Kulturartiklar

Bambusoppa

Minoriteters mat: bambusoppa

Bambu används till mycket. Även till mat. Men vissa bambusorter är giftiga.

Denna bambusoppa är tillagad i Luang Namtha. Det är en delstat i norra Laos. Där finns bland annat de etniska grupperna khamu, akha, hmong, yao, lanetene. lao, tai lue, thai neua och thai dam. Förutom bambu används ofta ris, majs, casava, jordnötter. Och kryddor som kardemumma och ingefära används både för intern konsumtion och försäljning

Det asiatiska köken lånar råvaror av varandra och bambuskott är en av grundpelarna. Men arten jättebambu, vars skott innehåller cyanid, kan naturligtvis inte ätas.

Kannada

Ordet ’bambu’ kommer från kannadafolket i Indien och övertogs av engelska kolonisatörer. Bambu är en av världens mest snabbväxande växter. Vissa sorter kan växa nästan fyra cm i timmen.

Bambu har också mycket bra egenskaper som byggmaterial och används till hus, broar och byggställningar. Även fiskeredskap och flottar tillverkas i bambu.

Den skördas genom att beskäras och dras inte upp med roten. Bambu är mycket tålig och jordbrukarna behöver nästan aldrig använda bekämpningsmedel. En naturligt ekologisk mat alltså. Däremot kan man kanske fundera över utsläppen för transporterna till Sverige...

Exotiskt?

Nuförtiden har många svenskar ätit bambu i olika former, kanske främst som woktillbehör. Dessutom finns såklart de asiatiska restaurangerna. Bambu är ett bra exempel på hur något som för bara några årtionden sedan var superexotiskt nu blivit en del av vår normala matkonsumtion. En googelsökning på orden ’bambu’ och ’mat’ på engelska ger över 40 miljoner träffar!

Olof Rydström

Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 2 2018

“Blixt från oklar himmel”

Recension av Sara Granérs bok “Blixt från oklar himmel”, Galago Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 12 2017.

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

Ett grustag

Ett icke tydligt definierat jag

Sveriges rikes lag

En brottsplatsundersökning

En viktökning

Rumtidens krökning

En aztekstaty

Fräsch hy

Framställning av bly

En bussfärd

En arbetsmarknadsåtgärd

En inre värld

Varje rad är illustrerad. Ofta av hennes människoliknande nallebjörnsfigurer som, på samma gång, är gulliga och lite sorgsna. Teckningarna liknar POGO Pedagogs skolundervisning med stillbilder på 1970-talet. Fast trevligare. En bilderbok där livet undersöks i rimform.

Det känns som en drömsk föreläsning. Tonläget ligger mellan förklarande och ifrågasättande; mellan det uppenbara och det teoretiska. Rimmen blir den vetenskapliga analysmetoden. Verkligheten sorterad efter rim! En princip så god som någon.

När författare förr letade rim så skulle dessa passa in i en kontext. Ofta användes nödrim som alla kunde gissa sig till långt i förväg, men här blir du istället överraskad av just rimmen; lite som hos Falstaff Fakir (Axel Wallengren).

En bra föreläsare kan berätta om vilket ämne som helst på ett fängslande sätt. Det är som att bläddra i ett gammalt uppslagsverk; där du slumpmässigt stöter på det ena uppslagsordet efter det andra med enda gemensamma nämnaren att de börjar på samma bokstav. Ändå kan du känna hur all kunskap hänger ihop någonstans där långt bak i bokryggen.

Det sägs att skrattet ofta är en försvarsreaktion på oväntade händelser. Får en vänstertecknare vara så här trevlig? Du blir misstänkt glad av att läsa henne. Men aldrig förnöjd, ska tilläggas. Satirens brist på ilska har inte ersatts av resignation – utan av eftertanke.

Kunskap har blivit lärdom som blivit konst. Men ingen konstig förkonstligad konst. Istället en konst som försöker leta sig tillbaka till sitt ursprung där bland oss alldeles vanliga små människor. Boken rekommenderas till livströtta som inte kan se att alla vardagligheter ingår i en större vetenskaplig plan – på rim.

Olof Rydström

Länk till artikeln: http://fib.se/article/bokrecension-blixt-fraan-oklar-himmel

“Existentialisterna – en historia om frihet, varat och aprikoscocktails”

Aprikoscocktails! Det låter gott – eller i alla fall annorlunda. Dessa dracks på baren Bec-de-Gaz 1933 vid det möte då Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir träffade Raymond Aron som introducerade dem i den tyska fenomenologin. Resten är, som det brukar heta, historia.

Mycket lärt och målande får vi följa hur fenomenologin utvecklas till existentialism. Här dyker en rad av filosofins kändisar upp: Husserl, Heidegger Arendt, Jaspers, Weil med flera. Tills fenomenologin på vingliga vägar når Frankrike genom nämnda franska tänkare och dåliga översättningar från tyskan.

Debatten mellan Husserl och Heidegger är grundläggande för fenomenologins utveckling. Bakewell anser att redan Heideggers bok “Vara och tid” 1927, trots författarens hyllningar till Husserl, i själva verket var ett brott mot läromästarens linje. Efter några år blev i alla fall schismen uppenbar och Husserl beskriver Heideggers nya filosofi som mer “antropologi” än fenomenologi.

Bakewell skriver inte bara bra filosofihistoria. Hon pekar också på intressanta paralleller: en handlar om Brechts teaters verfremdungseffekt och Heidegger. I båda fall drivs texten upp nära övernaturlig verklighet.

Sarah Bakewell presenterar existentialismen nästan som en livsstil; en “bebodd filosofi”. Det är inte helt fel. Den blev en klädkod bland studenter med svart polotröja som logga. Men, mer allvarligt, så var existentialismen något som fyllde ett behov av att gå vidare i en efterkrigstid när ingen längre kallade sig nazist, men många tänkare ännu var präglade av Heidegger.

Existentialismen var en uppgörelse, ett vägval, ett personligt ställningstagande. Din egen valmöjlighet betonas och du kunde bidra till att förändra verkligheten. Det var en verklig frihet, men också en frihet under ansvar. Moralfrågorna var samtidigt både personliga och principiella. Därmed skapades en koppling mellan teori och konkretion – för att inte säga livsstil. Existentialismen blev en möjlighet med utropstecken i en filosofisk tradition av frågetecken.

Detta är ett storartat verk. Bara register, personförteckning och hänvisningar fyller 130 sidor. Men är det också sista ordet? Nja. Här saknas till exempel hänvisning till Sartres möte med Andreas Baader 1974. Sådant luktar historietvätt; om än mycket lärd och läsvärd.

Olof Rydström

Recension av Sarah Bakewells bok:  “Existentialisterna – en historia om frihet, varat och aprikoscocktails”, översättning: Joachim Retzlaff, Albert Bonniers Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 10 2017. Länk: http://fib.se/article/existentialisterna-en-historia-om-frihet-varat-och-aprikoscocktails

Kuriosa: På min recensionsbok står det: “Existentialisterna – en HISTORIA om frihet, varat och aprikoscocktails”, men på pressfotots bokomslag står det: “Existentialisterna – en BERÄTTELSE om frihet, varat och aprikoscocktails”. Jag kan slarva, jodå det händer, men inte denna gång!

Rosa Taikon 1926-2017

Konstnären Rosa Taikon är död. Hon blev 90 år gammal. Taikon var silversmed och utbildade sig på Konstfack. Hon var bosatt i Ytterhogdal i Hälsingland.

Rosa Taikon växte upp med silversmidet. Även hennes far Johan Taikon var silversmed. Eftersom romer på den tiden ofta förvägrades skolgång så började hon inte studera på folkhögskola förrän vid 33 års ålder.

Rosa Taikon har varit en förkämpe för romers rättigheter och en flitig debattör. Hon var syster till författaren Katarina Taikon och hennes bror Paul Taikon mördades av en rasist. När hon mottog Länstidningens kulturpris 2010 sa hon "Det var meningen att min bror Paul skulle föra traditionen vidare. Men Paul blev mördad, och när han var borta började jag fundera på om jag skulle kunna ta vid."

Genom åren träffade Taikon många politiker som ofta frågade henne vilka forskare hon tyckte de skulle tala med för att få mer kunskap i romska frågor. I tidningen Vi berättade Taikon vad hon svarade förre integrationsministern Erik Ullenhag: "Han kom till ett föredrag som jag höll på Kulturhuset i Stockholm. Efteråt ville han tala med mig och det var då jag sa: Snälla Erik, låt oss för guds skull slippa experter på romer. Alla dessa zigenarförståsigpåare som bara pratar strunt. Gå till romerna själva. Fråga dem hur det var."

Men även som konstnär kan det vara svårt att få förståelse för det romska traditionella silversmidets historia. Christina Zetterlund skriver i Svenska Dagbladet: "Den tomhet i relation till romskt konsthantverk som fanns på Nationalmuseum när hon ställde ut där 1969 kvarstår. Inte bara här utan också på andra nationella institutioner. En ensamhet som har påverkat förståelsen av hennes smycken. Bristen på kunskap om hennes referenser ­gjorde att lite har skrivits om hur hon vidareutvecklade ett romskt silversmide och skapade något eget både i relation till det romska kulturarvet liksom smyckekonsten i Sverige under senare delen av 1900-talet. Bristen på kunskap om det romska kulturarvet i Sverige har påtalats i statliga utredningar och kommittéer men ännu har ­väldigt lite gjorts. Den komplicerade berättelsen om romskt silversmide och kulturarv i Sverige återstår att skrivas."

Olof Rydström

Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 3 1017

“Det förlorade landskapet”

Recension av Joyce Carol Oates bok “Det förlorade landskapet”, översättning: Ulla Danielsson, recension av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bilds sommarnummer 6-7 2016

“Nästan patetiskt seriös”, så löd tidskriften Vogues recension av Joyce Carol Oates 1970. Oates har en förmåga att förvandla allt hon skriver till eftertänksamhet. Allvarliga ämnen med vardagliga detaljer skapar en igenkänning hos läsaren.

Här öppnar hon sina barn- och ungdomslandskap för oss. Först känns boken nästan som en självbiografisk novellsamling, men efter några kapitel ser du hur historierna flätas ihop. Nutid och dåtid är inte klart separerade; utan är i ständigt pågående dialog. Det skapar oväntade kopplingar; oavslutade historier. Eller, rättare, historier som slutar med frågetecken. Oates använder sällan någon billig slutkläm i sina historier. Under ytan ligger istället frågeställningen hur mycket du påverkas av din uppväxt?

Mitt i den politiska verkligheten med Vietnamkrig och kravaller på 1960- och 70-talen sitter Oates och skriver. Och hon talar med föräldrarna som hela tiden ger nya små pusselbitar av släkthistoria. Hur dog egentligen hennes pappas morfar? Allt i Oates uppväxt är på ytan stabilt. Pappan jobbar på samma fabrik i hela sitt liv. Men ändå är det något konstigt i bilden. Han tar flyglektioner, trots sin lilla lön, och blir amatörpilot.

Det var boken “Alice i Underlandet” som inspirerade Oates att bli författare. Men det var inte så att hon drömde om att vara Alice – Oates ville istället vara Lewis Carroll och bygga upp världar med sina ord. Men hon berättar hur åren i Detroit delvis suddade ut gränsen mellan skönlitteratur och självbiografi. Omvärlden blev inte bara politisk, den trängde sig också på rent fysiskt.

“Det är svindlande att se tillbaks på mer än sex decennier”, skriver Oates. Det kan låta som en trivialitet. Men för alla oss som är några år över medelåldern har historien verkligen varit svindlande. Boken är sparsamt illustrerad med fotografier som är just så tidstypiska att de skulle kunna föreställa våra egna förfäder. Men något har ändå skapat denna ständigt skrivande Joyce Carol Oates. Kanske var det hemligheten med hennes pappas morfar?

Olof Rydström

“Allt jag inte minns”

Recension av Olof Rydström. Recension av Jonas Hassen Khemiris bok “Allt Jag inte minns”, Albert Bonniers Förlag. Publicerad i Folket i Bild nr 2 2016

Vänner, bekanta, bekantas bekanta eller människor du bara brukar se på gatan. Det är svårt att hålla koll på alla i din omgivning. Nu ändras förutsättningarna och huvudpersonen måste kartlägga en nära väns liv genom att fråga sig fram i bekantskapskretsen. Södermalms kulturnissar möter arbetarklass. Det är charmigt, stökigt och ibland stötande.

Men kartläggningen blir även, indirekt, en beskrivning av huvudpersonen själv. Vilka frågor bär han med sig om andra? Vilka väljer han bort? Vilka fördomar? Hur ska uppgifterna tolkas? Överbetonas företeelser han själv tycker är viktiga? Livet är ingen vetenskap – även om du försöker planera.

Och vad är det egentligen som hänt? Får vi svar på det eller är det också bara en tolkningsfråga? Och ska alla sanningar verkligen fram: “På läkarnas rekommendation valde vi att inte berätta vad som hänt med huset. Dom sa att det var bäst att hon fick vila i tron på att det fanns kvar och att hon kunde åka tillbaka om hon ville.” Kanske är det en rekommendation till oss alla. Det måste finnas något att se fram emot. Annars är medicin meningslös.

Bokens språk fångar skickligt de olika karaktärerna och berättar mer om dem än de själva vill avslöja. Vi lever i ett samhälle där språket präglar mycket av din sociala identitet. Frågan är vad du framhåller och vad du försöker dölja? Sådant säger mycket om människor. Karaktärerna blir aldrig karikatyrer. De är personligheter som har ett ‘men’ i sina beskrivningar. Dessa aber driver bokens handling framåt. Människorna blir svårare att kategorisera och därmed mer intressanta. Kärlekshistorien mellan Laide och Samuel blir därmed en levande berättelse. Titeln: “Allt jag inte minns” anspelar (tror jag) på att du undermedvetet väljer att se vissa egenskaper hos dina nära vänner, men bortse från andra.

Så blir Hassen Khemiris bok en berättelse om den ärliga livslögnen. Det vi vill tro oss veta när omvärlden blir för stor. Det är en skickligt uppbyggd bok, där varje ny sida leder till lika många frågor som svar.

Olof Rydström

“Utsiktsplats Istanbul – Berättelser från turkfolkens värld”

av Olof Rydström. Publicerad i Folket i Bild nr 12 2015. Recension av Birgit Schlyters bok “Utsiktsplats Istanbul – Berättelser från turkfolkens värld”, Atlantis förlag.

Fanns han verkligen? Sa han så? Svaren på frågorna är är kanske och tveksamt. Nasreddin Hoca ska ha levt på medeltiden och blivit tillskriven en rad dråpliga episoder. Han var spjuvern som alltid svarade på tvärs, men ändå hade en egen logik. Varför blåser Hoca på youghurten innan han dricker? Därför att han bränt sig på varm mjölk och youghurt är ju gjord på mjölk. I en annan historia köper Hocas hustru lever till middag, men ger bort den till till grannfruarna. När Hoca frågar säger hon att katten åt upp levern. Då väger Hoca katten, den har samma vikt som levern. Hoca säger: “Om det här är katten, var är då levern. Och om det här är levern, var är då katten?”

