Demokratisk ekonomi

“Exkluderande design”

Recension av Fredrik Edins bok “Exkluderande design”, förord: Paula Wahlgren, Verbal Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 12 2017

Jag har alltid varit negativ till design. Men medan vanlig design, åtminstone i högtidstalen, säger sig sträva efter att göra förbättringar – så vill exkluderande design istället göra försämringar. Den är formgivning som medvetet försöker öka klassklyftorna.

Exkluderande design kan vara många olika saker: obekväma parkbänkar så att inte uteliggarna kan sova där, spikar i marken mot hemlösa som vill sitta, musik som spelas högt eller bara störande ljud som gör det obehagligt att vistas på platsen, olika hinder för skateboardåkare, att ta bort träd och buskar för att människor inte ska få sitta ifred – men även att ställa fram stora blomkrukor som hindrar folk att sätta sig till exempel under utskjutande tak, att ta bort toaletter eller att stänga dem nattetid, att ha konsumtionskrav för att få vistas på en plats, att sätta obekväma skydd över saker – täcka över trappor nattetid eller ringa in bänkar med staket. Och skulle inget av detta funka kan du helt enkelt sätt upp en sprinkler med fotoceller så att vatten sprutar om någon står still på en plats.

Fredrik Edin har granskat fenomenet exkluderande design under flera år som journalist och på sin blogg Skumrask. Där berättar han även om hur bostadsbolaget MKB ville få bort tonåringar genom att spela upp radions P1 på hög volym. Försöket misslyckades dock och Edin skriver:

“När fattiga ungdomar ska köras bort används uppenbarligen P1. När fattiga missbrukare ska köras bort används klassisk musik. Jag misstänker att det finns ett dubbelt klassförakt hos beslutsfattare vid sådana här tillfällen. Först i själva valet att köra iväg människor. Sedan i fördomarna om samma människors smak.”

Som boken påpekar är problemet med alla dessa exkluderande designåtgärder är att de inte löser de sociala grundproblemen. Designen exkluderar utan att integrera. Den förflyttar bara problemen bort från rika konsumenter och makthavare. Edin går även igenom olika ideologiska infallsvinklar på denna exkludering och jämför Marx-Engels ideologidefinition med Zygmunt Baumans:

“Skillnaden mellan Marx och Engels trasproletariat och Baumans underklass är att de förra är otillräckliga producenter medan de senare är otillräckliga konsumenter. Men det är slående hur mycket beskrivningarna av grupperna påminner om varandra.”

Det här är en viktig liten bok om hur samhället fascistifieras. Ekonomiskt svagare människor får allt svårare, även rent fysiskt, att delta i samhället.

Olof Rydström

Länk till artikeln: http://fib.se/article/bokrecension-exkluderande-design

“Den demokratiska staden – att utveckla det offentliga rummet”

Recension av Madeleine Hjort: “Den demokratiska staden – att utveckla det offentliga rummet”, Carlssons Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 11 2017.

Är huvudstaden fortfarande kunglig? Eller har små spår av demokrati sipprat in i stadsmiljön? Ofta domineras den gemensamma utemiljön av reklam. Madeleine Hjort ställer viktiga frågor huruvida det syns i Stockholms stadsmiljö att Sverige är en demokrati?

Reklamen har, i det moderna samhället, tillåtits bli vår gemensamma kultur. Oavsett om vi gillar klassisk musik eller soul, om vi gillar teater eller actionfilmer, om vi gillar deckare eller romaner – så möts vi av samma önskan hos Coca Colas reklam att ta våra pengar. Reklamen likriktar våra sinnen. Det är en kultur som uppmanar oss att konsumera samma saker som grannen och inte ifrågasätta. Den sänder budskap om att vi måste vara vackra och framgångsrika för att vara lyckade och lyckliga.

Madeleine Hjort studerar några centrala platser i Stockholm: Slussen, Stureplan och Sergels Torg. Hennes slutsatser är att naturliga träffpunkter saknas där samtalet mellan medborgare uppmuntras och att kulturens eftertanke inte ges plats.

Men Hjort anklagar inte bara reklambranschen och politiker. Hon beskriver också de stora kulturinstitutionernas brist på engagemang i stadsplaneringen. Tekniska museet i Stockholm är en av måltavlorna:

“Museet erbjuder många skolprogram på plats. Men lämnar inga spår, syns inte i ytterstaden, visar inte att de är intresserade av att fånga upp människors berättarlust och intresse för teknik, digitalt berättande och teknikhistoria. Alla är istället välkomna att besöka museet vid Djurgårdskanalen. (Långt från närmsta tunnelbanestation. /OR) Attityden är jämförbar med andra institutioners. Inte heller Dramatiska teatern syns till i ytterstadens områden, där nationalteatern från och till borde vistas för att fånga upp berättelser /.../”

Det här är en storartad bok om bristen på demokrati i vårt gemensamma stadsrum. Den påminner om Sven Lindqvists bok “Reklamen är livsfarlig”. Jag delar inte Madeleine Hjorts positiva syn på drottning Kristinas kulturgärning, men det är en bisak. Hjort beskriver övertygande hur demokratin ännu inte syns i stadsplaneringen; ja till och med hur den knuffats bort från våra gemensamma torg och tågstationer.

Olof Rydström

Länk: http://fib.se/article/den-demokratiska-staden-att-utveckla-det-offentliga-rummet

“Tio trasiga teorier om om ekonomi”

Recension av Knut Kainz Rognerud: “Tio trasiga teorier om om ekonomi”, Leopard Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 10 2017.

Varför fungerar inte nationalekonomin? Eller gör den det? Enligt Knut Kainz Rognerud så finns ett antal ekonomiska teorier som är “trasiga” i betydelsen att de inte tar hänsyn till viktiga fundamenta. Detta skapar, enligt honom, ständigt återkommande kriser.

Om du kritiserar etablerade ekonomiska teorier så kommer naturligtvis din trovärdighet att ifrågasättas. Detta löser Kainz Rognerud genom att hänvisa till en stor mängd ekonomiska debatter där andra nationalekonomer för fram kritik. Men vägen mot Sanningen är inte rak. Hayek, till exempel, var med och skapade den nyliberala trenden. Därmed är han en av måltavlorna för författarens kritik. Men samtidigt påpekar Kainz Rognerud att Hayek ibland kunde ha rätt i sin kritik av Keynes svepande sammanfattningar – även om Keynes var mer socialt orienterad.

En återkommande iakttagelse är att flera framstående nationalekonomiska teoretiker ofta skrev utan att ha tillräcklig statistik för sina långtgående slutsatser. Flera av dem hade stora brister i sina utbildningar. Detta gäller även in i vår egen tid. Ett skrämmande exempel är 90%-målet för statsskulden: det påstods finnas ett klart statistiskt samband mellan kraftigt sjunkande tillväxt och länder som hade högre statsskuld än 90% av BNP. EU och andra stora institutioner byggde sin politik på denna ‘objektiva sanning’ – men den vetenskapliga rapporten visade sig vara behäftad med jättelika slarvfel som helt raserade slutsatsen. Kainz Rognerud berättar underhållande historien om hur en vanlig student upptäckte dessa fel och först inte kunde tro sina ögon.

Samtidigt som bristerna i statistiken är stora, har många som sysslat med grundläggande experimentell ekonomisk psykologi ofta viftats bort som perifera. Först på senare år har denna inställning i någon mån börjat ändras.

Som ni hör är detta en bok där ekonomiska teorier diskuteras kunnigt med många referenser. Men ibland har hänvisas också till personers utseende eller familjeförhållanden på ett sätt som jag ogillar. Särskilt problematiskt är det att söka sanningen om Frankrikes ekonomiska politik i memoarerna hos presidentens kränkta före detta sambo. Men dessa stycken är dock undantag. I det stora hela är boken en mycket bra och kritisk introduktion till modern nationalekonomi.

Olof Rydström

Länk: http://fib.se/article/tio-trasiga-teorier-om-om-ekonomi

“Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin”

Recension av Roland Paulsens bok “Arbetssamhället”, recension av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bilds sommarnummer 6-7 2017

“I och med att gnurglorna försett alla med livsnödvändigheter så är tillväxttalen i bygden låga och arbetslösheten skyhög.” Roland Paulsen beskriver hur detta skapar problem för storkapitalisterna och de vill antingen kontrollera gnurglorna eller helt utrota dem. Med gnurglor i allmän ägo vill nästan ingen jobba i fabriker. För den som inte kan sin Knallhattenserie är gnurglor ett fantasidjur och kan omvandlas till olika sorters mat när ägaren så önskar.

Boken har alltså både allvarliga akademiska poänger och härlig självironi i sin kamp för medborgarlön, men även en del metodproblem. Roland Paulsen skriver: “Faktum är att arbetet gått från att i huvudsak betraktas som en förödmjukelse, som ett nedrigt och vämjeligt straff, till att proklameras som en rättighet.” Två frågor infinner sig: är det sant? Och om det är sant, är det i så fall en dålig utveckling?

Roland Paulsen redovisar, mycket lärt och intressant, boklärdas syn på arbete genom historien – men inte hur arbetarna själva såg på sina arbeten och på samhället. Av naturliga skäl finns ju här mycket färre källor. Paulsen framställer ändå ganska oproblematiskt boklärdas syn på arbete som den allmänna åsikten i dessa gamla samhällen. Men det kan (åtminstone teoretiskt) ha funnits ett omvänt förakt mot dem som tillbringade dagarna med pennan i hand. Bristen på arbetarröster är naturligtvis en generell begränsning när det gäller ämnet idéhistoria. Risken är att bilden som ges av kroppsarbetare genom historien är att de inte tänkte själva; att de var oförmögna till motstånd.

Men om vi nu ändå utgår från att Paulsen har rätt i sitt antagande om den historiska synen på arbetet så är det fortfarande inte säkert att idén om arbetet-som-rättighet är något dåligt. Den rättigheten har inneburit att vi försökt skapa delaktighet i samhället för grupper som tidigare betraktades nedlåtande. Beröringsskräcken minskade mellan olika folkgrupper i ett samhälle när arbetet framställdes som en politisk rättighet och inte bara en plikt. Integration; med andra ord. Roland Paulsen bemöter briljant många motargument mot medborgarlön, men just bristen på strejkmöjlighet är svår att komma runt. Strejkvapnet är ett viktigt maktinstrument mot övergrepp. Kanske vore det bättre att arbeta för fyra timmars arbetsdag än medborgarlön?

Olof Rydström

“Kapitalet i tjugoförsta århundradet”

av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bild nr 10 2015. Recension av Thomas Pikettys bok “Kapitalet i tjugoförsta århundradet”, Översättning: Lars Ohlsson, Faktagranskning: Jesper Roine, Karneval Förlag. Bokens svenska utgivning är sponsrad av Tankesmedjan Katalys.

Marx hade en aning fel, men vi ska ändå kolla om hans frågeställning är relevant? Med 150 års perspektiv på Karl Marx arbeten undersöker nu Thomas Piketty en av Marx viktigaste slutsatser.

Pikettys bok ställer frågan huruvida ekonomisk ojämlikhet kan vara positiv för samhället? Och i vilka fall skulle den i så fall kunna vara det? Han sammanfattar en av sina viktigaste slutsatserna i  förhållandet r>g, där r=genomsnittlig årlig avkastning på kapital m m och g=ekonomins tillväxttakt. När förhållandet  r>g gällt under historien, har det inneburit att ärvd förmögenhet vuxit snabbare än produktionen och inkomst. Då kom den ärvda förmögenheten att vara viktigare än de besparingar som skapats under ett livs arbete. Förmögenhetsfördelningen kan, under vissa villkor, långsiktigt röra sig mot en ojämlikhet som är en matematisk funktion av skillnaden mellan r och g. Därmed kan vi hamna i en ekonomisk fördelning som kanske inte bygger på meritokrati.

Och meritokrati är för Piketty en av de företeelser som möjligen skulle kunna motivera ekonomisk ojämlikhet. Hans bok inleds med en hänvisning till Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789: “Sociala skillnader må grundas endast på det allmänna bästa.” En längre diskussion ägnas åt vad som kan kallas “det allmänna bästa”? Här är det viktigt att påpeka att Pikettys analys alltså skiljer sig från Marx. Thomas Piketty är ekonomen som likt en socialingenjör vill konstruera förbättringar för “det allmänna” – medan Marx analys bygger på en klassanalys av maktförhållanden i samhället. Marxism är inte välgörenhet.

Pikettys syn på Marx är en smula problematisk. Som många andra utgår han (felaktigt, menar jag) från att Marx var en sorts idealist, en person som tror på andra drivkrafter än de ekonomiska. Pikettys perspektiv är socialingenjörens: “Dessutom ägnade han (Marx /OR) inte tillräcklig uppmärksamhet åt frågan om hur ett samhälle där det privata kapitalet avskaffats skulle organiseras politiskt och ekonomiskt…” Men att på ett sådant sätt försöka skissa framtiden hade inte varit vetenskap – utan science fiction. Marx kunde inte, och ville inte försöka, förutse flygplan och datorer.

När Piketty, med alludering på Marx, kallar sin bok “Kapitalet”, är det således med en rad reservationer vi bör se detta. Det Thomas Piketty framförallt avser är Marx frågeställning om kapitalackumulationen. Enligt Piketty underlät Marx att på ett korrekt sätt ta med tekniska framsteg och produktivitetsförbättringar i sina modeller: detta ledde till felaktiga prognoser. Många moderna ekomer har istället hänvisat till Simon Kuznets liberala teorier som brukar sammanfattas i att “tillväxten är det stigande tidvatten som lyfter alla båtar”, alltså en hypotes om att alla kommer att tjäna på tillväxt. Detta skulle teoretiskt gälla oavsett kapitalfördelningen. När nu Thomas Piketty istället sätter tillväxten i centrum för en ny teori om kapitalackumulation är det ett brott mot den liberala teoribildningen och ett steg tillbaka till Marx frågeställningar.

Det är tekniskt svårt att recensera denna bok. Piketty beskriver till exempel gruvarbetarstrejken i Sydafrika för några år sedan utan att ge bra hänvisningar till sifferuppgifterna. Han nämner romanförfattarna Jane Austen och Honoré de Balzac som viktiga skildrare av sociala förhållanden. Jag får även intrycket att Zolas bok Den stora gruvstrejken finns i bakhuvudet på honom – och säkert på många av de fransmän för vilka han skriver. Det känns alltså som en del stycken mer ska ses som målande bilder till hans för övrigt gedigna statistik än som verklig vetenskaplig granskning. Förutom vissa brister i referenserna återfinns en stor del av de matematiska formlerna inte i själva boken; istället hänvisas du till en internetsajt. Boken är således skriven för en intresserad allmänhet och inte för mattenördar. Det gör säkert boken lättare att läsa, men samtidigt hakar den som kan en smula matte upp sig på att han hänvisar till formler som inte står i boken. Särskilt som Piketty säger att det här kan man enkelt visa…

Boken är inte helt lättläst. Men för en intresserad novis som ger den tid blir läsningen fullt begriplig. Alla förkortningar förklaras omsorgsfullt. Tyvärr finns det här och där brister i översättningen – inte konstigt i ett så omfattande arbete (672 sidor). Men i det stora hela är det en pedagogisk skildring. Trots en del reservationer måste jag ändå konstatera att Pikettys bok öppnar nya dörrar inom nationalekonomin. Läs den och bli en smula klokare!

Olof Rydström

“Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt”

av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bild nr 11 2015. Recension av Owen Jones bok “Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt”, översättning: Helena Hansson, Ordfront förlag.

Owen Jones är historiker. Därmed försöker han kartlägga skeenden så noggrant som möjligt för att komma nära sanningen. Det är ambitiöst, välskrivet och ofta intressant, men frågan är om det är rätt arbetsmetod?

