Namibia kräver ersättning
Namibia kräver ersättning av Tyskland för övergrepp under kolonialtiden. Men förhandlingarna har kärvat. Efter två års samtal sägs nu Tyskland börja ändra vissa ståndpunkter.
Det har varit mycket tyst i media om förhandlingarna mellan de båda länderna. Det beror inte bara på en allmän medieskugga över afrikanska frågor – dessutom har parterna varit mycket förtegna utåt.
I januari stämdes Tyskland av herero- och namafolken för folkmord i USA. Detta enligt en amerikansk lag kallad "Alien Tort Statute" från 1789. Det är fortfarande oklart om denna är tillämpbar i detta fall.
"Skändligt"
Enligt den namibiska politikern Kazenambo Kazenambo så vill Tyskland nu använda ordet "skändligheter" (atrocities) istället för "folkmord" (genocide). Detta trots att det är allmänt erkänt att tiotusentals nama och herero dödades under den tyska kolonialtiden. Globalhistorieforskaren Jürgen Zimmerer kallar det till och med "1900-talets första folkmord".
Visserligen kallade 2015 Tysklands dåvarande utrikesminister Martin Schäfer kolonialtidens grymheter i Namibia för just ett "folkmord" (genocide). Men nu tycks en ny svängning alltså ha inträffat. Tyska utrikesdepartementet vill inte kommentera frågan.
Namibia var förut kolonin Tyska Sydvästafrika. Fortfarande lever många tysktalande här. Även en del av de ekonomiska banden finns kvar. Allt detta gör förhandlingarna extra känsliga.
Olof Rydström
Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 4 2017. Källor: DW 171114, DW 170106, Stern 171020
Carl Schurz, en tysk-amerikansk politiker
Collage av Olof Rydström. Publicerat i Fjärde Världen nr 2 2015. Länk till artikeln:
Vetenskap & exotism
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 3-4 2015.
En urholkad elefantfot fungerar som ställ för infödingsspjut. Detta är en förening som säger sig hyllar vetenskapliga upptäckter.
The Explorers Club i New York är en medlemsklubb där medlemmarna gjort upptäcksresor som förbättrat för mänskligheten. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta deras egen bild av sig själva. Ofta är det verkligen sant. Här är till exempel astronauter från rymdprogrammen medlemmar, liksom flera av de stora polarupptäckarna. Problemen börjar när de platser medlemmarna upptäckt redan var bebodda.
Klubben grundades 1904, men först 1981 fick kvinnor bli medlemmar. Det tyder på en långvarig brist på självkritik. Klubbens exlibris är som en freudiansk felsägning av upptäcksresande: det visar en vit europeisk man som kommer med skepp och upptäcker det tomma jungfruliga landet. Till nytta för alla (vita) får man förmoda. Exlibriset skapades av den kände konstnären George Wharton Edwards. Det låter väldigt föråldrat, men detta exlibris används fortfarande på deras hemsida.
Så hur ser det ut idag? Har klubben gjort upp med sin syn på ursprungsfolk? Är dessa äldre exempel bara kvardröjande kuriosa? The Explorers Club är ju en klubb med många framstående och inflytelserika medlemmar, så frågan om vilken världsbild som förmedlas är intressant. En snabb titt på deras föreläsningar ger generellt en bild av en organisation som försöker skapa förståelse mellan olika kulturer. Men ett av problemen är att det är just upptäcksresande som talar och inte de som upptäcks. En av talarna är journalisten Annie Nocenti. På hemsidan beskrivs hur hon ska “berätta anekdotiska historier om stamseder, religiösa skillnader, vodouritualer och falkenerarkonsten.”
En annan av årets inbjudna föreläsare till The Explorers Club är Zoltan Takacs. Han är forskare i farmakologi och åker runt i Världen för att leta efter botemedel mot olika sjukdomar. Mest känd är han för att samla in ormgifter. Det är säkert jättebra, men frågan är vilken syn har på ursprungsfolken? Under rubriken “Foton” på hans hemsida finns underrubrikerna: “Ormar”, “Reptiler och amfibier”, “Ryggradslösa djur”, “Djur”, “Jorden” – och som sista kategori “Infödingar”. Här ser vi osammanhängande bilder på ursprungsfolk från hela Världen som han mött. Utan närmare förklaringar presenteras sådana saker som krympta skallar, krympta fötter och benhögar. Det är som en karikatyr av exotism. Under en annan rubrik: “Expeditioner” finns underrubriken “Träffa ursprungsfolken”. Den illustreras med ett foto av en svart man som håller upp en dödskalle och vajande palmer syns i bakgrunden. Ingen närmare förklaring ges till bilden. I en intervju i National Geographic berättar dock Zoltan Takacs hur han ofta får hjälp av lokalbefolkningen, som beskriver olika ormgifter, hur de verkar och kan användas för t ex pilgift. Det lokalbefolkningen lär ut kallar han “cool stuff”.
Ett upptäcksresande som bygger på återberättande av andra folkgruppers verklighet riskerar alltid att ramla över i exotism. Särskilt om den som reser inte har som främsta mål att försöka förstå hur andra kulturer tänker. Problemet är att upptäcksresande ser sin egen kultur som en normalitet. Ett fokus på geografiska och vetenskapliga prestationer riskerar dessutom att skapa en kulturell blindhet. Människor forskarna möter riskerar reduceras till infödingar, några som de måste passera för att nå målet.
Olof Rydström
Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2016-06/fv_2015_3_s17.pdf
Vem var Nelson Mandela?
av Olof Rydström. Ledare i Fjärde Världen nr 3 2013.
Han var en hjälte. Det säger alla – bokstavligen alla – som vill vara seriösa. Från vänster till höger kommer nu hyllningar till den nyss bortgångne statsmannen och frihetshjälten. Självklart med rätta!
När jag växte upp var Nelson Mandela mer problematisk för många. Stora svenska företag hade verksamhet i det då rasistiska Sydafrika. Chefer i dessa företag kunde naturligtvis inte hylla frihetskämpen Mandela. Det var otänkbart. Men även flera av dessa företags fackföreningar i Sverige tvekade länge om bojkott.
I Sverige blev således namnet Nelson Mandela en ögonöppnare för hur svenska företag betedde sig utomlands. Namnet blev en skiljelinje. Så är allt bra nu idag – när Nelson Mandela hyllas unisont?
Att efter decennier i fängelse bli befriad med uppdrag att bli president – det kan inte ha varit lätt. Många var rädda att Nelson Mandela skulle vara hatisk. Men fram trädde en person ödmjuk inför sin uppgift.
Den alla hyllar blir ofta ofarlig. Men Nelson Mandela lyckades behålla sin moraliska principfasthet även i när han blev president. Trots att det, i praktiken, blev många och ofta dåliga politiska kompromisser i Sydafrika.
Befrielse från rasism är inte det samma som befrielse från fattigdom. Men antirasism är en förutsättning för utveckling. Låt oss utvecklas tillsammans!
Olof Rydström
Hazariska kvinnor utbildas till soldater i Afghanistan
av Olof Rydström. Publicerad i Fjärde Världen nr 2-3 2013
I den officiella mediebilden om kriget i Afghanistan framhålls ofta kampen för kvinnors rättigheter. Men hur ser den svenska militära kampen för kvinnors rättigheter ut i praktiken? Vilka kvinnor är det man aktiverar och i vilka syften?
I praktiken utnyttjar ockupationsmakterna etniskt förtryckta grupper för att rekrytera kvinnliga soldater. I ett land där kvinnors rättigheter har låg status; blir det svårt att rekrytera kvinnor som soldater. Men det finns ändå en del skillnader i synen på kvinnors rättigheter bland olika grupper i Afghanistan. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap beskriver på sin hemsida säkerhetspolitik.se:
”Den stränga tolkning av islam som talibanerna /…/ bekänner sig till har rötter inte bara i Koranen utan också i ålderdomliga pashtunska traditioner. Tadzjikerna har inte samma traditioner, och tadzjikiska kvinnor har i regel inte använt burka, /…/ Bland de shiitiska hazarerna är kvinnornas ställning också något bättre.”
För att överhuvudtaget få några som ställer upp som kvinnliga soldater - riskerar Sverige att spela på gamla etniska fördomar mellan grupperna. På Försvarsmaktens hemsida skriver man om militärutbildningen av kvinnor:
”Annars är de flesta elever hazarer. Hazarerna har varit en förtryckt folkgrupp iAfghanistan sedan slutet av 1800-talet och blir fortfarande ofta diskriminerade. De har svårt att få jobb inom offentlig förvaltning och för många är en militär karriär det enda alternativet.”
Oavsett om man direkt eller indirekt använder etniska fördomar - så riskerar resultatet ändå att bli en ökad splittring mellan folkgrupperna. Den militära utbildningen har ingen hög status bland de hazariska kvinnorna. Ofta döljer de kvinnliga afghanska soldaterna sin militära syssla även för den egna familjen. Försvarsmakten skriver:
”Få har vågat berätta för sina familjer vad de gör. Istället säger de att de undervisar i läs- och skrivkunnighet.”
Men varför utbildar då den svenska militären afghanska kvinnor? Mycket handlar om att kunna visitera andra kvinnor och gå in och undersöka i hemmen: Den svenska militären beskriver själv nyttan med kvinnliga afghanska soldater:
”…(M)ed kvinnliga soldater med i gruppen kan man få ut mer av operationerna eftersom man nu har möjlighet att söka alla byggnader, visitera även kvinnor och prata med hela befolkningen.”
Det här illustrerar problemet med att blanda ihop en biståndsinsats, som att hjälpa Afghanistans kvinnor, med den rent militära operationen att kontrollera ett ockuperat område. Risken är att helt legitim civil hjälp till kvinnor råkar i vanrykte genom att kvinnliga soldater bidrar till en skärpt granskning av medborgarna. Vi får inte heller glömma att Afghanistan är en diktatur med omfattande korruption. Att Sverige ger en sådan regering utökade verktyg kan rent av motverka en demokratisering.
Olof Rydström
Länk till artikeln: https://globalarkivet.se/sites/default/files/documents/2013/fv_2013_2-3_s.11.pdf
Afghanistans Gandhi?
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 121018
Han lämnade ministerpost efter att ha avslöjat korruption och kom på tredjeplats i presidentvalet.
Han har kallats ”Afghanistans Gandhi”. Den afghanske presidentkandidaten Ramazan Bashardost hoppade av Afghanistans regering efter att ha kritiserat korruption och maktmissbruk. Nu driver Bashardost en egen politisk linje. Proletären lyckades få en intervju före hans tal vid Utrikespolitiska föreningen på Uppsala universitet.
En vanlig bild i västmedia är att Afghanistans kvinnor förtrycks. Vad säger ni om den bilden? Måste Västmakterna hjälpa till att befria Afghanistans kvinnor?
– Det är en katastrof. Kvinnor har det hemskt i Afghanistan. Problemet är att Västländer och biståndsorganisationer samarbetar med afghanska politiker som själva förtrycker kvinnor. Det är inte logiskt. Varför kan inte era regeringar välja att samarbeta med hederliga politiker istället? Det är ju bara att läsa partiprogrammen och välja vilka ni ska samarbeta med! En del politiker i Afghanistan ser makten som ett självändamål för den egna gruppen och andra ser makten som ett verktyg för att försöka åstadkomma förbättringar. Det finns också hederliga afghanska politiker.
Ni har uppmärksammats för er kritik av biståndsorganisationer (NGO: Non-Governmental Organization) och ni avgick som minister efter att ha försökt förbjuda en rad biståndsorganisationer att verka i Afghanistan. Hur ser ni på biståndsorganisationerna idag?
– Jag brukar ibland skämtsamt säga att NGO skulle kunna stå för No Good Organizations - usla organisationer. Med det menar jag inte att alla organisationer skulle vara dåliga. Men en förskräckande stor andel, kanske 20 procent, av biståndsorganisationerna i Afghanistan var rena blufforganisationer när jag var planeringsminister. De påstods syssla med bistånd, men ofta bedrevs ingen verksamhet. Eller så utförde man projekten uppenbart slarvigt: Hus som nästan ramlade ihop - trots att de var nybyggda. Ett annat problem är att en del hjälporganisationer får kontrakt som säljs vidare. Eftersom biståndsverksamhet har stora skattelättnader; kan hjälporganisationer användas som fasader för vanlig affärsverksamhet. De kan till exempel importera en bil bara för att sälja den i vinstsyfte. Jag skulle kalla det maffiametoder. Många hjälporganisationer har dessutom ett korrupt förhållande till tjänstemän och politiker. Därmed bidrar de i praktiken till att öka problemen med korruption och vidgar klyftan mellan vanliga afghaner och politiker.
Samtidigt som Bashardost hårt kritiserar korruption i biståndsverksamheten; avfärdar han inte hjälporganisationer som samarbetar med utländska trupper:
– Jag kan förstå att hjälparbetare i vissa områden behöver skydd. Men det skulle vara bättre om de istället söker hjälp från den afghanska armén eller inhemska säkerhetsföretag.
Jag frågar Ramazan Bashardost vad han skulle säga till en ung svensk som funderar på att ta värvning som svensk soldat i Afghanistan?
– Om de svenska soldaterna skulle skydda civilbefolkningen; så vore det inga problem. Men tyvärr skyddar de utländska trupperna krigsherrar och korrupta politiker. I praktiken riskerar de att skydda maffiastrukturer. Därmed uppstår även en klyfta mellan era soldater och det afghanska folket.
Gör ni någon skillnad mellan de utländska trupperna - mellan till exempel de svenska soldaterna och de amerikanska?
– Jag försöker se det ur folkets perspektiv. Den vanliga afghanen ser alla trupper som amerikanska; eftersom de lyder under amerikanskt befäl. Det är ytterst USA som bestämmer - även om soldaterna kommer från Storbritannien, Frankrike eller Sverige.
Hur skulle ni hantera de utländska trupperna, om ni blir president?
– Genom att enbart utse hederliga representanter och tjänstemän. Då skulle människor inte längre behöva slåss för någon krigsherre eller talibanerna. Folket skulle få rättvisa utan att behöva riskera sina liv för någon av dem. Därmed skulle de utländska trupperna bli onödiga. Om man dessutom utser inhemska tjänstemän, som bara är lojala med Afghanistan, så kommer varken konkurrenterna Iran eller Pakistan att behöva misstänka den andra sidan för att ha intrigerat.
Är demokratiska val i Afghanistan beroende av hjälp från Väst?
– Det finns en skillnad mellan ord och verklighet. Alla västregeringar talar om vikten att stödja demokrati i Afghanistan, men i verkligheten accepterar de valresultat trots valfusk. Jag tycker det hela är mycket enkelt: Man ska ha samma krav på rättvisa val som i Väst. Ni ska inte samarbeta med politiker som står för odemokratiska värden. Väst måste välja vilka politiker de ska samarbeta med.
I en intervju i tyska tidskriften Der Spiegel har ni ironiskt kallat er själv för Västerlandets ”enda advokat”. Stämmer det?
– Ja, det är riktigt. Jag ser det som ett otroligt slöseri att era skattepengar används till fester och lyxboenden för en liten elit i Afghanistan. Det handlar ju om vanliga amerikanska och europeiska arbetares pengar som bekostar korruption och fusk.
Ni har också ibland kallats ”Afghanistans Gandhi”. Är Gandhi en inspiratör för er?
– Visst är Gandhi intressant. Jag har läst några av hans böcker och sett filmer om honom. Men Indien är mycket olikt Afghanistan och han var verksam under en annan tid. Man måste anpassa sig till nutid och till Afghanistan. Det är viktigt att försöka fokusera på folklighet och maximal öppenhet för att undvika korruptionsmisstankar. Jag försöker säga nej till sponsorpengar från storföretag och rika. De skulle kunna kräva gentjänster om jag blir vald till president. Därför drev jag istället en mycket billig valkampanj från ett tält i Kabul.
Jag lämnar Ramazan Bashardost med blandade känslor. Han använder mycket hårda ord om korrumperade afghanska politiker och krigsherrar Men när man frågar om hans syn på de ockupationstrupperna är ordvalet inte lika hårt. De är inte ett problem i sig – utan ett verktyg som missbrukas. Hans världsbild är idealistisk och inte materialistisk. Bashardost tonar ned västländernas ekonomiska och geopolitiska intressen. Kanske tvingas han i realpolitikens namn undvika så känsliga ämnen.