Birgit Schlyter har skrivit en essäsamling om turkfolk i hela världen. Ofta beskriver hon hur historien används i nutiden. I det turkiska valet nyligen kommenterades valresultatet med anspelning på Hocahistorien ovan: “Om det här är en koalition, var är då rösterna? Om det här är rösterna, var är då koalitionen?”

Ett annat kapitel ägnas den uzbekiska poeten Nodira (Mohlaroyim, 1792-1842). Hon såg sig som en stor beskyddare av lärdom och skrev huvudsakligen ghaseler. Nodira propagerade bland annat mot krigshetsen bland de ledande kretsarna i Kokands styrande skikt, vilket hon själv tillhörde:

“Den är kung som visar folket sin omsorg

Om inte, är all säkerhet förgäves”

Efter sin makes död blir hon i praktiken Kokands härskare, formellt genom sin unge son. Men makt är också farlig. Efter att ha uttryckt sig hånfullt mot en annan ledare avrättas Nodira.

Bokens kapitel tar ofta avstamp i svenskars bild av Turkiet och turkfolk och fördjupar kunskaperna. Här får vi veta vad som hände efter Telia-Soneras påstådda mutaffärer i Uzbekistan? Eller hur de nya staterna i gamla Sovjet förhåller sig till sin historia? Birgit Schlyter menar att Turkiet kommer att få en allt viktigare roll i en mångfacetterad värld. Hon beskriver både problem och möjligheter på denna väg. Det är en överraskande bok; där tanketrådarna ofta flätas finurligt och Schlyters egna möten spelar en viktig roll. Inte minst mötet mellan historia och nutid.

Olof Rydström

Resan till Barbarien

Recension av Olof Rydström av Jan Myrdals bok “Resan till Barbarien” Publicerad i Folket i Bild nr 11 2014

Vi bjuds på en resa i tid och rum, men utan nostalgi. Denna bildningsresa är möjligen inspirerad av Voltaires Candide, Buddhas liv eller Don Quixote. Vem är hjälte och vem är skurk? Var går gränsen mellan en sanningssägare och en cyniker? Är världen ordnad för allas bästa? Ibland kan naiva frågor vara de mest relevanta.

Sagoformen, boken börjar med Det var en gång…, säger oss att detta är en lärobok. Sagor berättas ju för att skapa eftertanke. Men tonen är inte barnslig. Resan till Barbarien är en vuxensaga. Det är en saga utan hjältar. Perspektivet är förlorarnas, men utan det vi normalt kallar socialrealism.

Boken skrevs 1955. Märks det? Jag tycker tonen bär spår av den tidens storheter som Stig Dagerman och Pär Lagerkvist, särskilt Lagerkvists bok Dvärgen. Men det är ju inget dåligt tonläge, tvärtom! Närheten till Andra Världskriget dominerade ännu människors föreställningsvärld. Det var en tid med ruiner, framtidsoptimism och kallt krig.

Bildningsresan är, som sagt, ett klassiskt tema för den som vill beskriva världen – eller meningen med livet, om man vill vara högtidlig. Men steg för steg börjar här huvudpersonen tänka själv. Det är svårt och jobbigt att tänka själv i en värld som vår, där alla livets kompromisser blir dåliga. Till slut finns det bara en lösning för att bevara sin värdighet: “Man kan inte leva som människa om man vill leva bland människor, tänker han. Man kan inte bevara sig levande om man vill leva ett liv.” Det normala livet är inte möjligt. Kanske kan man istället försöka leva ett onormalt liv?

Det låter dystopiskt, men Resan till Barbarien är också bitvis en oväntat rolig bok. Ironin känns aktuell. Krigen fortsätter och högtidstalen med dem. Ja, jag tycker det är en bra bok. Inte bara ett tidsdokument, men en levande skildring av politikens verklighet. För någon som börjat fundera om världen är rimlig; skulle den vara en bra inledning. En sagostund som knappast kommer att följas av djup sömn.

Olof Rydström

Vad ska vi göra med varandra

av Olof Rydström. Recension av Jenny Wrangborgs bok “Vad ska vi göra med varandra”, Ordfront förlag, Publicerad i Folket i Bild nr 3 2014

Det finns inget frågetecken efter frågan. Vad ska vi göra med varandra. Frågan är istället ett avstamp.

vad ska vi göra med varandra

när den här staden krymper med varje steg

när du säger att du måste gå ut en runda

och jag svarar

att jag redan varit där

Det handlar om Stockholm, eller inte. Det handlar i alla fall om oss. Det stora vi som inkluderar alla mörkrädda. Diktsamlingen är en lägesrapport, men framförallt en utgångspunkt. Något annat är möjligt. Det möjliga är motståndet, att bryta jacuzziägarnas världsbild och kämpa mot nedläggningen av Aspuddsbadet. I denna bok är, för en gångs skull, normala människor de som tvingas välja mellan SL-kort eller tandläkarbesök. Det här är inte provinsiell stockholmiana. Jenny Wrangborg skriver i den stora socialistiska traditionen.

Jag har burit ett minne

av en framtid vi har

framför oss

Det sägs att denna diktsamling skulle vara mörk, men här finns också ett hopp. I mörkret lurar ljuset.

det är sent i september och

jag tycker mig se en spricka i fasaden

skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka

isen brista och

ljuset leta sig upp genom

oss igen

Här finns underbara formuleringar. Där hela tiden hopp och förtvivlan bor grannar.

vi tände upp i våra rum

men mörkret lyste in genom

fönstrena

eller

Stadens ljus släckte stjärnorna

med din hand i min på skridskobanan

tung tung himmel utan rymd

Det är mer än bra, det är mästerligt, det är mästerverk. Som hos Dante anas himlen redan i helvetesskildringen, men här är Himlen mer konkret.

i hallen står travarna av flygblad

nästan allt återstår att göra

Olof Rydström

“Bildning och demokrati”

Recension av Erling Bjurström och Tobias Harding (red) ”Bildning och demokrati”, recension av Olof Rydström, publicerad i Folket i Bild nr 4 2013

En muslimsk förening jämförs med ungdomar som slåss med purjolökar. Den muslimska föreningen Fredsagenterna vill ge en bättre bild av Islam och muslimer - istället för den hatiska som sprids efter terrorattackerna 11 september. Deathgame är ett spel där ungdomar ska ”mörda” varandra med grönsaker ute på stan. Olika sorters grönsaker ger olika poäng och de skyddar sig bland annat genom att bära flytväst. Båda organisationerna analyseras med hjälp av Gadamers lekteori: ”Genom vår födsel har vi ”kastats in” i världen och där finns mycket som vi inte förstår eller som, med Gadamers ord, är dolt för oss. Det är bakgrunden till att vi ständigt tolkar och på det sättet försöker förstå och skapa mening.” Visserligen betonas skillnaderna mellan de två föreningarna, men slutsatsen låter ändå ganska konstig när lek jämförs med allvar: Man skriver att ”…utbildningen och uppdraget fungerat som en karriärväg för flera av Fredsagenterna. Liknande paralleller är svåra att dra till en verksamhet som Deathgame som saknar någon annan målsättning än att ha roligt tillsammans. Sådana jämförelser vore också orättvisa att göra, dessutom kan det mycket väl vara så att även Deathgamespelare är engagerade i samhällsfrågor.” Gud hjälpe oss för Deathgamespelares samhällsengagemang och karriärvägar!

Boken inleds med ett långt teoretiskt kapitel om kopplingen mellan bildning och demokrati. Det är som en akademisk kvällsföreläsning i stil med ”redan de gamla grekerna…”. Visst finns här några guldkorn, men också alldeles för många onödiga ord och utvikningar. Den här boken skriker efter en redaktör.

Det finns ju många intressanta frågeställningar om bildning och demokrati: Leder demokrati till bildning eller måste bildning föregå demokrati? Blev bildningsbegreppet ett alibi för att upprätthålla en elitistisk kulturell dominans över den obildade massan när demokratin genomfördes? Kan obildade personer ha intressanta tankar? Hur ska man se på de obildade och (lika intressant) hur ska man se på dem som kallar sig ”bildade”?

Olof Rydström

Nicolaus Lundius - en samisk 1600-talsintellektuell av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 2-3 2013

Nicolaus Lundius hade på många sätt en annorlunda bakgrund. Han växte upp i ett samiskt akademikerhem under mitten av 1600-talet. Hans far, Andreas Petri Lundius, blev pastor i Arvidsjaur 1640, som första samiska prästen. För många kanske detta låter konstigt - men det har funnits skrivande samiska intellektuella i över 350 år. Fadern flyttade sedan till Nasafjäll och den nyupptäckta silverfyndigheten. Han försörjde sig bl a som tolk i Lule lappmark. Det var om denna silverbrytning som riksrådet Carl Bonde år 1635 skrev att han hyste stora förhoppningar och jämförde Sameland med andra länders kolonier:

"… enn sådann ymnighet aff mallm, som seies varra några mill lånngt, och slät inngenn skogh på 6 Lappiske millar; enndock malmen låtter sigh brytta uthann eldh iblandh /…/ Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn…" (1)

Nicolaus Lundius föddes troligen i Nasafjäll. I brytningen mellan det traditionella och det nya samiska levnadsmönstret. I gränslandet mellan akademikerfamilj och arbetarklass och med kunskaper om både samiska och svenska förhållanden.

Lundius kom till Uppsala 1674 och gav då professor Johannes Schefferus en beskrivning av sin uppväxtmiljö kallad "Descriptio Lapponiae" — "Beskrivning av Sameland" (2). Schefferus hade året innan gett ut den klassiska sameskildringen "Lapponia" och blev nu mycket imponerad.

Texten är skriven på svenska, men innehåller även uttryck på både samiska och latin. Lundius skämdes inte för sin samiska bakgrund och var stolt över sin bildning. Professor Schefferus tillmätte beskrivningen så stort värde att han gjorde marginalanteckningar som tillägg i sin redan färdiga bok. Dessa anteckningar brukar tas med när moderna utgåvor av "Lapponia" trycks.

Lundius text är både intressant och rolig, men tyvärr nästan helt okänd utanför forskarkretsar. Här betonas historien ur ett samiskt perspektiv

Lundius bok "Beskrivning av Sameland" tillhör guldklimparna i den samiska litteraturen. Den ska vara en vetenskaplig beskrivning över förhållanden i Sameland. Men texten rymmer mycket mer. När t ex Lundius råkar läsa en författare som skrivit något nedsättande om samer; blir han skitsur:

"Emedan jag eij finner wara beskrifuin om lapparnes öron så hafwa de stora öron wuxsen långd ifrån huuudet swart aff rök men i det at Johannes Torneus beskrifwer alla lappar wara skorffuot det ähr conta rerum och kan eij wara bewiserlig, eij heller hafwa de mycket löss i sinne huuod utan i kledher, besynnerligh gångh kläder men dåck utletta de eij som åftast löss af sine kläder; Och om winteren lägga de sina kläder på marcken när som kalt är att ihiäl frysa." (3)

Särskilt underbar är skildringen av den samiska skolan och därmed en av de första intellektuella samiska miljöerna. Ibland kunde det hända olyckor av det mer ovanliga slaget. Nicolaus Lundius ger en mycket målande bild av förloppet:

"Det var en lappdiäken i Uhmå lappSchola, effter han där ifrån kommit hafwer åt af samma rot blef han straxt tokoker /…/ och låpp så i skogen ifrån första böndagan till den sidsta och icke förtärde det ringesta, utan i medlertid kom han till ett ställe som lapparna hade tårr fisk, blifwer han frälst, och och begynte så besinna sig: när han blef god sade han sig hafwa kommit öfwer 9 älfwor och icke wiste huru han öfwer dem kommit hafwer:" (4)

Vissa författare betyder mer än andra. De ändrar hela ens sätt att se på verkligheten. En sådan författare är just Nicolaus Lundius. Låt mig illustrera detta genom ett konkret exempel: Hur ser vi på Sameland och den samiska kulturen? I mitten av 1600-talet hade Sverige varit protestantiskt under mer än hundra år. Men ändå pågick en katolsk mission genom Jesuiten Johan Ferdinand Körnigh, vilken så sent som 1659-60 omvände samer till Katolicismen. (5)

Men var inte den katolska missionen ett tafatt och misslyckat försök av en desperat Katolsk Kyrka? Var det en liten grupp katolska entusiaster; vars resultat rann ut i sanden? Nej, en välutbildad protestantisk same som Nicolaus Lundius kände förhållandet bättre än någon annan. Han skriver:

"Lapparna de tillbedia också Maria som jag och det hördt hafwer med mine egna öron, att om de falla säja de hielp Maria, eller när som de undra på något ting då korssa de sig och säja hielp Maria, (: heter på deras tungomål wecket Maria) så mycket sagdt hielp Maria:" (6)

När Sverige började sin protestantiska mission i Sameland hade således många samer redan konverterat till Katolicismen. Bilden av att Sverige kristnade det samiska hednafolket bryts delvis sönder. Genom att läsa Lundius kan man få ett helt nytt perspektiv på Sveriges historia.

Varför okänd?

Men hur kommer det sig att Lundius är nästan helt okänd utanför forskarkretsar? För att kunna besvara den frågan måste man ha klart för sig dels hur Lundius har beskrivits historiskt och dels vilket intellektuellt klimat som rått i Sverige. 1905 kunde K B Wiklund beskriva Lundius text:

"… författarens stil är så oredig ock oodlad, att det ofta visat sig svårt att sammanföra hans satser till ordnade meningar ock utsätta punkter…" (7)

Den nästan 100 år gamla kommentaren blir närmast komisk idag, när hans egen stavning framstår som gammalmodig. Visa mig den 1600-talsförfattare som skrev perfekt modern svenska…

Men av ännu större betydelse för att Lundius blivit okänd är det kulturklimat som dominerat den svenska debatten. Det anses inte höra till allmänbildningen att känna till samiska författare. En statlig utredning om samernas kultur lyckades t o m blanda ihop Nicolaus Lundius med en annan samisk 1600-talsförfattare (8). Det är i denna torftiga intellektuella svenska miljö som Lundius förblivit bortglömd under mer än 300 år. Detta exempel visar att det inte räcker med välvilja. Det räcker inte ens med insikten om att en folkgrupp förtrycks. Man måste veta vad man skriver om och vara uppriktigt intresserad.

Men hur gick det då för Nicolaus Lundius och hans pappa? Enligt de knappa uppgifterna blev Nicolaus Lundius far, Andreas Petri Lundius, slutligen predikant i Jokkmokk och dog 1665. Nicolaus Lundius blev klockare, också det i Jokkmokk (9).

