradera en folkgrupp. FN kallar det en form av ”folkmord”( http://www.un.org/millennium/law/iv-1.htm).
Resandefolket vill bli erkänt som en egen folkgrupp - men Riksdagen har bestämt att resande ”kan” räknas in i den romska minoriteten. Ordet ”kan” är här viktigt. Om man verkligen skulle räkna in resandefolket i den romska minoriteten; blir konsekvenserna för minoritetspolitiken stora. Till de 30 000 romerna skulle man föra en grupp resande på minst 35 000 (Källa Nationalencyklopedin). Antagligen många fler. De resande skulle inte bli en liten delgrupp i den romska. De skulle bli i majoritet - OM man tog ordet ”kan” på allvar vill säga. Men det gör naturligtvis inte politikerna. Istället har de gjort romani chib till huvudspråk för den romska minoriteten - inte resandefolkets språk: svensk rommani. Här vill jag understryka att jag inte ifrågasätter romani chibs status som minoritetsspråk. Tvärtom, det är utmärkt att det ges minoritetsstatus! Min måltavla är politikernas syn på resandefolket.
Resandegruppen ses som något oklart som inte i sig själv är gott nog. Några som inte själva får bestämma vad de vill kalla sig. Metoderna ändras, men makten över språket ligger fortfarande hos makthavarna - nu som då. Politikerna är eniga över partilinjerna i denna syn. Makthavarnas arrogans är sig lik oavsett parti: Man skiter i resandefolket!
Olof Rydström
Länk till artikeln: http://old.fib.se/kronikan/item/1213-forovarnas-ordval
Samiska intellektuella saknas i Nationalencyklopedin
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 3 2011 och i tidskriften Samer i Syd nr 3 2011
Nationalencyklopedin nämner ytterst få samiska intellektuella. Vilka saknas och varför?
Det finns tre samiska författare. Totalt tre. Om man söker i Nationalencyklopedin med sökorden samisk + författare får man exakt tre träffar och förslaget att jag kanske skrivit fel och istället söker ”fiskartade+fiskar”.
Men en sökmotor säger inte allt. I verkligheten finns det några fler än ynka tre samiska intellektuella i Nationalencyklopedin, men man har valt att antingen inte kalla dem samer eller kalla dem författare.
Under rubriken Samisk litteratur får man veta att ”Samerna fick inte förrän in på 1900-talet någon egentlig skriven litteratur”. Och bland de författare som sedan räknas upp finns inga kvinnor. Även om man pliktskyldigt redovisar att den första boken på samiska trycktes redan 1619 - tycks man vara ganska ointresserad av vad samer skrivit under dessa snart 400 år. Denna syn på vem som är samisk författare och vad som är samisk litteratur är inte unik för Nationalencyklopedin. Israel Ruong var en spränglärd kännare av samisk kultur, men kunde skriva: ”Som litteraturspråk har lapskan haft en begränsad användning. I någon omfattning har den dock använts i skrift alltifrån 1600-talet.” Denna skarpa gräns mellan litteratur och andra skrifter gör att majoriteten av skrifterna på samiska och majoriteten av samer som skrivit hamnar utanför definitionerna av vad som kallas ”litteratur” och ”författare”. Kvar är de författare som själva är renskötare och beskriver renskötsel i sina författarskap.
Men vilken sorts skrivande samer har man då valt att utesluta från Nationalencyklopedin? Johan Graan var landshövding i Västerbottens län 1665-78, med några korta uppehåll. Han var same, studerade i Uppsala och Leiden, tog en doktorsgrad i juridik och adlades sedan i Sverige. Graan publicerade 1670 boken ”Berättelse om Lappmarken”. Om man vill förstå Sveriges politik mot samerna under 1600-talet, som jag menar är ett avgörande århundrade, måste man sätta sig in i hans kontroversiella tankar om byggandet av en samisk kultur på renskötselns grund bredvid bergverk och svenska smågårdar. En idé om parallellitet som delvis fortfarande påverkar Sveriges samepolitik och vår syn på vem som ska kallas same. I Nationalencyklopedin nämns han bara med namn under uppräkningen av Västerbottens landshövdingar.
1673 publicerades Johannes Schefferus bok Lapponia; ett standardverk om förhållandena i Sameland. Schefferus nämner själv fyra samiska uppgiftslämnare. Även om övriga informatörer var i majoritet, så citeras samernas bidrag flitigt. Prästen Olof Sirma bidrog bland annat med två upptecknade traditionella samiska sånger. Sirma hade en mycket kritisk syn på samisk schamanism - samtidigt som han värnade det samiska språket. Nicolaus Lundius manuskript hann visserligen inte fram i tid till tryckningen, men Schefferus kompletterade boken i efterhand och Lundius manuskript ”Descriptio Lapponiae”, vilket idag anses vara mycket värdefullt för forskningen och är en fantastisk läsupplevelse. I Nationalencyklopedin nämns inte Lundius alls och Sirma omtalas bara i förbigående.