Olof Rydström
Länk till artikeln: http://www.proletaren.se/utrikes-asien/afghanistans-gandhi
Analfabeter legosoldater för Sverige
av Olof Rydström - Publicerad i Proletären 120518
Analfabeter med några få dagars vapenträning krigar för Sverige i Afghanistan.
Sveriges nya legosoldater i Afghanistan består till stor del av analfabeter. Det medger nu den svenska militären. Legosoldaterna förväntas kriga och dö för Sveriges ockupation av Afghanistan. Men betalningen är usel och de saknar tillgång till de försäkringar, skyddsutrustningar och sjukvård som övriga svenska soldater har. Skvadronchef Henrik Peters konstaterar på militärens hemsida att: ”De har ju en fattig situation Lönerna räcker inte till för alla omkostnader. De hittar vägar för att lösa det vardagliga för att överleva”
Militären framställer legosoldaterna som ”vakter” och inte beväpnade soldater. Skillnaden är väldigt liten - bland annat får ”vakterna” inte genomsöka hus. Projektet kallas för CIP - Critical Infrastructure Protection. Begreppen ”vakt” och ”skydda” blir i praktiken alibin för att inte ge dessa människor tillgång till samma förmåner som våra egna soldater. Eftersom ”vakterna” inte har tillgång till säkert boende i det svenska fortet eller bepansrade transporter; är de i själva verket lättare måltavlor än de svenska soldaterna. Säkerheten för legosoldaterna varierar stort mellan olika posteringar, enligt militärens hemsida: ”Vissa CIP-chefer säger att deras postering inte varit inblandad i strider på ett halvår medan andra uppger att de regelbundet blir attackerade”
I svenska media gör man stor sak av en liten minskning av den svenska militära truppen i Afghanistan. Men i själva verket ökar dramatiskt antalet soldater under svenskt befäl. Redan har 1500 legosoldater anställts i Regional Command North - det område där det svensk-finska ansvarsområdet finns. Det är en tre gånger så stor truppstyrka som den svenska! En liten minskning av den svensk-finska truppen ersätts av en stor rekrytering av legosoldater.
Sveriges Krigsmakt tränar ”vakterna” under en handfull utbildningsdagar. Men bristerna är stora och den svenska militären medger att: ”I andra byar kan det vara mer oorganiserat och CIP-vakter som ska vara på plats har låtit någon annan vakta i deras ställe”. Det är oklart vem som har ansvar för att vapen kommer i orätta händer. Kan man kräva att analfabeter efter ett par dagars vapenträning ska ställas till svars för att de låter någon annan hantera vapnet - eller bör vi ställa kravet på ockupationsmakten, d v s Sverige?
Frågan om ansvar ställdes på sin spets när en grupp legosoldater nyligen besköt en svensk-finsk patrull vid staden Sheberghan. Den svensk-finska patrullen sköt tillbaka. Överste Anders Löfberg konstaterar att: ”Vi har ett bra samarbete med CIP-vakterna men här utsatte man både sig själva och oss för fara. Våra soldater agerade helt enligt våra insatsregler när de sköt tillbaka.” Löfberg skriver att de legosoldaterna ”erkände” sitt misstag. Men vem är ytterst ansvarig för att beväpna dem och för deras bristfälliga militära utbildning?
Erik Berglund konstaterar på militärens hemsida att: ”Både CIP-vakter och motståndsmän rekryteras ur samma grupp arbetslösa män.” Försvarets Karin Eriksson går ännu längre och skriver att ”många är rekryterade från motståndarsidan”. Berglund beskriver hur Sverige arbetar för att slå in en kil mellan befrielserörelsen och vakterna: ”Vakterna uppmanas organisera sig bättre så att det blir lättare så att det blir lättare för dem att sätta tyngd bakom sina krav.” Gruppchefen David Olofsson konstaterar: ”Då blir det lättare för oss och de afghanska säkerhetsstyrkorna att åstadkomma förbättringar” Man arbetar alltså enligt den gamla klassiska imperialistiska tekniken att söndra och härska - att ge vapen och pengar till en liten grupp som ska jaga andra som i grunden tillhör ”samma grupp arbetslösa män”.
I samband med löneutbetalningarna till legosoldaterna genomför det svenska militära PSYOPS-teamet en propagandaföreställning om den svenska synen på demokrati och mänskliga rättigheter. Man kan undra om Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien och synen på kvinnor i Saudiarabien är en del av informationsmaterialet? Militärens Karin Eriksson konstaterar att: ”Huvuddelen av vakterna kan inte läsa och PowerPoint-presentationen innehåller därför bara bilder.”
Erik Berglund skriver: ”För att avgöra om en person ska få vara med i CIP-projektet används biometri för att personens rätta identitet ska kunna styrkas. Om resultatet exempelvis kan kopplas till bombtillverkning och annan kriminell aktivitet så får vederbörande inte anställning som CIP-vakt.” Det låter ju betryggande - men vilka är det då som Sverige väljer att samarbeta med i Afghanistan? Karin Eriksson beskriver militärens syn på läget: ”I ett land som härjats av krig under många år är det svårt att navigera med en svart-vit kompass. Krigsherrar som i andra länder hade riskerat att hamna inför domstol sitter idag på höga maktpositioner.” Militären väljer alltså att i detalj granska arvsmassan hos sina dåligt betalda legosoldater - samtidigt som man medvetet samarbetar med rent kriminella krigsherrar.
Ofta brukar sägas att en persons trovärdighet ökar om denna är beredd att riskera livet för sin övertygelse. Omvänt försvinner trovärdigheten om man är beredd att döda för sin tro. Nu har svenska militären nått en ny moralisk bottennivå; när man betalar analfabeter för att kriga.
Olof Rydström
Dödligt snygg
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120119
James Bond har alltid en Omega-klocka. Svenska Flygvapnet har nu skaffat ett eget litet klockmärke. Stora annonser i de fina tidningarna visar bilden på en skäggig man med bar överkropp. Han trycker ett stort blaffigt armbandsur mot ansiktet och intar fosterställning. Texten berättar att en Sjöö-Sandström-klocka minsann är Flygvapnets officiella armbandsur. Försiktigtvis nämner man inte att det användes av JAS Gripen-piloterna under kriget i Libyen. Uniformer är snygga, men krig är smutsigt.
För tio miljoner fick Flygvapnet ett tusental armbandsur av den speciellt framtagna modellen UTC Skydiver. Klockan skulle klara påfrestningarna i ett stridsflygplan. I pressen kallas Sjöö-Sandströms armbandsur för ”lyxklockor”. En UTC Skydiver kostar drygt 20 000. Flygvapnet fick armbandsuren för ungefär 10 000 - under halva butikspriset.
De bästa mekaniska armbandsuren har en tourbillon - en komplicerad mekanism för att minska gravitationen. De allra finaste lyxklockorna innehar ofta det som kallas Genève-sigillet - en kravlista på mycket hög inre finish med putsning av alla hundratals delar. Armbandsur med både tourbillon och Genève-sigillet kostar hundratusentals kronor. När jag lusläser Sjöö-Sandströms egen beskrivning; framgår det att de inte tillverkar urverket själva. De köper ett färdigt verk och sätter det i en flashig design. Ingen ärlig horolog skulle peta med en lång pinne på ett armbandsur med isticksurverk. Det låtsas vara en unik teknisk lösning, men är bara ett kletigt fodral. Man får större respekt genom att köpa en billig Casio för 300. Då låtsas man åtminstone inte.
Urmakeriläran går tillbaka till sådant som Antikytheramekanismen under Romarriket. Armbandsuret utvecklades som ett militärt behov av snabb precisionsmätning ur det fredliga fickuret. I krigssituationer måste anfall ske på sekunden rätt klockslag. Samtidigt ökade industrialiseringen behovet av tidmätning. Under 1800-talet utvecklades därför den folkliga schweiziska urmakerikonsten till en hel industri - med några föregångare och efterföljare: Blancpain 1735, Jaquet Droz 1738, Vacheron Constantin 1755, Girard-Perregaux 1791, Baume & Mercier 1830, Longines 1832, Jaeger LeCoultre 1832, Omega 1848, Patek Philippe 1851, Tissot 1853, Eterna 1856, Chopard 1860, Zenith 1865, Audemars Piguet 1875, Movado 1881, Breitling 1884, IWC 1885, Atlantic 1888, Certina 1888, Doxa 1889, Universal 1894, Rolex 1905, Ebel 1911, Mido 1918, Corum 1955, Rado 1957, Endura 1966, Tressa 1966. Pust!
Den moderna människan blev ett ur-djur. Men sedan kom konkurrens från billiga elektriska armbandsur. Varumärken som Raymond Weil och Maurice Lacroix skapades under 1970-talet som försök att lägga sig på en prisnivå mellan de dyraste och 300-kronorsklockorna. Swatch kom 1983 med den billiga slit-och-släng-klockan. Många äldre klockmärken omorganiserades från pålitlig folklighet till prestigemärken med ”ambassadörer” - kändisar som viftar med deras klockor i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Franck Muller (1991) säljs in som en komplicerad klocka för kändisar. Men det gäller att ha en kändis som ger rätt framtoning. Breitling vill vara en pilotklocka med ambassadören John Travolta. Omega är såklart klockan som landade på Månen - men för säkerhets skull är även Nicole Kidman och George Clooney ambassadörer. Jean-Michel Cousteau dyker med Doxa. Ebels ambassadör är Claudia Schiffer.
Frågan är inte om Flygvapnets klockor är lyxiga. Frågan är om de lyckats skapa positivt spinn genom att förknippas med ett påstått prestigemärke - samtidigt som piloterna krigade i Libyen. Ur Flygvapnets perspektiv kan tio miljoner vara billigt för att synas i glamorös reklam. Sjöö-Sandström marknadsförs genom kommunikationsbyrån Frankenstein. Jo, det är sant!
Olof Rydström
Tema Afghanistankriget – Sjuksköterskor med rätt att döda
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 111006
Sjuksköterskor och läkare måste bli bättre på stridsteknik, tycker Johan Wahlgren. Han arbetar på Försvarsmedicincentrum i Göteborg och utbildar vårdpersonalen som ska med svenska militären till Afghanistan. Till tidningen Vårdfokus berättar Wahlgren: ”Det är min personliga åsikt, att sjuksköterskor och läkare skulle behöva öva mer och lära sig mer om stridsteknik och hur man handskas med vapen.” Det kan tyckas paradoxalt eftersom Försvarsmedicincentrums valspråk lyder ”vita praeponitur” - livet främst.
Formellt har sjukvårdspersonal bara rätt att använda vapen i självförsvar, men Försvarsmakten medger själva att gränsen mellan krigshandling och självförsvar ofta är luddig. Wahlgren säger: ”I första hand ska sjukvårdspersonal söka skydd. Men när många fordon färdas i en lång konvoj och det sker en attack kan det i tumultet vara svårt att bedöma vem som blir attackerad och varifrån attacken kommer/…/Då är det en form av skydd att alla som har vapen skjuter.”
Den svenska militärens närvaro i Afghanistan skapar situationer där vårdpersonalen inte ses som rent civila - utan befinner sig i ett gränsland till att vara militärer. Enda synliga skillnaden är en armbindel med Röda Korset. På militärens hemsida radar man upp exempel på hur deras sjukvårdspersonal ibland hjälper civila. Det låter vackert och är säkert sant att militära vårdpersonalen emellanåt hjälper lokalbefolkningen och sjukhus. Men det skapar problem när sjuksköterskor och läkare bär uniform, har vapen och är beredda att slåss i otydliga stridssituationer.
Organisationen Läkare Utan Gränser skriver om läget i Afghanistan: ”Skiljelinjen mellan militära insatser, återuppbyggnad, utvecklingsinsatser och humanitär hjälp har blivit otydlig, vilket har lett till att även hälsovårdsinrättningar har blivit en del av slagfältet. Internationella koalitionsstyrkor har tagit över hälsoinitiativ och sjukhus och ibland till och med arresterat patienter i sina sängar. Internationella styrkors närvaro i hälsostrukturer har i sin tur lett till att beväpnade oppositionsgrupper utsett hälsoarbetare och sjukvårdsinrättningar till måltavlor.”
Alternativet till en imperialistisk biståndspolitik är att vara fullständigt opartisk och vägra ta emot pengar från regeringar. I tidskriften Direkt beskriver Läkare Utan Gränsers projektkoordinator Sylvie Kaczmarczyk hur deras policy tillämpas i Afghanistan: ”I morse kom till exempel en beväpnad polisman in på akuten. Men inte heller han fick ta med sig pistolen. – Vapenförbudet gäller alla, både polisen, militären och medlemmar i ISAF-styrkan”
Man behöver således inte arbeta med stöd av en ockupationsmakt. Ett annat exempel är sjuksköterskan Marie Karlsson som arbetade i Afghanistan innan ockupationen. Hon beskriver ett stort förakt för kvinnor och blev själv bespottad. Men Karlsson konstaterar ändå att ”FN-Klubben fick vara kvar för talibanerna, liksom FN och andra hjälporganisationer. Talibanerna såg nog de positiva effekterna av vårt arbete. Det var ok för oss att vara där och arbeta, men inte att beblanda oss med folket” En hjälpinsats i ett land måste vara fredlig och den måste ske på landets egna villkor. Då kan så småningom en respekt växa fram.
Ibland kan en alternativ bild av den svenska militärsjukvårdens verksamhet skymta fram även på militärens blogg. Sjuksköterskan Jeanette (utan efternamn) var med i Afghanistanstyrkan FS20 och besökte ett sjukhus: ”Jag upplevde där för första gången att befolkningen inte var intresserade av att vi fanns på plats. De ögon jag tittade in i var inte vänligt sinnade. Det blev efter de vanliga artighetsfraserna på sjukhuset bara att lämna ifrån oss det vi hade med oss och gå tillbaka till vårt ”hus”. /…/ Jag hade velat se mer och fotograferat på sjukhuset, men situationen runtomkring gjorde att det inte kändes görligt.”
Om man stövlar in i ett sjukhus iklädd ockupationsmaktens uniform och vanligen går beväpnad beredd att döda - så kan lokalbefolkningen ha svårt att se personen som oskyldig vårdpersonal.
Olof Rydström
__________________________________________________
Källor: Tidningen Vårdfokus 110406 och 020304, Direkt nr 4 2009, Läkare utan Gränsers hemsida, Försvarsmaktens hemsida, FS20:S blogg, Försvarsmedicincentrums hemsida
Länk till artikeln: http://www.proletaren.se/utrikes/syrror-med-ratt-att-doda
Tema Afghanistankriget – Militärt kvinnoperspektiv
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 111006
Är den svenska militära närvaron bra för kvinnor i Afghanistan? Visst kan man hjälpa enskilda kvinnor. Men i ett samhälle där kvinnorna är nästan inlåsta - kan militär närvaro leda till övergrepp. Genderrådgivaren Urban Rådestad från Försvarsmaktens Högkvarter skriver:
”Ett annat exempel är när närvaron av patrullerande styrkor eller uppkomna stridssituationer riskerar utlösa en okontrollerad flykt av kvinnor och barn från en by, med följd att de oskyddade riskerar utsättas för våld och övergrepp. /…/ Vidare kan en viktig broövergång eller väg som förstörts i samband med patrullering eller stridshandlingar medföra att möjligheten att ta sig till sjukvård för en kvinna som ska föda försvåras högst avsevärt”
Rådestad betonar hjälpen till enskilda, men sammanfattar ändå: ”Utbredd korruption, från regeringsnivå ner till bynivå, kombinerat med ett rättssystem där många människor, inte minst kvinnor, är nästan rättslösa gör att respekten för mänskliga rättigheter är kraftigt försvagad.”
Men, vänta litet: Det är ju Sverige som är i allians med ”korrupta” politiker i Afghanistan och svenska soldater skyddar rättssystemet som gör kvinnor ”nästan rättslösa”.
Olof Rydström
_______________________
Källa: Urban Rådestads text ”Genderarbete” på Försvarsmaktens hemsida
Tema Afghanistankriget – “Krig” utan fiende
Recension av Sebastian Jungers bok ”Krig” - översättning Inge R.L. Larsson och Kjell Waltman. Recensionen av Olof Rydström Publicerad i Proletären 111006
Sebastian Junger är inbäddad journalist i USA:s krigsmakt i Afghanistan. Han lever med soldaterna i strider och smuts. Junger tar avstamp i en närmast sociologisk beskrivning av soldaternas (enbart män) bakgrund i enkla uppväxtförhållanden - ibland med misshandel och kriminalitet. Men skildringen av deras killsnack om sina omoraliska privatliv är problematisk. Soldaterna är inte medievana politiker. Det känns som om man satt och hörde på vilka skrävlande tonårskillar som helst.