Det är naturligtvis en skandal att Nicolaus Lundius bok Beskrivning av Sameland inte finns utgiven annat än i små forskarutgåvor och som spridda citat i nyutgåvor av Schefferus bok Lapponia (10). Visst kan det vara litet jobbigt med 1600-talssvenskan i början, men det brukar lossna efter någon sida. Och Lundius sköna formuleringskonst och syrliga kommentarer gör det mödan värt.

Olof Rydström

_______________________

Referenser: (1) Carl Bondes brev till Axel Oxenstierna 1635 ur Sverker Sörlin "Framtidslandet", 1988, sid 30. (2) Många tror att namnet Sameland är en modern konstruktion, men så är inte fallet. När Abraham Hülphers på 1780-talet skrev bokverket "Samlingar till en Beskrifning öfwer Norrland — Medelpad 1771 — Ångermanland 1780", nyutgåva 1985, sid 322. (3) Nicolaus Lundius "Descriptio Lapponiae", sid 26, ur Phebe Fjellströms (företal) och Israel Ruongs (efterskrift) forskarsamling av texter: "Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige", 1983. (Sidnumreringen är individuell för varje text i textsamlingen) (4) A a sid 28 (5) Bo Lundmark "Samernas förkristna religion och samemissionen" ur Lars Svonni (red) "Samerna — ett folk i fyra länder", 1974, sid 80. (6) A a sid 15 (7) K B Wiklunds förord från 1905 till A a (8) Den statliga utredningen SOU 1975:99 "Samerna i Sverige — stöd åt språk och kultur", sid 45: Nicolaus Lundius var student och Olof Sirma var präst — inte tvärtom. (9) Sten Henrysson "Lappmarkens präster, ursprung, arbetsuppgifter och levnadsvillkor" ur Sten Henrysson (red och huvudförf) "Samer, präster och skolmästare — Ett kulturellt perspektiv på samernas och övre Norrlands historia", Centrum för arktisk forskning , Umeå universitet, Rapport nr 23, 1993, sid 86 (enligt Bygdéns Herdaminne). (10) Jämför Johannes Schefferus "Lappland", nyutgåva 1956, sid 154.

En något annorlunda version publicerades på Folket i Bilds hemsida 070224. Länk: http://web.fib.se/visa_info.asp?PostId=99&Avdelning=016&Sidrubrik=&e=e003

På Tvärs

Recension av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 12 2013 Recension av Jan Myrdals bok “På Tvärs - Skriftställning 21” Celanders Förlag

“Men allt jag läst sedan tioårsåldern har visat mig att det är möjligt att med ord medvetet ta sig genom den lögnväv som kallas allmän mening och rådande åsikter.”

Bland oss som läser Jan Myrdal kan jag känna att det finns två läger. Det ena ser Myrdal som en sanningssägare – dock utan att läsarna nödvändigtvis håller med om precis allt. Det andra lägret ser Jan Myrdal som en sorts provokatör – en enfant terrible som framför förbjudna tankar ibland bara för att de är just förbjudna, överraskande och vill starta debatter. Tankar eller tankelek alltså. Låt oss ta Jan Myrdal på allvar!

Jan Myrdal själv beskriver hur han under perioder tvingats “skriva aesopiskt för att överhuvudtaget nå ut med orden. Jag har dock aldrig ljugit.” Nej, det är svårt att hitta faktafel eller ohederligt klippta citat i Myrdals texter. Han brukar alltid gå till källorna  - till skillnad från många forskare. Jan Myrdal kan citera intressanta forskaruppsatser, men hans syn på skolsystemet som sådant präglar ändå synen på kunskapsinhämtning: “Viktigt att minnas att just skolan i alla dess former från förskola till högsta akademier och universitet i sig är instrument för rådande sanningar, ett i de härskandes intresse rätt tänk.” Han beskriver hur många ungdomar idag blir lurade att inte fördjupa sig i texter och därför och inte förmår erövra den intellektuella traditionen: “De tror på vad som sägs dem av skolor och myndigheter, på vad de ser i TV.”

Visserligen finns några äldre texter med i denna Skriftställningsvolym, men bokens fokus ligger ändå på de senaste åren med hustrun och medarbetaren Gun Kessles bortgång, Sveriges krig i Afghanistan, Forum för Levande Historias officiella statliga historieskrivning. Och så Strindberg, så klart. De flesta ämnen behandlas med grundsynen folkets kultur mot de de härskandes idéer och med det Jan Myrdal kallar “tvesyn” –  en förmåga att se historien som mångfacetterad och ytterst sällan helt svartvitt enkel: Den övertygade nazisten Karl Astel var verkligen en otrevlig person – men han hade rätt om tobakens faror.

När Göran Hägg 1995 skrev boken “21 moderna klassiker”; hade Jan Myrdals bok “Barndom” en självklar plats på litteraturlistan. Men tiden har vänt och Myrdals böcker saknas idag i många litteraturhistoriska verk. När vänder tiden igen?

De två sista meningarna i Skriftställning lyder: “Strindberg skrev oss inte bara vårt språk. Han levde också vårt livsmönster.” Även om jag inte helt delar synen på Strindberg; kan jag förstå Jan Myrdals utgångspunkt om livets och arbetets enhet. Ärligheten som livsprincip i allt man gör.

Olof Rydström

Medeltiden – inte bara mörk

av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2012 - Recension av Gunilla Byrman och Tommy Olofsson "Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader", Atlantis

Ett sensationellt fynd har förnyat intresset för den medeltida svenska balladen . I George Stephens manuskriptsamling i Växjö Stadsbibliotek har man funnit rad medeltidsballader. Ämnet medeltida skämtballader tycks under många år endast varit marginellt studerat. Nu finns alltså fler texter att tillgå och jämförelser mellan olika versioner av samma text. En av de mest diskuterade balladerna är ”Osteknoppen”:

Konungen sade åt Kocken sin

”Idag skall du hemta in min lilla Oste-knopp.”

De sutto på golfvet och doppade.

Kocken lad´ under, och elden han brann;

Grytan hon kokte och flottet det rann.

De sutto på golfvet och doppade.

Och Kocken hemta´ in den lilla Osteknopp,

Så dörrarna sprucko och dörrstolpar brast.

De sutto på golfvet och doppade.

Konungen skar den lilla Ost-knopp itu,

Och ut kom en märr med fölerna sju.

De sutto på golfvet och doppade.

Konungen sade: -Det är väl mer än!

Och ut kom en ko med kalfvarne fem.

De sutto på golfvet och doppade.

Före kom en anka, och efter kom en gås;

Och efter kom en smed, han smidde på en lås.

De sutto på golfvet och doppade.

Och ut kom en ryttare, som förr had´ varit sergeant,

Han hade intet bröd, han doppade med en vant.

De sutto på golfvet och doppade.

Före kom en qviga, och efter kom en stut,

Och så kom en piga med uppstoppad trut.

De sutto på golfvet och doppade.

Mycket i skämtballaderna går ut på att blanda högt och lågt: Myndighetspersoner med enkelt folk, högtider med vardagshändelser, människor med djur, drömmar med verklighet. Ofta känner man igen världsbilden från Rabelais ”Gargantua” (1534). Ett hån mot etablissemanget och dess seder med groteska överdrifter under ett groteskt tidevarv.

Antologin med skämtballader utgör knappt halva boken. Den andra halvan består av författarnas kommentarer. Båda är mycket kunniga. Ibland känns texterna väl akademiska, men ofta med nödvändiga förklaringar till medeltidens tankevärld. De försöker flera gånger koppla balladerna till svenska 1700-talsförfattare - främst Nordenflycht och Bellman. Det finns säkert influenser, men här kan även finnas andra inspirationskällor som bör beaktas.

Frågan är hur man ser på skämtballaderna? Naturligtvis är de avsedda att roa, men är de utformade av sin tids stå-upp-komiker eller ska de ses som avantgardepoesi som vågade bryta tabun? Kanske både och. Det är ingen motsättning mellan att vara folklig och att vara avantgarde.

Olof Rydström

En lustifikation

av Olof Rydström Krönika publicerad på Folket i Bilds hemsida 120709

Ha ha - eller inte…

Satir och ironi hjälper oss att se världen klarare. Genom satiren betonas motståndarens svaga argument till den gräns där de blir komiska. Därför tvingar satiren fram en skärpning av politiska resonemang. Satir och politisk ironi är alltså folkbildande och skapar ett bättre debattklimat. Men det finns ett ogräs som ibland felaktigt kallas satir: Lustifikationen.

Kommentarer om andras utseende eller ovanor kan aldrig bli satir eller ens ironi. De är definitivt inte politiska. Det kanske låter oskyldigt att håna någons utseende eller ovanor - men utgör ett hinder för att tänka klart.

Lustifikationen är fördummande. Den spelar på fördomar. Istället för att tvinga fram en skarpare argumentation; så skapar lustifikationen ett sorts fylleflabb. Människor som hånar andra för utseende eller allmänmänskliga svagheter är inte socialt kompetenta - utan mobbare. Och som nästan alla mobbare har de ofta en dålig självbild, som de försöker dölja genom att angripa andra.

Det går inte att försvara sig mot en lustifikation. En del skrattar gråtande med och hoppas att det inte ska bli värre. En del seglar bort i tysthet. Få blir arga. Man ska ju inte bli arg, sägs det. Man ska inte förstöra stämningen. Man ska inte så mycket. Jag tycker mig ha märkt att många medier hellre gör lustifikations- än satirprogram. Satir är inte bara svårt; man måste ju tänka igenom styrka och svagheter i olika argument.

Dessutom är lustifikationen så lätt att tillverka. En lustifikation är aldrig intelligent. När man saknar argument; drar man till med en lustifikation. Det är lätt att stolleförklara någon. Det är svårare att säga att man haft fel. Genom sin jargong låser man sig både i tankemönster och socialt nätverkande. Det blir en klistrig spindelväv som är svår att klippa upp.

Olof Rydström

Slottskulturen

av Olof Rydström - Publicerad i Proletären 120405

Vem drömmer inte om ett eget lantslott! Men varför betraktas slottskultur alltid som finkultur?

”Engelska slott och herrgårdar” låter som en vanlig myspryl SVT brukar sända för att hylla överheten. Men skenet bedrar. I första avsnittet får vi följa familjen Long i Wiltshire. De tillhör inte den uradel som upptecknas i Domesday Book 1085. Istället börjar Long som boskapstjuvar på 1400 - men slutar som vördad adel och kungens förtrogna. Genom hot, våld och giftermål växer deras makt generation efter generation i det som är överhetens klasskamp. Slutligen är de så mäktiga att den ursprungliga herrgården South Wraxall bara blir en liten del i ett grandiost slottsimperium. Men så kommer dåliga tider och släkten tvingas steg för steg sälja allt. Nu ägs South Wraxall av Gela Nash (Juicy Couture) och den förre Duran Duran-basisten John Taylor.

Godsägarna kunde i symbolisk form väva in hänvisningar till den ekonomiska grunden för sin rikedom får- och boskapsskötsel. Även den tidens närhet till döden speglas i kulturen: Munkar kunde respektlöst avbildas som apor efter en engelsk ordlek: monks (munkar) och monkeys (apor). Men döden själv skulle man ha respekt för: En öppen spis förvandlas till ett memento mori - kom ihåg att du är dödlig. Lik vedträna brinner vi, men kommer att sluta som en rökpuff i himlen.

Att de befästa borgarna under 14-1500 talen förvandlades till glassiga slott utan större bevakning är tecken på att klasskampen nått en ny nivå. Överheten samarbetade allt mer om principen för en stabil stat med lagstiftning som gynnade dem. Kvar som bevakning i familjen Longs herrgård South Wraxall är en större portvaktstuga, men ingen ringmur. Den behövdes inte. Underklassen saknade medel att ta över statsapparaten. Hopplösheten skapade myten om de belevade rika som historiens och nationens fanbärare. Det saknades verkliga alternativ när den dynamiska medeltiden ersattes av den stabilt reaktionära renässansen.

Något århundrade tidigare, på 1300-talet, hade bröderna Limbourg målat en kalender med de nästan ikoniska bilder av medeltiden vi är vana att se. Här arbetar bönderna på åkrarna, festar finfolket, och jägarna får sina villebråd. I bakgrunden ser man de ståtliga borgarna som en manifestation av makten. Några århundraden senare är borgarna föråldrade. De behövs inte längre som försvar av familjeförmögenheterna. När borgarna blir till slott och inte längre är befästa; så hamnar själva husen i förgrunden, som på 1600-talets kopparstick.

I boken Slotten i Loiredalen skriver Jean-Marie Pérouse De Montclos om slottet Brissac: ”Ett slott tränger bort ett annat, breder ut sig på dess grund, återanvänder dess byggmaterial. Ingenting kan bättre illustrera detta nästan rituella kretslopp än slottet i Brissac. Det moderna slottet har dock ännu inte utplånat det gamla, för två äldre runda torn finns kvar.” Brissac ger en bild i sten av hur skyddet av överklassens ställning ändras: Från militär försvarsborg till vräkig lyxbostad. De båda skenbart oförenliga stenhusen tycks organiskt växa in i varandra. Pampigheten är deras gemensamma nämnare. Syftet är att imponera. På medeltiden fördes kampen med vapen. Nu förs kampen med kulturen. Slottens kulturella fernissa blir ett alibi för att se ned på det man ser som obildad pöbel. Men även en varning till fattiga: Så här mäktiga är vi - lilla du vågar väl inte sätta dig upp mot oss!

När Pérouse De Montclos kallar 1600-talsslottsdelen för ”det moderna slottet” - ja, då tror jag han träffar helt rätt. Vi lever fortfarande med föreställningen att överheten har en djupare kultur än arbetare. De vill fortfarande få oss att känna oss bortkomna.

Olof Rydström

“Våra hundra år med radio och tv”

av Olof Rydström - Recension av Lasse Bobergs och Arne Weises bok "Våra hundra år med radio och tv" Publicerad i Folket i Bild nr 3 2012

Sammantaget har de två författarna jobbat 100 år på Sveriges Television och Sveriges Radio. Genom korta dialoger sammanfattar de nu sina intryck. Vad hände bakom kulisserna? Hur startade publiksuccéer som 10 000- kronorsfrågan, Filmkrönikan, Café-programmen, Ett med naturen, HAJK, Barnjournalen eller Björnes Magasin? Hur blev Bosse Parnevik känd? Men också interna bråk redovisas: Varför fick nyhetsuppläsaren Olle Björklund sparken? Varför avgick Nils Erik Baehrendtz? Här en ögonblicksbild från Arne Weises möte med Lennart Hyland om planeringen av barnprogrammen:

”–Skit!

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

–Dynga!