Den kanske främsta av alla samiska intellektuella (hittills) var troligen Anders Fjellner (1795-1876), verksam som präst i Jukkasjärvi och Sorsele. Han har ibland kallats ’samernas Homeros’. Fjellner samlade en rad samiska folkdikter däribland Solsönerna och Soldottern. Redan under sin livstid översattes hans texter till flera språk. I Nationalencyklopedin nämns inte Fjellner alls. Som en liten jämförelse: I det gamla uppslagsverket Nordisk Familjeboks tredjeupplaga från 1927 får Anders Fjellner 23 rader text och en bild. Ett nyare uppslagsverk är alltså inte alltid en förbättring…
För Nationalencyklopedin tycks det råda en viss oklarhet om vem som är same. Prästen Lars Levi Laestadius(1800-1861), grundare till den Laestadianska rörelsen, har en lång text. Men man verkar tveksam om han kan kallas same. Här sägs att ”modern var av samisk härkomst”. En person som bor i Sameland, talar samiska, skriver på samiska och dessutom har samiska förfäder; är det alltså inte är självklart att kalla för same för Nationalencyklopedin. Det finns en omfattande debatt även internt i samerörelsen om vem som ska kallas same. Men jag tror få skulle ifrågasätta att Laestadius kallas same. Nationalencyklopedin problematiserar de facto begreppet same - vilket tvingar dem att ge sig in och redovisa släktförhållanden och överlåta svaret till läsaren. Men i detta ligger också ett tveksamt antagande: Man tror att genetiken ska ge ett objektivt svar på kultursociologiska frågor.
Men ofta väljer Nationalencyklopedin att inte alls redovisa personens samiska bakgrund; även om den är relevant. Lars Levi Laestadius bror kyrkoherden Petrus Laestadius (1802-41) nämns inte alls som same. Även han var en flitig författare med texter om regionala frågor och texter om fattigvåden.
Nationalencyklopedin har en kort, men välskriven, artikel om Elsa Laula (1877-1931) en av samerörelsens pionjärer som 1904 skrev boken ”Inför lif eller död?” och kämpade för bildandet av Sametinget. Men Nationalencyklopedin verkar ha glömt skogssamen Karin Stenberg (1884-1969) som även hon tillhörde pionjärerna. Många politiker och forskare trodde att skogsrennäringen inte var en lika ursprunglig syssla som fjällrennäringen och ville därför motarbeta skogssamer. Kampen för skogssamernas rättigheter blev hård. 1920 skriver Stenberg:
”Vi samer vilja inte vara försökskaniner för alla möjliga slags sociala experiment och ett experimentfält för sensationshungriga s k författare och vetenskapsmän, vilka med sina ’sanningar om lappen’ göra oss till en hord av utdöende djur, som snart inte böra finnas annat än i apburar på Skansen.”
Likaså har Nationalencyklopedin missat en annan av pionjärerna bland samernas moderna organisering - prästen Gustav Park (1886-1968) kallad ”samernas Gandhi” som var en av de drivande bakom grundandet av Svenska Samers Riksförbund 1950 och dess första ordförande.
Jag tycker även att det finns ett speciellt tonläge när Nationalencyklopedin beskriver de samiska författare och konstnärer som faktiskt nämns. Nils Nilsson Skum (1872-1951) kallas ”självlärd konstnär av samisk börd”. Paulus Utsi (1918-1975) sägs ha skrivit ”små verklighetsnära improvisationer”. Istället för att betona och försöka förklara deras skapande utifrån den samiska kulturtraditionen - så betonar man att de jämfört med svenska intellektuella ansetts olärda. Var verkligen Skum ”självlärd”? Var det inte i själva verket så att han påverkades av århundraden av samisk konst? Skrev verkligen Utsi ”improvisationer”? Var inte hans texter snarare mycket eftertänksamma och byggde på en stor livserfarenhet?
Nationalencyklopedin är standardverket för att inhämta grundläggande fakta. Det är här som skolelever söker för att få sin första kunskap. Texten förväntas vara kvalitetsmärkt och inte bara vara som en vanlig sökning på internet. Samisk kultur är en del av Sverige och Sveriges historia. Fördomar om samer är tyvärr fortfarande vanliga. Därför är det viktigt att det som står i Nationalencyklopedin är korrekt och att man även beskriver samisk kultur som så mångfacetterad den faktiskt är.