Här finns nästan ingen militär hierarki skildrad. Orderna bara kommer och då gör man som orderna säger, så gott det nu går. Ingen blir riktigt ansvarig för orderna. Därmed blir soldaterna som levande byggklossar i krigsapparaten. Kvar att granska i reportaget blir smutsen och rädslan.
Fienden finns hela tiden i bakgrunden. Kulorna flyger. Folk dör. Men den andra sidan beskrivs inte närmare. Fienden blir spöken med automatvapen. Stereotypen är som tagen ur Judith Butlers essäbok ”Kriget ramar” - där hon försöker förklara de moraliska grunderna för krig, krigsövergrepp och försöken att demokratisera ett annat land. Den sortens diskussion saknas i Jungers bok. Han är en inbäddad krigsreporter som i bästa fall kan vara kritisk till en alltför glättig propagandabild:
”Under det året stupade fler amerikanska soldater än under något av de föregående åren. Men om man påpekade det fick man bara till svar att det berodde på att vi nu hade ”flyttat striden till fienden”. Detta kan mycket väl ha varit sant, men man vägrade blankt att erkänna att fienden definitivt höll på att organisera sig och få ordning på saker och ting. Jag betraktade detta som ”Vietnamögonblick”. Ett Vietnamögonblick är när man egentligen inte blir missledd utan snarare blir ombedd att delta i något slags kollektivt önsketänkande.”
Junger filosoferar ganska vilt om det finns en genetik bakom stridsviljan, men han gör ändå en intressant reflektion om språkets betydelse för hjältedåd kontra genetiken: ”Den ära som nästan alla samhällen höljer sina hjältar i kan förklara varför unga män är så ivriga att självmant gå ut i krig eller strida tappert om de blir utskickade. Men det skulle bara fungera för en art som har språkförmåga. Tappra handlingar kan lika lite följa en schimpans hem från slagfältet som fega. Utan språk blir tapperhet bara självmordsbenägen dårskap.” Att ge sitt liv för ett högre syfte kräver alltså en annan förklaring än den genetiska att föra sina arvsanlag vidare.
Junger vill därmed fånga stridens psykologi: ”Dessa bergssluttningar med sin lösa skiffer och sina stenekar är inte en plats där männen känner sig mest levande, som man kan göra vid fallskärmshoppning, utan där de känner sig mest tillvaratagna. Mest behövda. Mest otvetydiga, övertygade och målmedvetna.” Soldaten O’Byrne sammanfattar: ”I Kerengal kan man lösa nästan alla problem genom att ta till våld snabbare än den andre/…/Gör man det hemma så går det inte så bra.” Den jämförelsen säger en hel del om hur krigspropaganda fungerar.
Olof Rydström
"Irans dubbla ansikte"
Recension av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bild nr 1 2011 - Recension av Hooman Majds bok "Irans dubbla ansikte"
Hur tänker iranier? Ofta framställs Iran som en homogen stat; där alla har utom rena dissidenter har identiska åsikter. Stämmer det? Hur ser debatten ut i Iran? Vad i Iran är religion och vad är gamla traditioner? Hur ser iranier på väst? Hur ser det politiska spelet i Iran ut?
Den New York-baserade iraniern Hooman Majd är, likt de flesta exiliranier, kritisk till mycket i Iran. Men han vill också få oss att förstå hur iranier resonerar. Genom att varva vardagliga iakttagelser med storpolitik och privata minnen med intervjuer; försöker Majd beskriva hur traditioner, modernitet, religion, politik, ekonomi och kultur hänger ihop. Han tar oss med på en resa till Iran som också blir en inre resa i tankevärlden. En sorts Hooman Majds personliga guide till Irans idéhistoria.
En sådan här bok blir, med nödvändighet, en blandning av svepande generaliseringar och precisa iakttagelser. Styrkan är att Majd ofta har flera perspektiv på samma fråga. Det ökar hans trovärdighet. Därmed inte sagt att Hooman Majd skulle vara okontroversiell. Tvärtom. Han tillhör en rik elit och beter sig som sådan. En på många sätt osympatisk författare. Kåsören Kar de Mumma gav ut en självbiografi som skämtsamt hette ”Människor som mött mig”. Den titeln skulle passa Majds bok. Men Hooman Majd är också brutalt ärlig. Det räddar boken från att enbart bli en egotripp. Här finns faktiskt en hel del intressant.
Jag kan naturligtvis inte bedöma trovärdigheten i frågor om Iran. Den enda rimliga frågan blir: Om jag skulle skriva en bok om Sverige för iranier - skulle jag då skriva på ett liknade sätt? Kanske, kanske…
Kriget som lek
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110120
Löjtnant Max Lorentz skriver: ”Med krigslusten i högsta hugg begav vi oss sedan iväg mot förrådet där vi skulle få kvittera ut en trevlig krigsmundering samt litet käcka tillbehör så som AK-5:or, bandvagnskörkort och annat mysigt, men till vår förvåning och besvikelse så berättade vår Chef/Mentor Henka för oss att sån’t får man inte bara plocka ut ’så där’. Henka är kapten och har varit med förut. Det är han som skall skydda och vägleda oss i Afghanistan. Han kramar oss alltid god natt och vi kallar honom ”far”.”
De har namn som ”Afghan Dogs”, ”BurkaBandet”, ”The Howling Wolfs”, ”Sharif Stars” och ”Sherberguns n Roses”. De är fältartisterna som ska underhålla svenska trupper och NATO-soldater i Afghanistan. De tillåts ha officersbeteckningar - trots att de saknar officersutbildning och erfarenhet. Stå-uppkomikern Kristoffer Appelquist är kapten. Och det är inget skämt… Appelquist tycker att kriget är ett problem. Det drar ju soldaternas uppmärksamhet från scenshowen: ”Tyvärr hände det prylar under kvällen som gjorde att många på campen inte kunde komma och titta. /…/ Om jag var rolig? Sådär. Men på söndag kör vi igen och då ska varenda soldat kissa på sig av skratt.”
För fältartisterna är militärbaserna ofta rena lekstugorna. Löjtnant Christoffer Gustafsson skriver: ”Efter spelningen varvade vi ner i mässen, Bengan roade oss med att bygga en ”disco-robot” av försvarsmaktens utrustning” Fältartisterna blir en sorts lekledare som lättar soldaternas stress. Sångerskan Jennie-Ann Smith deltar glatt i de studentikosa upptågen: ”Invigningsrit för förstagångsmissioner eller nollning om man så vill. Vi får uppgiften att läsa liten dikt och bjuds coctail (pinky drink) i dignitet av den intergalaktiska gurgelbrännaren.”
Hos Fältartisterna är inget på riktigt allvar. Deras utbildning är ett snabbt avklarat skämt och de vet ytterst litet om förhållandena i Afghanistan. Sångerskan löjtnant Mia Berndes beskriver bristerna i kunskapsnivån hos fältartisterna: ”Efter middagen hade vi lektion. Den handlade om bakgrunden till allt som pågår i Afghanistan. Otroligt intressant om man var en överste som har koll på allt och även alla förkortningar. Det har som bekant inte så många av oss /…/ Kort sagt, föreläsaren pratade mest grekiska men gav oss däremot bra boktips” Gitarristen Andreas Nordqvist, som kallar sig ”Wolf” - Vargen, kommenterar: ”Det militära är jag inte speciellt van vid, det känns lite som en Hollywood film, och hur var det nu han sade på Folkrätts föreläsningen? ”Rules of Engagement” – Är inte det en film?”
Bristerna i kunskap kompenseras genom självironi och alkohol. Löjtnant Max Lorentz beskriver den uppsluppna stämningen bland de blivande ockupationssoldaterna: ” Micke och Jerker, påtalade för mig att nu var klockan sex och officersmässen var öppen. Motvilligt, mot min vilja, släpade gruppen med mig, satte mig i en lädersoffa och serverade mig både öl och whiskey, en dryck helt ny för mig (jag är ju musiker) som jag tyckte var litet stark men kanske just därför hade en styrkande inverkan på min kropp och själ. /…/ Där satt vi nu i allsköns ro: Afghan Dogs, ja det är så vi heter vår lilla tappra trupp som skall fara till Afghanistan i mitten av oktober, med ett bord fyllt av tomma dryckesflaskor och ett riktigt glatt humör. Efter att vi blivit handfast utslängda nästa dag (ja, klockan hade blivit över midnatt) vinglade vi kamratligt mellan Sovjetarkitekturen hem till vår lucka. Dessvärre tog vi fel på lucka ett par gånger”
Många fältartister tycks se hela kriget som ett spännande litet äventyr under några veckor. Sångerskan Linda Andersson beskriver vännernas pojkaktiga förtjusning: ”Jag befinner mej just nu i ett jättetält på en Nato-brits /…/ idag väntas lite skjutövningar vid de Afghanska bergen, ni kan tro att det lyser i ögonen på grabbarna, jag återkommer efter övningen, hej hej.” Fältartisterna deltar naturligtvis inte i rena krigsoperationer, men Linda Andersson har fått detaljerad information om riskerna med en längre vistelse: ” Rolle har informerat truppen om att en mission på ett 6 mån innebär "en tegelsten damm i lungorna samt en liten bajskorv " Mums..;)” Soldaterna ska glömma verkligheten och riskerna. Dimridån skapas av kulturarbetare som leker officerare. Veklighetsflyktingar underhåller ockupanter. Kan det bli värre?
__________________________
Källor: Fältartisternas "dagböcker" nätetAmerikansk general inspekterar svenska afghanistansoldaterna
av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110120
Amerikanska generalen Petraeus inspekterar sina svenska soldater i Afghanistan.
Strax före jul inspekterades de svenska ockupationssoldaterna av sin högsta chef, den amerikanska generalen David Petraeus. Chefen för Afghanistankriget hedrades med en fanvakt från svenska 2:a Skyttekompaniet. Tidskriften Time har tidigare satt Petraeus som nummer 33 på listan över världens mest inflytelserika ledare. Generalen småpratade uppmuntrande med några av de svenska ockupationssoldaterna i Shibirgan. Chefen för den svenska Afghanistanstyrkan, överste Michael Nilsson, var oerhört uppspelt: ”Det var ett utmärkt tillfälle att få framföra vad vi gör, vad vi har framför oss och vilka bedömningar vi gör av hoten i vårt ansvarsområde” Vad hade då de svenska soldaterna framför sig?
Den 22:a december, bara dagar efter generalens besök; strider svenskar ”intensivt” till långt in på kvällen i närheten av staden Darzab. Trots flygunderstöd tvingar befrielsekämparna de svenska ockupationssoldaterna till reträtt. Två civila och en afghansk ”polis” i quislingarmén skadas. Flera hus sätts i brand. Samma dag strider svenskar nära staden Sar-e Pul. Även här begärs flygunderstöd som hotar med bombningar, så kallat ”show of force”. Trots detta återupptas striderna nästa dag. Krigsmakten vill inte säga hur många som dödats eller skadats.
_________________________
Källor: Försvarsmaktens hemsida, Hemsida för anhöriga till soldater i Afghanistan, Wikipedia,
Ett hemligt företag av Olof Rydström Publicerad i Proletären 101216
Ordföranden för Försvarets Materielverk och Sveriges Televisions förvaltningsstiftelse har ett hemlighetsfullt företag.
Företaget vill helst vara osynligt. Jo, rent fysiskt ligger Ripassos fabrik i ett industriområde på Skåneslätten. Men bolaget är så hemligt att när man förra året ansökte om bidrag hos Energimyndigheten; ville man inte använda sitt eget namn - utan sökte under namnet ”Näringslivets EU-byrå”. Det var så konstigt att tidskriften Byggvärlden, som knappast kan anklagas för vänstersympatier, reagerade på hemlighetsmakeriet. Det som fångade Byggvärldens uppmärksamhet var storleken på beloppet Ripasso ansökte om: 115 miljoner.
Okej, det handlar om mycket pengar, men varför är allt så hemligt? Namnet Ripasso är en vinterm och innebär att vinet jäser en andra gång. I detta sammanhang ska man tolka namnet så att företaget Ripasso sysslar med att utveckla teknik som finns i en helt annan verksamhet för att sedan tillämpa den i solenergianläggningar. Den teknik man lånat är Kockums utveckling av den högeffektiva Stirlingmotorn. Samarbetet mellan Ripasso och Kockums är inte avslutat. Tvärtom bygger en stor del av Ripsassos framgångar på kontinuerligt inflöde av teknisk expertis från Kockums. Ripasso skriver själv att man genom att arbeta ”nära Kockums” kommer att ”ha tillgång till den senaste Stirlingtekniken”. Tanken att använda Stirlingmotorn för solenergi är inte ny. 1997 tecknade Kockums ett liknande avtal med ett annat företag som gällde den amerikanska marknaden. Nu får Sven-Christer Nilsson chansen att genomföra ett snarlikt projekt i sitt privata företag Ripasso.
Ungefär samtidigt som Sven-Christer Nilsson blir ordförande för FMV 2009; sätter alltså hans företag Ripasso igång att utveckla en civil tillämpning av Kockums Stirlingmotor. Statliga FMV är Kockums viktigaste kund. Under denna period pågår FMV:s upphandling av Sveriges nya ubåtar. Kockums är en av huvudaktörerna. Samtidigt råder då en allmän osäkerhet om den militära forskningens framtid i Sverige: Våren 2009 presenteras en statlig utredning under Marie Hafström som vill slå samman en rad statliga myndigheter och forskningsenheter till en gemensam myndighet. Bland förslagen fanns att man, i syfte att spara pengar, ville minska den svenska krigsmaterielforskningen och i större uträckning köpa färdiga produkter utomlands. Vad blir resultatet? Kockums får ubåtsordern och Hafströms utredning skickas på en mycket lång remissrunda.
Det ser inte bra ut. Man har en styrelseordförande för FMV som är personligt ekonomiskt bunden till Kockums - samtidigt som FMV lägger ut miljardorder till Kockums. Även om det inte är korruption; borde de nära ekonomiska banden till Kockums diskvalificera Sven-Christer Nilsson som FMV-ordförande. Om han har så dåligt omdöme vad gäller styrelseledamöters oberoende; borde det även vara omöjligt att sitta som ordförande för Sveriges Televisions Förvaltningsstiftelse. Denna stiftelse tillsätter SVT:s styrelse.
_______________________
Källor: Kenneth Samuelssons artikel i tidskriften Byggvärlden,Sveriges Televisions Förvaltningsstiftelses hemsida, FMV:s hemsida,FMV:s tidskrift Protec, FOI:s hemsida, Ny Tekniks hemsida, Kockums hemsida, Ripassos hemsida, Regeringskansliets hemsida.
CIA-avhoppare varnar för NATO av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100923
CIA-analytikern David MacMichael hoppade av i protest mot USA:s utrikespolitik. Förra helgen föreläste han i Stockholm.
Hans vän försökte mörda Castro. Men sådana småsaker nämner CIA-avhopparen David MacMichael bara i förbigående. Huvuddelen av sin två timmar långa föreläsningen ägnar han åt en kritisk analys av den amerikanska säkerhetspolitiken ur ett europeiskt perspektiv.
David MacMichael betonar att CIA inte är någon självständig organisation - utan ett verktyg för USA:s regering. Han kritisk mot termen ”national security”, nationens säkerhet, som blivit ett alibi för mycket av Amerikas säkerhetspolitik. MacMichael anser att uttrycket är luddigt och saknar laglig grund. Han berättar öppet hur organisationer som ”National Endowment for Democracy” fungerar som fasader för att driva USA:s syn på politik genom att endast dela ut pengar till projekt med proamerikansk demokratisyn.
MacMichael beskriver NATO som en totalt USA-dominerad krigsorganisation, där nästan alla högre befäl är amerikaner. Han berättar hur NATO ursprungligen skapades för att ”hålla ryssarna ute, amerikanarna inne och tyskarna nere”. MacMichael menar att Europa nu borde frigöra sig från USA. Han ser det som en väg att bryta den nuvarande amerikanska hegemonin. Synen på EU är således ganska okritiskt positiv.