Jones samtalar med en rad människor ur högeretablissemanget. Jag får en känsla av att många av dem känner sig smickrade av att utmålas som skurkar av en politisk motståndare. Och att det är en av anledningarna till att de ställer upp på intervjuerna. Frågan varför de ställer upp på intervjuerna är viktig. Risken vid intervjuer med erfarna mediemänniskor, som vill ha ut sitt budskap, är att du som intervjuare blir deras fånge genom att de styr frågeställningarna. Ämnen som kanske låter väldigt granskande och kritiska kan ändå vinklas så att de i grunden bekräftar deras världsbild.

Jag funderar därför över just bokens frågeställning: här underförstås att det finns ett etablissemang som driver en politik i strid med folkviljan och folkets bästa. Owen Jones medger själv att begreppet ‘etablissemanget’ gjordes allmänt känt av toryjournalisten Henry Fairllie. (Även om Ralph Waldo Emerson använde begreppet redan på 1800-talet.) Jones skriver också att etablissemanget är något annat än bara den ekonomiska makten. Att sätta huvudfokus utanför den ekonomiska makten är en avvikelse från traditionell marxistisk vänster. Frågan är om det är en bra avvikelse och varför Jones avviker?

Owen Jones är, som sagt, historiker. I detta finns både möjligheter och begränsningar. Resultatet blir en bok där Jones försöker att, så detaljerat som möjligt, beskriva mediebilderna som högern kablat ut. Det är naturligtvis intressant och kan i bästa fall fungera som ögonöppnare. Men utan en kompletterande ekonomisk analys så riskerar bilden bli att Världen styrs av en grupp mediemänniskor. I klartext: termen ‘etablissemanget’ öppnar för konspirationsteorier eller åtminstone att politik reduceras till spelteori.

Nu lyckas Owen Jones ändå hålla rågången mot rena konspirationsteorier. Ofta beskrivs utmärkt hur högerlobbyn jobbar. ‘Aha’-upplevelserna är många. På en del ställen bränner boken till ordentligt. När han samtalar med det stora revisionsföretaget som skänker massor till välgörenhet, men samtidigt anklagas för att hjälpa skattesmitare. Eller när Jones påpekar att parlamentsledamöter inte behöver vara högavlönade. Mer svävande blir kritiken mot EU, där han är principiell EU-vän, men vill ändra stadgarna i grunden.

Olof Rydström

“Sammansvärjningen – så luras 5 miljoner svenska fondsparare”

av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bild nr 9 2015, Recension av Joel Dahlbergs bok “Sammansvärjningen – så luras 5 miljoner svenska fondsparare”, Ordfront Förlag

Plötsligt drabbas du av insikten att allt inte är som det ska: “Första gången jag upplevde att en bankdirektör ljög till synes helt obesvärat var våren 2006.” Nu skulle många på vänsterkanten säga att det var ett ganska senkommet uppvaknande, men med tanke på att författaren är ekonomijournalist på Svenska Dagbladet så måste jag ändå säga att det är uppfriskande ärligt. Joel Dahlberg använder inga undanflykter när han beskriver bankernas handlingar. Några ordval i boken är:  lögnare, sammansvärjning, bonushungriga, lurendrejeri, vilseledande, omoralisk, korruption, Kafkaroman.

Problemet är att bankerna inte alltid tjänar på att rekommendera en bra produkt till sina kunder – tvärtom kan det ofta vara så att de tjänar mer på att föreslå en dyrare och sämre lösning. Bankerna kan till exempel sänka sin boränta för nya kunder och samtidigt behålla den högre för gamla kunder; trots att det saknas skäl att inte ha samma låga ränta för alla.

Joel Dahlberg gör tankeexperimentet att sjukvården skulle arbeta med samma metoder som bankerna: “Ju dyrare läkemedel, desto mer tjänar läkaren. Tänk dig dessutom att de dyra medicinerna fungerar sämre än de billiga. Så ser det ut i fondbranschen. Ingenstans inom finansvärlden är korruptionen så tydlig som inom fondsparandet, här är det legio att vilseleda kunderna.”

Varför driver bankerna fonder med aktiv förvaltning? Skulle det inte vara bättre att bara ha indexfonder, där avkastningen följer aktieindex? Aktiegurun och nobelpristagaren William Sharpe menar att huvudanledningen till fonder med aktiv förvaltning är att bankerna då kan förklara varför de tar ut en mycket större avgift än för indexfonder. Sannolikheten att en fond med aktiv förvaltning skulle slå index flera år i rad är liten. I alla fall när det gäller fonder för småsparare. Bankerna kan trixa med ord också. Det går att kalla en fond för aktiv förvaltning, trots att det bara är en pytteliten del av pengarna som inte följer index. Huvudsaken tycks vara att det låter professionellt att säga “aktiv förvaltning”; dessa fonder når sällan ens når upp till resultaten för rena indexfonder.

Vilka blir då lurade? Är det rika som förlorar en del av sina miljoner? Nej, huvudsakligen handlar det om småsparare som vill ha säkerhet inför ålderdomen eller kunna lämna något lite i arv till sina barn. De handlar inte själva med aktier dagligen och tror inte på några stora klipp. Småspararna vill egentligen bara ha den normala bankränta som inte längre ges.

Joel Dahlbergs bok är en lättläst introduktion.  Han förklarar på enklast möjliga sätt de få svåra begrepp som förekommer. Det är föredömlig journalistik och en varningsklocka för alla som tänker utnyttja banktjänster. En verklig folkbildning.

Olof Rydström

“Vem ska betala för välfärden?”

Recension av OLof Rydström av Mikael Törnwalls bok “Vem ska betala för välfärden?” Publicerad i Folket i Bild nr 10 2014

“De flesta av oss i Sverige lever ett ganska bekymmerslöst liv. De flesta har råd att resa bort på semestern, vi har alla de datorer och mobiler vi behöver och och vi har för det mesta pengar kvar i slutet på månaden.”

Om du inte känner igen dig i det “vi” som Mikael Törnwall talar om, så kan det bero på författarens bakgrund. Törnwall kallar sig själv “ekonomijournalist”. Det är missvisande, eftersom han inte kan särskilt mycket om ekonomi och är mer propagandist än journalist. Mikael Törnwall har en bakgrund från Dagens industri, Finanstidningen och pr-företaget Hill-Knowlton Strategies, där han fokuserade på “Corporate Storytelling”.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera en bok där författaren kan vräka ur sig sådant som: “Med teknokraten Anders Borg som finansminister prioriterades sunda statsfinanser framför dramatiska skattesänkningar.” Man behöver inte vara vänsterextremist för att förlöjliga detta påstående. Högersossen Magdalena Andersson kallade Anders Borg för “världsmästare i skattesänkning” under Expressens ekonomidebatt i valrörelsen. I tidningen Dagens industri, den 2:a september, påpekar Ekonomistyrningsverket att det krävs skattehöjningar eller utgiftsminskningar för att statens överskottsmål (1% av bnp) ska nås. Vad menar då Mikael Törnwall? Ja, Gud vet!

I sin bok blandar han konsultrapporter med eget tyckeri. Det behöver inte nödvändigtvis bli fel. Men här är de ideologiska svaren givna på förhand. Vi har hört det förut. Visserligen använder han ofta ord som “folkhemmet”, men utan betydelsen med en demokratiska kontroll över ekonomin. Till exempel ser Törnwall “...ingen motsättning mellan tillväxt och god miljö”. Men vad händer om tillväxten sker på bekostnad av fattiga länders miljö? Inga av hans liberala incitament hindrar detta.

Jag ser att Aftonbladets kultursida beskrivit Mikael Törnwalls bok som saklig och konkret. Jag skulle istället säga att den är flummig och oprecis.

Olof Rydström

Tiggare & nationalekonomi

av Olof Rydström. Publicerad på Clartés hemsida 150114.

Hur behandlas tiggarna av nationalekonomerna? Finns det underliggande fördomar i deras hypoteser?

I två artiklar i Dagens Nyheter har nationalekonomen Lars Calmfors behandlat tiggarna ur ett nationalekonomiskt perspektiv. På ytan är dessa artiklar underverk av välformulerad glasklar nyliberal logik, ja det låter riktigt ödmjukt, men under ytan finns en rad problematiska antaganden.

En grundbult i Calmfors artiklar är hans antagande att tiggarna har låg utbildning. Det är fascinerande att denna hypotes inte underbyggs av någon statistik. Om jag skulle skriva en artikel om gotlänningar och påstå att ett stort problem var gotlänningarnas låga utbildningsnivå, då skulle alla avkräva mig någon sorts bevis; varifrån har jag hämtat denna uppgift? Men Calmfors redovisar ingen statistik. Det finns nämligen ingen!

Men vad är då problemet med att, som ofta görs, till exempel säga att många av tiggarna är analfabeter och därför svåra att integrera? Är det inte sant? I frågan lurar problemet: vad menas med “många”? Är det 30% eller 80%? Det är en enorm skillnad. Men istället för att undersöka hjälpbehovet och anpassa åtgärder efter människorna, så blir argumentet tiggare-är-outbildade ett alibi för passivitet både från myndigheter och individer. Följdriktigt tycker inte Calmfors vi ska göra något alls för dessa människor i Sverige.

Inte heller finns det någon statistisk grund för den hopkoppling som Calmfors gör; när han påstår att många fler tiggare lockas till Sverige om vi hjälper dem som redan är här. Han skriver: “Om vi ordnar ett antal arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp.” Det kan låta logiskt, men är det verkligen det? Jobbsökare från EU-länder välkomnas, generellt sett, av myndigheter i Sverige. Här underförstås att tiggarna skulle vara särskilt ihopkopplade, ha särskilt starka nätverk och agera i klump, på ett sätt som andra EU-medborgare inte gör. Var finns det empiriska stödet för denna tes? Statistiskt stöd saknas!

Och om man då istället jämför tiggare med flyktingar: Varför ska grovt diskriminerade romer behandlas annorlunda än andra förföljda grupper som söker sig till Sverige? För det är väl inte bara högutbildade som ska ha rätt till asyl i Sverige, eller…? Istället för att kräva att myndigheterna prövar flyktingskälen för tiggare så blir Calmfors lösning att deras resor till Sverige ska bekämpas. Calmfors jämför pengarna en tiggare får med lön från ett arbete. Är det en rimlig jämförelse? Lön är ersättning för utfört arbete enligt en överenskommelse mellan två parter. Dessa parter behöver inte vara jämbördiga i fråga om makt för att avtalet ska skrivas, men det ska vara juridiskt bindande. Det ska finnas en garanti för att pengarna verkligen kommer efter utfört arbete. De pengar allmänheten ger till en tiggare uppfyller inte detta fundamentala krav för att jämföras med lön.

Men det finns ett alternativ till Calmfors teori om se tiggarens pengar som lön. Att ta sig till Sverige kräver startkapital. Antingen sparar tiggarna pengar till denna resa eller så lånas pengarna. Det handlar således om ett mycket osäkert investeringsbeslut och inte om förväntade jobberbjudanden. Denna modell skulle vara förenlig med hypotesen att det framförallt är de mest diskriminerade och desperata människorna som flyr, eftersom de har minst att förlora.

Lars Calmfors skriver: “Ju högre den förväntade inkomsten är av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, desto fler tiggare kan antas komma hit.” Det låter logiskt, tills man börjar fundera över vad som krävs för dessa “inkomster”. Vem vill sitta ute på gatan i Sverige på vintern för att få fickpengar? Hur förtryckt måste man inte vara för att tycka tiggande är bättre än att leva i hemlandet?

I sin ekonomiska modell underförstår Calmfors att alla tiggare har samma typ av incitament att komma till Sverige, nämligen kortsiktiga ekonomiska vinster. Var finns bevisen för att detta skulle vara det enda incitamentet? De saknas. Och det intressanta är att här KAN man faktiskt göra beräkningar. Det går till exempel att jämföra inte bara inkomster, utan även till exempel skolgång och sjukvårdsutnyttjande mellan olika folkgrupper för att studera huruvida det finns en utbredd diskriminering. Kanske rumänska romer flyr till Sverige också för att sjukvårdssystemet i Rumänien stöter bort romer? Att samla in pengar till en anhörigs sjukvård måste (ur ekonomisk synvinkel) betraktas som just ett långsiktigt investeringsbeslut och inte som kortsiktig kamp för mat för dagen.

Artiklarnas brister avslöjas kanske bäst när man granskar fraser som: “När vi ger till tiggare bidrar vi förmodligen till att ”låsa fast” dem i en underordnad situation.“ Insamlandet av pengar ser inte Calmfors som ett osäkert investeringsbeslut (enligt ovan), utan underförstås bli en livsstil. Återigen saknas statistik som bevisar att dessa människor verkligen blir “fastlåsta” i sin livsstil. Istället säger det en hel del om artikelförfattarens bild av tiggare.

Genom Calmfors artiklar löper en teoridiskussion som inte utgår från vad tiggarna själva säger och tycker, eller ens objektiv statistik. Istället ses människorna som ett kollektivt “dem” som inte antas förstå sitt eget långsiktiga bästa och inte planerar för framtiden, medan vi andra ska uppmanas handla logiskt och långsiktigt. Han skriver att: “Stöd i hemlandet kan också nå de allra mest utsatta (som inte har kraft att komma).” Det är så högern alltid argumenterat: Du ska inte tro att du är fattig och förtryckt jämfört med andra, det finns de som har det MYCKET värre. Oftast pekar högern då just på barn, sjuka och gamla. Visserligen nämner Lars Calmfors att fördomar finns, men konsekvenserna av dem tas inte med i den nationalekonomiska analysen. Att nämna fördomarna blir istället de facto ett alibi för att inte analysen ska verka rasistisk. Jag är inte rasist, men...

Calmfors beskriver korrekt den nationalekonomiska teorin om “avtagande marginalnytta”, vilken innebär att en fattig människa har större nytta av en extra krona än en rik, men han ställer inga krav på att de rika ska bidra. Därmed förvandlas den objektiva teorin om avtagande marginalnytta till filantropi, som han tycker är problematisk om den sker i Sverige.

Romer har funnits i Sverige i över 500 år. Romani är ett officiellt minoritetsspråk. Är det ett rimligt antagande att romer från ett annat EU-land skulle ha svårare att integreras än till exempel utomeuropeiska flyktingar? Var finns det empiriska stödet för denna tes? Det finns inte! Istället är det en underliggande fördom om den romska kulturens oförenlighet med den svenska.

Det är avslöjande att Calmfors, som nationalekonom, inte beskriver de hinder för integration som finns: Arbetsförmedlingens ovilja att hjälpa, skolornas ovilja att ge undervisning i Sveriges officiella minoritetsspråk romani, att allemansrätten tydligen inte gäller för romer som sätter upp ett tält, hinder för att söka asyl från ett EU-land som diskriminerar m m.

Lars Calmfors pekar, med rätta, på Rumäniens ansvar. Visst har de ett ansvar. Men har inte Sverige ett ansvar i och med att vi accepterat EU-medlemskapet? Calmfors använder begreppet “hemlandet” om tiggarnas födelseland. Att de bor i Sverige och är EU-medborgare är tydligen inte alls viktigt i hans ekonomiska analys. Istället för att ifrågasätta EU, så ifrågasätter han en human behandling av tiggarna.

Den kanske viktigaste invändningen mot Calmfors är hans oförmåga att se hur EU-projektet skapat dessa problem. EU:s brist på demokratisk kontroll gör att det blir omöjligt att ställa länder som diskriminerar till svars. Den lagstadgade nyliberala EU-politiken skapar ekonomisk, politisk och social ansvarslöshet. Men den skapar också nationalekonomiska modeller som legitimerar sämre behandling för EU:s internflyktingar än andra flyktingar.