Olof Rydström
______________________________________________________
Källor: Nationalencyklopedins internetutgåva - sökning i mitten av augusti 2011, Nordisk Familjebok 3:e upplagan, 7:e bandet (1927), Wikipedia, Nils Arell ”Rennomadismen i Torne Lappmark - markanvändningen under kolonisationsepoken” (1977), Edmund Dahlström ”Den samiska minoriteten i Sverige” ur Lars Svonni (red) ”Samerna - Ett folk i fyra länder” (1974), Bo Lundmark ”Arran - Lappländska bilder” (1975), Bo Lundmark ”I Sameland” (1990), Bo Lundmark ”Samernas förkristna religion och samemissionen” ur Lars Svonni (red) ”Samerna - Ett folk i fyra länder” (1974), Åsa Nordén ”Sällsamheter i Tornedalen” (1983), Israel Ruong ”Samerna” (1969), Sverker Sörlin ”Framtidslandet” (1988). Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2011/fjarde_varlden_2011_3_s22-23pdf.pdf
Media och Muslimer
av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 2 2011
Varför sitter Sverigedemokraterna i Riksdagen? Många journalister menar att det beror på hur media granskar SD - eller bristen på granskning av SD. Jag tror istället att man borde söka svaret i hur minoriteter framställs i media. Särskilt gäller detta mediebilden av muslimer.
Det finns massor av muslimska länder, men inga kristna… nej, det är naturligtvis inte sant. Men officiella dokument från USA och Storbritannien ger just den bilden. I USA är ”Muslim world” ett standarduttryck med ca tusen träffar vid sökning på Vita Husets hemsida. Frasen ”Muslim countries” ger färre än hundra träffar. På brittisk engelska har ”Muslim countries” ungefär lika många träffar som ”Muslim World” på Ten Downing Streets hemsida. Men det är omöjligt att hitta ett enda exempel på uttrycken ”Christian World” eller ”Christian countries” på respektive Vita Husets eller Ten Downing Streets hemsidor. Här kan man verkligen tala om de har en (omedvetet?) snedvriden världsbild.
En generell sökning över hela nätet på ”Muslim World” ger 7,5 miljoner träffar - medan uttrycket ”Christian World” ger 2 miljoner träffar. En sökning på ”Muslim countries” ger knappt tre miljoner träffar - medan uttrycket ”Christian countries” ger knappt en halv miljon träffar. På CNN ger ”Muslim world” ungefär 27 000 träffar och ”Christian World” drygt 1000 träffar. ”Muslim countries” ger drygt 7000 träffar, medan ”Christian countries” bara ger ett par hundra träffar. På BBC ger ”Muslim World 54 000 träffar, men ”Christian World” ger drygt 3000 träffar. Frasen ”Muslim countries” ger drygt 30 000 träffar, medan ”Christian countries” ger drygt 1000 träffar.
Vita Huset och Ten Downing Street är således mycket mer generaliserande än både nyhetssajter och nätet i allmänhet. Eftersom Vita Huset och Ten Downing Street är stora informationskällor; kan man tala om att de är drivande i att skapa en bild av Islam och muslimer. Man kan också konstatera att även nyhetssajterna är mycket värre än genomsnittet. Detta är överraskande; eftersom de ju är erfarna medieaktörer som förväntas reflektera över stereotyper och språkbruk. Men kanske officiella Amerikanska och Brittiska politiska dokument skapar en dålig språkkultur även bland journalister som dagligen tvingas arbeta med dessa politiska källor?
Uttrycken ”Muslim World” eller ”Muslim countries” är i sig själva inte nödvändigtvis främlingsfientliga. Men när man endast använder begreppen för att tala om andra än den egna gruppen; så blir uttrycken ett sätt att underförstått säga att vi skulle vara normala och inte behöva kategoriseras - men att muslimer skulle vara något annat, något onormalt, som kan klumpas ihop till en gemensam beteckning. En vanlig fördom om Islam är att det är en mycket mer homogen religion än Kristendom. Därmed skulle muslimer lättare kunna dras över en kam och göras ansvariga för enskilda vettvillingars illgärningar. Denna fördom kan naturligtvis inte bevisas, men betraktas ändå ofta av främlingsfientliga som en underförstådd sanning. Ett språkbruk som bara kategoriserar ”de andra”, men inte oss själva, bidrar till en sådan generalisering.
Jag har valt att jämföra just dessa uttryck; eftersom de är mycket vanligare än öppen rasism och samtidigt på ett tydligt sätt gör främlingsrädslan mätbar - inte på mikronivå, inte hos en enskild debattör, men när man ser på hela organisationers sajter och hur de enbart kategoriserar muslimska länder.
På svenska ger en generell sökning på uttrycket ”muslimska världen” 367 000 träffar - medan en sökning på ”kristna världen” ger 97 700 träffar. En sökning på ”muslimska länder” ger 126 000 träffar - medan en sökning på ”kristna länder” ger 94 400 träffar. På svenska är den amerikanska standardfrasen således klart vanligare, men båda uttrycken är allmänt förekommande. När man så studerar motsvarande uttryck på de svenska riksdagspartiernas hemsidor; blir resultatet enligt nedanstående tabell.