David MacMichael redovisar hur en stor underrättelsetjänst skapar sin egen inre logik skild från det övriga samhällets normer. Men även om man strikt följer lagarna; räcker det med någon enstaka oärlig person; för att följderna ska bli mycket stora. Han berättar även hur höga politiker inte vill veta vad som försiggår i underrättelsevärlden. De föredrar att vara okunniga för att därmed slippa ta ansvar.
MacMichael utgår från att CIA och andra amerikanska säkerhetstjänster jobbar som galningar med att stoppa WikiLeaks från att läcka ytterligare uppgifter från Afghanistankriget. Han jämför med Daniel Ellsberg, som läckte rapporter under Vietnamkriget och utsattes för en förtalskampanj. Därmed säger inte MacMichael att WikiLeaks-grundaren Julian Assange nödvändigtvis är oskyldig till anklagelserna.
David MacMichael är förvånansvärt fåordig om sina egna handlingar under decennierna som analytiker i CIA. Det blir enstaka anekdoter, men inga sensationella avslöjanden. Han är antagligen mycket medveten om var gränsen går för förräderi.
Politiskt kan man kanske beskriva MacMichael som demokrat på vänsterkanten. Han har hyllat Jimmy Carters politik i Sydamerika. MacMichael är således ingen radikal socialist. För honom är den nyliberala globaliseringen närmast ett naturfenomen. Som många akademiker tycks han tro att själva analysens precision, utan någon gräsrotsorganisation, ska leda till en folkstorm mot den amerikanska politiken. Men man ska inte bara gnälla. Det är så klart jättebra att han hoppat av CIA och nu varnar Sverige för att gå med i NATO.
Föredraget arrangerades av ”Stoppa smyganslutningen till NATO”. De är ett sorts forskarnätverk och driver kravet på en medborgarutredning om anpassningen till NATO. Ett lovvärt initiativ och självklart krav, som naturligtvis borde stödjas av våra stora folkrörelser. Idag består nätverket främst av ett fåtal engagerade akademiker.
Om den borgerliga Alliansen vinner valet; kommer Sverige med säkert att närma sig NATO ännu mer. Borgarna i Sverige ligger mycket längre till höger i utrikespolitiken än flera NATO-länder som säger sig vilja ta hem trupperna i Afghanistan. Men svenska borgerliga partier har en rent sjuklig USA-lojalitet.
Inga "fula" krigsorsaker Debattartikel av Olof Rydström Publicerad i Clarté nr 2 2010
Svenska politiker låter sig inte avslöjas med ”fula” krigsorsaker som påtryckningar från USA, kontroll av handelsvägar eller ekonomisk makt.
Borgerlig media är inställd på idealism och kriget framställs som en kamp mot ondska och religiöst mörker. Det är svårt att hitta avslöjande svenska citat som krossar den bilden. Därmed blir en rent materialistisk granskning av kriget, även om den är korrekt, ganska uddlös. Ytterst ansvarig blir själva marknadsekonomin. Okej, men jag tror vi sätter målet för högt; om vi vill att en bred folklig opinion inom bara något år ska acceptera en marxistisk världsbild och därför ta hem soldaterna. Men läget är inte hopplöst. Idealismen har ju nackdelen att alltid förutsätta ett snövitt rent uppsåt. När idealismen och militarismen försöker formulera en gemensam krigspolitik; blir sprickorna uppenbara. Att avslöja idealismen är ingen dålig ingång till en materialistisk världsbild.
Självklart skulle inte Sverige ha soldater i Afghanistan om inte USA var där, men jag tror ändå det är viktigt att ha fokus på Sverige och inte på USA eller ens Afghanistan: Att göra kriget till en inrikespolitisk svensk fråga. Först då känner vanliga människor att de kan påverka politiker och makthavare. Att fokusera helt på USA; riskerar leda till en känsla av hjälplöshet - att man inte kan påverka världens största militärmakt, även om man är politiskt överens med krigsmotståndet. Vi vill ju ha en folkrörelse mot kriget. Det är bra att enskilda kunniga kända debattörer tar avstånd från kriget. Det skapar trovärdighet. Det är steg 1. Men i nästa steg måste vi skapa en folklighet i krigsmotståndet. Och bred folklig förankring kan man nog bara få om Afghanistankriget blir en inrikespolitisk fråga som inte bara debatteras av experter - utan även av arbetare. En materialistisk syn på USA:s imperialism får inte överskugga målsättningen att snabbt få en folklig förankring mot kriget. Långsiktigt är detta inte någon motsättning.
Team America leder svenska soldaterna av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100709
General McChrystal tvingades avgå som chef för Afghanistankriget efter en artikel i Rolling Stone. Vad avslöjar artikeln?
De kallar sig Team America. Namnet kommer efter ett avsnitt ur tv-serien South Park. De utgör den högsta ledningen för kriget i Afghanistan och därmed även för våra svenska soldater. Vilka är de då? Tidskriften Rolling Stone skriver: ”Generalens stab är en handplockad samling mördare, spioner, genier, patrioter, politiska specialister och rena galningar. Där finns en före detta chef för Brittiska Specialstyrkorna, två Navy Seals, en commandosoldat från Afghanistans elitstyrkor, en advokat, två stridspiloter, två dussin krigsveteraner och antigerillaexperter.”
Flera av dem blir aspackade (”shitfaced”) på den irländska baren Kitty O’Shea’s i Paris när de firar general McChrystal och hustrun Annies 33:e bröllopsdag. Ett par av dem börjar skråla en påhittad sång om Afghanistan. Generalens kommentar: ”Jag skulle dö för dessa män - och de för mig”.
Det handlar om en samling vidriga typer med lägre samtalston än tonårspojkar. Under vistelsen i Paris ska generalen träffa en fransk minister. Läget är känsligt. Frankrike har förlorat över 40 soldater i Afghanistan. McChrystals medhjälpare beskriver den franske ministern som bög. General McChrystals kommenterar: ”Jag skulle hellre få stryk av ett helt rum fullt av människor än gå på den här middagen.” Stabschefen överste Charlie Flynn försöker övertyga sin general att middagen kommer med dennes ställning som befälhavare. General McChrystal svarar: ”Du Charlie, kommer det här också med min ställning?” och ger honom långfingret.
McChrystal ses som en sorts superhjälte och renlevnadsmänniska. Han sover bara 4 timmar, springer sju miles varje morgon och äter bara en gång om dagen. Någon enstaka gång dricker han sitt favoritöl Bud light lime. Men han förbjöd all alkohol och slängde ut Burger King från amerikanska militärbaserna. Släkten är militärer och han utbildades vid West Point. Men det finns också ett otäckt drag av fiktion i McChrystals levnad. När den amerikanske fotbollsstjärnan Pat Tillman dödades av amerikanernas egen eldgivning i Afghanistan; så var McChrystal en av dem som skapade intrycket att han skjutits av befrielserörelsen. Bland annat rekommenderade McChrystal honom för en medalj. Han varnade också president Bush att om orsakerna till Tillmans död skulle bli kända; kunde det bli pinsamt. Tillmans mamma är hård i sina slutsatser: ”Den falska beskrivning, som McChrystal helt klart hjälpte till att konstruera, förminskade Pats verkliga handlingar.” General McChrystal har tidigare erfarenhet av fabulering. I sin ungdom skrev han ett antal actionnoveller för en liten tidning: ”Från högra fickan på den regnrock jag bar; drog jag sakta upp min 32-kaliberspistol.”Det är Team America som leder våra svenska soldaters kamp för humanistiska värden i Afghanistan.
Världens gulligaste soldater? av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100702
Allt är bra. Media väljer att inte granska svenska soldaters göromål i Afghanistan. Men är verkligen allt perfekt?
Skyttegruppchefen Daniel Jansson bloggar på Armémuseums hemsida. Han är chef över fem soldater som transporteras i ett Stridsfordon 90. Att just Daniel Jansson blivit officiell bloggare åt försvaret är inte så konstigt. Han har företag inom reklambranschen. Hos Daniel Jansson blandas föraktet för krigsmotståndet med brinnande antikommunism: ”Det är en god teoretisk tanke med samma förutsättningar att lyckas som kommunismen. Inte alls.” En beskrivning av hur han ”imponeras av det entreprenörskap som genomsyrar” staden Mazar-e-Sharif landar i kritik av socialförsäkringarna i Sverige: ”Här finns inga sociala skyddsnät där du kan hämta ut pengar om du blir av med jobbet.”
I media syns inga blodiga krigsbilder; istället skildras hur svenska soldater fredligt patrullerar och talar med lokalbefolkningen. Men svenskarna deltar i strid tillsammans med NATO-länder: ”Samtidigt lämnade övriga plutonen och andra finsk-svenska enheter Camp Northen Lights för att understödja tyska enheter i en stor operation i Baghlan /…/. Vi vet att det finns flera hundra motståndsmän i området och jag påtalar för mina kollegor att de skall vara försiktiga där ute./…/ Av de rapporter som jag mottagit direkt av mina kollegor har jag börjat förstå vidden av den operation som krävde fem tyskars liv och skadade ytterligare fyra allvarligt. Svenska enheter har spelat en avgörande roll i omhändertagandet av skadare, de har agerat kraftfullt och förhindrat ytterligare dödsfall mot tyska, finska, svenska och afghanska soldater.” Naturligtvis nämns inte antalet döda befrielsekämpar.
Under ett uppdrag träffar Daniel Jansson legosoldater från säkerhetsföretaget Blackwater. Han beundrar deras yrkeskunskap: ”Rutin och eldkraft är givetvis tillfört men samtidigt kan de utgöra ett attraktivt mål för personer som inte gillar deras arbetsmetoder – att skjuta först och fråga sen. Jag gör nog bäst i att tydligt markera våra organisationers avskildhet.” Men avskildheten är inte större än att Daniel Jansson utnyttjar Blackwaters bilar till en avspärrning: ”Jag tillåts använda deras fordon som främre avspärrning och får bra kontakt och en intressant pratstund med dem.”
Helt tabubelagt i media är de skador som svenska soldater orsakar. Här är Daniel Jansson i alla fall en aning ärlig: ”En äldre man kommer fram till mig och vill ha ersättning då ett av våra fordon har förstört delar av den bro som finns utanför hans hus. Det här är viktiga ärenden som vi ger hög prioritet – ingen skall känna att ISAF finns här nere och beter sig arrogant och inte bryr sig om skador de förorsakat. För skador blir det.” Men det är inte bara fråga om slarvig bilkörning på dåliga vägar. Under skjutövningar är säkerheten för lokalbefolkningen mycket bristfällig: ”Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.” Även transporter av soldater har stora säkerhetsbrister - inte på grund av befrielsekämparna - utan på grund av piloternas klumpighet: ”Landningen är en konstuppvisning i dålig planering då vi nuddar marken med ena vingen under inflygningen.”
Daniel Jansson beskriver tolkarnas attityd på ett nedlåtande sätt: ”De lokalanställda tolkarna är välbetalda då utbudet av människor som kan både engelska och dari är begränsat. Tolkarna tenderar tyvärr att vara ganska ovilliga att arbeta och kommer sällan eller aldrig i tid till bokade möten.” Ni kanske minns diskussionen om den dödade afghanska tolken; vars anhöriga inte självklart hade rätt till samma ersättning som familjerna till de döda svenska soldaterna. Vid medaljceremonin, när uppdraget är slut, nämner Daniel Jansson inte den dödade tolken - utan bara saknaden efter de två svenska soldaterna. Tolkarna är inte med i gänget. Trots att det är deras land.
I sin blogg blandar Daniel Jansson uppgifter om kriget med besked att han får godis från svärmor. Soldaterna ska framställas som mänskliga, ja rent av gulliga, svärmorsdrömmar. Militären drar därmed in anhöriga i sin osmakliga krigspropaganda.
Vår nya ockupationsambassadör av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100624
Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson blir Sveriges nya ambassadör i Afghanistan. Därmed stärks kopplingen mellan militärt våld och civilt bistånd.
Torbjörn Pettersson har en bakgrund som reservofficer, Folkpartiets partisekreterare, hög SIDA-chef och nu senast alltså generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén SAK. I sin egen person förenar han således alla delar av den svenska Afghanistanpolitiken.
När jag intervjuar Torbjörn Pettersson har han inte ännu blivit ambassadör. Frågorna handlar om kopplingarna mellan den militära ockupationen och det civila biståndet. Sveriges statliga biståndsmyndighet SIDA har nu börjat samordna sin verksamhet med militären. I en intervju för Sveriges Radio pekar SIDA ut Svenska Afghanistankommitténs verksamhet i områden med svenska soldater som särskilt positiv - eftersom de, genom ordet "Svenska" i sitt namn, sprider bilden av en koppling mellan svensk trupp och svenskt bistånd. Jag frågar SAK:s generalsekreterare Torbjörn Pettersson om detta:
-Jag har inga problem med att SIDA använder vårt namn för att sprida en positiv bild av Sverige generellt. Svenska Afghanistankommittén är en fristående organisation.
Det är riktigt att Svenska Afghanistankommittén är fristående, men den finansieras till stor del av statliga SIDA. Och SIDA kallar numera sin personal i Afghanistan för ”rådgivare i utvecklingsfrågor till den svenska militären”. Men Torbjörn Pettersson anser inte att det nödvändigtvis är fel:
-Det är inget problem. Personalen kan ha två olika roller - en roll som rådgivare till militären och en annan roll som biståndshandläggare. Jag utgår från att de kan separera dessa roller.
Det kanske låter logiskt på papperet, men i verkligheten bor SIDA:s personal på den svenska militärbasen. SIDA:s nya policy innebär även att man styr en del av biståndet direkt till den svenska ockupationszonen. Torbjörn Pettersson:
-Det är principiellt fel att styra bistånd till regioner där Sverige har soldater, men i praktiken är det i just detta fall inte något stort problem; eftersom området i fråga ändå tillhör de fattigaste i Afghanistan.
Mitt intryck är att Torbjörn Pettersson slätar över problemen. Risken finns alltid att biståndsorganisationerna blir militärens propagandahjälpmedel för ockupationen. Nu är han Sveriges ambassadör och den som officiellt ska representera samverkan mellan militär och bistånd. En representant för ockupationsmakten.
Krigets ramar av Olof Rydström Recension av Judith Butlers bok "Krigets ramar - När är livet sörjbart?" (Översättning Karin Lindeqvist) Publicerad i Folket i Bild nr 5 2010 100517
När är krig hemskt? Vilka är de moraliska förutsättningarna för krigsövergrepp? Vilken människosyn har de som begår dessa brott? Hur ser kopplingarna ut mellan övergreppen och den officiella synen på kriget? Bygger de på en liknande moralisk grund?
Butler är inspirerad av Hannah Arendts frågeställningar om det kollektiva tyska ansvaret för Förintelsen kontra de dömda krigsförbrytarnas individuella ansvar. Finns det ett samband mellan grupptryck och begreppet rationalitet? Kan tanken på ett kollektivt ansvar för hela Tyskland i själva verket innebära en ansvarsbefrielse för förövarna? Det ”vi” som Arendt använder i sin analys bygger på en moralisk grund och skiljer sig därmed från det gemensamhetsbegrepp som skapats av stater och religioner.
I ”Krigets ramar” frågar Butler om vi har ett ansvar att genomdriva demokrati ett annat land? Vad menas i så fall med orden ”vi” och ”ansvar”? Judith Butler menar att begreppet ”vi” i ett krig är kopplat till dem som kan sörjas av oss. Själva förutsättningen för kriget blir att andra än ”vi” räknas som mindre värda. Inte bara motståndarsidans soldater; utan även civilbefolkningen räknas inte fullt ut vara lika viktiga som våra soldater. Det kan man se mycket konkret genom att döda civila i t ex Irak och Afghanistan inte redovisas lika ofta som förlusten av våra egna soldater.
Judith Butlers bok ger nya perspektiv på krigets mekanismer. Bara genom att använda stringenta definitioner; avslöjar hon mycket av krigsretorikens underförstådda rasism. Inledningen till ”Krigets ramar” kanske känns en aning teoretisk, men efter ett tiotal sidor blir man helt uppslukad.
Nätverk gynnar elitsoldater av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100506
Överklassen vill gynna elitsoldaters karriärer. Därför skapades nätverket Fyrklövern.