Olof Rydström

Länk till artikeln: http://clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/8922-tiggare-och-nationalekonomi

“Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”

Recension av Olof Rydström av Åsa Mobergs bok “Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. Publicerad i Folket i Bild nr 5 2014

Hur blir atomkraft kärnkraft? Det handlar om propaganda. Målet är att atomkraften inte ska förknippas med de atombomber som den historiskt skapats för.

"1951 tändes den första lampan med kärnkraftsel i USA och atomenergiprogrammet fick en tunn civil förklädnad."

Åsa Moberg spekulerar, och jag tror det är riktigt, om huruvida vetenskapsmännen undermedvetet kanske ville döva sina dåliga samveten för att de skapat atombomben. Och att de därför skapade atomkraften. Hur som helst går det inte att frigöra atomenergin från atombomben. Det betonar Moberg ofta.

Kärnkraften framställs av förespråkarna som den moderna välplanerade energiformen. I själva verket är det tvärtom. "Ingen avveckling av dagens svenska reaktorer kan vara forcerad eller förtida. De går ju alla på övertid, precis som reaktorerna i Fukushima och det stora flertalet reaktorer i världen."

Atomkraftens risker diskuteras i media. Men nästan enbart de som är med i atomsvängen tillåts vara experter. Mycket i media fokuseras på själva kärnkraftverken. Men gruvorna har också skapat jätteproblem. I Gudrun Utas bok "Vi har regn men inte vatten" intervjuas representanter för ursprungsfolk om uranbrytning och nukleär verksamhet. Den kan man läsa som komplement till Moberg.

Mobergs bok är en faktabibel. På gott och ont. Här kan man snabbt hitta många av de viktigaste uppgifterna om försöken att dölja atomkraftens faror. Det är således ett enormt arbete som ligger till grund för boken. Tyvärr kan den bitvis kännas ganska tungläst, särskilt för dem som är obekanta med ämnet. Det kanske en faktabibel måste vara.

Olof Rydström

Myndighet hyllar kärnvapenforskare

av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120823

Kärnkraftens främsta lobbyorganisation i Sverige SKC - Svenskt Kärntekniskt Centrum - hyllar en av grundarna för det svenska kärnvapenprogrammet, Sigvard Eklund, med ett pris i hans namn. Detta administreras av KTH - Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Tidskriften Teknikhistoria beskriver hur Sigvard Eklund var mannen som ”skapade Sveriges atombomb”. Thomas Jonter beskriver i en akademisk uppsats Sigvard Eklunds roll som kärnvapenforskare: ”Redan 1948 blev den första FOA-utredningen om förutsättningarna för en svensk kärnvapentillverkning klar. /…/ Det skulle dröja ytterligare fem år innan nästa stora FOA-utredning blev klar. Huvudansvarig för utredningen var forskningschefen vid AE, Sigvard Eklund, som tidigare varit chef för kärnfysiksektionen vid FOA.”  

Lobbyorganisationen SKC finns med som ett ”centra” på KTH:s hemsida. Där kan man under rubriken ”Forskning” läsa de betryggande orden: ”Säkerheten kommer först. Detta följer kärnkraftsindustrins allmänna strategi.” Alldeles under denna stolta proklamation kommer rubriken ”Sigvard Eklunds pris” - priset som alltså uppkallats efter den svenska kärnvapenforskningens pionjär. Det finns en mörk omedveten humor hos kärnkraftlobbyn.

SKC behöver inte vara rädda för någon granskning. Strålsäkerhetsmyndigheten är nämligen med och hyllar kärnvapenpionjären som en av finansiärerna bakom SKC! SKC finansieras av kärnkraftens jätteföretag: Forsmarks Kraftgrupp AB, Ringhals AB, OKG AB, Westinghouse Electric Sweden AB och just Strålsäkerhetsmyndigheten.

Som Proletären tidigare avslöjat (Se Proletären 091119/nr 47 2009) har Strålsäkerhetsmyndigheten även samarbetet med Kärnkraftlobbyn i nätverket Young Generation. Där flyter rollerna av granskande myndighet och lobbyism ihop. Bland annat har man firat semester tillsammans i Japan och haft medieträningskurser i Europeisk kärnkraftlobbyism.

Medverkande universitet i SKC är Chalmers, KTH och Uppsala universitet. Frågan är om ändå inte Chalmers slår något sorts rekord i retuscherad bild av Sigvard Eklund, när de skriver: ”Sigvard Eklunds tekniska kunnande och administrativa förmåga har i hög grad medverkat till att icke-spridningsavtalet verkligen blivit ett steg mot avspänning och fred.” Från att ha varit kärnvapenkonstruktör - så framställs han nu som fredens räddare.

Alltså… Om man skapar ett pris till minne av mannen bakom den svenska atombomben - hur frisk är man då i huvudet? Förra året skrev Anita Goldman i DN: ” Vem vill till exempel veta att vår civilisations elit, the best and the brightest, de som senare skulle anlända i lämmeltåg till Stockholm för att motta Nobelpriset i fysik (och som hade goda och långa liv!) faktiskt satt och räknade på vilken fallhöjd bomberna skulle åstadkomma den optimala förstörelsen” Goldman fortsätter: ”den så kallade civila kärnkraften kräver en hierarkisk säkerhets- och hemlighetskultur som är tvilling till krigsmaktens och långt från den demokratiska ordning vi tar för given.”

Steve Hassan beskriver på sin hemsida Freedom of Mind - om mind control och sekter - att det finns en sekteristisk kontrollmodell som kallas BITE. Den manipulativa organisationen ska sträva efter att kontrollera Beteende, Information, Tankar och känslor (eng Emotions) - BITE. I sin uppbyggnad strävar kärnkraftlobbyn med SKC i spetsen att uppfylla samtliga dessa. Till sin natur är kärnkraften en hemlighetsfull verksamhet. Normal journalistik som granskar beslut är inte tillåten. Bara ett fåtal invigda tillåts utföra granskningen och bestämma vad som ska granskas. Ofta har granskarna tidigare jobbat för kärnkraftföretag. Ibland ännu värre: Sigvard Eklund började som kärnvapenkonstruktör och slutade som granskare av kärntekniken och chef för IAEA - Internationella Atomenergiorganet - under slagordet ”atomer för fred”.

Det är en absurd värld; där man hyllar de framgångsrika oavsett hur smutsig bakgrund personen har. I kampen mot kärnkraftkritiker spelar kärnkraftlobbyn på känsloargument. Nobelpristagaren Hannes Alfvén var en varm kärnkraftmotståndare. Svante Lindquist beskriver i tidskriften Forskning och Framsteg hur KTH ville styra den officiella bilden av Hannes Alfvén: ”För att motverka att Alfvén framtonade främst som kärnkraftsmotståndare började nämligen KTH och hans egen institution att använda detta studiofoto av en blid och harmlös Alfvén i skjortärmar, vänligt leende in i kameran med huvudet på sned.” Det är slående att dagens kärnkraftlobby aldrig bemöter Alfvéns skarpa argument mot kärnkraft - utan framställer honom som en vänlig gubbe som på ålderns höst kämpade mot kärnvapen.

Ingen normal person skulle någonsin hylla en kärnvapenforskare. Det krävs en djup sektliknande indoktrinering för att komma på tanken att uppkalla ett pris efter Sigvard Eklund.

Olof Rydström

Kärnkraft under vattnet

av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120216

Försvarstillverkare planerar ny sorts kärnkraftverk. Miljövänner protesterar.

Franska militärföretaget DCNS har planer på att lansera en helt ny sorts kärnkraftverk kallat FlexBlue. De ska ligga 60-100 meter under vattenytan och kontrolleras via kablar till stranden. Målgruppen är bland annat utvecklingsländer som inte har råd att bygga egna kärnkraftverk. Nu kan de köpa en paketlösning, istället för att bygga allt själv. Ett stort problem med de nuvarande kärnkraftverken är att de måste projekteras individuellt. Med FlexBlue skulle man istället få kärnkraftverk tillverkade enligt löpande-band-principen. De är 100 meter långa och med en diameter på 12 meter - därmed också flyttbara standardenheter. Det blir billigare och de behöver inte ha allt teknisk kunnande. The Guardian talar om priser på några hundra miljoner euro - jämfört med fem miljarder euro för en ny landbaserad reaktor. Kylningen, som är ett stort problem för kärnkraftverk, sägs vara enklare att lösa under vattnet. Nackdelen är att man inte har samma effekt som ett stort kärnkraftverk. Forbes beräknar att FlexBlue kopplas in i elnäten 2016.

DCNS är mest känt för att tillverka atomubåtarna till Franska marinen. Nu försöker man alltså utvidga försäljningen till ”fredlig” kärnkraft. Företaget är ett av Europas största vapenföretag och skeppsbyggare. 2010 inleddes en utredning om misstänkt korruption och mutor mot tjänstemän i DCNS vid försäljning av vapen till utvecklingsländer.

Till tidskriften Allt om Vetenskap säger Anne-Laure Méladeck från organisationen Sortir du nucléaire: ”I det här fallet handlar det om en anläggning som kommer att vara placerad på en sandbank. Den kommer att vara utsatt för stormar och havsströmmar. Risken är stor att radioaktivitet läcker ut. Om en olycka sker sprider sig radioaktiviteten snabbare i vattnet än i luft och utan möjlighet till kontroll. Mardrömsperspektivet är att en supertanker havererar på ett kärnkraftverk under vattnet.”

Miljövänner har även uttryckt farhågor att varmvattnet från reaktorerna kan påverka känsliga marina ekosystem. Men i Frankrike är kärnkraften landets viktigaste elproducent med nästan 80 % av elmarknaden. Få politiker vågar ifrågasätta kärnkraftindustrin - särskilt om den är lierad med försvarsindustrin.

Även säkerheten mot angrepp kan vara ett problem. Tidskriften Wired konstaterar att bara transporten till förankringsplatsen skulle kräva en flotteskort. Lägg till detta övervakningen när anläggningarna är i drift. Om konceptet FlexBlue blir framgångsrikt; kan det skapa en ny säkerhetspolitisk strategi - åtminstone regionalt.

På DCNS hemsida talar man lugnande om ”beprövad teknik”, ”beprövad reaktor design” och om företagets 40-åriga erfarenhet av kärnteknik. Man försöker sälja in FlexBlue som vore det en normal produkt inom energiområdet. Om ett företag försöker sälja in en helt ny sorts produkt med argumentet att det är en ”beprövad teknik”; bör det ringa varningsklockor.

Olof Rydström

Massor med godis

av Olof Rydström Publicerad som krönika på Folket i Bilds hemsida fib.se december 2011

Varför ska man äta något annat än godis? Det finns ju tandkräm!

Nationalekonomernas syn på reklam har ändrats i grunden. För några decennier sedan såg de flesta ekonomer ofta reklamen främst som en utgift. Tanken att reklam skulle betraktas som en investering tycktes för de flesta nationalekonomer väldigt luddig. Det var ungefär som om företagaren köpt en lott för företagets pengar och i bokföringen försökte få det att se ut som en vettig investering. Reklam betraktades som oseriöst. Ur ett företagsperspektiv var reklam en säker kostnad som skulle leda till mycket osäkra intäkter. Det lät inte som en vettig investering.

Ur kundernas perspektiv var läget inte mycket bättre: Den marknadsekonomiska teorin säger ju att människor gör ekonomiskt rationella val - teorin om en så kallad ”Economic Man”. Det innebär att köpare och säljare, per modelldefinition, i genomsnitt är välinformerade. Kortsiktigt kunde nationalekonomer kanske acceptera att reklamen kan leda till felaktiga prioriteringar; men långsiktigt skulle människor lära sig att enbart frekventera seriösa företag. Och ett seriöst företag behövde inte slösa bort sina pengar på reklam.

Ändå fanns reklam. Som en irriterande påminnelse att teorin om den påstått rationella ”economic man” inte riktigt fungerade tillfyllest. Och reklamen verkade inte minska i omfattning, Viktiga delar av samhället, som dagstidningar, privata radio- och tv-stationer och biografer, var helt beroende av reklamintäkter för sin existens. Den tidens nationalekonomer struntade därför ofta i att analysera media. Dessa företag passade inte in teoribygget. Begreppet ”media” klumpades ofta ihop med kultur och stämplades som något obegripligt och känslomässigt, ja rent irrationellt, som inte var riktig nationalekonomi. Ändå fanns alltså dessa företag. Reklamen var svår att snacka bort.

Men även ur ett medieperspektiv är reklamen ett problem. Nyhetsmedia har skapat en image av trovärdig och objektiv nyhetsjournalistik, men betalar journalisternas löner med annonsörernas pengar. Och det syns ju också direkt vilka som annonserar! Det går liksom inte att dölja för publiken. I alla fall inte på ett enkelt sätt. Allt som handlade om reklam blev problematiskt och krävde nya teorier.

En paradox är att reklamen som form är ny och modern - samtidigt som reklamen tvingas spela på en rad gamla fördomar från det förindustriella samhället. Stereotyper är reklamens livsrum. Där skiljer den sig från den industriella liberalismen - som hade en progressiv syn på likhet mellan människor (åtminstone likhet mellan dem som hade pengar). Reklamen måste däremot på kort tid sända snabba signaler i sitt budskap. Där finns inget utrymme för mångfacetterade människoskildringar. Iakttagaren måste snabbt kunna urskilja schablonerna: En direktör är man och ska alltid avbildas i mörk kostym. En miljökämpe måste alltid se flummig ut. Man måste gifta sig i kyrkan och bruden måste ha långklänning. För att ta några enkla exempel. Jag tror dessa stereotyper har varit med och skapat en backlash för den liberala tanken på individens frihet. Kanske finns det en koppling mellan religionens återkomst och reklamens ökade betydelse. En gemensam önskan att se människor som stereotyper och sortera dem i övertygade respektive möjliga att övertyga.

Vi socialister struntade i reklamen. Möjligen kunde vi se den som ett bisarrt inslag i klassisk kapitalistisk ideologi: att allt är till salu - även privatlivet. Men aldrig att vi på allvar satte oss ned och analyserade hur reklamen utgör den ekonomiska grunden för informationssamhället. När Sven Lindqvist gav ut boken ”Reklamen är livsfarlig” 1957 - ja då hamnade han i limbo. Boken var inte tillräckligt marxistiskt radikal för att passa den tidens stelbenta testuggare. Den var inte liberalt hyllande marknadsekonomisk och hånades därför av de stora tidningarna. Men den var inte heller ett strikt forskningsprojekt, utan tvärtom mycket lättläst, och kunde därför avfärdas som ovetenskaplig. Boken var helt banbrytande, men bildade alltså ändå aldrig skola för en ny sorts mediekritik. Och än idag har få på vänsterkanten läst den. Reklamteori anses inte vara viktig för vänstern.

Ändå är det en gammal sanning i akademisk kommunikationsteori att ur ett ekonomiskt perspektiv är medias kunder inte läsarna/tittarna - utan annonsörerna. Tidningar och privata tv-stationer tillhandahåller en publik till annonsörerna. Men vänsterintellektuella har varit dåliga på att konkret utnyttja denna insikt. Reklam har setts som något nästan oviktigt, som en sekundär effekt av den övriga ekonomin. Sven Lindqvist beskriver hur hans bok under vänstervågen sågs som ett angrepp på ”kapitalismens symptom, inte dess kärna”. Därmed blev reklamkritiken perifer. Den ansågs vara en sorts ytlig kritik; som inte slog mot de viktigaste makthavarna.