UTTRYCK PER PARTIS HEMSIDA
”muslimska världen”-”kristna världen”-”muslimska länder”-”kristna länder”
Centerpartiet 0-0-0-0
Folkpartiet 42-2-32-1
Kristdemokraterna 9-0-26-0
Miljöpartiet 0-0-0-0
Moderaterna 27-0-4-0
Socialdemokraterna 27-1-36-1
Sverigedemokraterna 103-0-78-6
Vänsterpartiet 32-3-3-0
Tabell: Antalet träffar på sökorden inom citat på respektive riksdagspartis hemsida. Undersökt i juni 2011.
Två partier sticker klart ut: Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Inga andra partier är i närheten av att totalt ha så stor andel kategoriserande uttryck om muslimska länder. Sverigedemokraterna är klart värst och Folkpartiet har ungefär hälften så många träffar sammanlagt. Sverigedemokraterna har tidigare pekat ut Folkpartiet som det parti man lättast skulle kunna samarbeta med. De flesta media har behandlat detta utspel som en löjlig provokation från Sverigedemokraternas sida, men man borde kanske analysera de båda partiernas gemensamma tonläge närmare. På tredjeplats ligger Socialdemokraterna - litet oväntat för ett parti som profilerat sig mot rasism i allmänhet, men som kanske inte debatterat tillräckligt internt?
Delad fjärdeplats för Kristdemokraterna, Moderaterna och Vänsterpartiet som sammantaget har ungefär lika många generaliserande uttryck. Centerpartiet och Miljöpartiet verkar ha mycket duktiga medierådgivare som varnat dem för gruppindelningar.
En detalj är att det i USA populära uttrycket ”muslimska världen” helt dominerar Moderaternas och Vänsterpartiets hemsidor - medan det hos socialdemokraterna är nästan lika vanligt med det mer brittiska ”muslimska länder”. Kanske en effekt av Socialdemokraternas historiskt nära banden till Tony Blairs Labourregering respektive Moderaternas nära band till USA? Men även hos Vänsterpartiet dominerar helt den amerikanska varianten av uttrycket. Det är för övrigt anmärkningsvärt att, med undantag för de positiva exemplen Centerpartiet och Miljöpartiet och de negativa Sverigedemokraterna och Folkpartiet, så tycks de övriga fyra riksdagspartierna okritiskt flyta med medieströmmen och varken vara särskilt mycket bättre eller sämre än resten av internet. En medveten antirasistisk opinionsbildning tycks långt borta.
Nu blir det intressant att söka på Sveriges Televisions och Sveriges Radios hemsidor. De innehåller även debattutrymme; där besökare får kommentera nyheter. En stor del av texten på dessa sidor är således inte skriven av journalister. Men man kan ju ställa den allmänna frågan om sajterna som helhet bidrar till att kategorisera muslimer?
På Sveriges Radio ger sökningen ”muslimska världen” 1120 träffar - sökningen ”kristna världen” ger 6 träffar. Sökningen ”muslimska länder” ger 1100 träffar - sökningen ”kristna länder” ger ingen träff. På Sveriges Television ger sökningen ”muslimska världen” 305 000 träffar och ”kristna världen” ger 1010 träffar. Sökningen ”muslimska länder” ger 130 000 träffar och ”kristna länder” ger 2750 träffar.
Man konstaterar snabbt att svenska public service medias hemsidor inte bara är lika dåliga som genomsnittet av internet - utan att de är mycket värre. Ja, de är till och med proportionellt värre än Sverigedemokraternas egen hemsida! I sina roller som dominerande nyhetssajter är Sveriges Radio och Sveriges Television drivande i att skapa en generaliserande bild av muslimer som enhetliga och kristna som underförstått normala och mångfacetterade. En falsk bild av enhetlig Islam som farligt snabbt kan slå över i en bild av Islam som sekteristisk - som per definition fientlig till mångfald. Jag tror att det är i mainstream media, som SVT och Sveriges Radio, vi ska börja leta; om vi ska ha en förklaring till att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen.
Olof Rydström
_______________________________
Fotnot: Undersökningen genomfördes i början av juni 2011.
Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2011/4varlden2011_2_s26-27.pdf
“Skapandet av det judiska folket”
Recension av Olof Rydström av Shlomo Sands bok ”Skapandet av det Judiska folket”, översättning Ulf Gyllenhak - Publicerad i Folket i Bild nr 6 2011
Hur var relationen mellan judar i diasporan när staten Israel skapades? Sand hävdar provokativt att judarna inte kan betraktas som ett folk - eftersom de, enligt honom, levde allt för skilda kulturer innan Israels grundande. Istället anser han att de bör ses som en religiös grupp med monoteismen som ledstjärna. Sekulär judisk kultur beskrivs som så varierande från land till land att den inte kan utgöra grund för någon gemenskap. Sand anser också att sionismen, skapandet av den Israeliska staten, samtidigt skapade det Palestinska folket och att de annars mycket väl skulle kunna ha varit medborgare i något annat Arabland. Sand vill att Israel ska tillhöra alla som bor där, med samma rättigheter för alla.