I de ”advisory boards” som utvecklats kring nätverket finns många makthavare, bland andra: förre finansministern Erik Åsbrink (S), Nordeas Hans Dalborg, Nobelstiftelsens VD Michael Sohlman, SACO:s Gunnar Wetterberg, ägaren till Fjällräven och Naturkompaniet Åke Nordin, Regeringskansliets Jan Larsson, Friluftsfrämjandets VD Bo Sköld och f d ambassadörerna i Ryssland Johan Molander och Sven Hirdman.
En av initiativtagarna Martin Carlsson-Wall beskriver själv hur det hela startade 2002: ”När alla gamla fallskärmsjägare samlades i Karlsborg såg vi hur kraftfullt vårt nätverk var. Då bestämde vi oss för att utveckla detta” Fyrklövern omfattar reservofficerare, f d fallskärmsjägare, kustjägare och militärtolkar. 2007 skapades ett dataregister: ”Med tanke på registrets utformning finns det också möjlighet att använda det för att registrera sitt CV så att olika företag kan få hjälp med rekrytering.” Genom Fyrklövern samarbetar elitsoldaternas alumniföreningar med Försvarsmaktens personaldirektör och ytterst med ÖB. Militärtolkföreningens Ulrik Franke: ”Syftet är dels att agera alumniförening och säkerställa det civila meritvärdet hos de kvalifice¬rade militära utbildningar som med-lemmarna genomfört, men också att på ett konstruktivt sätt bidra till att försörja Försvarsmakten med kvalificerad personal.” Alla inblandade vinner på samarbetet. Men tjänar resten av samhället på att elitsoldater får en gräddfil i karriären?
Wallenbergarnas Novare och bemanningsföretaget Adecco har samarbetet med elitsoldaternas föreningar. Adecco Sverige har en nära relation till militären. VD Hans-Peter Lindqvist och chefen för outsourcing Benny Strömberg är själva f d fallskärmsjägare. Adeccos Marie Svaton skriver: ”Idag samarbetar Adecco exempelvis med Sveriges Olympiska Kommitté. Vi karriärcoachar elitidrottsmän och kvinnor och hjälper dem efter sin aktiva idrottskarriär. Ett samarbete med FJS (Fallskärmsjägarna) kan bygga på motsvarande möjligheter, ett samarbete med eliten inom det militära.” Adecco har ett 50-tal kontor över hela landet. Många vanliga människor är således beroende av företagets värdegrund.
Elitsoldaternas alumniföreningar har även samarbetat direkt med företag. Ett sådant är byggföretaget Midroc, med tre fallskärmsjägare som toppchefer. Midroc: ”Vi arbetar t.ex. i sargade regioner där återuppbyggnad efter långa konflikter nyligen påbörjats under besvärliga logistiska förhållanden. Det kräver egenskaper lite utöver det vanliga av vår personal.” I exakt vilka situationer behövs militär kompetens? Kommer vi någonsin att få veta - eller är det hemligstämplat?
Sedan tidigare finns ett nätverk för Fallskärmsjägare som är läkare. Där hjälper de varandra att få sommarjobb, utlandspraktik och AT-tjänstgöring. Bör inte vetenskapliga meriter och omtanke om patienterna vara avgörande? Här finns även en klar brist på jämställdhetsperspektiv. Nästan inga av dem som gynnas är kvinnor. Nätverk är inte bara inkluderande - utan även uteslutande för dem som inte får vara med. Man gynnar elitsoldater på andra gruppers bekostnad.
__________________________
Källor:Marie Englessons artikel ”Elitsoldaternas karriärkupp” på näringslivssajten Realtid.se 060717, Ulrik Frankes artikel i Militärtolkföreningens tidskrift Hugin & Munin nr 3 2008, Försvarsutbildaren nr 3 2007, Fallskärmsjägarklubbens hemsida, Fallskärmsjägarklubbens sommarjobbsprogram 2008, Adeccos hemsida
Vagabonds chefredaktör leder PSYOPS-kriget i Afghanistan av Olof Rydström Publicerad i Proletären 100430
Resetidskriften Vagabonds chefredaktör Tobias Larsson har tagit ledigt ett år för att tjänstgöra som chef för svenska militärens psykologiska operationer (PSYOPS) i Afghanistan.
I journalistkretsar är Tobias Larsson mest känd för att ha bett om att få bli skjuten i magen - eftersom han ville ha en bra story om skottsäkra västar. Det är en person med sådant omdöme man alltså gjort till chef för Sveriges militära psykologiska operationer i Afghanistan.
På tidskriften Vagabond har man inga större problem med Tobias Larssons militära sysslor. VD för Vagabond är Alexandra Kindblom som är aktiv i Moderaterna. Och på Vagabonds hemsida närmast skryter man med att Tobias Larsson tidigare jobbat med media för Försvarsmakten.
Men de militära PSYOPS-operationer Tobias Larsson nu ska vara chef över handlar inte bara om gullig biståndsverksamhet och mediepropaganda. PSYOPS beskrivs ibland som ”attackinfo” - att skilja från det gamla Psykförsvarets ”försvarsinfo”. Jan-Ivar Askelin på Försvarets Forskningsinstitut FOI:s tidning Framsyn har beskrivit hur direkta hot kan vara en del av den svenska militärens psykologiska vapenarsenal: ”I det svenska fallet är syftet att PSYOPS ska vara ett stöd till chefen och ge personalen ett bättre skydd. Man ska helt enkelt med övertalning, eller ibland hot, förmå eventuella motståndare att inte angripa svenskar.” På militärens hemsida berättar man hur PSYOPS även används för att driva en politisk linje: ”Psykologiska operationer har som mål att påverka beteenden och attityder hos målgrupper i ett konfliktområde. Exempel på önskade beteenden kan vara att personer röstar i ett politiskt val, avbryter stridshandlingar eller överlämnar vapen.” Märk hur militären resonerar. De som inte deltar i bluffvalet med jättelikt valfusk hamnar i samma moraliska kategori som gerillakrigarna. Här är journalistik som ifrågasätter makten inte välkommen. Det är denna värdegrund som Tobias Larsson nu ska sprida i Afghanistan.
När Tobias Larsson tog över som chefredaktör på Vagabond; fick han frågan vad han INTE vill förändra med tidningen. Svaret var: ”För det första skulle jag säga oberoendet. Vagabond ska stå på läsarnas sida och fortsätta vara kritiska mot såväl resmål, hotell och researrangörer.” Denna högtravande målsättning om journalistiskt ”oberoende” kommer från en person som nu är ansvarig för militärens försök att styra debatten för den afghanska civilbefolkningen.
_________________________________________
Källor: Monica Karlsteins intervju i Femte Statsmakten nr 2 2009, Jan-Ivar Askelin ”Ordet är stakare än svärdet”, Tidskriften Framsyn 2006, Jan-Ivar Askelin ”Flygblad segervapen”, Tidskriften Framsyn 2001, Tidningen Journalisten ”Nytt om folk” 100114, Vagabonds hemsida vagabond.se, Militärens hemsida mil.se
Sveriges privatarmé av Olof Rydström Publicerad i Fria Tidningen 100414
Privatiseringsvågen har nått krigsmakten.
Den svenska ambassadören i Kabul har bevakning och rådgivare från säkerhetsföretaget Vesper Group, som förut hette Scandinavian Special Projects. Vesper Group grundades i Karlsborg av yrkesofficerare från fallskärmsjägarna, den hemliga elitgruppen SSG - Särskilda Skyddsgruppen och en polis. Priset för tjänsterna på Sveriges ambassad i Kabul är 1,7 miljoner om året + omkostnader. I en Expressen-intervju förklarar Utrikesdepartementet:
”De ska bland annat se till ambassaderna har ett fullgott fysiskt skydd och att transporter sker på ett så säkert sätt som möjligt” Men de tre säkerhetsexperterna ska även: ”…bedöma den hotbild som kan finnas på plats, att samla in uppgifter lokalt, alltså information och underrättelser, från dem som kan tillhandahålla sådana”
Det är inte första gången Vesper Group jobbar för Sveriges ockupationsstyrkor. Tidigare har de bland annat utbildat svenska soldater som ska till utlandstjänst i avancerad bilkörning och eldstrid från bil.
Vesper Group är även inblandad i svenska storföretags erövring av marknader i oroliga länder. I en intervju för näringslivssajten Realtid.se talar förra VD:n Anders Liedberg helt öppet om kopplingarna mellan företag, olja och svenska myndigheter:
”Just nu är Afrika i fokus. Anders Liedberg ger exempel på Angola med sina naturtillgångar, Darfur och Sudan är två andra exempel där det finns rikligt med olja. –Det finns en politisk ambition från de svenska myndigheterna att stödja svenskt företagande i Afrika. FN har också ett program för att företag ska kunna etablera verksamheter i Darfur, säger Anders Liedberg.”
När värdlandets myndigheter inte ger de svenska bolagen önskad säkerhet; så kan de alltså anlita f d militärer. Men vad händer med ortsbefolkningen som inte har råd med inhyrda soldater? Kan de konkurrera med militärtränade multinationella företag? Vesper Group har i alla fall hittat sin nisch som samarbetspartner till både militären och storföretagen.
_____________________________
Källor: Sven Wettergrunds artikel på sajten Realtid.se 071012, Maja Lundbäck, Catarina Friskman och Erik Dalundes artikel ”Konsulter utbildar svenska soldater” på TV4:s sajt Nyhetskanalen 071227, Micke Ölanders artikel i Expressen 100304
"Ett ännu bättre jobb..." av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida fib.se 100318
I senaste numret av Kyrkans Tidning intervjuas den tidigare fältprästen Bertil Rosén. Han var en av dem som nyligen skickades till Afghanistan för att stötta svenska styrkan när de unga svenska soldaterna dödades. Bertil Rosén beskriver chocken att Gud inte längre skyddar svenska soldater på det sätt Han brukat göra:
”Det finns ett talesätt i de här sammanhangen, att Gud är svensk. Och så har det varit fram till nu.”
Men, tack gode Gud, har vi i alla fall fältprästerna som hjälper soldaterna att tänka i rätta banor igen. Bertil Rosén är mäkta stolt över sin insats och konstaterar malligt att:
”När jag åkte därifrån var stämningen lite annorlunda än när jag kom. De flesta var inställda på att göra ett ännu bättre jobb än förut”
Det brukar heta att folk inte får dö förgäves. Bertil Rosén och hans gäng med fältpräster vände därmed det som syntes vara Guds sidbyte till att bli en större entusiasm för krigandet bland soldaterna: Nu vill de göra ”ett ännu bättre jobb”. Det är skickligt av fältprästerna. Bertil Rosén är stolt. Men vad säger Gud?
_____________________________________
Källa: Marie Flemströms intervju ”Fältprästens svåra jobb” i Kyrkans Tidning nr 10 2010.
Militärens rådgivare av Olof Rydström Publicerad i Clarté nr 3 2009
De bor med svenska soldaterna i Afghanistan. Deras uppdrag är att ”fungera som rådgivare i utvecklingsfrågor till den svenska militären”, men de betalas av Sveriges officiella biståndsmyndighet SIDA.
Eva Joelsdotter Berg är en av dem och på SIDA:s hemsida beskriver hon själv sin arbetsmiljö: ”Normalt blir jag eskorterad av en militärkonvoj. /…/ När jag träffar enskilda organisationer, som ofta är noga med att inte sammanblandas med militären, väljer jag vanligtvis bort den militära eskorten och färdas tillsammans med dem.”På vanlig svenska skulle vi säga att Joelsdotter Berg då mörkar sitt samarbete med den svenska militären. Joelsdotter Berg påpekar att ”Samtidigt kan utvecklingssamarbetet skapa good-will för militären och dess närvaro i Afghanistan.” Biståndsverksamheten ses således som ett av militärens hjälpmedel.
I en gemensam debattartikel betonar SIDA:s generaldirektör Anders Nordström och förre ÖB Håkan Syrén att: ”Ökad samverkan betyder inte att vi ska blanda ihop våra respektive uppdrag och mandat.” Men man medger att SIDA:s biståndspolitik i Afghanistan nu styrs av militära överväganden: ”I de fyra provinser i norr där Sverige har ett särskilt ansvar för säkerheten kommer SIDA att bredda och fördjupa biståndssamarbetet. Mer biståndsmedel kommer att kanaliseras till insatser där.” Det extra biståndet ska således inte nödvändigtvis gå till dem som bäst behöver det i hela Afghanistan - utan prioriteras till orter i norra Afghanistan där Sverige har soldater. De vill även att biståndet ”synliggörs”. En förskönande omskrivning för att den humanitära hjälpen nu ska bli en del i propagandakriget.
Sara Gustafsson på SIDA svarar mig att: ”Synergier ska eftersträvas men en viktig princip är att upprätthålla en uppdelning baserad på myndigheternas skilda kompetenser och inte sammanblanda säkerhetsfrämjande insatser och utvecklingssamarbetet.” Men när hon intervjuas på militärens hemsida; låter det som soldaterna utbildas att svara på frågor om biståndsarbetet. Jag frågar om detta och Gustafsson klargör att: ”Det är då viktigt att soldaterna kan ge ett svar och förklara hur det svenska biståndet fungerar, dvs projekt implementeras inte genom militären utan det är civila aktörer, inklusive Sida som är ansvarigt för biståndet.”
Det känns som om vi talar förbi varandra. SIDA betonar att det är viktigt att inte sammanblanda. Jag ber dem ge ett exempel på oönskad sammanblandning. SIDA svarar att de inte vill att militären ”implementerar” biståndsprojekt. Men SIDA tycker tydligen det är helt okej att det SER UT som om den svenska militären påverkar biståndet - eftersom den nu har till uppgift att svara på afghanernas frågor om biståndet. Vad som ligger i ordet ”implementera” är oklart, men Sveriges militära närvaro påverkar ju storleken på biståndet till regionen…
När jag frågar Mats Lignell på Rädda Barnen om det är okej att svenska soldater i Afghanistan får i uppdrag att informera om Rädda Barnens bistånd; blir svaret ett nja: ”Nja. Det SIDA säger är väl bra på sätt och vis - att soldater kan säga att det inte är deras uppgift att bygga saker är ju ok. /…/ men jag ser ju hellre att de vet vad de pratar om än att de inte gör det så att säga. /…/ Men att Försvarsmakten skulle ge i uppdrag till sin personal i fält att informera specifikt om vad Rädda Barnen gör skulle jag tycka var fel /…/” I Rädda Barnens principdokument säger man dock: ”We strongly recommend that the Swedish humanitarian assistance to the Afghan people is clearly separated from the military assistance that Sweden provides in the ISAF context.” Uttrycket “clearly separated” ska alltså tolkas så att Rädda Barnen accepterar att militären informerar om biståndet - om än inte specifikt för Rädda Barnen.
Ordet är sammanblandning. SIDA och ÖB skriver att de ska ”samverka” men inte ”blanda ihop”. Var går skiljelinjen? SIDA tycker det är fritt fram för en rad saker som antagligen de flesta av oss skulle kalla ”sammanblandning”: SIDA kan ”skapa good-will för militären och dess närvaro i Afghanistan”, man kan prioritera att ge SIDA-pengar till områden där Sverige har soldater, SIDA-personal kan bo hos den svenska militären, svenska soldater ska besvara afghanernas frågor om bistånd och SIDA kan kalla sina medarbetare för ”rådgivare i utvecklingsfrågor till den svenska militären”. Ingen av dessa saker tycker SIDA är att ”blanda ihop”. Varför inte det?
Själva uttrycket ”blanda ihop” underförstår att något är fel. Orden ”samverka” eller ”komplettera varandra” underförstår däremot att det man gör är positivt och logiskt. ÖB och SIDA säger att nu ska vi inte ”blanda ihop” - istället ska vi ”samverka”. De ska närma sig varandra och man är anhängare till allt som är bra med det (”samverka” eller ”komplettera varandra”) och motståndare till allt som är dåligt (”blanda ihop”). Men vad är egentligen skillnaden? Det berättar man aldrig. Genom att använda dessa ordval avfärdar man kritiker samtidigt som man kan styra debatten i önskad riktning. Och detta utan att man egentligen har lovat någonting alls! Det är retorik i den högre skolan. Fast inte bara. Det är krigsretorik. Och krig ska tas på yttersta allvar.
_____________________________________________
Källor: Intervjuer av undertecknad med Sara Gustafsson på SIDA, Mats Lignell på Rädda Barnen och Torbjörn Pettersson på Svenska Afghanistankommittén, SIDA:s och Försvarsmaktens hemsidor, Sveriges Radios artikelarkiv, Debattartikel i Göteborgsposten av ÖB och SIDA 090118 och av Rädda Barnen, SAK och Svenska freds 090123.