När vi sedan steg in i informationssamhället (även om begreppet är luddigt); så blev reklamen grunden för många av de nya informationsföretagen. Trots att reklam finansierar hela den nyliberala medieproduktionen; så saknas alltså en verklig kritisk analys av dessa företags ekonomiska grund. Med allt fler media individualiseras vårt tv-tittande, data- och tidningsläsande. Samtidigt finansierar reklamen en stor del av informationen. Man kanske snart kan tala om att reklamen blir vår enda gemensamma kultur.

Reklamen har blivit mer än accepterad. Den har till och med blivit snudd på krav för att uppfattas som seriös. Medier som inte är reklamfinansierade betraktas oftast som oseriösa även av public service-journalister. För fyrtio år sedan kunde man ha tv-debatter om Folket i Bilds artiklar om IB-affären. Tanken tycks omöjlig att man idag skulle kunna ha en sådan tv-debatt i SVT utifrån artiklar i verkligt oberoende tidningar som Folket i Bild, Clarté, Fjärde Världen etc. Informationssamhällets oskrivna lag är att reklamoberoende medier är suspekta. Att vara vilja vara oberoende av reklam har blivit en extrem åsikt.

Vi i vänstern har ofta spelat med och betraktat reklamfinansierade media som ”riktiga” media och sett oss själva som amatörer. Istället för att ifrågasätta trovärdigheten hos journalister som antingen själva finansieras genom reklamintäkter eller (som i fallet public service) bara citerar reklamfinansierad journalistik - så har vi sett reklamjournalisterna som en möjlig tillgång i våra vänsterfrågor. Även om man kortsiktigt i någon enstaka fråga kan få reklammedias uppmärksamhet (som i de stora fredsdemonstrationerna mot Irakkriget); så blir önskan att vara reklammedia till lags i längden en vansinnig utgångspunkt. En arbetsmetod som i längden förvandlar folkrörelse till enfrågerörelse och sedan till elitnätverkande.

Olof Rydström

Länk till artikeln:http://old.fib.se/kronikan/item/794-massor-med-godis

“Jordpäron”

Recension av Anders Björnssons (red)och Lars Magnussons (red) bok "Jordpäron" Recensionen av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 9 2011

Jordpäron innehåller historiska texter om Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv. Exemplen är hämtade från medeltid till 1800-tal. Förlaget beskriver boken som en pendang till ”Gyllene äpplen - svensk idéhistorisk läsebok” från 1992. Bland författarna dominerar akademiker och statstjänstemän. Som redaktörerna skriver; försiggick en stor del av den tidens ekonomiska debatt inom statens reglerade verksamheter. De citerade kvinnorna är få. Visst kontrollerade männen pengarna, men kvinnors arbete var ju lika nödvändigt; om än ofta obetalt.

Jordpäron ger ändå en möjlighet att förstå hur litet som är nytt under solen: I vår tid hyllar ekonomerna entreprenörer och småföretagande. Redan 1779 kunde Johan Fischerström svara: ”Små och medelmåttiga snillen tror sig göra tillfyllest, när de kan uppfinna för någon tid gällande utvägar, eller när de kan förskaffa några smärre tillgångar; men sådana känner icke vetenskapen om den allmänna hushållningen, vilken är en statskunskap som omfattar allt, som sträcker sig till ursprunget av rikedomarna, dem förökar, styr, använder, utdelar.”. Att se till helheten både i ekonomi och i historia är en bra ledstjärna, men då gäller det samtidigt att inte förringa; vilket kan vara en svår balansgång.

Tyvärr finns några bottennapp. Finansmannen Louis De Geer beskrivs som ”ett gott exempel på hur utländskt kunnande och kapital bidrog till moderniseringen av Sveriges näringsliv”. Detta skrivs okritiskt om mannen som låg bakom återinförandet av slaveriet i Sverige. Självklart ska De Geers roll för Sveriges industrialisering beskrivas, men varför har det ända in i våra dagar rests statyer och döpts byggnader efter slavhandlaren? Med ett minimum av anständighet kan man i alla fall inte ensidigt utmåla honom som “moderniseringens” frontfigur. Slavhandel är nämligen inte modernt. Flera kapitel längre fram beskrivs socialisten Hinke Berggrens tidskrift ”Under röd flagg” som tillhörande ”vänsterns ytterkant”. Okej för det, men då bör man nog även beskriva en slavhandlare som extremist.

Mycket i boken är ändå läsvärt och eftertänksamt. Som titeln Jordpäron antyder; handlade en stor del av ekonomidebatten om hur jordbruket skulle effektiviseras. Här finns paralleller till andra delar av ekonomin och till vår tid. Rationalitet är all ekonomis ledstjärna - eller bör vara det.

Olof Rydström

Nationalekonomins slut?

av Olof Rydström Krönika på Folket i bilds hemsida fib.se 110815

Det otänkbara har hänt. En hel generation ekonomer upplärda med den amerikanska ekonomin som standardmodell tvingas nu inse det oerhörda: Modellen och verkligheten har gått skilda vägar.

När jag läste nationalekonomi, för 20 år sedan, så var ett sänkt amerikanskt kreditbetyg otänkbart. USA var ju modellen för fri konkurrens och kreativitet. Visst fanns det också nackdelar, men standardmodellen för hur en stats ekonomi skulle administreras var i grunden amerikansk. Vi blivande ekonomer fick vackert sitta och lära oss hur den amerikanska administrationen var uppbyggd rent byråkratiskt; eftersom en stor del av läroböckerna var amerikanska. De var böcker med mycket litet självkritik och helt utan självdistans.

Min poäng är inte bara att USA sågs som ett föregångsland och den viktigaste ekonomin. Nej, man såg hela det amerikanska samhället med administrationen, byråkratin, skolsystemet, domstolsväsendet, patenträtten, ja ALLT, som delar i den ekonomiska maskin vilken skapade världens mest kreativa ekonomi. Om man, som ekonom, inte tyckte att någon liten del av samhället skulle skötas som i USA - ja, då tvingades man noga motivera detta. Och även de som hade ganska bra argument för sina avvikande åsikter sågs som litet suspekta. USA var normgivande för lösningarna på ekonomiska problem. Problem var motsatsen till det man hade i USA. I alla fall inga grundläggande problem. Så var det bara, per definition.

Med facit i hand kan vi nu se hur ekonomerna blandade samman ekonomisk makt med ekonomisk klokhet. Man utgick från att den stat som just i dagsläget var ekonomiskt stark även fattade långsiktigt kloka ekonomiska beslut. Tanken fanns aldrig att man lånade till den konsumtion som sågs som så ofattbart stor och alla ekonomers ledstjärna. Enstaka alarmister kunde, i bästa fall, få någon enstaka sida i tjocka läroböcker som i grunden okritiskt beskrev (eller rent av hyllade) amerikansk ekonomi som alltings ledstjärna. Jo, det var en nästan religiös tro på amerikansk kreativitet och konsumism.

Långsiktig ekonomisk hållbarhet var inget man diskuterade annat än som specialfall. De utgjorde bara undantag till den perfekta modellen. Dessa fall kunde handla om extremt miljöfarlig verksamhet som skulle utvärderas. Men det var otänkbart att den största ekonomin i sin helhet skulle vara felplanerad eller styras av ansvarslösa politiker. Visst kunde det finnas några enstaka fel eller några få riktigt ruttna politiker. Men ingen ville inse att de ekonomiska och maktpolitiska låsningar, som den amerikanska modellen skapade, kunde leda till ekonomisk katastrof.

Och hur ska vi nu utvärdera USA historiskt? När vi nu ser att den fantastiska konsumtionen till stor del byggde på lånade pengar som ledde till lägre kreditbetyg och ekonomiskt elände - ska man då fortfarande se rekordkonsumtionen som något positivt? Vilka lånade man från? Vilka i USA fick del av konsumtionen? Vilka blev utan? Bara några frågor för ekonomhistoriker att undersöka.

Bakom krisen finns en ekonomisk teori och bakom teorin finns en verklig ekonomi. Kommer någon stat att ersätta USA som modelland i ekonomiläroböckerna? Man kan hoppas att dagens läroboksförfattare i ekonomi är mer försiktiga än föregående generationer. Men att bryta USA-fixeringen inom ekonomkåren lär ta tid. När själva Nationen med stort N i begreppet ”nationalekonomi” inte längre är föredöme - ja, då kanske hela tanken på en för alla länder identisk ekonomisk modell har kollapsat. Vad kommer istället? Risken är, hur som helst, stor att vi i ytterligare ett decennium har en långsiktigt felaktig standardmodell. En lärobok i nationalekonomi utan någon nation som föredöme tycks ännu långt borta.

Olof Rydström

Länk till artikeln: http://old.fib.se/kronikan/item/610-nationalekonomins-slut?

Kärnkraften som mussla

av Olof Rydström Notis publicerad i Proletären 110708

Kärnkraftföretagen Vattenfall och E-ON tillhör de som får det tyska antipriset ”Verschlossene Auster” (Slutna ostronet), på svenska ungefär sluten som en mussla. Den tyska föreningen för undersökande journalistik ”Netzwerk Recherche” menar att företagen förskönat och hemlighållit viktig information. Nyheten fick stor uppmärksamhet i Tyskland och var en av tyska tv-nyheterna Tagesschaus huvudnyheter. Och Tagesschau är inte känd för att vara progressiv - snarast högborgerlig. Svenska media brydde sig däremot inte alls om att rapportera de tyska journalistkollegornas kritik av energiföretagen…

Olof Rydström

Rymden privatiseras

av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110519

Privatiseringarna i rymdverksamheten ökar dramatiskt.

Biljettpriset för 4 minuter i tyngdlöshet är 1,4 miljoner. Reseföretaget heter Virgin Galctic. Det ägs av den brittiske aristokraten Sir Richard Branson. Redan har flera hundra mångmiljonärer bokat biljetter. Men vad har denna kuriositet med oss att göra? Jo, svenska staten, genom helstatliga Swedish Space Corporation SSC, äger Esrange Space Center i Kiruna. Från att ha varit en forskningsbaserad verksamhet som tjänat allmänhetens bästa - försöker man nu locka Virgin Galactic och istället tjäna pengar. Ishotellet i Jukkasjärvi blir en del av denna ovetenskapliga rymdturism i Spaceport Sweden.

Privatiseringen av rymdverksamheten är global. NASA:s rymdfärjor ska pensioneras och kommer till stor del att ersättas med privata rymdfarkoster. I 2012-års budget ökar Obama-administrationen anslagen för utveckling av privata rymdfarkoster med 38 % till 850 miljoner dollar. NASA:s utvecklingsprogram CCDev - Commercial Crew Development Program - syftar till en kommersialisering av rymdverksamheten. Det här är inte science fiction som ligger långt i framtiden. Tvärtom, NASA har skrivit kontrakt med företagen Orbital Sciences och SpaceX om transporter till den internationella rymdstationen ISS. SpaceX har redan testat sin rymdkapsel Dragon i omloppsbana runt jorden och en första förbiflygning av Internationella Rymdstationen ISS är schemalagd till i år.

Fokus i rymdverksamheten flyttas från vetenskap till att nu också inkludera kommersiell verksamhet som produktutveckling i tyngdlöshet och turism till kommande rymdhotell planerade till 2014. Boeing konstruerar rymdkapseln CST-100 som både kan serva den vetenskapliga internationella rymdstationen ISS och Bigelow Aerospaces rymdhotell. SpaceX rymdkapsel Dragon planeras även modifierad kunna användas till privata företags experiment.

Bakom SpaceX (Space Exploration Technologies) finns den sydafrikanske it-miljardären Elon Musk, medskapare av betalsystemet PayPal. Till tidskriften Inc säger han att målet är en kolonisation av Mars. Alltså inte bara åka till Mars - utan permanent kolonisation. Hans beskrivning är närmast Biblisk: ”Jag skulle sätta utvidgningen av liv till andra planeter aningen högre än utvidgningen av livet från haven till land”.

Alla rymdföretag samarbetar nära med Amerikanska staten - särskilt med USA:s krigsmakt. Företaget Sierra Nevadas rymdfärja Dream Chaser bygger på ett gammalt NASA-projekt. Boeings rymdflygplan X-37B utvecklas i samarbete med krigsmakten. SpaceX hyr startplats av det amerikanska flygvapnet på Cape Canaveral. En annan uppskjutningsplats för SpaceX är ön Omelek som kontrolleras av amerikanska militären och är en del av The Ronald Reagan Ballistic Missile Defense Test Site. Till tidskriften Wired säger Roger Launius, på Smithsonian's National Air and Space Museum, att praktiskt taget alla amerikanska raketer i grunden har byggt på det ballistiska missilprogrammet.

Hos de privata rymdföretagens samarbetsorganisation The Commercial Spaceflight Federation finns ett konservativt tonfall. Man säger sig arbeta för att ”bevara amerikanskt ledarskap i rymden”. Det kan låta paradoxalt av dem som är anhängare av privatiseringar och fri konkurrens. Men nyliberalismen vilar ju ytterst på starka staters nävrätt. Rymden erövras - men av vilka?

Olof Rydström

_______________________________________________

Källor:Jonathan Amos ”NASA budget boosts private space” på BBC:s hemsida, Max Chafkins intervju ”Entrepreneur of the Year” i Inc Dec 2007, Alarik Haglund ”Privata företag erbjuder NASA lift” I Allt om Vetenskap nr 4 2011, Carl Hoffman ”Elon Musk Is Betting His Fortune on a Mission Beyond Earth’s Orbit” i Wired nr 15 2006, Spaceport Swedens hemsida, SpaceX hemsida, The Commercial Spaceflight Federations hemsida

“Fritt fall”

av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 3 2011 - Recension av Joseph E Stiglitz ”Fritt fall - Om de fria marknaderna och världsekonomins kris”, översättning Stefan Lindgren

Under den ekonomiska krisen 2008 försvann 1,8 miljoner amerikanska arbeten på nio månader. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz kritiserar Obamaadministrationens attityd till krisen: ”Skulle en grundlig diskussion leda till social sammanhållning eller bara förvärra de sociala konflikterna? Om ekonomin och samhället, som en del iakttagare hävdade, bara drabbats av ett mindre slag, kanske det var bäst att lita till de självläkande krafterna.” Leder oreglerade marknader till balans eller katastrof? Stiglitz kallar sig själv keynesian och skulle väl i svensk politik närmast betraktas som sosse. Han stöder tanken på fria marknader, men anser att staten måste korrigera felaktigheter.

Stiglitz skildrar hur tjänstemän från finansvärlden får vara med och utforma reglerna för sin egen bransch. Och när man utvärderar ekonomiska åtgärder; tycks det som om politikerna ensidigt fokuserar på hur Wall Street reagerar. Det är förvånansvärt långtgående kritik av någon som ändå i grunden stöder marknadsekonomi. Till skillnad från många andra nationalekonomer betonar Stiglitz olika gruppers skilda intressen. Han problematiserar även ”ombudstanken” i den moderna ekonomin - att det ofta inte är aktieägarna själva, utan någon ombud - t ex en fond, som i praktiken hanterar kapitalet. Joseph Stiglitz menar också att nyliberalismen utnyttjar resurserna dåligt och tar arbetslöshet som exempel på effektivitetsproblem.

Enligt Stiglitz har marknadsekonomin överlevt på grund av ”massiva statliga ingripanden”. En paradox för dem som förespråkar nyliberal avregleringsekonomi. Han problematiserar begreppet ekonomisk ”rationalitet” och menar att ekonomer ofta haft begränsade kunskaper om vad som ger människor känslor av lycka eller välbefinnande och därmed hur de i verkligheten agerar ekonomiskt. Denna ödmjuka inställning till sitt eget yrke känns befriande och ger läsaren mod att själv börja ifrågasätta.