Problemet med tänkare som har en färdig mall för tillämpning av sina idéer är att de ofta driver tesen så hårt att människor inte längre känner igen sig. Shlomo Sand hävdar att nästan alla folk är skapade: det Judiska folket liksom t ex det Franska folket. Men att det finns kulturella skillnader mellan Marseille och Paris; gör inte att befolkningen känner sig mindre fransk. Man kan se en kultur som inkluderande eller exkluderande av lokala sedvänjor. Variation kan ses som berikande av en kultur, men Sand ser det nästan enbart som problematiskt separerande - som en otydlig definition i hans förment precisa teoribygge. Shlomo Sand återkommer ofta till 1800-talets nationalism som skapade flera nationalstater, men jag tycker han missar att skapandet av nationell enhet ofta gick hand i hand med studiet av lokala kulturella variationer. De var ingen motsats - utan utgjorde ett gemensamt sökande efter kulturens rötter. Därmed inte sagt att nationalismen alltid var bra, men att det är mer problematiskt än Sand gör gällande.
Olof Rydström
Samernas föregångare till folkskolan
av Olof Rydström Publicerad i tidskriften Fjärde Världen nr 1 2011
När den svenska folkskolan byggdes ut i mitten av 1800-talet; avvecklades samtidigt det samiska skolsystemet som var mer än hundra år äldre än det svenska. Bilden av samer som, historiskt sett, obildade skapades under slutet av 1800-talet och ifrågasätts nästan aldrig.
Den samiska Skytteanska skolan i Lycksele grundades 1632. Men redan år 1619 publicerades de första böckerna på samiska språket. Om åtta år kan således den samiska boken fira sitt 400-års jubileum. Men spåren av denna bildningstradition är få i den officiella svenska historieskrivningen. Uppslagsverk, skolböcker och litteraturhistoria brukar ofta ignorera samiska författare.
Men var inte Skytteanska skolan enbart en produkt av den svenska kolonialismen? Nja. Visserligen grundades den av Sverige, men den förestods i generationer av flera samiska familjer, däribland familjen Gran. Och syftet var inte att ”försvenska” begåvade samiska barn - utan att behålla dem som samiska; för att de bland annat skulle kunna bli präster och lära samerna om Bibeln. Man ville inte att utbildade samer skulle skämmas för sin bakgrund och fly Sameland. Så hade varit fallet med flera av de fåtal samer som sänts till högre utbildning i Uppsala.
När Linné 1732 kommer till Lycksele är den Skytteanska skolan redan 100 år gammal. Där möts så två lärda män och Linné skriver i marginalen i sin dagbok ”Pastor Hr. Ol. Gran uti Lycksele en stilla vacker man, hade besvär av mig både i upp och nedresan, befordrade min resa med all omsorg, fägnade mig väl, och skänkte mig en lappbåt uti miniatyr, som kostade 2:ne caroliner”
I början av 1700-talet byggdes det samiska skolsystemet ut i Sverige, efter förebilden Thomas von Westen, en norsk präst, som 1717 hade grundat en utbildning för samiska lärare och präster i Trondheim. I Sverige fick man nu även skolor i Arjeplog, Föllinge, Gällivare, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Utsjoki och Åsele. Skolorna var små, med bara sex barn som gick en intensiv tvåårig utbildning. Men de som utbildats blev ofta kateketer - en sorts kringvandrande lärare som i sin tur skulle undervisa samerna - bland annat lära dem läsa Bibeln på samiska. Skolorna skulle ”kunna betraktas som en enkel form av lärarutbildning” (SOU 1975:99). På kateketskolorna utbildades således de som ansågs mest begåvade.
Trots den tidens dåliga jämställdhet - utbildades ett betydande antal kvinnor. Hela 36 % av eleverna var flickor. En unikt hög siffra i jämförelse med andra samtida skolor. Hur bra var då skolan? Även om den helt dominerades av samiska barn; så var 13 % nybyggare av svensk eller finsk härkomst. Svenskar som bodde i området och ville utbilda sina barn satte dem alltså i samisk skola! Här ställs våra invanda föreställningar upp och ned. Det var samerna som stod för bildningen och svenskarna som kom dit var ofta mer obildade än samebefolkningen.
I en anonym rimkrönika, som återfanns bland Linnés efterlämnade papper, hyllas det banbrytande samiska skolsystemet:
”Wår allernådigste kung Friedrich then förste,
Har lagt sig winning om med åhåga then störste
Hur de än widare förkofrade må bli,
Och af sin egne barn gudztienst förrättas si.