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet.¨

Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen. Efteråt sa Unsgaard:

–Ska du inte kunna klara några jävla vänsterkärringar?

–Nej, det kan jag inte.”

Det finns risker med att skriva en bok om ett ämne där man själv deltagit i historien. Man kan se ned på kritiker och föraktfullt utlämna alla som hindrat en att förverkliga storstilade planer. Men särskilt Arne Weise har en förmåga till klarsyn som man saknar hos många mediepersonligheter. Han kan till och med visa förståelse för dem som på 1970-talet öppet motarbetade honom på grund av politiska åsikter. Weise är nära vän med f d moderata riksdagsledamoten Henrik S Järrel. Tillsammans gjorde de tv-programmet ”Mössen i filmarkivet”.

Det är en eftertänksam bok om vad som skapar debatt, om kvinnornas intåg i media, om politiken i Sveriges Television. Det är en riktigt bra bok. Inte alls bara någon mysbok, som man skulle kunna befara. Ja, köp den, läs den, bli folkbildad!

Olof Rydström

“Gud i Sverige”

Recension av Göran Häggs bok ”Gud i Sverige” av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 1 2012

Tusen år av Kristendom på 500 sidor. En ateists försök till opartisk bok om hur religionen påverkat Sverige. Hägg vill sätta in tron i ett samhällsperspektiv. De yttre tecknen på religiositet understryks och teologin tonas ned. Boken är således mer historielektion än sökande efter Gud.

Medeltidens religiösa konflikter framstår i flera fall som mycket levande än idag. Spår av asatron finns fortfarande kvar. Frågan hur Sverige kristnades blir frågan om Sverige blev helt kristet? Hursomhelst är de svenska medeltidskyrkorna unikt välbevarade. En av få gånger Göran Hägg framför kritik är när han påminner om att Sverige är ett av få europeiska länder som inte satt upp någon kyrka på Unescos världsarvslista.

Mycket av religionens yttre handlar om ceremonier och kontroll av människor. Det återkommande draget i högtidligheterna ger sken av den gudomliga evigheten. Kontrollbehovet kan slå över till förföljelse som under häxprocesserna på 16- och 1700-talen.

Ofta tar sig levnadsförhållanden i samhället även religiös form. Göran Hägg skildrar skillnaderna mellan frikyrkligheten och högkyrklighet under slutet av 1800-talet. Överhetens behov av att manifestera sin makt och de fattigas strävan efter ett mål i tillvaron skapade skilda världar under samma Gud.

Det stör mig att Göran Hägg skriver lika mycket om udda sekter som religiösa folkrörelser. Det ger en skev bild av vad religiositet är. Han betonar ofta det extrema både i känslor och i yttre attribut. Avvikande religiösa beteenden fascinerar honom, medan det vardagsreligiösa ofta saknas. När teologin tonas ned så mycket; blir drivkrafterna bakom ett liv i religiositet dunkla. Den religiösa insikten, ett mål och en mening med tillvaron, är svårfångad om man inte själv är troende. Men som en introduktion till frågeställningar om religionens roll i dagens Sverige fungerar boken.

Olof Rydström

“Maktspelerskan”

Recension av Erik Peterssons bok "Maktspelerskan" Recensionen av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 10 2011

Hur agerade drottning Kristina under sin regenttid? Erik Petersson vill lyfta fram den politiska och självständiga drottningen som inte gärna gick i någons ledband. Han fokuserar på själva maktspelet - därav titeln. Det är en biografi som placerar drottningen som en bland flera maktpersoner i Sverige. Ibland är de i allians med varandra och ibland fiender. Drottning Kristina skildras som en spränglärd humanist och samtidigt skicklig maktspelspolitiker. Hon ses som en makthavare bland andra.

Just att hon på 1600-talet kunde tas på allvar som kvinnlig ledargestalt gör att många idag vill se henne som snudd på förebild. Men historien ger oss också en bild av vad som var (och kanske fortfarande är) manliga hierarkier och vad som hände när en kvinna plötsligt hamnade på toppen. Hur bemöttes hon? Fanns det konspirationer för att få bort henne? Hur såg andra kvinnor på henne? På den tiden var oftast en av gränserna mellan manligt och kvinnligt att männen hade makt - vad hände när den gränsen överstegs? Här finns många frågeställningar.

Utan tvekan var drottning Kristina lärd. Erik Peterssons understryker den slipade politikerna som samtidigt längtar till humanismen. Den religiösa omvändelsen tonas ned; snudd på ifrågasätts. Boken handlar om makthavarna och deras privatliv. Folkupproret i Närke 1653 nämns, men Peterson går inte in på hur drottningen själv pläderade för våld mot de upproriska. Pesten på stadsdelen Södermalm samma år nämns, men bara för att man diskuterade huruvida drottningen borde lämna Stockholm. Folket flimrar förbi. Jag tror många historikers fokus på makthavares brev och officiella dokument gör dem en smula blinda för verkligheten utanför palatsfönstren. Men med detta sagt; är Maktspelerskan inte sämre än många andra biografier över monarker. Språkligt flyter texten bra. Man märker inte alls att författaren är ung (född 1985). Och det är ju en story fylld av krig, intriger, slott och herrgårdar - som den värsta dokusåpan.

Olof Rydström

“Coconut”

av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 4 2011 - Recension av Kopano Matlwa ”Coconut”, översättning Anna Gustafsson Chen

Kokosnöt är ett skällsord för svarta afrikaner som gått i fina skolor och därmed blivit ”vita” inuti. Coconut är en roman om kulturkrockar - för att inte säga kulturella fördomar. Där skillnaderna i språkbruk mellan fattiga och rika betonas. Själva uttalet av orden blir en viktig markör av vilka man umgås med och vilka skolor man gått i.

Romanen handlar framförallt om två svarta flickor: Den ena rik och lever privilegierat, men verkar sakna delar av den afrikanska kulturen. Den andra fattig och strävar efter att lämna slummen, en längtan efter rikedom hon tydligt ser i jobbet som servitris. Båda porträtten är varma, men inte förenklade hjältebilder. Vardagen är bokens tema och drivkraft. Hur tar man sig genom vardagen, och därmed livet, i ett Sydafrika med så stora skillnader i både välstånd och utbildningsnivå? Svaret är inte givet och texten blir därmed ofta intressant resonerande. Med vem talar man om vad? Hur ser man på sig själv som individ och som del av en kultur? Hur mycket är rollspel och hur mycket är egen vilja? En i bästa mening pratig bok.

Kopano Matlwa är en intelligent och skicklig ung författare som, med all rätt, vann Wole Soyinka-priset i afrikansk litteratur 2010. Men ibland känns det som om Rhodesstipendiaten Matlwa, som representerat Sydafrika i Goldman Sachs Global Leadership Institutes utbildning i New York, har litet svårt att skildra arbetare. De blir stundtals stereotyper av bildningsförakt. Kanske ligger problemet i bokens utgångspunkt: Tanken att en arbetare skulle ha ett stort ordförråd och vara beläst tycks henne främmande. Därmed inte sagt att Coconut skulle vara ointressant, tvärtom, men att man bör läsa boken med en smula eftertanke. Alla böcker skrivs i sina författares kulturmiljöer.

Olof Rydström

Irans dubbla ansikte

av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 1 2011 - Recension av Hooman Majds bok "Irans dubbla ansikte"

Hur tänker iranier? Ofta framställs Iran som en homogen stat; där alla har utom rena dissidenter har identiska åsikter. Stämmer det? Hur ser debatten ut i Iran? Vad i Iran är religion och vad är gamla traditioner? Hur ser iranier på väst? Hur ser det politiska spelet i Iran ut?

Den New York-baserade iraniern Hooman Majd är, likt de flesta exiliranier, kritisk till mycket i Iran. Men han vill också få oss att förstå hur iranier resonerar. Genom att varva vardagliga iakttagelser med storpolitik och privata minnen med intervjuer; försöker Majd beskriva hur traditioner, modernitet, religion, politik, ekonomi och kultur hänger ihop. Han tar oss med på en resa till Iran som också blir en inre resa i tankevärlden. En sorts Hooman Majds personliga guide till Irans idéhistoria.

En sådan här bok blir, med nödvändighet, en blandning av svepande generaliseringar och precisa iakttagelser. Styrkan är att Majd ofta har flera perspektiv på samma fråga. Det ökar hans trovärdighet. Därmed inte sagt att Hooman Majd skulle vara okontroversiell. Tvärtom. Han tillhör en rik elit och beter sig som sådan. En på många sätt osympatisk författare. Kåsören Kar de Mumma gav ut en självbiografi som skämtsamt hette ”Människor som mött mig”. Den titeln skulle passa Majds bok. Men Hooman Majd är också brutalt ärlig. Det räddar boken från att enbart bli en egotripp. Här finns faktiskt en hel del intressant.

Jag kan naturligtvis inte bedöma trovärdigheten i frågor om Iran. Den enda rimliga frågan blir: Om jag skulle skriva en bok om Sverige för iranier - skulle jag då skriva på ett liknade sätt? Kanske, kanske…

Poul Ströyer av Olof Rydström Recension av Poul Ströyers utställning på seriegalleriet i Stockholm Publicerad i Proletären 101014
Han var en politisk satirtecknare som fick medalj av kungen. Poul Ströyer (1923-1996) var de svenska Borgarnas viktigaste satirtecknare som tyvärr lyckades slå igenom med sin folklighet.

Under det i övrigt progressiva 1970-talet var Poul Ströyer med och skapade bilden av den lille snälle tafatte mannen (ja, just mannen) mot statens byråkratiska stelbenthet. Det var helt i linje med den högerbild som då målades upp av den offentliga sektorn som "den ofantliga sektorn".

Men Ströyer blev aldrig särskilt vulgär. På Seriegalleriets utställning visas även hans barnboksillustrationer. Det finns en parallell mellan dessa och Ströyers politiska satirer. Barnen är gulligt tecknade men placerade i en minimalistisk stel omvärld. Ofta utgör figurerna bara en liten del bilden som till stor del består av tomhet - vilket förstärker intrycket av hjälplöshet inför vuxenvärlden. Barnets perspektiv fångas otroligt skickligt och iakttagaren får nästan själv känslan att vara förflyttad till barndomen. Den tidige Ströyer var däremot en rätt konventionell skämttecknare. Ganska sent i livet hittade han sin egen omisskännliga stil.

Jag tror Poul Ströyer tog med sig barnboksillustratörens känsla av människors utsatthet inför en fientlig överhet; när han senare gjorde sina politiska satirer. Därmed slog Ströyer ofta fel och vurmade för småföretagens kamp mot staten utan att se deras egoistiska uppsåt. Men ibland blev det rätt - som när han engagerade sig mot kärnkraften och lyckades formulera en rad träffande frågor.



Chockdoktrinen The Concert av Olof Rydström Recension Publicerad i Proletären 100819
Artisterna desinficerar varandra med rök. Den representerar nyliberalismens dimmiga reningsbad. Det blir en djävla massa rök. Snart ser man inte scenen, men så skingras dimman och där står musikerna hurtigt nybadade i morgonrockar. Men nu är katastrofen nära…

Konserten bygger otroligt löst på Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Hon beskriver hur det mest effektiva sättet att genomdriva en nyliberal dagordning är att snabbhet. En chockerande snabbhet. Så snabbt att medborgarna inte hinner debattera förändringarna ordentligt. Ständigt nya chocker blir ett medel att bekämpa demokratin.

Av Naomi Kleins faktaspäckade bok har man skapat en performancekonsert, där åskådaren ständigt överraskas. Eller kanske ”chockas” är rätt ord. Här används känslor som argument utan att ett ord yttras. Janne Tavares musik speglar skickligt sinnesstämningarna: Från gemytlig kamratskap till stereotyp underordning. Man beskriver själv musiken som en blandning av bebop och swing med inslag av muzak och ljudcollage. Den är med andra ord svårdefinierad. Men de olika musikstilarna fungerar mycket bra tillsammans med Erik Holmströms actionspäckade regi som karikerar människornas utsatthet under nyliberalismen. Symbolerna är många, men alltid med en humor som slår uppåt.

Jannes Fenomenala Orkester, Turteatern och Södra Teatern har lyckats göra Naomi Klein till musik. En, i bästa mening, chockerande upplevelse. Var beredd på det oväntade. De attackerar liberalismens fundament: Chockdoktrinen skapar inte valfrihet - utan förvandlar oss till handelsvaror. Dags för befrielse!



Ett författarliv Recension av Sven Wernströms bok "Ett författarliv" av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 3 2010
En tillbakablickande framtidsskildring från år 2025, en lärobok i livet som intellektuell arbetarförfattare. Men även en bok om förlorade möjligheter, om förbättringar, om försämringar, om personliga framgångar och tillkortakommanden. Fast kanske främst om konsten att se sig själv som en del i ett större sammanhang - vilket kan vara nog så svårt om man vill skriva samhällskritik: Att ha pretentioner i det man skriver utan att bli en besserwisser. Att våga ta ställning och samtidigt lyssna.

”Ett författarliv” är (antagligen medvetet) stilistiskt skriven på vårdat talspråk bland arbetare födda på 1920-talet. Det vill säga i Wernströms egen generation. Det skapar en närhet, men innebär också en viss omställning för yngre läsare. Svårigheterna ska inte överdrivas. Belöningen blir ett nära självporträtt som ger frågeställningarna större djup.

Sven Wernström var en av 1970-talets ikoner. Hans böcker ”Fiendens språk” och ”Spelet om plugget” från 1970-talet är utmärkta läroböcker i maktkritik som betytt mycket för mig och många i min generation. Mitt ex av ”Fiendens språk” är 4:e upplagan vilket visar att läroböcker i maktkritisk språkanalys inte var något udda sekteristiskt; utan sågs som en viktig del av all samhällskritik. När jag nu skulle närma mig Wernströms självbiografiska roman ”Ett författarliv” var det således med stor förväntan, men även med viss rädsla: Skulle han vara lika bra 2010 som han var på 1970-talet? Ja. Han har precisionen kvar. Det här är inte främst memoarer eller anekdoter. Istället växer episoderna till ett mönster som en uppmaning att fundera över framtiden. Sven Wernström blickar inte bakåt av nostalgi; utan bara för att se klart framåt. Det är ännu långt till år 2025. Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt.



Ärret efter drömmen Recension av Horace Engdahls essäsamling "Ärret efter drömmen" av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 1 2010
Titeln säger kanske inte allt. Horace Engdahl förklarar i en intervju: ”…ingenting som människor har varit igenom som varit väsentligt och livsavgörande för dem kan egentligen någonsin försvinna…”. Drömmen kan bli omöjlig eller föråldrad, men inte helt förintas. Det finns något kvar - ett ärr efter drömmen. Tanken gränsar till idealism: att idéer styr verkligheten. Men här finns också underförstådda frågor om författarens ansvar och historiens kausalitet. Engdahl berättar hur syftet har varit att lyfta fram ”glädjen att tänka och att upptäcka att man kan tänka”.