Tonåringar lockas till Afghanistankriget av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida 091112
Filmens titel är litet formell och tråkig. Den heter ”Sök utlandstjänst” och ligger på Swedish Armed Forces egen kanal på YouTube. Den är en produkt av Combat Cameras - krigsmaktens egen propagandaenhet.
Filmen inleds med svartvita bilder på kaos och förödelse: Utbrända bilar, stridsvagnar och sönderskjutna hus. Sedan blir det plötsligt färgfilm och bilden ligger en lååång stund på en färgsprakande soluppgång och texten mitt på lyder ”Vill du göra skillnad?” Ingen kan undgå budskapet: Efter det svarta eländet kommer våra svenska soldater som en soluppgång och Du, ja just Du, kan göra skillnad. Det låter osolidariskt att inte vilja skicka in en ansökan. Ännu har ingen sagt något i filmen. Bara orientalisk musik i bakgrunden. Så kommer bilder på smeder i en gammaldags smedja kanske i Afghanistan. Denna bild följs av svenskar i en helikopter.
Budskapet är klart: Sverige är här för att hjälpa de strävsamma, men efterblivna, stackarna med vår avancerade teknik. Bildsviten av en gammalmodig smedja som avlöses av bilderna inifrån helikoptern är också en bild av hur militären ser på konflikten: Vi i Väst har överblicken och ser från vår upphöjda position vad som behöver göras, men de hederliga stackars afghanerna kan inte mycket och måste tas om hand av oss. Vi vet bättre än dem hur deras land ska skötas. I bästa fall ser man dem som just okunniga och gulliga, men inte kompetenta att förstå sitt eget bästa. Från helikoptern ser man en patrull med marksoldater som går över ett fält.
Nu flyttas fokus från helikoptern till fotsoldaterna. Man får direkt känslan av att de är en del av samma militära uppdrag. Kopplingen mellan fotsoldaterna på marken och soldaterna i helikoptern påminner om känslan att de fått sitt uppdrag från en högre makt. Intrycket förstärks av den orientaliska musiken och frånvaron av speakertext. Nästan halva filmen har gått och ingen har sagt ett ord! Den här krigspropagandan spelar helt på känslor. Det kanske man måste göra; när man saknar argument.
Man varvar bilder av svenska soldater som patrullerar bland civila med bilder på folksamlingar och gulliga barn. Så kommer den första rösten. Det är från en svensk kommunikationsradio i en militärbil som anropas. Rösten låter lugn och vänlig, men har ett militärt anropsordval. Så är vi i en by och en svensk soldat talar med en äldre man. Den svenske soldaten förklarar efter samtalet för kameran hur viktigt det är att tala med människor. Samtidigt som han berättar detta ser vi bilder på små barn som springer efter den svenska militärbilen och vinkar glatt. Sedan är vi tillbaka i luften. Bilder inifrån ett trupptransportflygplan och en flygplats. Bilder på en patrullerande militärbil igen och den svenska flaggan som vajar för vinden. Bybor har samlats på ett torg och en svensk soldat talar med dem. Sedan en vacker leksaksdrake som flyger mot en ljusblå himmel och så skrattande barn förstås! Kameler, ödlor, en tupp som blir duschad i värmen och så en svensk soldat som skrattar vänligt åt gulliga barn. En soldat säger några allmänna ord om att det tar ett tag att vänja sig, men att det blir en del av ordningen. Så landar en helikopter och rör upp massor av sand medan en svensk trupp står och tittar på. Truppen går in i helikoptern och lyfter samtidigt som musiken blivit mer dramatisk. Filmen avslutas med orden ”Sök utlandstjänst” i vitt på svart botten. Just vit text på svart botten anses vara det klassiska sättet att proklamera det goda mot det onda. Det goda är naturligtvis det vita (texten och budskapet) som står mot en hotfull svart omgivning (bakgrunden). Den amerikanske generalen Stanley McChrystal anser att trupperna i Afghanistan ska utsätta sig för större faror för att nå bättre resultat. Men sådana småsaker berättar man givetvis inte för svenska tonåringar som skall lockas till utlandstjänst. Det här är ju ingen informationsfilm - utan en propagandaprodukt.
PS Filmen finns på länken http://www.youtube.com/swedisharmedforces#play/uploads/15/Ql9H12cNWk4
The Times sågar valet i Afghanistan av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 090825
The Times brukar ofta kallas världens mest pålitliga tidning. Förr skämtade man om att en nyhet inte var hundraprocentigt säkert sann förrän den publicerats i The Times. Nu har The Times analyserat valet i Afghanistan Slutsatsen är förödande för ockupationsförespråkarna: "Väljarna syns inte till trots myndigheternas påståenden"
The Times reporter Tom Coghlan hittade valurnor som var proppfulla en timme efter att vallokalerna öppnat - trots att inte en enda väljare syntes till under den timme som reportern väntade. De fåtaliga valövervakarna fanns inte heller på plats.
Till alldeles nyligen återgav Sveriges Radio okritiskt ockupationsmakternas bild att valet var i huvudsak rättvist: "Presidentvalet i Afghanistan gick generellt sett rätt till" och man citerade chefen för EU:s valobservatörer Philippe Morillon: "Vi kan säga att det är en seger, en seger för det afghanska folket".
______________________________________
Länk till The Times: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/Afghanistan/article6804537.ece
Länk till Sveriges Radio:http://www.sr.se/EKOT/artikel.asp?artikel=3048495
Sveriges PSYOPS-krig i Afghanistan av Olof Rydström Publicerad i Proletären 090903
Det kallas för PSYOPS -militärens psykologiska operationer. Men vad är då PSYOPS? I uppslagsverket Wikipedia beskriver man det som att: “Frasen (PSYOPS) används vanligen av regeringar som inte vill använda orden “propaganda” eller “hjärntvätt”.” Innan kriget i Afghanistan var Anders Johansson en av den svenska militärens få experter på området och utbildad på PSYOPS i USA. I en intervju beskriver han PSYOPS som ”attackinfo” till skillnad från det mer välkända psykologiska försvarets information som alltså anses defensiv - PSYOPS ska således inte förväxlas med Psykförsvaret.
Sedan 2005 har den svenska militären utvecklat en psykologisk krigföring för kriget i Afghanistan. PSYPOS-utbildningarna i Sverige sker vid Ledningsregementet i Enköping. Förbandet ska bestå av cirka 50 personer och vara en del av EU-battlegroup. 2011 ska det vara helt utbyggt och man ska då kunna verka inom en 600 mils radie från Bryssel. Chef för PSYOPS-avdelningen är Erik Mårtensson. Han beskriver hur militären nu skaffar sig kunskap inom en rad områden som normalt anses civila: ”Personalen vid PSYOPS-förbandet har varierande bakgrund. Viktiga kompetenser är till exempel marknadsföring, psykologi och beteendevetenskap. Men det behövs även analytiker, journalister, tolkar och jurister”
Men är det inte bara bra med PSYOPS? Rubriken på en av artiklarna jag läst lyder ”PSYOPS gör striden mindre blodig”. Det låter ju som ett fredligt sätt att vinna folks hjärtan genom att helt enkelt bara vara vänlig. Men så är det inte. PSYOPS har alltid militär kraft bakom orden. PSYOPS handlar inte bara om trevliga samtal och att ge godis till barn. Den ansvarige officeren för att träna svenska militärens PSYOPS-grupp heter David Bergman. Bergman har gått PSYOPS-utbildningen med amerikanska US Special Forces och är Commandants List Graduate från John F Kennedy Special Warfare Center & School vid Fort Bragg i USA. I en uppsats för Krigsvetenskapsakademien beskriver Bergman målsättningen med arbetet:
”Inget kommer någonsin att kunna ersätta fotsoldaten på marken. Trots detta så kommer strider förmodligen även i fortsättningen att initieras, utkämpas och i viss mån avgöras på ett slagfält mindre än en kvadratfot. När en lekman observerar ett beteende ställs ofta två frågor; vad är det observerade beteendet och vad var den förorsakande händelsen? En PSYOPS-operatör måste kunna svara på frågorna som kommer efter: Vad gjorde att personen reagerade som han gjorde? Vilka motiv, rädslor, behov eller andra drivkrafter finns hos honom och vilka beteenden kan därutav framkallas av yttre faktorer? Den centrala slutsatsen blir hur vi kan använda den kunskapen för att framkalla för oss gynnsamma beteenden.”
Märk dels hur PSYOPS förutsätter en militär styrka ”fotsoldaten på marken” och dels hur Bergman uttryckligen skriver att man ska använda kunskapen om människors rädslor och behov för att ”framkalla för oss gynnsamma beteenden”. På vardagssvenska skulle vi använda orden hota och muta. Men överdriver jag inte; när jag skriver att svenska militären kan använda hot som ett sätt att kuva lokalbefolkningen? Det är ju ett oerhört allvarligt påstående. Men jag är inte ensam i den slutsatsen. Även Jan-Ivar Askelin på Försvarets Forskningsinstitut FOI:s tidning Framsyn, som knappast kan anklagas för vänstervridning, beskriver hur hot numera är en del av den svenska militärens psykologiska vapenarsenal: ”I det svenska fallet är syftet att PSYOPS ska vara ett stöd till chefen och ge personalen ett bättre skydd. Man ska helt enkelt med övertalning, eller ibland hot, förmå eventuella motståndare att inte angripa svenskar.” Dessa hot behöver inte nödvändigtvis vara särskilt subtila utan kan kombineras med direkt våld. Fredrik Konnander är forskare på Försvarshögskolan och har studerat PSYOPS. Han ger ett exempel på en situation där man varvar PSYOPS med direkt beskjutning av fienden. Beskjutningen kan där hjälpa till i PSYOPS psykologiska påverkan:
”Även om svenska förband skulle tvingas till att använda våld finns det även där en roll för PSYOPS. Det finns många praktiska exempel på när uppmaningar till militära enheter om att de ska ge upp har visat sig mycket verkningsfulla. I många av dessa fall har budskapet att ge upp motståndet genomförts i form av PSYOPS med någon annan form av aktivitet som har psykologisk påverkan, till exempel beskjutning med olika stridsmedel.”
Genom PSYOPS drar man in områden som vanligen anses som rent humanitära i den militära bedömningen. Civilt blir militärt om militärerna kan tjäna på det. Det finns till exempel en koppling mellan PSYOPS och skenbart rent humanitära insatser. Fredrik Konnander skriver:
”Psykologiska operationer har även använts med framgång i fredsbevarande operationer. Bland annat har svenska förband i Bosnien och Kosovo ibland använt sig av verksamhet liknande PSYOPS för att kommunicera budskap till olika målgrupper. Många av dessa insatser har skett i samverkan med andra funktioner som till exempel civil-militärt samarbete (CIMIC), där uppgiften för PSYOPS har varit att förstärka effekten av de egna, oftast humanitära, insatserna.”
Är det en slump att den statliga biståndsmyndigheten SIDA numera prioriterar bistånd till de områden i Afghanistan där Sverige har trupp? Knappast! SIDA kallar själv sina medarbetare i Afghanistan för ”rådgivare i utvecklingsfrågor till den svenska militären” och SIDA-personalen bor tillsammans med de svenska soldaterna. På den militära sidan utbildas soldaterna till att kunna svara på lokalbefolkningens frågor om det svenska biståndet. Militär och biståndsarbetare samverkar på ett sätt som var otänkbart i Sverige för bara några år sedan.
PSYOPS ingår i en militär tradition av vilseledning och civil förstörelse. I Sverige är denna koppling även formellt organisatorisk. Högkvarterets ansvariga för utvecklingen av så kallade Informationsoperationer IO, där alltså PSYOPS är en del, är Johan Rodensjö. Han beskriver själv hur vilseledning är en del av IO: ”Informationsoperationer är ett väsentligt komplement till såväl konventionella som icke-konventionella betvingelsemetoder. Informationsoperationer kan genomföras över hela konfliktskalan och inkluderar vilseledning, elektronisk krigföring, fysisk bekämpning och psykologiska operationer (PSYOPS). För att informationsoperationer skall få önskad verkan måste insatser samo-rdnas med stridsledning, underrättelse- och informationstjänst samt civil-militär sam-verkan.” Åter betonas således hur viktigt det är med samverkan både med militära och civila aktörer. Utan denna koordinering fungerar inte IO. Rodensjö beskriver dessutom ärligt skillnaden mellan militärens traditionella informationsförmedling till media och PSYOPS: ”En pressofficers uppgift är att informera opinionen medan en PSYOPS-officer vill påverka målgrupper till ett önskat beteende. En person som nor¬malt arbetar med PSYOPS kan uppfattas som mindre trovärdig om denne agerar själv i media eller på presskonferenser.” Jo, där kan nog de flesta hålla med. Om man dessutom är ansvarig för IO där vilseledning ingår - så är nog trovärdigheten på en presskonferens ganska begränsad…
_________________________________________
Källor:
Jan-Ivar Askelin ”Ordet är stakare än svärdet”, Tidskriften Framsyn 2006
Jan-Ivar Askelin ”Flygblad segervapen”, Tidskriften Framsyn 2001
David Bergman ”Mer psykologi i PSYOPS”, Krigsvetenskapsakademiens handlingar, kkrvaht /5/ 2007/9
Uno Gradin ”PSYOPS gör striden mindre blodig”, Tidskriften Försvarsutbildarna nr 4 2005
Fredrik Konnander ”Trovärdighet är allt”, Tidskriften Framsyn 2004
Jan Rodensjö ”PSYOPS -ett nytt förband”, Tidskriften Reservofficeren nr 3 2006
Sofie Tedenstad ”Med flygblad och småprat som vapen”, Militärens hemsida mil.se 2009
Dag Åsvärn ”PSYOPS - principer och erfarenheter”, Tidskriften Reservofficeren nr 3 2006
SIDA:s hemsida
Uppslagsverket Wikipedia
Okänd högergrupp NATO-anpassar Sverige av Olof Rydström Publicerad i Proletären 090416
En grupp på högerkanten har skaffat sig mycket stort inflytande över Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. En lång rad forskare, politiker och företagsledare är medlemmar i föreningen Atlantkommittén; men trots de många tunga namnen är gruppen i det närmaste okänd. Den finns till exempel inte med i uppslagsverket Wikipedia på internet.
Fanatiska NATO- & USA-vänner
Svenska Atlantkommittén är medlem i den internationella organisationen ATA – Atlantic Treaty Association. En organisation med syfte att ”främja NATO-fördragets värden”. ATA medger själv, helt öppet, att man var en del i försöken att styra debatten om NATO:s aktiviteter under kalla kriget. Generalsekreterare för ATA är Troels Frøling. Vid ett möte 2006 var hans utfall mot muslimer så hårda att till och med tidskriften Vårt Försvars utsände Olof Santesson reagerade:
”På ett i Sverige litet ovanligt sätt utpekades direkt fienden mot den västerländska livsstilen såsom hemmahörande i Mellersta Östern. Så skedde redan i öppningstalet./…/Snarast vredgat angreps muslimska fanatiker av Troels Frøling, generalsekreterare i de europeiska atlantkommittéernas centralorganisation, the Atlantic Treaty Association. Han ifrågasatte hur man någonsin skulle kunna komma till tals med människor som väntar på att den dolde tolfte imamen skall framträda och leda kampen mot de otrogna.”
Altantkommitténs ideal kan beskrivas som stark pro-amerikanism. USA är den goda supermakten som hela världen borde samarbeta med. Men man strävar inte bara att integrera Sverige i Natos struktur – utan vill uttryckligen stärka NATO:s roll i världen:
”Organisationens styrelse och medlemmar förenas i en gemensam övertygelse om att ett starkt amerikanskt engagemang för Europa fortsatt är av grundläggande betydelse för såväl Europas som Sveriges säkerhet. /…/ Då Nato under överskådlig tid kommer att förbli Förenta Staternas viktigaste säkerhetspolitiska länk till Europa vill kommittén särskilt fokusera på frågor som rör Nato och EU och samarbetet mellan dessa organisationer samt möjligheterna att stärka deras roll som globala utrikes- och säkerhetspolitiska aktörer.”
Hur påverka?