Ty honom hafwer täcks allrnådigst så befalla,
At Scholor bygde ä´ uti Lappmarcker alla,
Ther som nu theras barn sig daglig öfwa få,
Vti gudz ord och alt hwad nyttigt wara må.
Ja honom nådigt täcks, ei torfftig lön allena
Schol-mestarne bestå, som härwid böra tiena,
Men ock af lika nåd Lappbarnen åhrligen
Förordnad vnderhåld, bese Förodningen.
En obeskriflig nåd emot de lappar arma,
At öfwer theras barn sig nådigst så förbarma.
Ty sådant fattigt folck ei sielfwa de förmått
Sin barn til Scholor få, men vti mörckret gått.”
Tonen är okritiskt hyllande och den svenska staten beskrivs som en moderlig skyddare av samerna. Det är naturligtvis en idylliserad bild, men skolsystemet som sådant var ändå i grunden en samisk institution - där samiskan var huvudspråket och läroböcker på samiska lästes. Man genomförde även ett pionjärarbete med att kartlägga det samiska språket. Redan 1747 konstaterar Pehr Högström att ”Lapska språket numera blifwit af lärde män til des natur och egenskaper så noga beskrifwit, som det lärer kunna trotsa många andra berömliga nationers tungomål”. Några år senare, 1755, översatte Pehr Fjellström Nya Testamentet till samiska. 1811 var hela Bibeln översatt. Den samiska skriftkulturen började nu också så smått påverka svenska författare. Ett litet exempel är när den finlandssvenske poeten Frans Michael Franzén (1772-1847) inspirerades att nytolka den samiska prästen Olof Sirmas nedteckning av samiska dikter. Olof Sirmas ursprungliga version:
”Ränn nu raskare min vaja
Så att vi dess förr må hinna
fram till den som Sarak sände,
ödet ämnade åt mig.
Ack att jag snart såge henne,
finge titta på min älskling!
Kulnasatj, min lilla vaja,
ser du hennes ögon?”
Detta nytolkades av Franzén till:
”Spring min snälla ren,
över berg och fält!
Vid min flickas tält
får du krafsa sen.
Ymnig mossa där
under drivan är.”
Generellt var svenskar bosatta i Sameland alltså sämre utbildade än samerna. I makarna von Dübens bok ”Lappland och Lapparne” från 1872 finns det ännu kvar en del spår av det då förlorade samiska skolsystemets folkbildning. På ett ställe konstaterar författarna till exempel att ”svenska språket talas och skrifves bättre af Lapparne än af bönderne”. Kanske inte så konstigt; eftersom den svenska folkskolan ännu inte var fullt utbyggd. Men att samerna till och med skrev svenska bättre än bönderna bryter ändå mot vår invanda bild på ett dramatiskt sätt.
När den svenska folkskolan byggdes ut; omorganiserades det samiska utbildningssystemet i flera omgångar. Resultatet blev tyvärr en drastisk försämring för den samiska kulturen. Till exempel flyttades den Skytteanska skolan 1865 till Tärnaby och blev en vanlig svensk folkskola. Det gamla samiska skolsystemet var inte perfekt - men för sin tid var det mycket progressivt. Det skapade en rad författare och intellektuella, som tyvärr idag är nästan okända. Att återupptäcka dem är en viktig uppgift för alla som strävar efter en rättvis historieskrivning.
Olof Rydström
____________________________________________________
Källor: Gustaf och Lotten (Charlotta) von Düben ”Om Lappland och lapparne” (1873), nyutgåva 1977, sid 444, Phebe Fjellströms (företal) och Israel Ruongs (efterskrift) forskarsamling av texter: "Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige", 1983. Där återfinns den anonyma rimkrönikan ”Samin Pirra acta Utza Kirje”, Bertil Gullander ”Linné i Lappland”, 2:a upplagan, 1977, sid 47, Sten Henrysson (red), Anita Alm, Tuuli Forsgren och Egil Johansson ”Samer präster och skolmästare - ett kulturellt perspektiv på samerna och Övre Norrlands historia”, Centrum för Arktisk Forskning, Umeå universitet, Rapport nr 23 , Sten Henrysson”Jokkmokk Lappskolas elever 1732-1846 - en analys”, 1989, ur Egil Johansson (red), Scriptum nr 14 - Rapportserie utgiven av Forskningsarkivet vid Umeå universitet, Pehr Högström ”Beskrivning öfwer Sweriges Lapmarker” (1747), nyutgåva 1980, sid 71, Åsa Nordén ”Sällsamheter i Tornedalen”, 1983, sid 270 ff, SOU 1975:99 ”Samerna i Sverige”, sid 174, Lars Svonni (red) ”Samerna - Ett folk i fyra länder”, 1974, Wikipedia
Vad sägs om samerna? av Olof Rydström Publicerad i Folket i bild nr 9 2001
Den 19 maj intervjuar TV4:s nyheterna en man som kallar renägarna för "renägaradel" och som påstår att det råder ett "apartheidsystem" i norra Sverige. Ingen journalist i reportaget motsäger eller ens ifrågasätter dessa jämförelser. TV4 intervjuar renskötarna först nästa dag!