Horace Engdahl hämtar exempel från hela litteraturhistorien, men tonvikten ligger på 1800-talet och på författare som det numera sällan hänvisas till på kultursidorna. Engdahl kallar det skämtsamt ”grovsoprummet”; där han menar att man ändå kan göra fynd - i betydelsen att hitta viktiga länkar som förklarar vår historia. Boken är svår att recensera inte främst för att Engdahl hänvisar till lärda exempel; utan även till forskningsresultat från litteraturvetenskapen som inte är lätta att bedöma för den oinvigde. Jag nöjer mig med att konstatera att han sällan lämnar öppet för olika tolkningar. En läsare av Horace Engdahl känner sig lätt dum i huvudet. Dum därför att man inte är 100% uppdaterad vad gäller litteraturvetenskapens forskningsresultat och dum därför att Engdahl ofta skriver om klassiker som alla borde känna till, men som sällan diskuteras på kultursidorna.

Jag är nog inte enig med Horace Engdahl om det idealistiska perspektivet och inte heller överens om synen på litteratur som vetenskap. Men det finns ändå delar av det Engdahl skriver som är intressant: Att han pekar på hur texterna använts för olika syften under olika historiska epoker. Vad jag som materialist saknar är en diskussion om den materiella grunden för dessa olika tolkningar - men Engdahl är, som sagt, idealist och ska bedömas som sådan.



Hornsgatan Recension av Ernst Brunners roman Hornsgatan av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 12 2009
Ernst Brunner är en mycket skicklig författare. Tanken att göra roman av miljön kring Mariaberget är lysande. Där möts en kulturarbetare och borgerlighet, finkultur och subkultur. Och när Brunner beskriver den osympatiske konstnären/galleristen Dressler; finns en glöd i språket som gör att boken känns äkta. Det märks att Ernst Brunner känner många konstnärssjälar.

Men när han ska beskriva tatueraren Hårde Harry; får personskildringen och därmed drivkrafterna bakom Harrys konstnärskap ge vika för en mer teknisk beskrivning. Det är alltid svårt att skildra subkulturer utifrån - särskilt om de även ska fungera med en romans övriga karaktärer.

Det här skulle kunna blivit en underbar bok. Nu känns författarens avsikt en smula för tydlig: att sträva efter att skildra alla delar av denna mångfacetterade verklighet. Kanske hade boken funkat bättre om Brunner nöjt sig med att fokusera på att skildra krockarna/samförståndet mellan konstnärer och borgerlighet i en före detta arbetarstadsdel.

Men visst, bitvis är Ernst Brunner så skicklig att man smälter: ”Nu passerade han under neonskylten Totem Tattoo. Han sa till sig själv när han såg den: ”Jaså, här har man bockat ett glasrör och stavat med flytande lava.” Han gick förbi rakt under slingan. I neonskenet glödde det tjocka långa askfärgade håret till som en pyrande vulkan.”


KonsumtionslivRecension av Zygmunt Baumans bok "Konsumtionsliv" av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 8 2009
Styr konsumtionen vilka vi är? Bauman menar att inte bara att de varor vi konsumerar - utan även själva sättet att konsumera i sig - har förändrats. I grova drag har fokus skiftat från arbete till konsumtion. Hysterin kring märkeskläder är kanske ett exempel på det: Mångas första omdöme baseras inte på vad du har för åsikter - utan om du följer med i konsumtionstrenderna. Konsumtion har naturligtvis alltid funnits, men det är först nu den påstås definiera vår individualitet. Inte bara som signalsystem visa på vår individualitet; utan att konsumtionen i sig är en del av individualiteten.

I början av boken hänvisar Bauman till Colin Campbells teori om att konsumismen som ideologi blivit central ungefär vid millennieskiftet och Mary Douglas ansats att konsumismen börjar då den ersätter arbetets roll i produktionssamhället. Producentsamhället var säkerhetsorienterat. Men för konsumtionssamhället gäller istället att man aldrig skall vara nöjd med vad man har. Grunden för denna kultur är kravet på ständigt nya känslokickar.

I Konsumtionsliv arbetar Bauman med så kallade ”idealtyper” av mänskligt beteende. En tradition han hämtar främst från Weber, men som naturligtvis i olika former kan spåras längre tillbaka. Bauman kan väl knappast kallas dialektisk i normal mening, men hans texter stämmer ändå ofta till eftertanke. Jag har stött på Baumans texter några gånger tidigare. Varje gång försöker han reda ut begrepp som inte enkelt låter sig förklaras med t ex statistik eller formell logik. Många gånger överraskar texterna genom skrivningar mindre världsberömda forskare skulle tveka inför. Han lyckas kombinera sin skärpa med en vardaglig språkdräkt. Som läsare känner man sig ofta träffad av analyserna. Vem vill inte diskutera sitt vardagsliv? Klart det känns relevant!


L’ Atelier Populaire av Olof Rydström Publicerad i Proletären 090604
68-upprorets Paris skapade en ny generation politiska affischer. Tillverkningen gick under namnet L’Atelier Populaire. De vägrade kalla affischerna konst; eftersom konstbegreppet ansågs cementera det borgerliga samhället. I ett uttalande från gruppen hette det att:

”Affischerna från L’ Atelier Populaire är vapen ämnade att tjäna kampen och går inte att avskilja från denna kamp. Deras rättmätiga plats är i konflikternas centrum, det vill säga på gator, väggar och i fabriker. Att använda dem som dekoration och visa upp dem bland borgerlig konst eller att betrakta dem som estetiska objekt undergräver både deras funktion och effekt.”

Affischerna skulle således inte ses som konstverk av konstnärer - utan som ett uttrycksmedel skapat av stundens behov. Hur var då behovet 1968? I ett ofta citerat tal beskrev president De Gaulle stämningen: ”Det är omöjligt att se hur Frankrike skulle kunna paralyseras av kriser på det sätt som skett förr.” I maj samma år kände sig polisen tvungna att storma Sorbonne- universitetet. På bara några månader hade en blandning av politiskt medvetna arbetare, vänsterstudenter och intellektuella lyckats skapa en folkrörelse mot det reaktionära franska etablissemanget.

Affischernas budskap var mycket enkla. Bara ett par, tre, ord - aldrig mer än en mening. Denna avskalade stil motsvarades av att de oftast trycktes i bara ett par skarpa färger på vit botten. Men stilen blev aldrig minimalistiskt förkonstlad - utan byggde på en folklig karikatyr som gränsande till seriefigurer. Där fanns ofta en humor som byggde på att göra makten löjlig. Man kämpade för arbetarnas rätt att studera: Folkets universitet ”université populaire” var ett av 68-rörelsens viktigaste slagord. Bilden med handen som håller både bok och skiftnyckel är en klassiker.

Man hånade tv och pressen som maktens redskap, drev med polisens maktfullkomlighet och kämpade mot rasismen. På många av affischerna lyckades man att både synliggöra både konflikterna och målen i samma bild! Några få gånger passerade man gränsen och blev hatisk våldsförespråkare, men i den mycket stora produktionen utgör dessa affischer undantag. I regel var provokationerna snälla, ja ibland nästan gulliga.

Det var således en ideologi långt från våra nuvarande konstskolors som tycker enskilda elever är kreativa om de hittar många sponsorer. Men också långt från vår tids gatukonst som ofta bara provocerar för provokationens egen skull. L’Atelier Populaire provocerade visserligen medborgarnas tankemönster, men inte genom att vara konstnärligt vulgära - utan genom att folkligt fräckt ifrågasätta makthavarna. Provokationen hade ett politiskt syfte och var inte avsedd att ge skaparna cred. Därmed blev konstnärernas namn ointressanta. Många av dem var studenter vid L’École de Beaux-Arts.

Borgerligheten försöker alltid göra konst av politiska affischer och därmed avväpna dem. Det var svårt med dessa anonyma affischer, men idag ställs de ändå ut på fina konstgallerier och museer. Den nya trenden att fokusera på curators har bidragit till att göra dem till konst. Konst är nämligen numera det som curators sysslar med. Själva urvalsprocessen anses vara en konstnärlig handling. Affischer blir alltså valda till konstverk.

Men den som är politiskt intresserad kan bortse från konstexperterna och fokusera på budskapet. I en tid när man vill begränsa studiemedlen för högskolestudier känns parollen ”université populaire”, folkets universitet, mer aktuell än någonsin.

PS Det finns en utmärkt YouTube länk som visar affischerna från AP http://www.youtube.com/watch?v=nmylN5f2f74&NR=1
Proggen & Politiken av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 090603 - Recension av Nordiska Museets utställning ”Proggens affischer”
Där står exakt 8 stolar. Framför den stora filmduken står den ensamma raden med ynka 8 stolar. På duken visas Rainer Hartlebs film från Gärdesfesten 1970. Några besökare tittar förvånat när jag sätter mig för att faktiskt se filmen. Jag förstår deras reaktion - filmen rullar kontinuerligt mest som en bild- och ljudtapet för att illustrera utställningen. Raden med de 8 stolarna illustrerar problemet med utställningen: Den är inte avsedd att ta frågeställningarna på allvar!

Det är inte så att man är överdrivet kritisk mot proggen och de politiska affischerna. Inte heller är man positiv. Man struntar i dem! Det känns som om Nordiska Museet är på besök i ett annat land och inte alls intresserar sig för landets kulturdebatt - utan bara är intresserad av själva den kulturella fernissan. Trots att affischerna faktiskt har ett budskap; så finns här ingen debatt. Ytan är allt.

Jag fäster mig vid en kuriös detalj som visar att man inget förstår: På många ställen uppmanas besökaren att hjälpa museet genom att fylla i namn på okända som designat affischerna. Nordiska Museet tycks inte fatta att det här är politiska affischer som gjordes kollektivt. Det är ofta lika dumt att fråga vem som utformade en affisch som att fråga vilken enskild person som kom med idén att man skulle anordna en demonstration. Det är en kollektiv process där impulser kommer från många olika människor och utförandet diskuteras i gruppen. Politiska affischer är ingen konstnärlig egotripp! Franska 68-rörelsens affischer som tillverkades av L’Atelier Populaire var inte signerade av ett medvetet politiskt skäl: De skulle inte bli konstverk! Men att arbeta i en sådan tradition känns chockerande för många konstnärliga själar idag. För Nordiska Museet tycks den rent av obegriplig. Utseendemässigt skiljer sig emellertid de svenska proggaffischerna ganska mycket från de franska affischernas avskalade formspråk. Närmast kommer nog ”Halva himlen är vår” - som faktiskt har en känd designer: Cecilia Löfström. En lyckad designad affisch alltså.

En liknande brist är att jämföra dåtidens affischer med nutidens streetart - när konstnärer sätter upp sina verk utan att fråga om lov. Jämförelsen haltar. Affischerna var signerade av en politisk grupp eller musikrörelse. Man tog ansvar med sin grupps namn för att affischerna inte skulle klistras upp på olämpliga ställen. Affischernas budskap var på allvar. Det är något helt annat än när konstnärer, oftast anonymt och alltid som enskilda personer, sätter upp sina verk på gator. Från kollektivt ansvar till individuell konst.

En rad affischer kallar till Gärdesfesterna. Jag minns Gärdesfesterna. De var spretiga och inte alls tydliga i sin politik. Men att, som Nordiska Museet, rakt av jämföra dem med Woodstockfestivalen är problematiskt. På Woodstock fanns en rad kända band. På Gärdesfesterna låg fokus på deltagandet: ”Spela själv!” var en viktig paroll för den progressiva musikrörelsen. Helst skulle man även göra instrumenten själv. Jag var ju bara barn och fick tillverka en rad mer eller mindre fungerande musikinstrument. Naturligtvis fick vi även testa de vuxnas instrument. Världskända artister lyste däremot med sin frånvaro. Till Woodstock såldes ursprungligen biljetter, men Gärdesfesterna var gratis.

Politik handlar om pengar och makt. Proggen handlar om att ifrågasätta den etablerade politiken. Utan att diskutera politiken bakom affischerna; så blir affischerna bara utropstecken utan ord framför. Progg utan politik är inte möjlig. Det tycks vara en mer provokativ tankegång nu än på 1970-talet.

Bögarnas Zarah av Olof Rydström - en recension av Tiina Rosenbergs bok "Bögarnas Zarah" Publicerad i Folket i Bild nr 5 2009
Det var länge sedan, men inte i tid räknat. När Zarah Leander dog 1981 var gayrörelsen ännu marginell. Även om homosexualitet inte var direkt olagligt; så beskrevs den av många som på gränsen till sjukdom. Rosenberg visar övertygande hur Zarah Leander användes av gayrörelsen och hur hon själv medvetet spelade på gaykulturen. Inte bara texterna - även stil och attityd gjorde henne till ”camp”. En av hennes vänner var låtskrivaren Bruno Balz som skrev ”Kan kärlek vara en synd?”. Balz greps av Gestapo, men behövdes sedan för en ny Leanderfilm. Leander sade senare att ”Jag har alltid ansett att homosexuella är precis som alla andra människor”. Vid några tillfällen ställde hon också upp i uttalade gaysammanhang.

Boken ”Bögarnas Zarah” är inte bara en biografi över Leanders konstnärskap - utan ger en introduktion till den dåtida gayvärlden. Det kallas synvinkel; om man väljer en ingång, men samtidigt medger att det finns fler. Rosenberg beskriver decennierna innan den sexuella revolutionen, när homosexualitet bara kan antydas genom att spela på symbolik. För övrigt var queera hänvisade till de heterosexuella skildringarna av romantik.

Tiina Rosenberg behandlar även Leanders tid som nazistjärna och Leanders egen bild att hon var politiskt naiv. Rosenberg ser skillnaden i att hon var progressiv i de då kontroversiella queerfrågorna och samtidigt framställer sig som politiskt naiv. Personligen ser jag paralleller mellan Zarah Leander och Christer Strömholms livshistoria.

Sammantaget har Rosenberg skrivit ett pionjärarbete om en av den tidiga gayrörelsens stora ikoner. En artist som nådde folklighet genom att sticka ut. Boken ger samtidigt en god beskrivning av hur efterkrigstidens samhälle sakta förändras till att bli mer accepterande.
Sofia Karlsson med ny cd och turné av Olof Rydström - en recension av Sofia Karlssons nya cd "Söder om kärleken" och konsertturné Publicerad i Proletären 090430
Nu har Sofia Karlsson skrivit en stor del av materialet själv. Men det är ingen nybörjare som skriver - hon är en av de mest erfarna unga folkviseartisterna. Ibland vindlar texterna fram. När man tror att man förstått historien - så tar den plötsligt en annan riktning och blir till en ny berättelse. Det är språkligt skickligt, men ändå är Sofia Karlsson inte en svår artist; tvärtom är hennes bilder konkreta och vardagliga.