Olof Rydström

Kasinoekonomins fall Recension av Lars Ahnlands bok "Kasinoekonomins fall" av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 2 2010

Jag fick rätt. Och det här är vad som hände… Så kan man sammanfatta Lars Ahnlands bok ”Kasinoekonomins fall”. Det är inte nödvändigtvis ett felaktigt upplägg. Ahnland tillhör den lilla skara som förutsåg en kommande finanskris och varnade förgäves. Han är således väl lämpad att skriva en bok om finanskrisen, men boken har en allvarlig brist: Ahnland ser inga motsättningar mellan folket och eliten. För honom handlar problemen huvudsakligen om maktstrider inom den ekonomiska forskningen och brister i regelverk.

Ahnland hyllar frihandeln och antyder att protektionism ledde till Världskrigen. Men man kan ju faktiskt hävda det omvända: Frihandeln ledde till kolonialismen som förutsatte främlingsfientlighet och ledde till Världskrigen. Men för Lars Ahnland är frihandel, möjligen med några sociala inskränkningar, en helig ko som inte kan ifrågasättas. Han förutsätter att handeln är grunden för samhällets framsteg och först i nästa steg ska demokratin in och reglera. Därför är det symptomatiskt att han i kapitlet om ”motsättningar” inte skiljer på motsättningar inom eliten och motsättningar mellan folket och eliten. Lars Ahnland beskriver akademiska intriger och prestigetänkande, som säkert existerar, men med ett sådant fokus blir krisen ett personproblem och boken inte en systematisk maktanalys. Ahnland beskriver utmärkt åtskilliga felsteg, men lämnar aldrig den för ekonomijournalister upptrampade stigen.



Så arbetar kärnkraftslobbyn - Del 1 - PR före vetenskaplighet av Olof Rydström Publicerad i Proletären 091119

De kallar sig ”Analysgruppen”. De påstår sig vara ”fristående” och vetenskapliga. Men formellt är de en del av och betalas av kärnkraftsindustrins utbildningsgrupp KSU. Analysgruppen utgör kärnkraftlobbyns vetenskapliga alibi vad gäller säkerhetsfrågor. Deras roll är att lugna allmänheten och de grundades som en följd av Tjernobylolyckan. De beskriver själva hur: ”Huvuduppgiften är att sammanställa och analysera fakta kring frågor som kommer upp i samhällsdebatten med anknytning till reaktorsäkerhet, strålskydd, radiobiologi och riskforskning.”

I sin verksamhet vänder man sig både inåt och utåt: Inåt samlar man information till Kärnkraftlobbyn om vilka grupper som är särskilt negativa till kärnkraften. Utåt är man den organisation som sprider ett vetenskapligt skimmer över kärnkraften i allmänhet genom den uttryckliga målsättningen att delta i samhällsdebatten. Men hemsidans propagandafoto på ett gulligt rödmålat båthus med ett kärnkraftverk i bakgrunden avslöjar deras verkliga syfte: De är en förtrupp som bereder vägen för den ohöljda kärnkraftlobbyn. Kärnkraftlobbyn omfattar kärnkraftföretagen Vattenfall och EON med hel- eller delägda dotterföretag och fonder. Gemensamt för dem alla är att de strävar efter att framställa sig som mycket vetenskapliga och framställa kritikerna som oseriösa.

I själva verket har kärnkraftföretagens tillkortakommanden varit så omfattande att den statliga myndigheten Kärnavfallsrådet känt sig tvungen att offentligt redovisa deras brist på vetenskaplighet. Frågan hur och var kärnavfallet bör slutförvaras ska lösas av SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB, vilket alltså inte är någon statlig myndighet - utan ett privat företag som ägs av kärnkraftföretagen. Kärnavfallsrådet beskriver hur SKB steg för steg gett avkall på normala vetenskapliga kriterier i denna granskning: ”Undersökningarna kom att mötas av en ökande misstro bland de boende i områden där provborrningar gjordes. Protester förekom och i bl.a. Kynnefjäll och Almunge kunde därför inte undersökningarna genomföras. SKB avbröt typområdesundersökningarna 1985 och övergick till att gå igenom redan befintliga data om den svenska berggrunden. /…/ Från att ha bedrivit en mer teknik- och vetenskapsorienterad ”platsvalsprocess” började SKB i början av 1990-talet att lägga större vikt vid de närmast berörda medborgarnas synpunkter. /…/ Förnyade kontakter mellan SKB och de kommuner där det redan pågick kärnteknisk verksamhet ledde från mitten av 1990-talet till att förstudier kunde genomföras dels i Nyköpings, Oskarshamns och Östhammars kommuner, dels i tre grannkommuner till dessa”

Man valde således bort vetenskapliga urvalsmetoder för att istället fokusera på allmänhetens bild av företaget. Ett ganska typiskt beteende för ett privat företag som i valet mellan vetenskaplighet och företagets image inte alltid väljer vetenskapligheten. Nu har SKB:s undersökningar lett till att Östhammars ska bli slutförvarsplats. Eller, rättare, man valde bort att undersöka alla andra kommuner än Östhammar och Oskarshamn. I Östhammar och Oskarshamn var nämligen majoriteten av befolkningen positiv till slutförvar. Eller, rättare, man vill ha arbetstillfällen och har redan kärnkraftsverk. Uppgiften att hitta bästa platsen för ett tusenårigt slutförvar förvandlades således till en kortsiktig pr-fråga.


Så arbetar kärnkraftslobbyn - Del 2 - Young Generation - kärnkraftslobbyns nya ansikte av Olof Rydström Publicerad i Proletären 091119

För 15 år sedan, 1994, samlades ett antal äldre herrar i svenska kärnkraftbranschen. De skulle snart gå i pension och kärnkraftföretagen behövde föryngra sina mäktiga nätverk. Initiativtagare till mötet var Jan Runermark, vd på ABB Atom. Målsättningen var att nå yngre inflytelserika forskare och tekniker genom en helt ny sorts nätverksbyggande. De lyckades över förväntan. Deras skapelse Young Generation är nu del i ett globalt nätverk med deltagare från över 50 länder! Mest problematiskt är att de statliga myndigheterna Statens Strålskyddsinstitut och Statens Kärnkraftinspektion ingår i nätverket Young Generation - tillsammans med de företag de förväntas granska!

Man strävar alltså att låta unga medarbetare från de statliga kontrollmyndigheterna nätverka tillsammans med kärnkraftlobbyn. Och när vi snackar nätverksbyggande; är det inte en fika på McDonalds vi talar om: 2006 fick en grupp åka till Japan. Enligt deras egen rapport så hade man rätt kul: ”Den efterföljande veckan valde de flesta i gruppen att stanna kvar i Japan för att ha semester tillsammans.”

Gruppen bakom Young Generation i Sverige omfattade 2008: Westinghouse Electric Sweden AB, KSU Kärnkraftsäkerhet och Utbildning AB, Ringhals AB, Svensk Kärnbränslehantering AB, Studsvik AB, Forsmarks Kraftgrupp AB, OKG, Barsebäck Kraft AB, Vattenfall AB, Statens Strålskyddsinstitut, Statens Kärnkraftinspektion. Som ”medlemsföretag” räknar man dessutom upp Alstom Power Sweden, Chalmers Tekniska Universitet, KTH - Kungliga Tekniska Högskolan och Uppsala universitet.

Det är viktigt att poängtera att själva nätverksbyggandet är huvudmålet med Young Generation. Detta anges uttryckligen som första punkt på Young Generations egen lista över målsättningar. Den kanske viktigaste deltagarorganisationen Vattenfall medger dessutom öppet att: ”Young Generations främsta mål är att ge medarbetare, upp till och med 35 år, inom kärnkraftbranschen i Sverige en möjlighet att skapa nätverk.” Ett nätverk som alltså inkluderar även de som ska granska kärnkraftverken…

Young Generation handlar inte bara om rent tekniska aspekter - utan inkluderar även medieträning för att framställa kärnkraften så positivt som möjligt. Förra året var titeln på en av kurserna ”Kärnkraft i Europeisk Media” och Vattenfall beskriver lyriskt samarbetet med den övriga europeiska kärnkraftlobbyn: ”Forsmarks Michael Åkman är deltagare i gruppen ”Kärnkraft i Europeisk media – förtroendet för kärnkraften”, berättar att gruppen ska ta reda på hur opinionen i kärnkraftsfrågor påverkas av hur information kommuniceras. Härnäst bär det av till London för att intervjua kommunikationschefen för NIA, Nuclear Industry Association, som arbetar med lobbyverksamhet inom kärnkraftsbranschen i Storbritannien. Veckan efter åker gruppen till Prag och därefter till Paris för även se hur de arbetar med frågan.”

Notera att Vattenfall själv använder ordet ”lobbyverksamhet”; när de beskriver sina samarbetspartner. Det är inte min illvilliga tolkning av en mångtydig text. Här talar man klarspråk på ett sätt som är ovanligt i den annars försiktiga kärnkraftbranschen: Young Generation handlar om nätverksbyggande och lobbyverksamhet. Det handlar om att skaffa kontaktnät mellan företag och in i statliga kontrollmyndigheter. Det handlar om hur man ska påverka politikerna och den allmänna opinionen.

Det Europeiska kärnkraftsamarbetet Euronuclear uppger att svenska Young Generations ”parentorganisation” - föräldraorganisation - är Swedish Nuclear Society: Sveriges Kärntekniska Sällskap SKS. Vid en närmare granskning visar det sig emellertid att detta inte är något oberoende forskningsorgan. Generalsekreteraren för Sveriges Kärntekniska Sällskap Martin Luthander och SKS kontaktperson Tomas Hernell är båda anställda på Vattenfall - Sveriges största ägare av kärnkraftverk! Det hindrar inte att regeringen använder SKS som en remissinstans i kärnteknikfrågor.


Så arbetar kärnkraftslobbyn - Del 3 -Kärnkraftslobbyn styr kärnkraftsmotståndarnas statsbidrag av Olof Rydström i Publicerad i Proletären 091119

Varför är inte längre kärnkraftmotståndet en folkrörelse? Varför granskar man numera inte kärnkraftindustrin ur ett maktperspektiv? Kan det bero på att företrädare för kärnkraftlobbyn sitter med i den statliga styrelse som bestämmer om statsbidragen till miljörörelserna?

Vad har hänt med miljögrupperna? Generellt kan man säga att deras engagemang har gått från folkbildning till försök att genom lobbying påverka företag och politiker. Därmed blir frågeställningarna alltmer tekniska och ekonomiska, men mindre maktkritiska. De är inte längre en folkrörelse. För att göra sig förstådd hos kärnkraftföretagen; vill man använda samma språk som dem man ska granska. Granskningen blir mer en dialog. SKB är tvingad till dessa ”samråd” enligt miljöbalken. Men någon verklig makt har de granskande miljöorganisationerna naturligtvis inte. De tvingas förlita sig på argument och letar därför gärna sådant som SKB lyssnar på. Maktkritiska argument tillhör inte denna kategori.

Kärnkraftmotståndarna är organiserade i olika grupper som samarbetar. Under paraplyorganisationen MKG, Miljöorganisationernas Kärnkraftsgranskning, samordnas Naturskyddsföreningen, Naturskyddsföreningen i Uppsala län, Naturskyddsförbundet i Kalmar län, Fältbiologerna och OSS - Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar. MKG finansieras genom statliga Kärnavfallsfonden med 1,9 miljoner kr. Även MILKAS, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat, grundat av Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Miljöförbundet Jordens Vänner i samarbete med Gröna Kvinnor får pengar från Kärnavfallsfonden: 895 000 kr.

Varför är då detta kontroversiellt? Jo, i styrelsen för Kärnavfallsfonden återfinns representanter för kärnkraftlobbyns giganter: Jan Hedendahl, investment controller i Vattenfall som är huvudägare i Forsmarks kärnkraftverk, och Hans Borgström, finansdirektör i EON som bland annat äger Oskarshamns kärnkraftverk. Tillsammans äger Vattenfall och EON dessutom kärnkraftverken i Barsebäck och Ringhals.

Miljöorganisationerna ansöker alltså om pengar hos en fond där styrelsemedlemmar jobbar för de ledande inom kärnkraftlobbyn. Miljöorganisationerna ser säkert sig själva som mycket kritiska och skulle antagligen bli upprörda av att utpekas som anpassliga. Men samtidigt är det svårt att bortse från det direkta ekonomiska beroendet. För några decennier sedan, när kärnkraftdebatten var som hetast och medvetenheten bättre, skulle ett sådant beroende nog betraktats som politiskt omöjligt.


Harrisburg 30 år av Olof Rydström Publicerad i Östhammars Nyheter 090530
Har det verkligen hänt? Redan samma år kärnkraftsolyckan i Harrisburg inträffade; började man ifrågasätta om Harrisburg verkligen var en riktig olycka. Tage Danielsson skrev den berömda dialogen om sannolikheter:

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt, så egentligen har det nog inte hänt.”

Men vad var det som verkligen hände? Enligt den amerikanska kärnkraftsmyndigheten USNRCs rapport ledde förloppet till ”en delvis nedsmältning av reaktor TMI-2”. Svenska Statens Strålskyddsmyndighet beskriver det som en rejält allvarlig olycka: ”Stora mängder radioaktivt material kom ut i reaktorinneslutningen. Inuti i anläggningen var strålningen hög men utsläppet till omgivningen blev trots det litet.” Paniken spred sig. Pennsylvanias guvernör Richard L Thornburgh rådde gravida och förskolebarn att befinna sig utanför en fem miles radie från kärnkraftverket.
Sedan började dementimaskinen. President Jimmy Carter besökte det kärnkraftverk som bara dagar innan hade haft en partiell härdsmälta. Det var ett nödvändigt besök. Man måste få bort fokus från det faktum att evakueringen hade inletts först efter två dagar. Istället för att en debatt om ansvar; fick man nu en debatt om att oron var överdriven. Därav följde Tage Danielssons klarsynta monolog.

I den officiella historieskrivningen skadades ingen. I en frivillig överenskommelse fick dock 300 personer som bodde i närheten av kärnkraftverket skadestånd. Två skadestånd på vardera en miljon dollar gavs till gravida som fött barn med Downs syndrom och CP. I uppgörelsen betonades att det inte gick att bevisa något samband mellan skadorna med olyckan. En linje som gäller officiell information om Harrisburgolyckan än i dag.

Olyckan berodde på en kombination av komponentfel, bristfällig instrumentering och mänskliga svagheter. Först 1988 kunde man komma åt reaktorns inre och utvärdera olyckans omfattning. Det visade sig att över 50 procent av härden hade smält.
I Sverige har den så kallade ”Analysgruppen” vid KSU (Kärnkraftsäkerhet och utbildning) en nyckelroll i att sprida propaganda för kärnkraften. För några decennier sedan kunde man någorlunda hederligt redovisa utvärderingar av Harrisburgolyckan, men de senaste åren har man börjat plocka bort besvärande fakta ur sitt informationsmaterial. Till exempel redovisas inte längre uppgörelsen med de närboende och att över 50 procent av härden smälte. Harrisburg var en reaktor av samma typ som de svenska - därför är dimridån nödvändig.

I sitt informationsmaterial från senare år hånar Analysgruppen Tage Danielssons monolog som en ”irrelevant” ironi över sannolikhetsberäkningar. Men det Tage Danielsson kritiserade var ju främst beskrivningen att Harrisburg inte var en allvarlig olycka. Analysgruppens eget sätt att plocka bort besvärande fakta ur sitt informationsmaterial visar att Tage Danielsson tyvärr fick rätt.