Dagen efter, den 20 maj, har Lunchekot i Sveriges Radio P1 ett inslag om sametingsvalet. En man som intervjuas säger sig leva i ett "adelssamhälle" och talar om en nära förestående "revolution". På en direkt fråga säger han att adeln är "renägarna som är i samebyn". Dessa uttalanden lämnas oemotsagda i reportaget. Reportern säger dock: "bland renskötarna ser en del dom nya samernas strävanden som ett sätt att plocka russinen ur kakan".
Dessa två reportage är exempel på att journalistiken om samerna ofta inte handlar om att granska och ifrågasätta vad som sägs. Nej, när det gäller samerna försöker man hitta så udda åsikter som möjligt. En person som jämför Sveriges rennäringslagar med Sydafrikas apartheidsystem har, enligt min mening, en begränsad trovärdighet. Och då uttrycker jag mig mycket försiktigt.
Jag tror inte att dessa journalister vill skada renägarna. De strävar antagligen efter att lyfta fram det de upplever som nya aspekter i debatten om samerna, nämligen de icke.renskötande samernas berättelser. Avsikterna är säkert goda, men i en iver att berätta om denna viktiga grupp utelämnas andra åsikter, Nämligen renskötarnas.
De icke-renskötande samerna är inte någon ny grupp, som vetenskapen plötsligt upptäckt. Nordisk Familjebok kunde redan 1930 konstatera att: "Av de svenska lapparna ägnar sig i nutiden knappt hälften /.../ åt renskötsel, de övriga i regel åt jordbruk."
Detta hindrar inte att man i en modern upplaga av Svenska Akademiens Ordlista kan läsa följande beskrivning: "same -n -r -s. Medlem av renskötande folkgrupp i Skandinaviens fjälltrakter o. på Kolahalvön, lapp"
Ett av problemen är således att många journalister använder en alldeles för modern referenslitteratur. Och med den följer moderna fördomar, som de (helt korrekt) vill ifrågasätta. Om den äldre litteraturen ofta hade en otäck rasistisk anstrykning när de skrev om minoritetsgrupper; så har tyvärr många av de moderna böckerna en obehaglig tendens att betona det för minoritetsgruppen unika beteendet, istället för det typiska. I båda fall handlar det om en sorts "exotism" som måste bekämpas.
När man gör reportage om en minoritetsgrupp måste man vara mycket försiktig. Särskilt om denna minoritetsgrupp under lång tid varit förtryckt av majoritetssamhället. Ordvalen kan, i värsta fall, vara ett resultat av den gamla koloniala strukturen. Man måste alltså vara på sin vakt som journalist eller skribent. Men framförallt måste man låta alla parter komma till tals och inte låta grova påhopp stå oemotsagda.
Sveriges behandling av samerna har blivit internationellt uppmärksammad. Jag vill avsluta med att citera de sista raderna i FN:s Pressrelease av den 25 oktober 1995 med titeln: "Human Rights Committee ends Concideration of Swedens report":
"Some experts expressed dissatisfaction concerning the rights of the Sami people with regard to fishing and hunting" ("Vissa experter uttryckte missnöje med samernas rättigheter, speciellt rörande fiske och jakt")
Jag har aldrig sett att någon svensk journalist citerat detta.
Om Resandefolkets rättigheter av Olof Rydström Publicerad i Vänsterpress nr 12 2000
I min motion "Till stöd för Resandefolket", Allmänpolitisk motion C002 till partikongressen 2000, pläderade jag för att Vänsterpartiet aktivt bör arbeta för att Resandefolket, förr ofta kallade "tattare", ska få minoritetssataus i Sverige. Nu har jag fått svar och det lyder:
"Partistyrelsen anser att de Resande ska få minoritetsstatus om de som grupp själva vill det."
Det låter bra. Det är vänligt. Det är skönt att partistyrelsen visar en generös attityd. Men så börjar jag fundera. Alltså: För att få ett erkännande vill partistyrelsen att gruppen Resande , som kollektiv, framför detta önskemål. Skulle det verkligen vara önskvärt?
Sociala rättigheter är vanligen resultatet av den egna gruppens kamp. De förtryckta har organiserat sig för att nå ett mål. Sådana organisationer ska man förstås uppmuntra. Men är det bra att människor organiserar sig på etnisk grund? Finns det inte, på lång sikt, en risk för konflikter?
Jag menar att det är farligt om man börjar bokföra vem som tillhör vilken folkgrupp. Jag menar alltså att minoriteters rättigheter bör drivas som en principiell fråga - inte som ett förväntat resultat av gruppens egna arbete.