Hennes liveband innehåller piano, gitarr, fiol, mandolin, tramporgel, kontrabas mm. Alltså vanliga instrument i en folkvisetradition. De mörka inslagen är få - musiken blir sällan dyster, men ibland eftertänksam. Sofia Karlsson har ett nära känslomässigt förhållande till sin musik och väljer låtar beroende på hur hon känner sig den dagen. Den som går på hennes konsert blir därför alltid litet överraskad - men bara litet lagom; för Sofia Karlssons personliga tonfall finns naturligtvis med i allt hon gör.

I Sofia Karlssons liveband ingår bland annat Sofie Livebrant som gjort hyllade Dan Andersson-tonsättningar. Sofia Karlsson sjunger nästan alltid några av dessa på sina konserter. Därmed finns en klar koppling till arbetarklassens vistradition. På scenen bjuder Sofia Karlsson ibland på kommentarer om sig själv som får en att studsa till. Det är förstås alltid svårt att dra paralleller; jag tycker hon skriver sin egen verklighet ungefär som Cornelis Vreeswijk, med en blandning av öppenhet och självdistans, men färre åthävor. Hon har också jämförts med Kirsten Bråten-Berg, okej, fast Sofia Karlsson känns mer stadsbo. Hon är en kärleksfull stockholmsskildrare som leker med både geografi och språk, men där folklighet alltid har företräde framför coola kändismiljöer.









Borgerlig historia av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 4 2009 (Recension av Christopher O´Regans bok I STORMENS ÖGA)
Christopher O´Regan har en öppet borgerlig historiesyn. I sin bok om Gustaf IV Adolf beskriver han Franska Revolutionen som något negativt och tycker om Gustaf III. Jag borde således ogilla om den här boken, men samtidigt känner jag att O´Regan är ärlig på ett sätt som få nutida borgerliga historieskrivare. Han problematiserar ofta genom att redovisa motsättningar. O´Regan har en tro på folkets förnuft och en avsky för adelns kotterier.

Gustaf IV Adolf beskrivs som ett offer för omständigheterna ”fånge i det intellektuella ingenmansland som bredde ut sig mellan den nya och den gamla världen". Kungen vågade ofta inte byta ut inkompetenta personer. Intrigerna är många. Vänner blir fiender och fiender blir vänner. Boken är fängslande som en dokusåpa på tv.

Ibland tycker jag O´Regan psykologiserar väl mycket; som när han spekulerar om förräderi smittar i en släkt (sid 94). Men det är en kommentar i marginalen. Boken rekommenderas till alla som vill lära sig något om Sveriges historia under 1800-talets första år.
Kultur(?)nyheterna av Olof Rydström Publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 090319
Vad är kultur? Frågan är inte enkel. Det finns ju olika sorters kultur. Sveriges Televisions Kulturnyheterna blandar högt och lågt på sin hemsida. Det kanske man måste göra för att få publik och korrekt spegla kulturen i alla dess former. Men frågan är hur man prioriterar?

Kulturnyheternas hemsida är indelad i en huvudspalt med rubriker till vänster och dessutom en marginal med länktips. Av de 38 huvudrubrikerna gäller följande:

* Pop och rockmusik: 12 rubriker: Därav 2 om Metallica, 2 om Michael Jackson och 3 om Melodifestivalen!
* Frågor om internet: 5 rubriker: Twitter, franska fildelningsförslaget, EU om ACTA, Riksdagsledamöter om ACTA och Googles kartläggningar.
* Film: 5 rubriker: Filmen H: r Landshövding, dubbningen av filmen Milk i Brasilien, rekord för dansk film, Jane Fondas återkomst till Broadway och Dolph Lundgren i dansk westernfilm.
* Inrikes kulturpolitik och debatt: 4 rubriker: Kulturutredningens förslag, tanken på svenska som officiellt språk, Siewert Öholm vill starta kristen tv-kanal, Swedbanks sponsring minskar med bankens ekonomiska problem.
* Utrikes kulturpolitik och debatt: 4 rubriker: Kina vill att fler lär sig kinesiska, Påven om biskopen som förnekar Förintelsen, irakiske skokastaren, debatt om våldsamma dataspel i Tyskland.
* Författare och litteratur: 2 rubriker: Bokrean och Lotass som blivit ny akademieledamot.
* Teater: 2 rubriker: Gunilla Nyroos får ABF:s Moa-stipendium och Dramaten börjar blogga.
* Tidningar: 1 rubrik: Expressens nya chefredaktör
* Konst: 1 rubrik: Stulna tavlor hittade i Holland.
* Fotografi: 1 rubrik: Världens bästa fotograf blev Walter Astrada.
* Puffar för egna sajten: 1 rubrik: svt.se störst i Sverige

Man kan naturligtvis hävda att jag råkat välja en alldeles särskilt dålig dag att granska dem. Men proportionerna är ändå häpnadsväckande: De tre översta punkterna upptar 22 av Kulturnyheternas 38 rubriker! Det enda konstinslaget handlade om ett spektakulärt fynd av stulen konst i Holland. Visst finns det flera bra reportage om kulturpolitik, kulturdebatt och internet . Men ska en kulturredaktion ge 6 gånger så stort utrymme åt populärmusik som litteratur?

Man saknade till exempel helt inslag eller debatt om reklamen - trots att vi dagligen översvämmas av reklam och dess uttalade målsättning faktiskt är att påverka oss. Det historiska perspektivet fanns bara i två av reportagen: Inslaget om förintelseförnekaren och reportaget om Lotass inträde i akademien; där det nämndes i förbigående.

Av de 38 rubrikerna hade 15 fotografier. 8 av dessa bilder illustrerade inslag om pop/rockmusik - d v s över hälften! Vilken slutsats ska man dra av Kulturnyheternas prioriteringar?
____________________________
PS Kulturnyheternas hemsida på morgonen 13 mars 2009)


Eftermiddag på BM *av Olof Rydström Krönika på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 081222 Korrigerad version - se kommentar sist. British Museum är ett gammaldags museum på gott och ont. Det finns inga flashiga datoranimationer eller andra tekniska grunkor. Sådant behövs inte. Föremålen är så fantastiska i sig själva att det är som att vandra i en sagovärld. Man får nästan en känsla av att gå bland teaterkulisser och måste hela tiden påminna sig att det faktiskt är riktiga historiska föremål.

Museets samlingar byggdes upp då Storbritannien var ett imperium som täckte nästan halva jordens yta. De allra finaste historiska föremålen stals från de ockuperade länderna och släpades över kontinenterna till British museum i London – så att vanliga britter skulle kunna se med egna ögon hur mäktigt deras imperium var som kunde underkuva andra, mycket äldre, civilisationer. BM fyllde ett propagandasyfte.

Men okej, jag erkänner, propagandatricket funkar: Jag blev imponerad. Starkast intryck gjorde ändå Parthenon friserna. De som revs ned från Parthenontemplet i Aten. Man känner sig obetydlig inför så storslaget stöldgods.

Ibland fick jag ändå känslan av att museet blivit lätt blasé. Ashurnasirpal II:s staty från 800-talet f Kr var placerad i ett café. Människor satt och fikade runt detta världsarv. Det kändes litet som när den brittiska överklassen förr hade mumiekistor i salongerna som conversation pieces – föremål gästerna förväntades kommentera under middagen.

Annars var panikkänslan hela tiden närvarande. Man vill se och läsa om allting, men inser att här finns material för tusentals doktorsavhandlingar. Jag hade sparat i ett par år för att få råd att åka – nu gällde det att vara effektiv. En kort eftermiddagsvisit blir bara en känslotripp, men kanske kan en sådan känslotripp locka till att söka mer kunskap. Eller till att stjäla andra länders kulturskatter…
___________
PS Gratis inträde!
*Anglicism
Kommentar: I en tidigare version påstod jag felaktigt att Ashurnasirpal II:s staty var en annan staty. Klumpigt av mig. Förlåt kära läsare och förlåt Ashurnasirpal!




Vem är/var Riverbend? av Olof Rydström recension publicerad i Folket i Bild nr 11 2008
Slutet är okänt. Man vet inte vem hon var. Efter det sista inlägget på bloggen den 22 oktober 2007 är hon tyst. Hon kallade sig "Riverbend" – Flodkröken – efter raderna i versen:

"…I´ll meet you round the bend my friend, where hearts can heal and souls can mend…"

…vi ses bortom flodkröken, min vän, där hjärtan kan läka och själar tillfriskna…

Bloggen har rubriken "Baghdad burning" – Bagdad i lågor. Hon kallar det en tjejblogg från Irak om krig, politik och ockupation. Efter USA:s ockupation försöker hon komma tillbaka till sitt jobb som dataexpert, men det visar sig att kvinnor nu inte längre är välkomna på hennes gamla arbetsplats. Samtidigt har hennes hemstad förvandlats till ett kaos där våld och plundring är vardag. Hon börjar blogga. Riverbend använder medvetet sin sociala ställning, som västutbildad (?) datanörd, för att få oss att förstå hur läget i Irak har förvärrats under ockupationen. Hon är inte okänslig, eller omedveten, om skillnaden i livsvillkor mellan henne och de fattiga, men Riverbend väljer att vända sig till oss i väst för att berätta för omvärlden vad som händer i hennes hemland.

Nu har Riksteatern gjort en föreställning baserad på hennes blogg. Jag använder medvetet ordet föreställning och inte teater. På scenen är tre personer: Aminah Al Fakir Bergman, som läser ett urval av Riverbends texter, Nidal Fares, som väver in bitar av sin egen berättelse om livet som skådespelare i Irak under krigen och så journalisten Tona Ishaq, vilken ger fakta om ockupationen. Det kanske låter som om föreställningen skulle spreta åt olika håll, men regissören Gustav Deinoff och producenten Helena Ringvold lyckas inte bara hålla ihop alla tre aspekter. De har skapat en helhet med verklighetsskildringen som gemensam nämnare.

Föreställning bryter mot en vanlig idé för progressiv teater, nämligen att teatern ska dramatisera verkligheten – att man ska accentuera skiljelinjerna mellan folket och makthavarna. I detta fall behövs inte denna dramatisering. Verkligheten är tillräcklig dramatisk i sig själv. En liten pojke dör, museet i Bagdad plundras, en släkting blir kidnappad, kvinnor kan inte längre gå ut utan eskort, teatern i Bagdad plundras, en bomb riktas mot Röda Korset, attackhelikoptrarna surrar ständigt i luften. Dramatiken ligger i händelserna. Man behöver inte överdriva. Föreställningen följer därmed Riverbends egna linje: Hon bryter mot journalistikens grundregler: Riverbend är partisk och personlig, ofta med en sarkastisk humor, men överdriver aldrig.

Det är tekniskt avancerat, med stora projektioner av filmsekvenser och stillbilder. Man talar svenska, arabiska och engelska. Musiken av Salem Al Fakir, Allan Edwall, Brel, Ahlan Bik och Kathem Al Saher fungerar som kommentarer till Riverbends texter. Föreställningen avbryts inte av musik. Musiken blir en naturlig del av den livsskildring från det ockuperade Bagdad som Riverbend lämnat oavslutad.

Citat av Riverbend:

"Jag är kvinna, irakiska och 24. Jag överlevde kriget. Det är allt du behöver veta. I alla fall är det allt som spelar någon roll nuförtiden." (Ur hennes första blogginlägg)

”Igår eftermiddag besökte vi en släkting som nyligen har kommit hem från London. Han var inte politisk flykting där, inte heller dubbelagent … eller någonting märkvärdigt … bara en man som bestämt att leva sitt liv i England.”

"Det är en ny talang jag har. Jag har blivit så duktig på det att det skrämmer mig." (Om hennes förmåga att skilja mellan olika amerikanska attackhelikoptrar.)

”Tvärtemot vad många tror; hatar jag inte amerikaner. Inte för att jag älskar amerikaner – utan bara därför att jag inte hatar dem, liksom jag inte hatar fransmän, kanadensare, britter, saudier, jordanier, mikronesier o s v.”

“Den 11 september var en tragedi. Inte för att 3000 amerikaner dog …men för att 3000 människor dog.”

"Något liknande skulle aldrig kunna hända med Oljeministeriet. Det bevakas 24 timmar om dygnet." (Om bomben mot FN:s byggnad)

"Var bor den där killen? Är det ens i samma tidszon??? Jag tvivlar… kanske är han från något parallellt universum; där skottlossning, plundring, våldtäkter, kidnappningar och mord inte betraktas som kaos – men det betraktas som "kaos" i min värld." (Om de amerikanska ockupanternas administratör Paul Bremers uttalande att Bagdad inte är en stad i kaos)

Hämtat från Riverbends blogg http://riverbendblog.blogspot.com/



Mysiga saker ... av Olof Rydström Krönika publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 081006
Jag jobbar natt. Ibland när jobbet varit tungt och jag slutat sent (fast på morgonen alltså); så går jag och fikar på Café Vetebullen på Hornsgatan. De har den största kristallkrona jag sett. Jag tar en choklad med vispgrädde och en leverpastejmacka. Sedan bäddrar jag igenom morgontidningarna som jag har med mig från jobbet. Utanför caféets fönster rusar människor iväg till sina jobb.

För litet sedan dog plötsligt en av mina bästa vänner. Han hade precis flyttat till ny ort med tjej och barn – så dog han. Jag saknar honom naturligtvis. Han var den av mina vänner som kände mig bäst. Han var spränglärd och det känns tomt utan hans kunniga kritik.

Man brukar använda liknelser: Slicka såren, ladda om batterierna,hämta ny kraft. Jag fikar och ser människor gå till jobben, lyssnar på Bach, går på Moderna Museet… Ja, det är typiskt för en halvbildad storstadsbo.

En del renlevnadsmänniskor på vänsterkanten skulle kalla detta småborgerligt. Det kan nog stämma. Det är den goda delen av den borgerliga kulturen. Den del vi ska värna. Skillnaden mellan mysighet och engagemang är inte skillnaden mellan försoffning och upplysning – utan skillnaden mellan målet och vägen.

Nu är min vän död. Trafiken tätnar till köer på Hornsgatan. Solen har gått upp. Jag ska åka hem och sova. I morgon är en annan dag.

Sluta psykologisera av Olof Rydström Krönika publicerad på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 080526
-Hur mår du EGENTLIGEN?

Det var en av de vanligaste frågorna under min barndom på 1970-talet. Psykologin var ”inne”. Allt skulle förklaras med psykologi. Jag hängde på trenden och valde psykologi på gymnasiet. Det kändes som en uppenbarelse för mig. Jag fick tillgång till en intellektuell verktygslåda av psykologiska förklaringsmodeller med vars hjälp jag kunde analysera inte bara mig själv utan även min omvärld. Jag kände mig befriad från fördomar och tyckte att många av dem jag träffade inte hade rett ut sina känsloliv. Det var en mallig Olle som kunde läsa Graham Greenes ”Brighton Rock” och se kopplingarna till Jungs begrepp Anima och Animus. Jag trodde mig veta så mycket. Men var kunskapen alltid relevant?