Hur arbetar Atlantkommittén? Ett exempel är den årligen återkommande konferens man håller på Karlberg. Den är ett samarbete mellan Atlantkommittén, Militärhögskolan Karlberg och Allmänna Försvarsföreningen. Samarbetet dem emellan lär fungera ganska smärtfritt – Atlantkommitténs styrelseledamot Magnus Christiansson är nämligen huvudlärare vid Karlberg och styrelseledamoten Bo Hugemark är redaktör för Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Vårt Försvar. En ofta återkommande gäst på seminarier är Ann-Sofie Dahl, docent i statsvetenskap, en av de mest aktiva medlemmarna i Atlantkommittén.
Utöver verksamheten med akademiska konferenser använder man även den politiska vägen för att få inflytande. Atlantkommittén strävar efter att knyta kontakter med politiker från alla partier och har ett parlamentariskt råd med en rad kända riksdagsledamöter:
Holger Gustafsson (kd)
Björn Hamilton (m)
Carl B Hamilton (fp)
Christian Holm (m)
Carina Hägg (s)
Anna Ibrisagic (m)
Jörgen Johansson (c)
Mats Johansson (m) (sammankallande)
Nina Larsson (fp)
Rolf K Nilsson (m)
Mats Sander (m)
Alf Svensson (kd)
Claes Västerteg (c)
Cecilia Wigström (fp)
Förutom inflytandet över dessa riksdagsledamöter; har jordbruksminister Eskil Erlandsson (c), tidigare varit med i Atlantkommitténs styrelse. En annan viktig medlem är Peter Wallenberg som fått ett ständigt medlemskap för ad hoc priset 10 000 kr.
Även Atlantkommitténs ungdomsförbund SAKU har en rad inflytelserika medlemmar: Erik Haara (c) f d ordförande i Värnpliktsrådet, Carl Hartman som sitter i styrelsen för studentkåren vid officersutbildningen i Karlberg, Fredrik Müller-Hansen utbildningsansvarig på Folk och Försvar med specialansvar för journalistutbildningarna, Charlie Weimers vice förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
En särställning bland medlemmarna intar Svenska Atlantkommittén grundare Försvarshögskolans nuvarande rektor Henrik Landerholm. Han är nästintill dyrkad och finns omnämnd på NATO:s officiella språk engelska under den särskilda fliken ”Grundare” på hemsidan: ”Founder and first President of SAK, Mr. Henrik Landerholm, Director of the Swedish National Defence College, Member of the Royal War Academy.” Även Försvarshögskolans tidigare rektor Karlis Neretnieks är en framträdande medlem av Atlantkommittén.
Själva nätverkandet i sig är viktigt för att skaffa inflytande. Atlantkommittén strävar efter att få tunga namn till sin styrelse. Där finns ingen ”vanlig” engagerad medlem som visat sig duktig i föreningsarbetet – istället förväntas man först ha gjort en lysande karriär innan man når Atlantkommitténs styrelserum. Den nye ordföranden heter Jan Foghelin. Med honom kommer Atlantkommittén att ytterligare öka sitt inflytande över Sveriges säkerhetspolitik. Foghelin är nämligen överingenjör och analytiker på Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI och har strategisk planering, säkerhetspolitik och kontraterrorism som huvudsakliga forskningsområden. Även vice ordföranden Pål Jonson har en bakgrund på FOI. Han är politiskt sakkunnig hos försvarsministern och f d praktikant hos den amerikanske senatorn Ted Kennedy. Där deltog han i arbetet med att analysera för- och nackdelar med NATO-utvidgningen österut.
I kulisserna
Medlemmar i Atlantkommittén verkar gärna i kulisserna för att stärka NATO. Atlantkommitténs förre ordförande Henrik Liljegren föddes i Estland under namnet Carl H Sihwer. Han var en av Sveriges viktigaste diplomater under de viktiga åren kring kalla krigets slut. Liljegren var Sveriges ambassadör i Bryssel 1989-92 och i Washington 1993-97. Nick Burns i USA:s Nationella Säkerhetsråd beskriver Henrik Liljegrens roll på Svenska Utrikesdepartementet för Estlands NATO-medlemskap:
”Vi började fokusera på Baltikum i april 1993. Strax därefter kom du upp till mig. Det blev en fin allians. Din roll var avgörande. Bildt gjorde ett bra jobb i Baltikum. Balterna var vid denna tidpunkt litet misstänksamma mot USA. Er diplomati gav våra ansträngningar trovärdighet.”
Henrik Liljegren var även en av de drivande bakom Sveriges deltagande i NATO-organisationen Partnerskap för Fred - PFP. I ett brev till Atlantkommitténs medlemmar beskriver han själv händelseförloppet:
”Jag var den förste svenske ambassadör som kunde rapportera direkt från Natos högkvarter. /…/ Som ambassadör i Washington 1993-1997 kunde jag på nära håll följa hur diskussionen om en utvidgning av Nato inleddes och tog fart. Ett samtal på ambassaden mellan min dåvarande andreman, Sven-Olof Petersson, och en medlem av den svenska regeringen spelade en viktig roll för regeringens beslut om svenskt deltagande i Partnerskap för fred.”
Förutom Henrik Liljegren är även ambassadörerna Göran Berg och Mats Bergquist framträdande medlemmar av Atlantkommittén.
I media
Atlantkommittén strävar efter att nå ut med sitt budskap i vanliga media. Journalisten Inger Viklund-Persson, med en bakgrund som pressråd på UD, sitter i styrelsen som mediaansvarig. När det handlar om att påverka media använder man dock en något andra principer än vanliga föreningar. Ledande medlemmar i Atlantkommittén deltar gärna i debatter i media, men utan att använda Atlantkommitténs namn. Den nedtonade profilen utåt är en medveten taktik. I ett internt brev betonar förre ordföranden Henrik Liljegren att: ”Som en partipolitiskt obunden organisation med medlemmar från många politiska partier bör vi inte framstå som en kampanjorganisation för Nato.” Nyckelordet i denna mening är ”framstå”. På ytan vill man nämligen framstå som ett debattorgan för att sprida objektiv kunskap om NATO. Åsikterna är extremt NATO-vänliga när medlemmarna talar som enskilda debattörer – till skillnad från den skenbara objektivitet med vilken Atlantkommittén medvetet ytligt presenterar sig själv. Ett argument som på senaste tiden allt ofta återkommer i deras debattinlägg är hotet från Ryssland. Bland framstående medlemmarna i Atlantkommittén som driver detta spår i medierna märks överste Bo Hugemark och Ingemar Dörfer, f d forskningschef på FOI. Även här finns kopplingar till ledande kretsar i USA: Dörfer doktorerade i Harvard med Henry Kissinger som lärare.
Det faktaunderlag Atlantkommittén tillhandahåller för makthavarna är ofta inte direkt lögnaktigt – utan just enögt. Rysslands militära makt granskas minutiöst. USA:s maktställning, däremot, granskas över huvudtaget inte. Men det är kanske inte så konstigt när lojaliteten med NATO är inskriven i stadgarna. I en reserapport från 2006 beskriver riksdagsledamoten Nina Larsson (fp) hur hon ser på kritiken mot amerikanska soldater:
”NSOOC-kursen bestod av ca 25 officerare i princip enbart från USA. Detta gav upphov till en mycket givande diskussion där det tydligt framgick vilken hög nivå och god utbildning som amerikanska officerare har. Det är olyckligt att denna yrkeskår drabbats av oförtjänt dåligt rykte på grund av politiska tabbar och diplomatiskt schabbel.”
En liten förening på högerkanten driver sina teser om extrem pro-amerikanism och Sveriges behov av omedelbar NATO-anslutning. Den har rätt att driva sina teser. Yttrandefriheten bör omfatta även dem. Det anmärkningsvärda är dels det fantastiska inflytande Atlantkommittén skaffat sig och dels att inga journalister tidigare granskat dem. Med makt och målsättningar ska följa granskning och debatt.
___________________
Källor: Jag har endast använt mig av och sammanställt offentliga källor för denna artikel. Förutom Atlantkommitténs egen hemsida har jag använt Kerstin Herös artikel ”Intensivt jobb vara politiskt sakkunnig” från Arvika Nyheter 070505, Kurt Mälarstedts artikel ”Den Baltiska saken blev hans” från DN 040620, Olof Santessons referat av Karlbergkonferensen från Vårt Försvar nr 4 2006, Ingemar Dörfers debattinlägg i Expressen 080613, Bo Hugemarks debattinlägg i Barometern 080828. Dessutom har jag gjort ett stort antal sökningar av enskilda personer på internet.
Försvarshögskolan blir krigshögskola av Olof Rydström Publicerad i Proletären 090108
De bor på samma adress. Officiellt låtsas de ännu inte om varandra. På hemsidorna för respektive Försvarshögskolan och Utrikespolitiska Institutet finns inga tecken på att de skulle ha någon koppling. Tvärtom framhåller Utrikespolitiska Institutet att:
”Institutet är ett ideologiskt och partipolitiskt oberoende organ för information och forskning om internationella politiska frågor.”
Men när man skrapat bort fernissan; träder en annan bild fram. De har inte bara en gemensam adress. De har ett omfattande forskarsamarbete med ett gemensamt bibliotek: Anna Lindh-biblioteket, som samlar ”i huvudsak utrikes- och säkerhetspolitik, militärhistoria, militärteknik, försvarsfrågor, krigsvetenskap, ledarskap och management samt folkrätt”.
För att förstå varför denna gemensamma plattform är kontroversiell; bör man veta att Försvarshögskolan mer har karaktären av statligt maktorgan än av fristående högskola. I sitt invigningstal beskrev Försvarshögskolans rektor Henrik Landerholm verksamheten med orden:
”Likväl är Försvarshögskolans kärna och raison d’etre den högre officersutbildningen. Ansvaret för att dana de högsta militära befattningshavarna till lämplighet och duglighet i mycket ansvarsfulla positioner är tungt och utmanande.”
Försvarshögskolan har således till uppgift att utbilda dem som bestämmer vilka svenska soldater får skjuta på. Knappast en från staten oberoende akademisk frågeställning.
Men den verkligt nya kopplingen mellan Försvarshögskolan och Utrikespolitiska Institutet handlar inte främst om lokaler och bibliotek. Tillsammans leder personer från Försvarshögskolan och Utrikespolitiska Institutet det nya forskarnätverket Stockholm Forum for Security Studies (SFSS) som skapats nu på hösten 2008 och främst finansieras av Krisberedskapsmyndigheten.
” SFSS är tvärvetenskapligt, och avser överskrida gränserna mellan militär och civil forskning. Förhoppningen att genom denna samordning såväl flytta säkerhetsforskningens fronter som att bidra med reflektioner och rekommendationer av relevans för debatten om och utformningen av säkerhetspolitiken i Sverige och Europa.”
Man strävar således efter sammanblandning. Sammanblandning mellan militärt och civilt och mellan försvarspolitik och krigspolitik. Då krävs utredare som har denna utgångspunkt. Sättet man ställer frågor på riskerar leda till det givna svaret: att Sverige ska delta militärt utomlands i samarbete med NATO eller EU. Denna process har redan påbörjats. När SFSS föregångare, Stockholm Network for Security Studies (SNSS), i våras höll ett seminarium var temat ”den allt mer utsuddade gränsen mellan intern och extern säkerhet till följd av terrorism, globalisering, gränsöverskridande samarbetsformer och gränsöverskridande problem”. I den debatt som följde betonades särskilt ”…vilka implikationer detta har för teoribildning, kan vi använda redan existerande teorier eller behöver vi skapa nya?”.
Påståendet att gränsen måste vara alltmer utsuddad mellan intern och extern säkerhet ifrågasätts alltså inte. Tvärtom använder man ett konstaterande tonfall. SFSS anser det naturgivet att gränsen mellan extern och intern säkerhet suddas ut: Inga andra alternativ är möjliga. Och nu vill de på denna grund skapa nya teorier om Sveriges säkerhetspolitik.
Den påstått utsuddade gränsen mellan intern och extern säkerhet är i själva verket en förutsättning för SFSS existens. Därmed blir den extra svår att ifrågasätta. Forskare som har alternativ till militär inblandning i främmande länder riskerar hamna utanför SFSS:s forskargrupper. Ur dessa premisser skapas teorier som säger att det är rätt att invadera andra länder. Försvarshögskolan håller på att omvandlas till krigshögskola.
Tintin i Afghanistan av Olof Rydström publicerad i Stockholms Fria Tidning 081025
Journalistiken kring Sveriges militära insats i Afghanistan är slående lik Hergés bok Tintin i Kongo från början av 1930-talet. Tintin är journalisten som inte ifrågasätter Belgiens påstått ädla syften. I seriealbumet framställs, tvärtom, kongoleserna som mäkta imponerade av allt europeiskt - alla utom skurkarna förstås. Skurkarna utmålas som en blandning av religiösa mörkermän och rent kriminella. Visst känns bilden igen från journalisternas rapportering om Afghanistan!
Res tillbaka i tiden: Försök förklara för den fromme katolska prästen att hans mission bland kongoleserna var ett alibi för Belgiens kolonialprojekt: Han skulle inte förstå vad du talade om! Han skulle berätta hur afrikanerna fordom haft blodiga stamstrider, men nu vände andra kinden till i det stora Kristna fredsprojekt där han var en liten kugge. Förklara för den belgiske ingenjören att hans verksamhet var en del av utsugningen av Kongo: Han skulle tro att du var galen. Han skulle peka på vägbyggen, elektrifiering, vattenrening och barnhusbyggande. Förklara för den belgiske officeren att hans trupper inte var välkomna i landet: Han skulle hävda att deras uppgift var att skydda hederliga kongoleser mot de många mördare och banditer som härjade i Afrika. Min poäng är att prästen, ingenjören och officeren hade rätt i detaljerna, men fel i den grundläggande principen. Det fanns verkligen kannibalism i Afrika, men den koloniala lösning de förespråkade ledde till ett ännu värre massmord.
Talibanerna har fel i sitt kvinnoförtryck, de har fel i sin syn på en religiös stat, de gör fel som angriper civila mål och de gör fel som spränger Buddhastatyer. Allt detta är sant. Men det leder inte till att kampen mot ockupationen är felaktig. Vi måste, likt Belgiska Kongo, ställa oss frågan om ockupationsmakten är mer civiliserad? Bara USA:s olagliga blockad mot Irak ledde till att hundratusentals irakiska barn dog. Men, liksom i Belgiska Kongo, ställs förövarna inte till svars. Ockupationsmakten har alltid resurser att framställa sig som i grunden god, som bärare av civilisationens budskap. Nu, liksom då, sponsrar ockupationsmakten de människorättsgrupper man för tillfället behöver. Kvinnoorganisationerna har rätt om talibanernas kvinnoförtryck. Den katolske prästen i Belgiska Kongo hade rätt om grymma afrikanska stamstrider. Ingen av dem är korrupt. En människorättskämpe har ett gott hjärta, men utan en klar antiimperialism blir ideologin som den hos ett enfrågeparti: Man ser inte konsekvenserna på andra områden av kampen för den egna hjärtefrågan och till slut faller därmed även den egna hjärtefrågan. På pappret har de afghanska kvinnorna fått en rad rättigheter, men i praktiken är situationen värre än någonsin. En klassisk journalistisk varningsflagga är när ord och verklighet skiljer sig år. Stolta ambitioner och goda föresatser – allt faller ihop om det inte har folkligt stöd. Folkligt stöd kan man bara få genom att föra en verklig dialog. När journalistiken bara speglar ockupationsmaktens propaganda; slutar befolkningen att lyssna även till goda argument i sakfrågor.
I Sverige har många intellektuella slutit upp bakom den svenska militära truppen i Afghanistan. De ser inget alternativ till den nuvarande NATO-insatsen med svenskt deltagande. Men vad var alternativet till Belgiens ockupation av Kongo? Kampen mot den intellektuella grunden för kolonialismen innebär att vi i Europa inte ska ställa oss den frågan! Kongos folk måste skapa sin egen framtid. Afghanstans folk måste skapa sin egen framtid. Först när de är självständiga; kan en dialog om mänskliga rättigheter påbörjas. Först när varje misstanke att de ideella organisationerna är stormakternas alibi försvinner; kan man få befolkningen att lyssna på goda argument. Rent praktiskt förutsätter idén om rätt till intervention, som många ideella organisationer tar för given, att organisationerna ska samarbeta med en militär stormakt. Det är ett upplägg som gjort för att missbrukas. Varje humanitär organisation borde sky ett sådant samarbete som pesten.