Partistyrelsen skriver vidare: "Det finns inga klara kriterier för vilka som ska anses vara en nationell minoritet". Sedan fortsätter man med att beskriva de Resandes språk som en variant på Romernas. Vidare påstår man, utan att ange statistiskt underlag, att flera av de Resande anser sig ha släktskap med Romerna.
Detta stycke är inte bra. Man kan inte inkludera en folkgrupp i en annan. Om en folkgrupp bott i Sverige i hundratals år och människor säger sig tillhöra denna folkgrupp - ja, då finns inga argument mot att erkänna minoriteten. Att det finns människor med samisk påbrå som känner sig "helsvenska" är inget argument mot att erkänna Samernas rättigheter. Att tornedalsfinskan har många gemensamma ord med finskan innebär inte att bara den ena kulturen ska få minoritetsstatus.
År 1904 kunde man i en utställning på Skansen i Stockholm visa upp ett "zigenarläger". Finnar och Samer fanns då redan representerade på Skansen. Om någon 1904 påstått att Sverige var en etnisk homogen stat; skulle denna blivit utskrattad.
Under 1900-talet rensades våra historieböcker och litteraturantologier från "osvenska" inslag. Jag menar att det är särskilt viktigt för ett socialistiskt parti att se till hela folkets historia. Att inte skriva segrarens historia och därmed delta i förtrycket.
Ordfrontdebatten del 2: Finns det en samisk överklass? av Olof Rydström Publicerad i Ordfront Magasin nr 4 2001
I OM nr 1-2 2001 hävdar Svante Isaksson att det finns en samisk "överklass". Grunden för denna överklass är, påstår han, rennäringslagen - som svenska staten har skrivit. Men istället för att ändra rennäringslagen; vill Isaksson avskaffa lagen. Istället för att analysera varför lagen kom till - angriper han konsekvenserna, det vill säga renskötarnas rättigheter.
Svante Isaksson kallar detta "ett förnedrande kryperi inför samebymedlemmarna". Han skriver att det råder en "apartheidliknande" situation. Ett hån mot de miljoner sydafrikaner som förtrycktes. Vidare påstås att "Inflytandet över markanvändningen är alltså helt knutet till ägandet av renar". Sanningen är att vattenkraftverk, skogs- och gruvföretag har det största inflytandet över markanvändningen. Jämfört med dem har samebyarna inte mycket att säga till om.
Svante Isaksson har i och för sig rätt när han pekar på att lagstiftningen är föråldrad och ofta kvinnodiskriminerande. Det är också sant att många med samisk påbrå inte sysslar med renskötsel. Till exempel har det funnits samiska gruvarbetare i flera hundra år. Man skulle alltså kunna säga att gruvarbete är ett "typiskt samiskt" yrke - men naturligtvis inte unikt samiskt. Sveriges och Samelands historia har, på gott och ont, varit inflätade i varandra. Samerna var således med och byggde Sveriges moderna industrisamhälle.
Men lösningen på problemen är inte att angripa de redan hårt pressade renskötarna. Det var denna grupp som höll den samiska kulturen levande under åren av förtryck. När många andra samer, på grund av myndigheternas synsätt, tvingades skämmas över sin bakgrund - så var renskötarna tvungna att åberopa sin "samiskhet" för att få de minimala rättigheter lagstiftningen gav dem. Därmed överlevde samekulturen. Utan renskötarnas envishet att kalla sig samer, skulle samekulturen ha upphört.
Ordfrontdebatten del 1: Orden i Ordfront av Olof Rydström Publicerad i Ordfront Magasin nr 1-2 1999
Svante Isaksson strävar efter att vara objektiv i artikeln om markkonflikterna i norra Sverige ("Makten över jakten" OM nr 7 98). Men han verkar inte förstå att själva ordvalet är viktigt. Konflikten handlar om rätten till marken - att då kalla ena parten för "markägare" är naturligtvis rena skämtet. Dessas tillgång till marken får man alltså inte ifrågasätta. Men samernas rätt kan man tydligen diskutera...
Att sedan kalla den andra parten för "samer" är inte heller helt bra. Majoriteten av samerna är inte renägare och bland gruppen "markägare" finns många med samiskt påbrå. Människor som, hävdar jag, också skulle kunna sig samer.
Svante Isaksson är inte ensam om att använda ovanstående uttryck. Det är alltför vanligt och Isankkson har nog inga onda avsikter. Istället rekommenderar jag de något mer värdeneutrala begreppen: "renägande samer" respektive "nybyggarättlingar".
Det stör mig också att Isaksson brutit ut markfrågan från hela frågeställningen om samernas rättigheter: Rätten till skolundervisning och myndighetsbemötande på sitt eget språk är en självklarhet för de flesta människor. Varför inte för samer?