PS
Länk till Analysgruppens gamla tioårsrapport från 1989. Antagligen det mest självkritiska som kärnkraftsförespråkare någonsin skrivit:
http://www.analys.se/lankar/Bakgrunder/1989/Bkg%202-89.pdf


Nyliberala klimatförslag av Olof Rydström Publicerad i Stockholms Fria 080112
Tycker du att rika människor ska kunna köpa sig förbi klimatåtgärder? Låter det som en absurd tanke? Men just detta är huvudidén i samtliga förslag på lösningar av klimatfrågan som presenterats – och det gäller även förslag som kommer från miljöorganisationer.

Vi har gett nationalekonomerna rätten att utforma miljöpolitikens styrfunktioner utan att ifrågasätta de utgångspunkter som gäller för denna vetenskap. Nationalekonomin styrs av tanken att allt, bokstavligen allt, kan mätas och kontrolleras med pengar. Om det finns ett problem så beror det, enligt dem, på att man inte korrekt uppskattat kostnaden i pengar. Följdriktigt tillämpas detta även på miljöområdet där man kallar denna tankegång för PPP- Polluter Pays Principle – principen om att förorenaren betalar. Vid första anblicken kan det förefalla som en god idé, kanske till och med ge sken av att vara ett radikalt förslag, men i själva verket cementerar PPP den nyliberala samhällsstrukturen. Problemet är nämligen att den som är rik kan köpa sig fri från miljöansvar – medan den fattige tvingas försöka hitta alternativa lösningar. I nationalekonomin utgår man från att pengar är ett korrekt mått på hur viktig verksamheten är. Det är naturligtvis ett vansinnigt antagande. En läkemedelsfabrik som knappt går runt skulle således vara mindre viktig än en läskedrycksfabrik med miljardvinst. Med den nyliberala PPP-filosofin skulle antagligen läkemedelsfabriken tvingas stänga; medan läskedrycksfabriken bara skulle få marginellt lägre vinst. Visst ska man minska koldioxidutsläppen, men man kan inte låta marknaden vara den enda mekanism som prioriterar vilka företag som ska tvingas stänga. Staten har en skyldighet att se till att viktiga funktioner i samhället fungerar. Att låta alla företag drabbas lika mycket är en ansvarslös politik. Det är i själva verket ingen politik alls; utan bara en kapitulation inför den nyliberala marknadsmodellen.

Tyvärr har tanken på pengar som det primära styrmedlet i miljöfrågor inte stannat hos en grupp sekteristiska nyliberaler. Tvärtom har samtliga stora miljöorganisationer utgått från nyliberalernas kalkyler i sina egna förslag. Det som diskuteras är avgiftsnivåer snarare än principer för omställning till ett hållbart samhälle. Debatten har därmed fastnat i konstiga teknikaliteter som fjärmat vanliga människor från de tekniska experternas diskussioner.

Hur skulle man då kunna utforma en klimatpolitik som inte är nyliberal? Låt mig ge ett par korta exempel. En av de största miljöbovarna är flyget. Problemet med de förslag som presenterats är att de utgår från att de rika ska ha rätt att köpa sig förbi klimatåtgärderna. Givetvis ska flygets utsläpp beskattas lika hårt som bilarnas, men man kan även införa en väntetid för att få flyga. Det vill säga tvinga flygresenärer att infinna sig på flygplatsen flera timmar i förväg och sedan sitta i en väntsal. Det skulle drabba alla oavsett inkomst. Den som bara reser någon gång om året skulle antagligen stå ut med 4-5 timmars väntan. Affärsresenären däremot skulle snart börja leta alternativ till flyget – vilket ju också var avsikten. Ett annat stort problem är biltrafiken. Den måste minskas, men tyvärr behövs bilen på landsbygden. En dellösning är att förbjuda de som skaffar bostad i storstädernas centrala delar att ha körkort. Förslaget skulle inte bara minska antalet bilar i innerstaden – utan även sänka de skenande lägenhetspriserna. Det här var bara två enkla förslag som säkert kan förbättras, men grundtankarna bör vara att alla människor, oavsett inkomst, ska drabbas lika mycket av klimatåtgärderna och att rika människor inte ska kunna köpa sig fria



Ekonominyheternas världsbildav Olof Rydström Krönika på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 071129

Varför somnar jag alltid under A-ekonomi? Först lyssnar jag förstrött, sedan börjar tankarna liksom glida bort och jag kommer på mig med att sitta och dagdrömma om helt andra saker. Jag tror det beror på att jag inte tillhör målgruppen för denna journalistik — eller kanske är det just det jag gör?

Är syftet med ekonomijournalistiken att granska, sprida kunskap och skapa debatt om ekonomiska frågor, eller är syftet att skapa en image av tråkig objektivitet?Varje dag redovisar teves ekonominyheter börskurserna. Men arbetslöshetsstatistiken redovisas bara någon gång i månaden. Ekonomijournalistiken på teve har sin grund i de privata ekonomitidningarnas världsbild — där de rikas synvinkel är allenarådande. Men även för en upplyst aktieägare måste ekonominyheternas nyheter vara tämligen ointressanta. De har redan kännedom om aktiekurser via Internet. Och för oss andra blir kunskaperna lösryckta ur sina sammanhang. En enskild aktiekurs en enstaka dag ger inget ekonomiskt sammanhang.

Istället för kunskap om ekonomin; skapar ekonominyheterna en stämning av objektivitet kring aktieägandet. Genom sifferexercisen framstår det som en exakt vetenskap. Arbetslöshetens faktorer framställs däremot som många och röriga. En företagsledning anses vara direkt ansvarig för aktiekursen, men ingen direktör avskedas p g a att företaget sparkat för många. En politik som gynnar aktiekurserna behöver inte nödvändigtvis gynna de arbetslösa. Inom nationalekonomin finns det ett begrepp som heter NAIRU; NonAccelerating Inflation Rate of Unemployment. På svenska ungefär: den nivå av arbetslöshet där inflationen inte ökar. Att bekämpa inflation kan, i en marknadsekonomi, innebära att man tvingas acceptera en hög arbetslöshet. Men har Du någonsin hört någon på ekonominyheterna ställa frågan om de arbetslösa verkligen tjänar på nyliberalismen?

Ekonominyheternas flum är särskilt utbrett när det gäller själva aktieägandet. I själva verket innebär aktieägandet en enorm ansvarsbefrielse. Man kan ha aktier i företag som har barnarbetare, dumpar giftiga kemikalier eller struntar i fackliga rättigheter. Men en sak är säker: Ingen enskild aktieägare kommer någonsin att hamna i fängelse för sitt sätt att tjäna pengar. Det är nämligen så att aktieägande befriar de enskilda aktieägarna från ansvar. Ordet "ägande" betyder inte samma sak när det gäller aktieägande som det gör i normalt språkbruk. Om Du äger en hund och Din lilla vovve biter en förbipasserande, kan Du ställas till svars. Men om en enskild aktieägare tjänat ihop en förmögenhet på barnarbetare i fattiga länder, behöver denna inte oroa sig för några polisiära konsekvenser.

Men den kanske största myten är ändå att man bara kan påverka ekonomin genom sin plånbok. Ibland kan man se inslag om etiska fonder eller miljöorganisationer som uppmanar till köpbojkott mot någon produkt. Jag är inte principiell motståndare till detta, men man kan ändå fråga sig varför man alls bör tillåta oetiska fonder eller farliga produkter? Borde man inte börja med att ifrågasätta en ekonomisk modell som tillåter att man så flagrant bryter mot etik och mänskliga rättigheter? Men frågorna om den nyliberala ekonomins moraliska brister leder inte till att modellen ifrågasätts.

Det journalistiska perspektivet är dessutom extremt individfokuserat. Man utgår från att det finns ett fåtal kreativa personer som vi alla är beroende av och som vi andra därför måste stödja och se som förebilder. Denna modell ifrågasätts aldrig. En alternativ modell där alla kan bli kreativa om de får rätt uppmuntran skulle leda till andra slutsatser om vilken ekonomisk politik som bäst tjänar samhället. Men för journalisterna på A-ekonomi är det hjältedyrkan som gäller. Någon gång kan de ställa olika makthavare mot varandra i en enstaka fråga, men aldrig i grunden ifrågasätta idén om att kreativitet bara gäller ett fåtal. Därmed är det möjligt att upprätthålla skenet av vetenskaplig objektivitet. Därmed kan ekonominyheterna aldrig bli folkliga.







De gulliga småföretagen av Olof Rydström Publicerad i Nya AT nr 2 2007
”Linnea Johansson är FESTFIXAREN som hela New Yorks kändiskrets talar gott om”1, så lyder rubriken på omslaget till tidskriften Potential som utges av bl a Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Men Du kanske hellre vill driva driva ett auktionshus?2 Eller föredrar Du att bli fiolbyggare i Västmanland?3 Det ska verka mysigt att starta företag. Kändisar, kultur och partystämning ska locka oss att starta eget.

Men är det bra med småföretag? Det verkar alla riksdagspartier tycka. Men finns det någon vetenskaplig grund för denna idoldyrkan? Nej knappast. Inte ens de organisationer som normalt hyllar småföretag kan hitta vetenskapligt stöd för sina teser. Anders Lundström, vd för Forum för småföretagarforskning, medger själv att

”…relativt få av dem som startar företag kan ses som verkliga förnyare medan de flesta nya företag mer är ”kopior” av redan existerande småföretag, att få nya företag blir så kallade tillväxtföretag, att den mesta kritiska tiden för ett företag är de första åren, att det huvudsakligen är män som startar företag samt att det huvudsakligen är nya och unga företag som genererar sysselsättningstillväxt.”4

Men vänta ett tag, vad menas med att de ”genererar sysselsättningstillväxt”? Jo, ofta ersätts existerande effektiva offentliga organisationer med ineffektiva privata. Då behövs fler arbetare. Och detta ser alltså privatiseringsförespråkarna som något positivt! Sandro Scocco och Fredrik Andersson från ITPS, Instsitutet för tillväxtpolitiska studier, skriver:

”Ytterligare ett argument för att avstå från målet om ett ökat nyföretagande är att i de delar av ekonomin, näringsgrenar, där flest nya företag startas, är de företag som läggs ned till och med bättre (har högre produktivitet) än de som startas. Det gäller exempelvis utbildning, företagstjänster och hälsovård. Där bidrar summan av nystartade och nedlagda företag negativt till tillväxten.”5

Notera således hur småföretagsförespråkarna resonerar: Om småföretagen har sämre produktivitet än de offentliga alternativen så bidrar de till att öka sysselsättningen (men man tiger om effektivitetsförluster) och om de i något fall skulle ha har högre effektivitet så bidrar de till tillväxten i ekonomin (men man tiger om de som blir arbetslösa och de som drabbas av sämre service).

Detta blir särskilt problematiskt när man talar om att ersätta demokratisk offentlig verksamhet med privat. I de fallen handlar det inte om att ta en demokratisk debatt rörande vilka områden som ska prioriteras – istället ska konsumenterna lita på att de som vill vinstmaximera också vill dem väl.

Den satsning på småföretag som nu genomförs saknar till stor del stöd i vetenskaplig litteratur. Det är inte bara min privata åsikt. Även förespråkare för småföretagande tvingas medge att beslutsunderlaget brister: Anders Lundström räknar upp områden där forskningen är otillräcklig:

”Inom skatteområdet har förvånansvärt lite forskning genomförts med några få undantag, likaså finns relativt lite forskning kring ”regelbördans” betydelse för framväxt och utveckling av nya och unga företag. Ytterliggare ett område som det idag saknas forskning kring handlar om utvärdering av olika politikområden och inte bara enskilda projekt liksom hur man kan påverka och ändra givna strukturer i samhället.”6

Trots dessa allvarliga brister i beslutsunderlaget sjunger våra riksdagspartier lovsånger till småföretagandet. Myten om småföretagandet är omgivna ett romantiskt skimmer. Dels handlar det om den gamla drömmen att bygga ett imperium genom att börja med en kvarterskiosk, men oftare handlar det om en genuin önskan hos många att äga sin arbetsplats - ”vara sin egen”, som det heter. Som socialister borde vi kanalisera dessa drömmar på ett mer organiserat sätt och få människor att inse att en individuell strävan att starta ett eget småföretag leder till att majoriteten inte kan få äga sina arbetsplatser.

Olof Rydström


(1) Potential – utgiven av Drivhuset, Venture Cup, Ung Företagsamhet, och Handelshögskolan vid Göteborgs universitet - Reklambilaga i Dagens Industri 7 mars 2007
(2) Du & Co nr 1 2007 – Postens tidning om företag
(3) Näringsliv Västmanland – Reklambilaga i Svenska Dagbladet 13 mars 2007
(4) Anders Lundström i ”Entreprenörskap – forum för småföretagsforskning!” - reklambilaga i Dagens industri den 23 januari 2007
(5) Sandro Scocco och Fredrik Andersson Dagens Nyheter Debatt den 24 januari 2007
(6) Anders Lundström i ”Entreprenörskap – forum för småföretagsforskning!” - reklambilaga i Dagens industri den 23 januari 2007

Den nödvändiga skammen?av Olof Rydström Publicerad i Proletären 070524

Bidrar privata företag till ett gott samhällsklimat? I en annonsbilaga från Stadsmissionen i Dagens Industri beskriver styrelseordföranden Laurent ”Larry” Leksell hur liten del av välgörenhetspengarna som kommer från privata företag:

”Larry Leksell berättar att han blev förskräckt när han insåg hur lite företagssidan bidrog med – 2004 var det 2,8 miljoner kronor eller mindre än två procent av Stadsmissionens omsättning.”

Det här kanske inte är så konstigt. Ur ett nyliberalt företagsperspektiv är välgörenhet problematiskt. Om man utgår från att människor är nyttomaximerande egoister; så finns det inget skäl att ägna sig åt välgörenhet. Ur deras perspektiv kan välgörenhet hindra marknadsmekanismerna – varför ska man betala för lunchen när man kan äta gratis soppa och bröd hos välgörenhetsorganisationen? Leksell försöker beskriva hur företagen ska resonera:

”Se det som en investering i personal- och organisationsutveckling och varumärkesprofilering. Ett socialt engagemang är ett naturligt komplement i ett företags utveckling och sannolikt i förlängningen riktigt lönsamt.”

De skriver det inte uttryckligen, men för att lösa motsättningen nyliberalism-välgörenhet tvingas de införa ett skambegrepp: Nyliberalerna anser (underförstått) att det finns verkligt fattiga som behöver hjälp, men att majoriteten av medborgarna ska klara sig på egen hand. För att hindra majoriteten från att söka hjälp hos välgörenhetsorganisationer; så måste det vara skamligt att vara fattig och att umgås med fattiga. Först då kan vanliga människor avskräckas från att besöka soppköken. Stadsmissionen är en organisation som vill hjälpa en minoritet och inte en folkrörelse som vill göra samhället bättre för majoriteten. I sin ledare medger Stadsmissionen själv:

”Vår vision är inte ett samhälle där det offentliga har ansvaret för hela det sociala skyddsnätet. Vi tror tvärtom att den ideella sektorn är ett oumbärligt inslag i ett starkt och levande samhälle.”

Det är intressant att man skriver vad man INTE vill ungefär som borgerliga förr kallade sig för ”icke-socialistiska”. De är alltså motståndare till att det offentliga har ansvaret för skyddsnätet. Men vem ska då ha ansvaret?



Nobelpriset och rätten till arbete av olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 12 2006

I slutet av 1950-talet upptäckte en ekonom vid namn William Phillips att inflation och arbetslöshet bildade en nästan perfekt kurva. Politikerna skulle således kunna välja mellan inflation och arbetslöshet. Ville man ha ned inflationen; kunde man öka arbetslösheten och tvärtom. Sambandet fungerade ganska bra de första åren – nåja, i alla fall bättre än rena gissningar.