Bara några år innan seriealbumet Tintin i Kongo hade Hergé hånat ryska revolutionen i boken Tintin i Sovjet. Men ingen är oförbätterlig. I det sista seriealbumet ansluter sig Tintin till gerillan i Sydamerika. Inte för att gerillan framställs som okritiskt god eller för att Tintin skulle dela deras övertygelse – men för att alternativet är så mycket värre. Låt oss hoppas att våra svenska intellektuella kan visa samma mod att ompröva sina åsikter som den forna reaktionären Hergé.
Folket i Bild besökte Malmö av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 080922
Folket i Bild deltog naturligtvis i European Social Forum i Malmö. Vi var med och arrangerade seminariet ”Afghanistan: Troops out!” – ta hem soldaterna från Afghanistan. Seminarielokalen låg i det vackra sekelskifteshuset Moriskan i Folkets Park.
Håkan Wiberg inledde med att ge ett historiskt perspektiv på fredsmäklande. Politikerna har svårt att skilja mellan fredsmäklande och rent krig. Ur ett militärt perspektiv är de två mycket olika vägar att nå ett mål och nästan omöjliga att förena. Därmed blir det viktigt att politikerna inte blandar ihop krigsinsatser med fredsmäklande – något som tyvärr är mycket vanligt.
Zahir Athari visade med övertygande statistik att läget i Afghanistan försämrats på nästan alla humanitära områden efter USA:s invasion. Han slog definitivt sönder tanken att ockupationsstyrkornas militära närvaro skulle ha gagnat civilbefolkningen.
Alexander Harang beskrev hur gränserna mellan humanitära organisationer och krigsmakten suddas ut. De humanitära organisationerna i Afghanistan är ofta helt beroende av ockupationsstyrkorna och till slut kan de till och med börja tänka som militären.
Seminariet leddes proffsigt av Magnus Göransson , från Föreningen Afghanistansolidaritet.
Det var första gången undertecknad besökte Malmö, som tyvärr saknar en FiB-avdelning. Vi fick således samla ihop oss några stycken fibbare från övriga landet. Seminariet var mycket bra, intresset för vårt bokbord var stort och Malmö är vackert – så det var värt resan!
Präster med vapen av Olof Rydström Publicerad i Föreningen Afghanistansolidaritets tidning Afghanistan.nu nr 2 2008
Amerikanarna blev förvånade. De hade aldrig sett fältpräster som var beväpnade. Det finns bara en handfull länder som tillåter att präster vid fronten bär vapen. Sverige är ett av dem. I Sverige har fältprästerna samma beväpning som officerare. Fältprästerna i den svenska Afghanistantruppen bär således automatkarbin precis som de övriga soldaterna. Jerker Schmidt, fältpräst i Afghanistan, beskriver sitt uppdrag för Kyrkans Tidning:
”I min roll är jag icke-stridande/…/ Men jag har antingen en Glockpistol eller en AK-5:a.”
I USA är det annorlunda. Tidskriften Försvarsutbildarna intervjuar militärkaplansassistenten Thomas Murray i den amerikanska Irakstyrkan som tvärtom betonar att:
”Våra uppgifter är ungefär samma i krig som i fred. Vi gör allt som soldaterna gör, utom att bära vapen.”
Men det kanske inte är så konstigt att svenska fältpräster är beväpnade. Organisatoriskt leds den militära själavården av fältprosten. Denne tillsätts visserligen i samråd mellan Svenska Kyrkan och Försvarsmakten, men lyder direkt under Försvarsmaktens personaldirektör. Denna sammanblandning av roller är kanske en kvardröjande effekt efter den gamla statskyrkan. Visserligen får fältprästerna specialutbildningar t ex i debriefing, men Fältprosten Sten Elmberg betonar i tidskriften Försvarsutbildarna att de är en del av utlandsstyrkan:
”Pastorer som ska delta i en utlandsmission, genomför samma utbildning som de andra.”
De enda kritiska frågor om fältpräster jag hittar i svenska media ställs faktiskt av media knutna till Försvaret! Försvarsmaktens hemsida frågar fältprästen och Afghanistanveteranen Andrew Holm om han inte skulle kunna vara fältpräst också utan vapen. Svaret stämmer väl med Försvarsmaktens officiella syn:
”Jag har brottats mycket med den här frågan. Det finns skarpa lägen när jag måste vara beredd att skydda både andras och mitt eget liv också med en automatkarbin. I min pastorsroll kommer jag längre ut i verkligheten om jag bär vapen och är en soldat bland soldater.”
Men att denna inställning inte är okontroversiell förstår Holm själv, när han i samma andetag medger att:
”Vi präster är ickekombattanter och har ett särskilt folkrättsligt skydd enligt Genevekonventionerna som vi måste vara rädda om. Om jag skjuter kommer inte bara jag utan pastorsrollen i alla försvarsmakter att ifrågasättas.”
I Sverige behandlas präster ofta med silkesvantar av media och det är svårt att hitta ens en mild kritik av fältprästerna. Den bästa analysen finner jag i Försvarets Personaltjänstförbunds infoblad, som i grunden är lojal med Försvaret. Där kan man ställa och besvara den kanske mest centrala frågan:
”Någon kanske frågar sig varför vi alls har pastorer i det svenska försvaret. Det är ingalunda av omsorg om våra odödliga själar – pastorn skall, liksom all annan personal, bidra till att lösa den militära uppgiften, även om detta kanske inte är hans/hennes eget motiv att medverka.”
I de officiella dokumenten om fältpräster talas det vackert om interreligiös samverkan och ekumenik, men när man läser beskrivningar från fältprästernas dagliga arbete framstår de närmast som Pastor Jansson-figurer, som aldrig vill stöta sig med någon och allra minst med officerarna. Deras jobb är att underlätta det militära uppdraget – inte att ifrågasätta det. Kyrkans Tidnings intervju med fältprästen Jerker Schmidt avslutas med en vädjan från Schmidt:
”Inkludera oss i era förböner.”
_________________________________
Källor: Maria Lundströms artikel ”Vapen ett nödvändigt ont” i Kyrkans Tidning 24 jan 2008,Försvarsmaktens hemsidor, http://www.mil.se/article.php?id=11855, http://www2.mil.se/sv/Nyheter/Insats-forsvar/Faltprast--for-kristna-muslimer-och--icketroende-/, Försvarsutbildaren nr 4 2007: http://www.forsvarsutbildarna.se/index.php?dispatchTo=Renderer&action=download&file=25220, Försvarets Personaltjänstförbund, infoblad, vintern 2006, http://www.fpf.a.se/dokument/2006/FPF20062.pdf
CIA om Kina, Indien…och EU? av Olof Rydström(Publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se mars 2007
CIA kommer att fokusera en stor del av sina resurser på Kina och Indien under de närmaste åren. EU nämns visserligen inte, men man talar om hur uppkomsten av nya ekonomiska centra förändrar de geopolitiska förutsättningarna. Kanske är det alltför politiskt känsligt att peka ut EU som konkurrerande maktcentrum med de nära NATO-kopplingarna till majoriteten av medlemsländerna?
I CIA:s måldokument ”Strategic Intent 2007-2011” som alltså ska täcka de närmaste 5 åren talar man klarspråk på ett sätt som är ovanligt bland USA-vänner. Borta är talet om att utvecklas i harmoni. Istället ses omvärlden som i grunden fientlig och man betonar hur kampen om knappa resurser kan skapa konflikter.
Dokumentet är fullt av floskler och skicklig retorik: ”De (Det amerikanska folket) förväntar sig att vi ska kunna behålla hemligheter, men inte ha något att dölja”. Men det finns en del intressanta uppgifter, bl a betonar CIA att man ska bredda och fördjupa banden med utländska partners. Och att man generellt ska öka den globala täckningen
WTO som sciencefiction av Olof Rydström Publicerad i Nya AT nr 2 2005
Mitt under kalla kriget, 1979 för att vara exakt, publicerades Stewart Cowleys och Charles Herridges bok ”De stora rymdkrigen 2000 till 2100”. I inledningen beskriver de en tänkt utveckling under 1900-talets sista år. Det är en värld kontrollerad av THST, Terranska Handelsstyrelsen:
”THST, före detta Världens Handelsstyrelse, grundades 1999 e.Kr. som ett underlydande organ till Världsrådet med uppgift att administrera all global handel.”
I sciencefictionboken utmålas en framtid då en enda organisation styr världshandeln. Denna organisation kontrollerar även handeln med livsviktiga mediciner och forskning. Alla former av mänsklig kommunikation underordnas denna handelsstyrelse.
Samtiden har nu överträffat sciencefictionboken. Världshandelsorganisationen WTO har på mindre än ett årtionde blivit den enda organisation som styr världshandeln. WTO är en organisation som skryter med sin storlek, men tiger om sina demokratiska brister.
Att läsa informationsmaterial från WTO är som att höra de troende tala om Paradiset. De fattiga ska få det bättre utan att de rika får det sämre. Utvecklingsländer ska få hjälp. Den fria konkurrensen skapar både bättre produkter och effektivare förvaltning. Lyckoriket är nära, om man får tro WTO.
Vad är då problemet? Jo, frihandel innebär alltid att de rika har fler röster än de fattiga. Tyskland är en viktigare WTO-medlem än Bangladesh – trots att Bangladesh har en större befolkning. WTO brukar besvara sådan kritik genom att hänvisa till att beslut ofta fattas i enhällighet av medlemsländerna och att detta skulle vara det mest demokratiska beslutsförfarandet. Med samma logik skulle man kunna hävda att ett parlament där alla alltid röstar likadant är ett tecken på demokrati.
Många av de fattiga WTO-medlemmarna är helt enkelt tvungna att vara med för att få del av biståndsprojekt och lånemöjligheter. Det är också en stor skillnad mellan de rika makthavarna i dessa länder, som ofta själva tjänar på frihandel, och de fattiga människorna som sällan får komma till tals. En stor del av medlemmarna i WTO är nämligen diktaturer. Detta brukar WTO-anhängarna inte upplysa om.
WTO berömmer sig bl a av att man tillåter medlemsländer att ge ett visst miljöstöd. Men man tiger oftast om det faktum att långa transporter är ett av de största miljöproblemen. WTO vill ju (per definition) öka handeln och därmed ökar transporterna. Frihandeln är ett krav. Miljökampen får bara bedrivas om den inte stör frihandeln alltför mycket.
Ett annat exempel på WTO:s ”generositet” är att man nu tillåter att vissa mediciner ska kunna säljas billigare till utvecklingsländer. I praktiken innebär detta ingen inskränkning av frihandeln. Utvecklingsländerna skulle ändå inte haft råd att köpa dessa läkemedel. När mediciner mot t ex aids började pirattillverkas för ulandsmarknaderna; skrämdes många läkemedelsbolag. Eftersom det sänkta priset på mediciner i utvecklingsländerna slår ut många pirattillverkare, kan resultatet bli att läkemedelsbolagens intäkter ökar. Det som framställs som generositet är antagligen en god affär.
WTO domineras helt av en västerländsk världsbild. Det är naturligt; eftersom de multinationella företagen, som tjänar mest på en fri handel, nästan uteslutande ägs av medborgare i industriländerna. Den underliggande filosofin är rent darwinistisk; den starkare ska överleva och den svagare ska slås ut. WTO skriver:
”En del överlever genom att bli mer konkurrenskraftiga. Andra inte. En del anpassar sig snabbt (t.ex. genom att hitta nya jobb), andra tar längre tid.”
Problemet är att de ekonomiskt starka företagen inte nödvändigtvis måste vara bättre, men att de ändå i kraft av sin ekonomiska styrka kan slå ut svagare konkurrenter. Den fria konkurrensen är inte en konkurrens på lika villkor. De rika har alla möjligheter, de fattiga får kämpa för att få sina grundläggande rättigheter.
WTO framställer de människor som vill ha rättvis handel som korkade. Enligt WTO skulle allt annat än frihandel leda till fullständigt elände:
”Alternativet till handel – handelsskydd – är dyrt därför att det ökar kostnaderna och uppmuntrar ineffektivitet.”
I själva verket gäller det omvända. Ericsson fick stora statliga beställningar. Volvo försåg den svenska armén med fordon. Saab tillverkade våra stridsflygplan. Genom att gynna svenska företag kunde Sverige bygga upp en högteknologisk kompetens. Nu tillåter man inte att utvecklingsländer ska få samma möjlighet. Man vill att de ska köpa industriländernas produkter. Lojaliteten ligger hos de redan existerande storföretagen – inte hos de länder som vill skapa sina egna storföretag.
Andra välståndsskapande företeelser än handel nonchaleras fullständigt av WTO. Länder med fri fackföreningsrörelse ska konkurrera med länder där fria fackföreningar är förbjudna. Länder med barnarbete ska konkurrera med t ex Sverige. Resultatet är att företagen tjänar på att flytta ut verksamhet till underbetalda människor i fattiga länder. Det land som har de lägsta lönerna vinner. Om minimilön skulle införas i detta land; kan företaget flytta verksamheten till ett tredje land. Den fria konkurrensen omöjliggör för regeringarna att fastställa en minimal levnadsnivå för de fattigaste.
Den svenska regeringen försöker ge sken av att man gör allt man kan för att hjälpa utvecklingsländerna, men att det är utvecklingsländerna själva som stretar emot. Utrikesdepartementets och Regeringskansliets informationsblad EU-rapport utmålar en bild av att det är de fattiga ländernas eget fel att WTO inte tar upp arbetsvillkor i förhandlingarna:
”Att utvecklingsländerna är i majoritet inom WTO märktes också tydligt när Sverige och EU försökte få igenom sina krav på att arbetskraftens villkor skulle upp på dagordningen. Här vägrade utvecklingsländerna att koppla samman arbetsvillkor och handelsregler med argumentet att det skulle gynna de rikare länderna på bekostnad av de fattigare.”
Sanningen är att det enda dessa länder kan konkurrera med är låga löner och dåliga arbetsvillkor. De står inför valet att antingen tillåta multinationella företag att exploatera befolkningen eller utestängas från världshandeln.
Den svenska regeringens omsorg om utvecklingsländer är helt underordnad svenska handelsintressen. I själva verket har Sverige avsagt sig möjligheten att föra direkta förhandlingar. I WTO sköter nämligen en gemensam kommissionär förhandlingsmandatet för alla EU-länder.
Många nyliberala debattörer förtränger ekonomins grunder: Konkurrens uppstår bara om resurserna är knappa. Konkurrens uppstår bara om man kan tjäna pengar. Dessa två viktiga fakta gynnar inte de fattigaste i utvecklingsländerna. Den gamla sciencefictionboken slutar med ett stort rymdkrig. Darwinistisk konkurrens brukar sluta så.
_____________________________________________________
Källor: Stewart Cowleys och Charles Herridges bok ”De stora rymdkrigen 2000 till 2100” (1979), WTO:s egen hemsida, Regeringskansliets och Utrikesdepartementets EU-Rapport november 2001.
.
Om siffrorna stämmer... av Olof Rydström Publicerad i Vänsterpress nr 15 2001
I Aftonbladet (den 6:e augusti) skrev man att 1,6 miljoner människor hittills har dött på grund av sanktionerna mot Irak. Om siffrorna stämmer skulle det innebära ett av de största folkmorden i modern tid. Detta genom sanktioner som upprätthålls av Storbritannien och USA.
Saddam Hussein är en grym diktator. Att protestera mot sanktionerna som drabbar det irakiska folket innebär inte att man stöder diktaturen i Irak. Att ta ställning för de mänskliga rättigheterna är inte kontroversiellt. Det borde vara kontroversiellt att inte göra det.
Ändå är det förvånansvärt tyst. Det tycks vara komplicerat att ställa frågan vem som är ansvarig för sanktionerna. Göran person kan behandla Tony Blair som en partikamrat utan att massmedia ställer kritiska frågor. När USA:s förre president Clinton var i Stockholm fanns bara en handfull demonstranter på plats. Clinton porträtterades i svensk massmedia som en respekterad före detta världsledare. De värsta skandalerna ansågs vara av biologisk natur.
Det är dags att demonstrera, både lokalt och på riksplanet. Om inga röster hörs kommer inte den svenska politiken att ändras. Visst ska Sverige bryta mot sanktionerna och därmed bidra till de mänskliga rättigheterna för Iraks folk.