Ju mer livserfarenhet jag får; desto mer känner jag att psykologin saknar relevans för de stora frågeställningarna i mitt liv. De frågor jag funderat över det senaste decenniet har rört bland annat ekonomi, politik, könsmaktsordning, journalistik och minoritetsfrågor. De psykologiska modellerna är i grunden individbaserade och kan inte enkelt utvidgas till att omfatta samhällsfenomen. Psykologin känns ofta inte är dynamisk, den förändras inte över tiden. En marxist skulle säga att den inte är dialektisk. Metoderna baseras ofta på dialog, men psykologin ifrågasätter sällan sin egen grundhypotes individcentreringen: Att en individs problem främst kan lösas på det individuella planet. Tanken att om något känns fel, så är det individens eget fel.

Det kändes skönt att kunna analysera mig själv och andra. Det gav mig en känsla av makt. Psykologins psykologi. I själva verket var jag ju ganska maktlös. Det var kunskap som placerade in föremål på rätt hylla i en lagerbyggnad. Ibland fick man leta efter hyllan ett tag, men hyllsystemet ändrades aldrig i grunden. Än mindre byggde jag nya hyllor.

Det kan låta empatiskt att fråga hur någon EGENTLIGEN mår, men i frågan ligger något nedlåtande. Frågeställaren antyder att det finns en djupare kunskap som ligger dold under ytan. Antingen för att man valt att dölja den och visa upp en snygg fasad eller att man inte har den intellektuella förmågan att analysera sig själv och alltså är inkompetent. I båda fall är det problematiska antaganden som, även om korrekt, riskerar att leda till en nedlåtande syn på den man talar med. En ärlig dialog förutsätter att man lyssnar utan förutfattade meningar.
Lars Forssell och ABF offras för antikommunismen av Olof Rydström Publicerad i Proletären 080522
Lars Stjernkvist anser att förre akademieledamoten Lars Forssells text är alldeles för revolutionär för att passa på ABF. Och ABF:s ledning instämmer!

Inte oväntat angriper högersossen Lars Stjernkvist ABF:s arrangemang Socialistiskt Forum. I ABF:s tidning Fönstret ondgör han sig över att Socialistiskt Forum haft ett citat av Lars Forssell på sin hemsida: ”Det finns inga skäl för optimism. Det finns inga skäl för pessimism. Det finns skäl för revolution.”

Debattnivån i Fönstret är rekordlåg. Stjernkvist kan inte ens stava Lars Forssells namn korrekt. Världen antas vara svartvit: Organisationer är antingen onda eller goda. Möjligheten till debatt med meningsmotståndare stängs. Svensk-Kubanska Föreningen bör, enligt Stjernkvist, inte få vara medarrangör i några debatter.

Chefen för ABF i Stockholm, Göran Eriksson, medger att citatet av Lars Forssell ”vittnar om en revolutionsromantisk inställning som, det erkännes, borde vara främmande för ABF”. Han nämner inte Svensk-Kubanska vid namn, men klargör att ett par av organisationerna som deltog inte borde få vara med och säger lydigt att: ”Vi kommer att skärpa oss till nästa Socialistiskt Forum.”

Redaktören för ABF:s tidning Fönstret, Jonas Helling, är en fanatisk antikommunist. På Aftonbladets kultursida (080407) vädrade han sitt hat mot allt som luktade kommunism. En kommunist är sig alltid lik i alla tider:

”Nej, kommunismens brott mot mänskligheten förklaras rimligtvis bäst av vad kommunisterna själva har tagit sig för. Agendan har trots allt inte varit hemlig. Kommunisterna berättade tydligt redan för 160 år sedan vad de ville, och har fortsatt med det sedan dess.”

I denna ton redigeras nu ABF:s tidning Fönstret. I ledaren jämför Jonas Helling Lenin med Hitler. Knappast ens de mest troende nyliberalerna skulle gå så långt. Kommer ABF att vara ett debattforum för hela vänstern även i fortsättningen – eller kommer ABF att bli en del i den antikommunistiska kampanjen? Striden är inte avgjord. Låt oss hoppas att det finns kvar några förnuftiga människor på ABF.
Artister för NATO av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 2 2008
Under andra världskrigets beredskapsår sjöng Ulla Billquist om sin soldat ”någonstans i Sverige”. Idag har gränserna flyttats betydligt längre bort. Nu spelar svenska fältartister hårdrock för de amerikanska trupperna i Afghanistan. När den svenska militärmakten omvandlades från att vara en styrka för självförsvar och FN-insatser till att bli en lojal NATO-allierad; så blev även Fältartisterna en del av NATO:s propagandaenhet.

Den internationella delen av Fältartisternas verksamhet är omfattande: Av de totalt 650 fältartisterna har 350 tjänstgjort utomlands. Som en del i uppdraget får de skriva dagbok på nätet. Dagböckerna publiceras på Försvarsutbildarnas hemsida och ger en intressant inblick i den NATO-lojalitet som vuxit fram inom Försvaret. Löjtnant Nina Söderqvist skriver i sin dagbok:

”Är så otroligt glad å tacksam att få vara här å jag får nästan nypa mej i armen för att inse att det är på riktigt. Ikväll blir det en skön lugn kväll på mässen. Sängdags tidigt då vi ska åka till den Amerikanska basen å giga imorgon. Puss å kram på er därhemma från Camp Nothen light”

Löjtnant Thomas Granestad beskriver hur man genomför en spelning för de amerikanska trupperna:

”Klockan 1300 så bar det av med konvoj till den amerikanska campen Mike Spann, där vi skulle spela för amerikanska, kroatiska, svenska och tjeckiska soldater. /…/ Sen var det showtime så vi öppnade med U2´s ´vertigo´, publiken var först lite blyga men så lyckades våra duktiga frontare/sångare Micke och Nina få folk att komma fram till scenkanten och röja och sjunga för full hals.”

Dagböckerna tycks vara tämligen ocensurerade. Nåja, i alla fall relativt i förhållande till mycket av den rena propaganda som våra vanliga massmedia tillhandahåller. Linda Andersson ger en målande beskrivning av NATO:s skjutövningar och förhållandet till civilbefolkningen:

”Jag befinner mej just nu i ett jättetält på en Nato-brits, och i öknen finns det mycket sand och otroligt mycket damm, överallt, till och med i sovsäcken. Men vet ni? Det känns riktigt bra att få vara tillbaks på öken campen i MeS, idag väntas lite skjutövningar vid de Afghanska bergen, ni kan tro att det lyser i ögonen på grabbarna, jag återkommer efter övningen, hej hej. 18,15 Ja, vad ska man säga? Panga fick de allt, Ak5, granattillsats samt pistol 88, under tiden pojkarna lekte så blickade jag ut över det enorma landskap som låg framför mig. Plötsligt från absolut ingenstans dök några Afghaner upp, och sen några till, dom cyklade och sprang mitt ute i öknen, dom samlades på tryggt avstånd för att efter skjutningen brutalt kasta sig över de patronhylsor vi spillt, detta skådespel är bara ett litet bevis på vilken absurd tillvaro dessa människor befinner sig i. Ord kan icke beskriva men det är helt galet i detta land.”

Varför blir man fältartist? Många vill jobba som artist. Konkurrensen är hård. Att då jobba som fältartist kan vara en sätt att få in en fot i branschen och att skaffa ett kontaktnät. Det finns även de som lockas av den officerstitel som fältartisterna får – även om den bara är en hederstitel. Ståuppartisten Babben Larsson beskriver det som ”coolt” att kunna säga att hon är officer:

”Både Jan Guillou och Per Moberg är ju jägare, så därför var det coolt att kunna säga att jag är löjtnant i Fältartisterna. Jag har gjort en lumpenliknande utbildning, och jag blev inkallad till Afghanistan att uppträda för soldaterna i januari, men då krockade det med Melodifestivalen.”

I valet mellan sin ”inkallelseorder” och Melodifestivalen valde hon alltså Melodifestivalen. På fullt allvar vägde hon vad som var viktigast och kom fram till att Melodifestivalen vägde tyngst. Det är en logisk prioritering om man bara ser officerstiteln som en ”cool” grej på meritförteckningen. Denna urgröpning av officerstiteln är ett pris militären anser värt att betala för att få tillgång till artister billigt. Men det finns även fältartister som är djupt ideologiskt övertygade om NATO-truppernas förträfflighet. Linda Andersson skriver:

”Mitt hjärta slår hårt för detta land, och killarna samt tjejerna som Sverige bidrar med gör heroiska insatser, och är fantastiskka människor! Jag har sagt detta förut och säger det igen; Jag önskar att alla människor, Bara för en dag, kan få känna på livet i denna värld. Naiv må jag vara , men jag är övertygad om att det skulle ändrar världsbilden för många människor!!”

Fältartisterna är organisatoriskt en del av Försvarsutbildarna. De betonar sin historiska roll - att vara en uppmuntrande kraft för de svenska soldaterna i Sverige och på FN-uppdrag. Men på sin hemsida framhåller man även Fältartisternas historiska bakgrund ur ett internationellt perspektiv:

”Gamla tidningsurklipp vittnar om hur de allra populäraste artisterna stod på lastbilsflak, i hangarer eller på provisoriska scener utomhus och sjöng för de överlyckliga soldaterna. Vi har också sett gamla journalfilmer där Vera Lynn, Marilyn Monroe, Bob Hope och Elvis Presley och många fler under andra Världskriget underhöll trupperna ute vid fronterna i Europa.”

Nu skulle man, som kritisk läsare, kunna invända att Elvis Presley och Marilyn Monroe inte debuterade förrän EFTER andra världskriget. Det är naturligtvis en skitfråga, men symptomatisk för många fältartisters brist på historiskt perspektiv. Man tror sig veta vad som händer och kollar därför aldrig med andra källor. Fältartisterna är en propagandaorganisation – inte en förening som för ideologiska debatter.





___________________________________________________________
Källor Dagböcker från fältartisterna på sajten: http://www.forsvarsutbildarna.se/faltartist och Lina Färms intervju med Babben Larsson: ”Jag inkallades till Afghanistan”, Metro 071020




Jag äcklas av design av Olof Rydström Publicerad på www.fib.se 080213 På väg hem från jobbet går jag förbi en container med skräp. Överst ligger en vacker handgjord 1800-talsstol i perfekt skick. Den anses alltså värdelös. Jag går vidare och passerar den exklusiva designbutiken på Götgatan. Där säljs massproducerade Myranstolar för flera tusenlappar styck.
Vi är kulturellt förslavade av designjävlarna. De som hellre skulle dö än bli kallade folkliga. Alla makthavare och alla kulturjournalister hyllar dem. Låt mig alltså sänka dem. Det mest unika med deras produkter är priset. Priset i sig själv gör deras verk till statussymboler. De är pretentiösa i sina avskalade, nedtonade, sobra attityder. Men deras pretentioner är inte att förbättra för majoriteten - utan att ge makthavarna ett kulturellt alibi.

Makthavare har alltid använt delar av kultur och vetenskap för att legitimera sin ställning. Men argumenten har växlat över tiden. När industrialismen skapade en mängd nyrika; kunde man inte längre använda börd som alibi för makt. Istället betonades rasen som en framgångsfaktor. Efter andra världskrigets massmord blev rasbegreppet oanvändbart . När sedan industrierna globaliserades; slutade man använda nationen som kulturellt argument. Vid slutet av 1900-talet kunde fattiga i allt högre grad läsa vid universiteten; då blev det svårt för eliten att försvara sin ställning med att de visste bättre än oss andra. Numera används alltså design. Makthavare anses ha bättre smak i estetiska frågor. Designen ger ett objektivt vetenskapligt skimmer av förfining – samtidigt som den i grunden är ovetenskaplig.

Konsthantverket försvann och ersattes av design. Design är myten om hantverkskänsla i fabriksprodukter. Design ersatte de mångas hantverksskicklighet med den fåtaliga elitens övermänniskoideal. När rasismen, efter kriget, inte längre var rumsren bland konstnärer; uppstod istället en kult av ett fåtal modernistiska formgivare. Kvar från rasismen var tron på renhet, elitistisk dyrkan av hjältar, förakt för svaghet och tendensen att se sina tankar som helt revolutionerande nya - d v s ett bristande historiskt perspektiv.

Förr skulle alla bildade människor läsa vissa böcker, en kanon, för att demonstrera sin sociala kompetens. Nu ska de finkulturella istället känna till vem som designat en viss möbel. Jag ser inte denna förändring i kulturlivet som ett framsteg – trots att jag inte gillar kanonbegreppet. Att läsa klassikerna kunde åtminstone vara början till ett kritiskt tänkande, men designens idoldyrkan leder inte till någon samhällsdebatt utan bara till en kvasireligiös myshörna. Design är inte framstegsvänlig analys av alldagliga problem. Den är istället fördummande idoldyrkan. Sällan har det gamla fina ordet ”trollbinda” passat så bra som när man beskriver hur vuxna människor helt tappar omdömet i en nästan religiös brist på analys av deras eget beteende.

Design leder till vänskapskorruption. När känslan segrat över förnuftet; blir det viktigt att känna rätt personer. Rätt personer är de som slagit igenom i massmedia. Om det finns duktiga formgivare som inte är kända i media; blir de i längden ointressanta att samarbeta med. Namn och varumärke segrar över kunskap och erfarenhet i designvärlden. I ett cirkelbevis påstås ofta att de designers som är kända också är de bästa. Mot en sådan bevislogik kan jag inte argumentera: Design är nämligen liktydigt med att vara känd – eller åtminstone att vilja bli känd. Den formgivare som inte vill bli kändis; är ingen designer. Designens inneboende jakt på kändisskap leder till allt grövre konstnärliga provokationer.

Ja, jag äcklas av design. Tanken att man ska skriva sitt namn på ett föremål och kalla det design är djupt reaktionär. Den leder till en falsk tro på att den perfekta formen inte kan utvecklas. Vilken designer vill erkänna att dennas ”baby” inte var perfekt vid första lanseringen utan måste modifieras? Jakten på signerade föremål skapar dessutom en marknad som bygger på social prestige och leder konsumenten till oförnuftiga beslut.

K-frukt av Olof Rydström Krönika på Folket i Bilds hemsida www.fib.se 080121
Jag hanterar dem som ägg – tar dem ur trälåren i glasverandan och virar in dem ett och ett i hushållspapper för att sedan lägga dem i en skål och ställa skålen i dragkärran. De har överlevt hösten och vintern och nu, efter denna trettonhelg, ska jag ta dem till Stockholm och äta upp dem.