Men i slutet av 1970-talet och ännu mer under 1980-talet hade inflations- och arbetslöshetssiffrorna avvikit så mycket från prognoserna att phillipskurvemodellen inte längre fungerade som beräknat. En rad ekonomer föreslog nya teorier för sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Bland dessa fanns den tidigare nobelpristagaren Milton Friedman och årets nobelpristagare Edmund Phelps.

En av huvudidéerna är att man i de nya ekonomiska modellerna ska inkludera inflationsförväntningar. Därmed blir den gamla phillipskurvemodellen en modell på kort sikt – efter några år kommer aktörerna att förutse inflationen och räkna in den i sina kalkyler. Detta kan innebära att staten kortsiktigt tvingas höja arbetslösheten över den nivå ekonomerna kallar ”naturlig”; för att öka trovärdigheten i sin inflationsbekämpning.

Ekonomisk politik blir ett sorts spel. De arbetslösa är bönderna på schackbrädet vilka kan offras för ett högre mål.Det är viktigt att förstå att synen på arbetslöshet har förändrats radikalt bland nationalekonomer under de senaste 50 åren. När Gunnar Myrdal såg tillbaka på den äldre generationen kallade han dem en ”liberalistisk flygel”:

”Kanske är det också naturligt för unga människor som ger sig i kast med nationalekonomiska studier att vilja delta i arbete som syftar till att förbättra världen. När de ställdes inför icke önskvärda situationer, såsom arbetslöshet, hade de i alla händelser färre hämningar än den äldre generationen när det gällde att tänka konstruktivt om positiva åtgärder för att häva den eller mildra dess verkningar.”

Ännu finns spår kvar av dessa idéer i en del högtidliga sammanhang. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve har mål även för sysselsättningen. Den ska:”… sträva efter maximal sysselsättning, stabila priser och moderata långsiktiga räntor”. Den svenska Riksbanken, däremot, liksom EU:s centralbank, ECB, har enbart inflationsmål. Synen på arbete som en rättighet ligger i linje med FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna artikel 23:1”Alla har rätt till arbete, till ett fritt val av arbete och till rättvisa och acceptabla arbetsvillkor och skydd mot arbetslöshet”

I detta nådens år 2006 är nu även detta ifrågasatt av en rad borgerliga debattörer. Man kan ju inte skapa centralbanker som kortsiktigt ska strunta i arbetslösheten utan att ge dem en ideologisk grund. Historien äter upp högtidliga fraser som inte tar hänsyn till ekonomiska makthavare.




En odemokratisk centralbank av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 10 2006
Lek med tanken att ett aktiebolag skulle styras enligt samma princip som EU vill styra penningpolitiken. Då skulle styrelsen utse en chef som inte kan avsättas. Alla ekonomiska beslut i företaget måste först godkännas denna chef. Även om hela aktiebolagets styrelse avgick och en ny tillträdde; kommer den oavsättliga personen ändå garanterat att sitta kvar. Detta vansinne skulle alltså aldrig accepteras i ett aktiebolag.

Varför granskas då inte detta av ekonominyheterna? Skillnaden mellan en stat och ett aktiebolag är att även fattiga människor har rösträtt i allmänna val. I en liberal marknadsekonomi utgår förespråkarna från att man blir rik på grund av sin kompetens. Fattiga människor anses således inkompetenta i ekonomiska frågor och bör därför överlåta de ekonomiska besluten till de mer kompetenta. Det är alltså en i grunden odemokratisk idé – och mycket riktigt talar Riksbanken själv om att:

"Riksbanken har i regeringsformen getts en självständig ställning när det gäller ansvaret för penningpolitiken. Direktionen ska göra självständiga bedömningar och får inte ta emot instruktioner från någon."(1)

Riksbanken vill således vara självständig från den demokratiskt valda Riksdagen. Notera att det positiva ordet "självständig" har fått den nya betydelsen "odemokratisk" - en sant orwellsk definition. Det känns nästan som om historien går bakåt. I kampen mot den inkomstgraderade rösträtten skrev Heidenstam: "Det är skam det är fläck på Sveriges banér, Att medborgarrätt heter pengar."

Men hur hamnade vi i detta läge? Vilken är den ekonomisk-filosofiska grunden för en odemokratisk Riksbank? Hur motiverar nyliberalerna sin ideologi? Det kan väl inte vara så att de själva ser sig som odemokratiska? Och varför vill svenska politiker så gärna avstå från makt till denna odemokratiska centralbank? I mitten på 1970-talet började forskare i nationalekonomi på ett mer systematiskt sätt analysera EG, som då utvidgats ytterliggare. Hittills hade många av de ekonomiska modellerna hämtats från den anglosaxiska traditionen, med ekonomer som Mills, Ricardo, Keynes och Phillips. Nu fanns en ny stor ekonomisk struktur, det utvidgade EG, där medlemsländerna ekonomiskt spretade åt olika håll, men samtidigt var bundna till varandra genom handelsavtal. Det fanns ett behov av en ny ideologi för en ny tid. Samtidigt växte statistikens roll inom nationalekonomin – bland annat beroende på bättre räkneapparater. Det som förr ofta bara var ekonomiska teorier skulle nu kopplas till detaljerade beräkningar.

Teorierna förändrades inte i grunden, men gavs ett vetenskapligt alibi genom den omfattande mängden statistik. Man ville in och detaljstyra där man förr nöjt sig med att teoretisera. Ekonometrin expanderade från att ha varit en hjälpvetenskap till att bli ett verktyg för alla ekonomiska forskare. De olika ekonomiska förhållanden som rådde inom EG-området oroade många forskare. Man trodde ju sig veta vad som behövde göras, samtidigt som politikerna stretade emot. Lokala opinioner skapade lokala regelverk som ofta gick på tvärs med ekonomernas teorier. Forskare började tala om behovet av en monetär och finanspolitisk integration.

I detta debattklimat föddes idén på en gemensam valuta (inspirerade av amerikanska centralbankens ställning). Det är intressant att läsa hur man argumenterade. En del forskare sade helt öppet att ett av skälen att införa en gemensam valuta (och inte bara en fast växelkurs) var psykologiskt(2): Man ville genom detta skapa ett sken av oåterkallelighet. Några ekonomiska modeller eller statistik som stödde denna tanke fanns inte. Det hela handlade om att skapa något för EG helt nytt eller som man uttryckte sig - "The Way Forward" - Vägen Framåt. Det som senare försvenskats till "Den enda vägens politik". Det skulle ta nästan ett decennium innan det politiska klimatet tillät att dessa tankar förverkligades.Först i slutet av 1980-talet hade de flesta svenska nationalekonomer enats om behovet att avskaffa den demokratiska kontrollen av Riksbanken.

Men Riksbanken är ett av den ekonomiska politikens kraftigaste verktyg som påverkar bland annat inflation och arbetslöshet. Hur sålde man idén till politikerna? Man betonade att en finansminister inte kunde göra så mycket i teorin och att detta handlingsutrymme i praktiken blev ännu mindre om man skulle väga olika gruppers särintressen mot varandra(3). Underförstått fanns det en högre samhällsnytta som stod över dessa grupper. Det fanns ett objektivt ideal som skulle genomdrivas även om vissa grupper kände sig trampade på tårna. För att finansministern skulle strunta i sirenernas sång var denna tvungen att binda sig vid masten – i klartext begränsa sin egen makt. Botemedlet var en odemokratisk penningpolitik. Grupper som drabbades kunde visserligen protestera, men inte förändra politiken i grunden. För att följa "den enda vägen" var man tvungen att köra med rattlås.

Referenser:(1) Riksbankens hemsida http://www.riksbanken.se/ 050428(2) Sir Alec Cairncross, Herbert Giersch, Alexendre Lamfalussy, Giuseppe Petrilli , Pierre Uri "Economic policy for the European Community – The Way Forward", Institut fur Weltwirtschaft Kiel, 1974, sid 30(4) Mats Persson "Vad kan en finansminister göra?" ur Ekonomiska Rådets årsbok 1989 "Inflation, Arbetslöshet och Stabiliseringspolitik", 1990, sid 88




Är protektionism dåligt? av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 6 2005

Det låter som en självklarhet – visst är väl protektionism dåligt? Bland liberaler, men även bland många inom den trotskistiska och anarkistiska vänstern, används ordet protektionism som ett skällsord. Det låter ungefär som att fråga om man vore anhängare till imperialism. Men är frågan verkligen så enkel?

Handel kan vara bra. Den kan, i bästa fall, innebära att två länder drar nytta av varandras expertkunskaper. Därmed ökar båda ländernas välstånd. Men detta är bara i idealfallet. I värsta fallet kan ett land vara helt ekonomiskt beroende av ett annat land. Då är det inte en dialog mellan två lika parter – utan underkastelse. Det fattiga landet tvingas underkasta sig det rika landets handelsvillkor. Varför gör fattiga länder detta? Ett svar att ett fattigt lands ofta rika elit inte har samma intressen som landets folkmajoritet. Många av de fattiga länderna är ju inte demokratier.

Tanken med protektionism är att skydda det egna landets industri från utländsk konkurrens. Det låter hemskt. Alla har vi ju lärt oss att fri konkurrens är bra eftersom priserna pressas. Men frågan kan inte besvaras så generellt. Om en industri slås ut genom lönedumpning från fattiga länder där fackliga rättigheter är obefintliga; borde man istället för fri konkurrens tala om ojuste konkurrens. Låt mig alltså inleda med att klargöra en viktig skillnad: den mellan en företagsbaserad protektionism och en folkligt baserad protektionism. En företagsprotektionism baseras på att en industrigren medvetet påverkar politiken för att skapa en hemmamarknad och undvika att bli utkonkurrerade av utländska företag. Det är således en ovanifrån införd lagstiftning genom lobbying. En folkligt grundad protektionism, däremot, bygger på folkets rättigheter. De som arbetar inom ett yrke ska ha bra villkor och fackliga rättigheter oavsett land – annars är protektionism befogad gentemot det land som inte uppfyller dessa grundläggande villkor.

Folklig protektionism är demokratisk. Den måste vara förankrad bland folkflertalet genom debatt om vilka rättigheter arbetarna bör ha. Folklig protektionism gynnar teknikutveckling framför låglönedumpning i fattiga länder. Därmed bidrar den folkliga protektionismen till att skapa kreativitet istället för att understödja slavliknande arbetsförhållanden. Samhället utvecklas istället för att avvecklas.

Folklig protektionism gynnar fattiga länder. Deras arbetare slipper arbeta till slavlöner för att skapa välstånd för konsumenter i iländerna. Istället kan man fokusera helt på att utveckla industrin efter det egna landets behov. Protektionism förhindrar att stater gör sig beroende av att konkurrera om slavlönekontrakt eller bli helt beroende råvaruleverantörer. Den öppnar för diversifiering av industrin och därmed för en bredare kompetens inom utvecklingslandet. Protektionism skapar även närhet. Med lokalkännedom kan produkterna anpassas till lokala förhållanden. Korta transportsträckor är bättre för miljön än transporter över halva jordklotet.

Förlorar iländernas konsumenter på protektionismen? Nej, inte om den är folkligt förankrad och ser till folkflertalets intressen. Då kan man göra balanserade avvägningar mellan samhällsnytta, konsumentnytta och solidaritet med utvecklingsländer. Därmed ökar folkets demokratiska inflytande.

I många ekonomiböcker behandlas protektionism som en ideologi och då som ett kuriöst historiskt fenomen. Ungefär: tänk vad folk var korkade förr i tiden, ha, ha, ha! Bristen på analys skapar fördomar om protektionism som når långt utanför kretsen av ekonomer. Inget riksdagsparti törs ens andas att de i en enda ekonomisk fråga skulle kunna tänka sig något annat än frihandel, om än med modifikationer, som grundmodell. Ordet protektionism kommer naturligtvis från protection; skydd. Med protektionism kan man skydda arbetarnas rättigheter eller aktieägarnas inkomster. Protektionismen i sig själv är bara ett verktyg, inte en ideologi. I rubriken ställde jag frågan om protektionism är dåligt. Ett verktyg är i sig självt varken bra eller dåligt. Det beror på vad man använder det till. Frågan bör istället vara varför vissa vill avhända politiken ett av dess verktyg? Kanske är det ytterliggare ett tecken på den avdemokratisering av ekonomin vi sett de senaste decennierna?


Entrepreneurs are saboteurs av Olof Rydström Uppsats på C-Ekonomisk Sociologi, Stockholm Universitet 2005
Can society at the same time promote creativity and support its own social and economical structures? Who can be considered as entrepreneurs? Is there a fundamentally different approach in extending the definition of entrepreneurship in sociology compared to economics? I will end this article with a brief discussion on whether the definition of entrepreneurship can include activities outside the accepted social structures – for example crime – or should the term only be applied to socially accepted activities?

In many political parties the entrepreneurs are idolized and there is a strive to create a business climate that favours entrepreneurs. Anthony Giddens' summarizes the view of many leaders and socio-political intellectuals: 'Risk is closely connected to innovation. It isn't always to be minimized; the active embrace of financial and entrepreneurial risk is the very driving force of the globalizing economy.' This statement is seldom proven by statistics that can be investigated and proven to be right or wrong. Instead, it is often seen as self evident that a society with many entrepreneurs is a sign of prosperity. Do entrepreneurs represent a desired provocation against the socioeconomic systems? What if the opposite is true? What if entrepreneurs are the sign of inefficiency in the existing sociological and economical system? What if the entrepreneurs fight the organisations of the society that in words embraces them? In that case, can the society be viewed as successful when creating disloyal subjects? Isn't it slightly problematic that the definition of entrepreneur often seem to accept that only a minority of the population can become entrepreneurs and that the remaining population are not creative? Does this imply that we should spend less money on ordinary schools and more money on elite schools? The concept of entrepreneurship certainly raises questions.

However, the entrepreneurs are also the ones who break existing social bonds between businesses, customers and state. The entrepreneur deliberately tries to outmanoeuvre the existing power, or at least parts of the existing power. Social sciences such as sociology and economics study relations between humans and between companies and entrepreneurs are in the business of breaking old relations to create new ones. Thus it is not surprising that, in Swedberg´s words, 'mainstream economics on the whole has ignored entrepreneurship' Economics as well as sociology need a certain stability, they study the behaviour from a statistical point of view. This implies that a deviator, such as an entrepreneur, is less interesting than the mainstream. Thus it is not surprising that Swedberg also states that: 'The topic of entrepreneurship has never been particularly popular in sociology'. There are no clear borders between economics and sociology. And if the subject hasn't been studied much previously, is in the borderline of the two disciplines and is difficult to study from a statistical perspective, one may guess that it's a potato too hot to handle.

Swedberg compare sociology to business and his conclusion is that: 'There exists a playful and impractical element to social science which is absolutely necessary for its development, but which has no place in the world of practical business'. Perhaps it is the playful perspective of entrepreneurship itself that makes it difficult to study. It deviates from standard objects of study simply because it breaks with the standard scientific approaches. However one must keep in mind that from a historic point of view: 'For the most part, economic phenomena were treated as a basic aspect of human behavior that was not sufficiently interesting to deserve specific attention.'.

The entrepreneurs try to create something radically new and in doing so they need to be the saboteurs of the old system. They are the, per definition, the exceptions that do not follow the stream. That makes them more difficult to study and even more difficult to predict in the sense of creating a theory concerning the subject.

Smelser and Swedberg try to describe the differences between economic sociology and mainstream economics. They conclude that both wish to explain phenomena – however economic sociology focuses on description and rarely prediction, whereas mainstream economics focuses on prediction and rarely description. Since entrepreneurs are difficult to predict, or else they wouldn't be entrepreneurs, they do not fit into the standard frames of economics that often try to predict actors behaviour based on their knowledge of resources and constrains. However in economic sociology they may be described, but since sociologist often are not interested in predictions – entrepreneurs face the risk of their benefit (or undermining effects) not being taken into account from an economic perspective. On the other hand they are described sociologists, but the economic implications are rarely accounted for in sociology. However, there is a fundamental difference between economists and sociologists about the how to study the market: 'economists regard rationality as an assumption, whereas sociologists regard it as a variable'. In Marxist theory the profit is assumed to be the result of products that are sold (in average) at correct prices.This implies that entrepreneurs are viewed as exceptions (from the average). Marx assumes an economic logic or at least that business strives to ignore social factors.

Schumpeter summarized some of the most difficult problems in studying entrepreneurship. He concluded: 'Because an entrepreneur is not a profession and as a rule not a lasting condition, entrepreneurs do not form a social class in the technical sense.'The lack off lasting conditions and class structure form huge problems when investigating the phenomena. Fists one should perhaps question why it is necessary to study entrepreneurship at all? If it concerns so few people and only for a short duration – maybe the phenomenon can be ignored? And if the total number of entrepreneurs is few in comparison with the rest of the population – one may question if it is at all possible to treat entrepreneurs as a group? They may be very different and may be entrepreneurs for very different reasons.

Are entrepreneurs necessary? A market is not always efficient: 'Society may prefer an inefficient allocation on the basis of equity or some other criterion.' Thus there exist non economic variables that have to be considered. One is the lack of correct information. White says that: '(market) structures/.../exist and reproduces themselves in part because the information needed to pursue maximisation and efficiency is not available'. In theory, Albert Hirschman concludes: 'Under perfect competition there is no room for bargaining, negotiation, remonstration or mutual adjustment and the various operators that contract together need not enter into recurrent or continuing relationship as a result of which they would get to know each other well' However Mark Granovetter concludes that: 'as we progress in our understanding of the sociology of the economy, we will find a surprisingly large role for the supposedly archaic categories of ethnicity and kinship; the idea that these are superseded in the economy of the modern world by efficient and impersonal institutions is a wishful vestige of Enlightenment idealism that careful analysis does not sustain.'. Thus there remains an element of uncertainty in the market that enables entrepreneurs to enter.

Under which conditions do entrepreneurs occur? Ronald S. Burt describes different network scenarios and concludes:'The sparse network provides more information benefit./.../The dense network is a virtually worthless monitoring device because the strong relation between people in the network means that each person knows what the other people know, so they will discover the same opportunities at the same time.' He defines a 'structural hole' as connecting nonredundant contact. Burt further concludes that the: 'Rate of Return Increase with Structural Holes'. Thus the entrepreneur needs to find the structural holes and to be the connector between networks. In that case they may increase the information received by the different networks and they may benefit from this themselves by selling the information. The information will, in this case, be worth paying for.

Should one try to create a narrow definition of the word entrepreneurship – or create a definition applicable to many sociological and economical phenomena? Fredrik Barth concludes: 'The concept of spheres has much greater analytic utility if it relates to all forms of circulation and transformation of value, whether by exchange, production, inheritance, or other means.’ I think the term entrepreneurship should be treated as an inclusive term – not a term that excludes certain non-accepted groups. For example one may argue that criminality is a kind of entrepreneurship, since they try to bypass accepted social structures and create new ones. They often tear down the firewalls of legislation and moral to reach their goals. This may seem chocking at first glance, however many things that ones upon a time were crimes are now becoming increasingly accepted, for example the sale of contraceptives. Is this an absurd definition of the word 'entrepreneur'? I think it is consistent with many sociological definitions. Schumpeter's definition of entrepreneurs was wide: 'The carrying out of new combinations we call "enterprise"; the individuals whose function it is to carry them out we call "entrepreneurs."(sic!)'. There is no reason for us to narrow Schumpeter's definition, on the contrary; crime may (in my view) be considered as a new combination of social interaction. But isn't this definition uneconomic? Well, from a sociological point of view it wouldn't be so strange. For example, one of the leading scientists in economic sociology, Granovetter, says: 'But this points out a peculiar assumption of modern economic theory, that one's economic interest is pursued only by comparatively gentle means'. If one assumes that criminals are not entrepreneurs – than one needs a modified definition of the concept entrepreneur. In this new definition the term entrepreneur doesn't just mean someone who starts an enterprise (Schumpeter), but someone that starts an enterprise that will do more good than bad. This is a tricky definition, since one would have to evaluate if some harm in one field is compensated by a greater good in an other.

Manuel Castells points out that individual entrepreneurs 'has made a remarkable comeback under informational capitalism'. This is a new idea. Smelser and Swedberg summarize Schumpeter's idea that capitalism is slowly undermining its own foundations and one of the reasons is that "the individual entrepreneur disappears". A new phenomenon that breaks with tradition creates new social networks. The question is why they have made a comeback? Is it because of a new post-modern world, the information technique that maybe makes it easier to run small businesses or is it a global economy that enables small companies far away that pay low salaries to be competitive? Geoffrey Ingham argues that there may be a limit to deregulation: 'a point is reached where 'deregulation' disturbs the routine and calculable patterns of behaviour, inhibits the formation of new ones and, thus, produces chronic destabilization'. Maybe we have reached this state...

Literature:
Barth, Fredrik: Economic Spheres in Darfur, in Swedberg, Richard (Ed) 2000 Entrepreneurship: A social view , Oxford University Press
Burt, Ronald S.: The Network Entrepreneur, in Swedberg, Richard (Ed) 2000 Entrepreneurship: A social view, Oxford University Press
Castells, Manuel 1998: The Information Age , Volume III: End of Millennium
Giddens, Anthony 1999: Runaway World, Profile Books
Granovetter, Mark: The Economic Sociology of Firms and Entrepreneurs, in Swedberg, Richard (Ed) 2000 Entrepreneurship: A social view , Oxford University Press
Granovetter, Mark 2001: Economic Action and Social Structure: The Problem of Embeddedness , in The Sociology of Economic Life, Granovetter & Swedberg (Eds.) Boulder: Westview Press
Ingham, G 1996: Some recent changes in the relationship between Economics and Sociology, Cambridge Journal of Economics 20: 243-275
Marx, Karl: Lön, pris och profit in Gustafsso, Bo 1965: Karl Marx & Friedrich Engels
Nicholson, Walter 2002: Microeconomic Theory, 8th edition
Rosen, Harvey S. cop 2005: Public Finance, 7th edition
Schumpeter, Joseph A.: Entrepreneurship as Innovation , in Swedberg, Richard (Ed) 2000 Entrepreneurship: A social view, Oxford University Press
Smelser, N. & R. Swedberg 1994: The Sociological Perspective on the Economy, in The Handbook of Economic Sociology , Smelser & Swedberg (Eds.) Princeton: Princeton University Press
Swedberg, Richard: The Social Science View of Entrepreneurship, in Swedberg, Richard (Ed) 2000 Entrepreneurship: A social view, Oxford University Press


Är fri konkurrens bra för Dig? av Olof Rydström Publicerad i Internationalen 040513
Fri konkurrens låter väl bra? Då blir väl allt billigare? Självklart måste man gynna den fria konkurrensen…eller kan det finnas situationer då fri konkurrens i själva verket leder till att Du som konsument får det sämre? Nyligen presenterade Konkurrensverket en forskarrapport av Peter Andersson som handlar om avregleringen av Posten. Han betonar redan i inledningen att:

"För det andra är det en missuppfattning att målet med avreglering är att vara till nytta för konsumenterna."

Det som är bra för företagen behöver således inte per definition vara bra för konsumenterna. Men denna utgångspunkt strider mot Konkurrensverkets stolta intentioner. På deras hemsida beskriver man sin ideologiska utgångspunkt enligt följande:

"Konkurrensverket arbetar för effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna."

Peter Anderssons slutsatser är obarmhärtiga i fallet Posten:

"Stora prisförskjutningar har ägt rum, framförallt mellan enstaka brev och sändningar och till förmån för sorterade sändningar i storstäder."

Vanliga människors brev har ökat mer i pris än storföretagens massutskick. Eller för att ta ett konkret exempel: Ett reklambrev från en hamburgerrestaurang är billigare att skicka än när Du postar Din deklaration.

Nu ska jag med intresse följa hur Konkurrensverket löser den ideologiska knuten av att fri konkurrens inte gynnade vanliga människor. Kommer vi att se Konkurrensverket på barrikaderna för ett återförstatligande av posttjänsterna? Eller kommer även i fortsättningen olika brevbärare från konkurrerande postföretag att springa uppför samma trappuppgång samma dag till samma brevlåda? Är det ekonomiskt optimalt för Dig?


Rädda även olönsamma företag! av Olof Rydström Publicerad i Internationalen 041007

I Internationalen har man de senaste veckorna kunnat läsa en rad debattinlägg som genom lagstiftning vill rädda lönsamma företag från nedläggning/flyttning. Jag menar att kampen även måste inkludera olönsamma företag.

Ett olönsamt företag kan ändå vara lönsamt för samhället. En nedläggning av ett stort företag på en liten ort kan få katastrofala följder för människor. Även ur ett klassiskt nationalekonomiskt perspektiv kan det löna sig samhällsekonomiskt om kostnaderna för omflyttningar, omskolningar och arbetsmarknadsinsatser är höga. I vissa fall är det således befogat att driva företaget vidare om förlusten är måttlig.

Ett olönsamt företag kan vara utkonkurrerat av slavindustrier i utvecklingsländer. Är det rimligt att arbetare till slavlöner tillverkar prylar vi i den rika delen av världen behöver? Nej, naturligtvis inte. Det är inte utveckling – utan barbari. Att försvara olönsamma företag sådana fall är att försvara mänskliga rättigheter för både arbetare i utvecklingsländer och i Sverige.

Naturligtvis ska man inte rädda alla företag, men en socialist kan inte motivera sina handlingar utifrån ett företagsekonomiskt lönsamhetsperspektiv. Då uppstår underliga prioriteringar. Men kan man ändå inte se räddandet av lönsamma, men inte tillräckligt lönsamma, företag ses som ett första steg mot socialism? Nej, genom att acceptera det marknadsliberala vinstbegreppet, som dessutom lätt kan manipuleras och är svårgenomskådligt för allmänheten, låter man nyliberalerna sätta dagordningen. Solidariteten med t ex arbetare i slavindustrier i utvecklingsländer hamnar längre ned på prioriteringslistan – liksom solidariteten med de arbetare i Sverige som slås ut av dessa slavindustrier. Ett borgerligt lönsamhetsbegrepp kan i värsta fall slå in en kil i solidariteten mellan folk från olika länder.

Istället bör man kämpa för ett socialistiskt nyttobegrepp för alla verksamheter. Detta skulle inkludera t ex samhällsnytta, lön, arbetsmiljö och miljöpåverkan. Ett första steg kan vara att kräva att aktieägare ska vara juridiskt ansvariga för sitt sätt att tjäna pengar. Den aktieägare som tjänar pengar på barnarbete ska i fängelse!

Är kärnkraften ekonomiskt försvarbar? av Olof Rydström Publicerad i Ny Teknik 040526

Många försvarar kärnkraften på tekniska grunder, men kan den försvaras ekonomiskt? Kärnkraften bär inte sina egna försäkringskostnader. Är det då rimligt att jämföra den med energislag som faktiskt lönar sig?

Kärnkraften kräver stora investeringar i ett fåtal komplicerade anläggningar. Få personer behärskar de tekniska detaljerna, vilket skapar en arbetsmarknad för en begränsad grupp experter. Problemen med detta är bland annat att den är svår att granska för utomstående och att det finns risk för "kompislojaliteter" mellan marknadsaktörerna. Detta är särskilt betänkligt när det handlar om en tekniskt komplicerad verksamhet med hårda säkerhetskrav.

Ett vanligt argument för kärnkraften är att man redan har investerat mycket pengar i den. Grundläggande företagsekonomi säger att det viktiga inte är hur mycket man investerat i en produkt - utan om man tror att den kommer att löna sig i framtiden. Ska vi bygga vår utveckling på en teknik som inte är ekonomiskt försvarbar?



Motivera inskränkningar i demokratin! av Olof Rydström Publicerad i Vänsteraktuellt nr 19 2003

Demokrati i sig själv är någonting gott - något eftersträvansvärt. Om man vill begränsa demokratin på ett område måste detta motiveras. Detta gäller, enligt min mening, på alla samhällets områden. Men den senaste tiden har jag läst alltfler debattinlägg som, utan att närmare motivera sina åsikter, hävdar att stora privata företag inte bara är förenliga med demokratin - utan även med socialismen.

Många säger att (V) ska tillåta privata storföretag utan att låtsas om inskränkningarna i demokratin. Det är en tabubelagd konsekvens de inte vill tala om. För inte så länge sedan använde vi i vänstern demokrati och delaktighet som alternativ till högerns tal om girighet som samhällets drivkraft. Ju mer delaktig en människa var - desto mer stimulerad skulle hon känna sig att utveckla nya idéer för sig och sina medmänniskor. Det fanns en bra amerikansk vänsterslogan som löd:

"If we compete - we can´t complete"

Om vi tävlar mot varandra - kan ingen nå ända fram.

Nej till EMU! av Olof Rydström Publicerad i DN-internetupplagan 030705

Oavsett om man står till höger eller vänster; finns det några saker man bör tänka på. Det är dumt att inte kunna avsätta centralbankschefen om han missköter sig. Det är dumt att gå med i EMU när större delen av vår export går till länder utanför euroområdet. Det är dumt att föra en gemensam penningpolitik med länder som har helt andra industristrukturer och därför prioriterar annorlunda.

Problematisk outsourcing av Olof Rydström Publicerad i Computer Sweden 030602

I temabilagan om offentlig sektor (sid 4), CS 9/5, hävdas att det för vissa ideologier är "en principsak att offentligt driven verksamhet är bättre än den som drivs på kommersiella grunder". Men en bra journalistik måste även diskutera de problem som uppkommer vid outsourcing. Man bör kritiskt granska både anhängarnas och motståndarnas argument.

Kontrakt som löper under lång tid - till exempel över mandatperioder - skapar underliga situationer. Vad händer om en ny politisk majoritet vill ändra prioriteringarna? Ska man då låta demokratin underordnas outsourcingen?

Vid utkontraktering får man väga eventuella förbättringar dels mot förlusten av direkt demokratisk kontroll, dels mot kostnaden för den vinst som ett privat företag måste ta ut. Det är en ekvation med många variabler som inte alltid visar på plus.

De osynliga människorna av Olof Rydström Publicerad i Vänsteraktuellt nr 13 2001

Just nu delar Regeringskansliet ut broschyren "Euron och hushållen", där man informerar om valutaunionen. På de tjugo sidorna nämns inte ordet arbetslöshet en enda gång!

Samtidigt som Regeringskansliet låtsas vara objektiva; väljer man att presentera de delar av sanningen som talar för valutaunionen. Så här kan det till exempel låta:

"...kraven är låg inflation, sunda statsfinanser, stabil växelkurs och låga räntor."

Det låter objektivt, men alla som läst grundkursen i nationalekonomi vet att det finns ett samband mellan inflation och arbetslöshet - den så kallade "Phillipskurvan". Låg inflation kan, enligt Phillipskurvan, innebära att man kortsiktigt tvingas höja arbetslösheten. Men det skriver inte Regeringskansliet.

Man bör vara mycket försiktig med information som påstår sig vara objektiv. Det är mycket bättre att lyssna till både EU-entusiaster och EU-skeptiker för att sedan bilda sig en uppfattning. Det är bättre med en genomskinlig lögn än en halv sanning.