Det är årets äppelskörd, fast egentligen inte: De har ju vuxit på hundraåriga träd som, genom ytterliggare hundratals år av urval, förvandlats från vildfrukt till äppelsorter. Kulturfrukt alltså. Men i Stockholm måste de ätas snabbt. I den varma lägenheten åldras de på bara några dagar. Glasverandan i Småland är inte uppvärmd. På vintern är där bara någon grad över noll. Kylan konserverade sommaren och gjorde det möjligt för mig att njuta ett månghundraårigt kulturarv. Den skyddande kylan.

Det samhälle som skapade dessa äpplen finns inte längre. Visst tar man ännu fram nya äppelsorter, men utvecklingen styrs inte längre av äppelätarna. Odlandet, plockandet, tillagandet och ätandet har separerats. Folkligheten har försvunnit. Äpplet har blivit en frukt - inte längre en kunskapssymbol. För den moderna storstadsmänniskan skulle Adam lika gärna kunna ha frestats med en apelsin.

Äppelkulturen har nu blivit en festkultur. Till vardags bakar vi inte längre äppelpaj. Stockholmarna kan inte köpa våra klassiska äppelsorter i snabbköpen – de tål inte transport så bra. Stockholmsäpplen smakar syntet. De är industriprodukter. Den gamla äppelkulturen var en landsbygdskultur. Den överlevde ett tag i städernas villaförorter, men nu sågas äppelträden ofta ned. De anses skräpiga i mondäna villaträdgårdar.

Den vardagliga äppelkulturen har inte överlevt industrialiseringen. Kunskap förutsätter nämligen att man själv har träd och dagligen arbetar med frukten. Först då kan en matkultur utvecklas. Snabbköpens djupfrysta äppelpajer är inte ett exempel på mångfald. De är exempel på hur en döende matkultur förvandlats till matsymboler – tragiska ruiner efter en stor kulturtradition. I frysdisken kan fotot på äppelpajen på kartongens framsida läckert ut, men pajen dör när man tar den ur kartongen. Den skyddande kylan.


Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell av Olof Rydström Publicerad på www.fib.se feb 2007

Till de moderna myterna om samerna hör påståendet att de inte skulle ha någon skriven historia. Det är inte sant. Det har funnits skrivande samiska intellektuella i över 350 år. Redan 1619 grundades den första samiska skolan. Samma år gavs de första böckerna ut på samiska språket. Den samiska kulturen är rik på bra författare som visar att en folklig kultur och författande inte är någon motsättning.

Nicolaus Lundius växte upp i ett samiskt akademikerhem under mitten av 1600-talet. Hans far, Andreas Petri Lundius, blev pastor i Arvidsjaur 1640. Den förste samiske prästen. Fadern lär dock ha avskedats från tjänsten, anklagad för att ha begått hor. Denne flyttade sedan till Nasafjäll och den nyupptäckta silverfyndigheten. Han försörjde sig bl a som tolk i Lule lappmark. Det var om denna silverbrytning som riksrådet Carl Bonde år 1635 skrev till Axel Oxenstierna att han hyste stora förhoppningar. Carl Bonde jämförde Sameland med andra länders kolonier:

"… enn sådann ymnighet aff mallm, som seies varra några mill lånngt, och slät inngenn skogh på 6 Lappiske millar; enndock malmen låtter sigh brytta uthann eldh iblandh /…/ Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn…" (1)

Nicolaus Lundius föddes troligen i Nasafjäll. I brytningen mellan det traditionella och det nya samiska levnadsmönstret. I gränslandet mellan akademikerfamilj och arbetarklass och med kunskaper om både samiska och svenska förhållanden. Lundius kom till Uppsala 1674 och gav då professor Johannes Schefferus en beskrivning av sin uppväxtmiljö kallad "Descriptio Lapponiae" – "Beskrivning av Sameland" (2). Schefferus hade året innan gett ut den klassiska sameskildringen "Lapponia" och blev nu mycket imponerad.

Texten är skriven på svenska, men innehåller även uttryck på både samiska och latin. Lundius skämdes inte för sin samiska bakgrund och var stolt över sin bildning. Professor Schefferus tillmätte beskrivningen så stort värde att han gjorde marginalanteckningar som tillägg i sin redan färdiga bok. Dessa anteckningar brukar tas med när moderna utgåvor av "Lapponia" trycks. Lundius text är både spännande och rolig, men tyvärr nästan helt okänd utanför forskarkretsar.

Lundius bok "Beskrivning av Sameland" tillhör guldklimparna i den samiska litteraturen. Den ska vara en beskrivning över förhållanden i Sameland. Men texten rymmer mycket mer. När t ex Lundius råkar läsa en författare som skrivit något nedsättande om samer; blir han skitsur:

"Emedan jag eij finner wara beskrifuin om lapparnes öron så hafwa de stora öron wuxsen långd ifrån huuudet swart aff rök men i det at Johannes Torneus beskrifwer alla lappar wara skorffuot det ähr conta rerum och kan eij wara bewiserlig, eij heller hafwa de mycket löss i sinne huuod utan i kledher, besynnerligh gångh kläder men dåck utletta de eij som åftast löss af sine kläder; Och om winteren lägga de sina kläder på marcken när som kalt är att ihiäl frysa." (3)

Särskilt underbar är skildringen av den samiska skolan och därmed en av de första intellektuella samiska miljöerna. Ibland kunde det hända olyckor av det mer ovanliga slaget. Nicolaus Lundius ger en mycket målande bild av förloppet:

"Det var en lappdiäken i Uhmå lappSchola, effter han där ifrån kommit hafwer åt af samma rot blef han straxt tokoker /…/ och låpp så i skogen ifrån första böndagan till den sidsta och icke förtärde det ringesta, utan i medlertid kom han till ett ställe som lapparna hade tårr fisk, blifwer han frälst, och och begynte så besinna sig: när han blef god sade han sig hafwa kommit öfwer 9 älfwor och icke wiste huru han öfwer dem kommit hafwer:" (4)

Jag tillåter mig en personlig reflektion: Vissa författare betyder mer än andra. De ändrar hela ens sätt att se på verkligheten. En sådan författare är just Nicolaus Lundius. Låt mig illustrera detta genom ett konkret exempel: Hur ser vi på Sameland och den samiska kulturen? I mitten av 1600-talet hade Sverige varit protestantiskt under mer än hundra år. Men ändå pågick en katolsk mission genom Jesuiten Johan Ferdinand Körnigh, vilken så sent som 1659-60 omvände samer till Katolicismen (5).

Men var inte den katolska missionen ett tafatt och misslyckat försök av en desperat Katolsk Kyrka? Var det en liten grupp katolska entusiaster; vars resultat rann ut i sanden? Nej, en välutbildad protestantisk same som Nicolaus Lundius kände förhållandet bättre än någon annan. Han skriver:

"Lapparna de tillbedia också Maria som jag och det hördt hafwer med mine egna öron, att om de falla säja de hielp Maria, eller när som de undra på något ting då korssa de sig och säja hielp Maria, (: heter på deras tungomål wecket Maria) så mycket sagdt hielp Maria:" (6)

När Sverige började sin protestantiska mission i Sameland hade således många samer redan konverterat till Katolicismen. Bilden av att Sverige kristnade det samiska hednafolket bryts sönder. Genom att läsa Lundius kan man få ett helt nytt perspektiv på Sveriges historia.

Men hur kommer det sig att Lundius är nästan helt okänd utanför forskarkretsar? För att kunna besvara den frågan måste man ha klart för sig dels hur Lundius har beskrivits historiskt och dels vilket intellektuellt klimat som rått i Sverige. 1905 kunde K B Wiklund beskriva Lundius text:

"… författarens stil är så oredig ock oodlad, att det ofta visat sig svårt att sammanföra hans satser till ordnade meningar ock utsätta punkter…" (7)

Den nästan 100 år gamla kommentaren blir närmast komisk idag, när hans egen stavning framstår som gammalmodig. Visa mig den 1600-talsförfattare som skrev perfekt modern svenska…Men av ännu större betydelse för att Lundius blivit okänd är det kulturklimat som dominerat den svenska debatten. Det anses inte höra till allmänbildningen att känna till samiska författare. En statlig utredning om samernas kultur lyckades t o m blanda ihop Nicolaus Lundius med en annan samisk 1600-talsförfattare (8). Det är i denna torftiga intellektuella svenska miljö som Lundius förblivit bortglömd under mer än 300 år. Detta exempel visar att det inte räcker med välvilja. Det räcker inte ens med insikten om att en folkgrupp förtrycks. Man måste veta vad man skriver om och vara uppriktigt intresserad.
Men hur gick det då för Nicolaus Lundius och hans färgstarke pappa? Enligt de knappa uppgifterna blev Nicolaus Lundius far, Andreas Petri Lundius, slutligen predikant i Jokkmokk och dog 1665. Nicolaus Lundius blev klockare, också det i Jokkmokk (9).

Det är naturligtvis en skandal att Nicolaus Lundius bok "Beskrivning av Sameland" inte finns utgiven annat än i små forskarutgåvor och som spridda citat i nyutgåvor av Schefferus bok "Lapponia" (10). Visst kan det vara litet jobbigt med 1600-talssvenskan i början, men det brukar lossna efter någon sida. Och Lundius sköna formuleringskonst och syrliga komentarer gör det mödan värt.
_____________________________________________
Referenser:(1) Carl Bondes brev till Axel Oxenstierna 1635 ur Sverker Sörlin "Framtidslandet", 1988, sid 30.(2) Många tror att namnet Sameland är en modern konstruktion, men så är inte fallet. När Abraham Hülphers på 1780-talet skrev bokverket "Beskrifning öfwer Norrland", så visste han vad området egentligen hette: "Lapparna hafwa från urminnes tid wistats I de närmast fjällen belägne trakter, hwilka under namn af Lappmarker fått 7 särskilde fördelningar /…/ som af detta folkslag, på deras språk kallas Sameland eller Sameladde; och är blifwit brakte under Sweriges Crono i 13 saeculo." Citatet är hämtat ur Abraham Hülphers "Samlingar till en Beskrifning öfwer Norrland – Medelpad 1771 – Ångermanland 1780", nyutgåva 1985, sid 322.(3) Nicolaus Lundius "Descriptio Lapponiae", sid 26, ur Phebe Fjellströms (företal) och Israel Ruongs (efterskrift) forskarsamling av texter: "Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige", 1983. (Sidnumreringen är individuell för varje text i textsamlingen)(4) A a sid 28(5) Bo Lundmark "Samernas förkristna religion och samemissionen" ur Lars Svonni (red) "Samerna – ett folk i fyra länder", 1974, sid 80.(6) A a sid 15(7) K B Wiklunds förord från 1905 till A a(8) Den statliga utredningen SOU 1975:99 "Samerna i Sverige – stöd åt språk och kultur", sid 45: Nicolaus Lundius var student och Olof Sirma var präst – inte tvärtom.(9) Sten Henrysson "Lappmarkens präster, ursprung, arbetsuppgifter och levnadsvillkor" ur Sten Henrysson (red och huvudförf) "Samer, präster och skolmästare – Ett kulturellt perspektiv på samernas och övre Norrlands historia", Centrum för arktisk forskning , Umeå universitet, Rapport nr 23, 1993, sid 86 (enligt Bygdéns Herdaminne).(10) Jämför Johannes Schefferus "Lappland", nyutgåva 1956, sid 154.Referenser:(1) Carl Bondes brev till Axel Oxenstierna 1635 ur Sverker Sörlin "Framtidslandet", 1988, sid 30.(2) Många tror att namnet Sameland är en modern konstruktion, men så är inte fallet. När Abraham Hülphers på 1780-talet skrev bokverket "Beskrifning öfwer Norrland", så visste han vad området egentligen hette: "Lapparna hafwa från urminnes tid wistats I de närmast fjällen belägne trakter, hwilka under namn af Lappmarker fått 7 särskilde fördelningar /…/ som af detta folkslag, på deras språk kallas Sameland eller Sameladde; och är blifwit brakte under Sweriges Crono i 13 saeculo." Citatet är hämtat ur Abraham Hülphers "Samlingar till en Beskrifning öfwer Norrland – Medelpad 1771 – Ångermanland 1780", nyutgåva 1985, sid 322.(3) Nicolaus Lundius "Descriptio Lapponiae", sid 26, ur Phebe Fjellströms (företal) och Israel Ruongs (efterskrift) forskarsamling av texter: "Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige", 1983. (Sidnumreringen är individuell för varje text i textsamlingen)(4) A a sid 28(5) Bo Lundmark "Samernas förkristna religion och samemissionen" ur Lars Svonni (red) "Samerna – ett folk i fyra länder", 1974, sid 80.(6) A a sid 15(7) K B Wiklunds förord från 1905 till A a(8) Den statliga utredningen SOU 1975:99 "Samerna i Sverige – stöd åt språk och kultur", sid 45: Nicolaus Lundius var student och Olof Sirma var präst – inte tvärtom.(9) Sten Henrysson "Lappmarkens präster, ursprung, arbetsuppgifter och levnadsvillkor" ur Sten Henrysson (red och huvudförf) "Samer, präster och skolmästare – Ett kulturellt perspektiv på samernas och övre Norrlands historia", Centrum för arktisk forskning , Umeå universitet, Rapport nr 23, 1993, sid 86 (enligt Bygdéns Herdaminne).(10) Jämför Johannes Schefferus "Lappland", nyutgåva 1956, sid 154.

Bekämpa elitdesignen av Olof Rydström publicerad i Flamman 050901
Vad har gått snett? Varför beter sig vuxna människor som barnungar på en skolgård? Varför kan de inte genomskåda designhysterins människosyn? Hur kan intellektuella människor undvika att analysera grunden för sina åsikter?

I tv:s inrednings- och designprogram mytologiseras formgivarna. En gång i tiden var design något progressivt. Den var till för att hjälpa folkmajoriteten. Den goda designen på 1950-ooch 1960-talen var en befrielse. Tidigare härskade slarvigt hopsnickrade stilimitationer av högborgerliga möbelideal. På 1970-talet kunde ett progressivt bord bestå av en obehandlad spånskiva på ett par bockar. Obekväma soffor ersattes med kuddar på golvet. Designen blev då lika med materialet. Formgivaren var användaren. Designen hade därmed upphävt sig själv.

Nu har design istället blivit statussymboler och vi har ett myller av stilmitationer, retrotrender, exklusiva material och signerade vardagsföremål. I de glassiga heminredningsmagasinens värld är blå bekväma fåtöljer lika sällsynta som barn. Länge leve bekväma fåtöljer, ärvda ärvda föremål,tvspel, lappar på kylskåpet, smutsiga cyklar i hallen eller souvenirvaser från Borås - ja allt som gör ett hem levande - men som inte passar in i designguruernas snobbism.