Olof Rydström Artiklar

Var tvångssteriliseringarna rasistiska?

En del forskare och debattörer ifrågasätter om de tvångssteriliseringar Sverige genomförde från 1934-75 kan kopplas till rasism. Istället betonas sociala anledningar. Andra forskare och debattörer betonar däremot rasismen som en av de viktigaste orsakerna. Men debatten är snårig och inte enkel att följa.

Det brukar påstås att tvångssteriliseringarna var något gammalt från 1930-talet som klingade av med åren. Men det stämmer inte! Tvångssteriliseringarna ökade efter Andra Världskriget och toppar runt 1950, men sedan ökar de igen och toppar på nästan lika höga siffror runt 1971. Steriliseringarna motiverades ofta annorlunda vid olika tider, men sett till det totala antalet går det inte att säga att de klingade av. (1)

Cirka 63 000 människor tvångssteriliserades. De officiella anledningarna till att de steriliserades var flera: eugeniska (att förbättra aveln av människor), sociala, medicinska och homofobiska. Ofta var det en blandning av dessa anledningar. Och vad en nutida skribent väljer att betona blir således avgörande för att besvara frågan om dåtida rasism.

I en del historiska standardverk betonas ofta just de sociala och mentala anledningarna till tvångssteriliseringarna. Rasism, rasforskning eller eugenik nämns ibland inte alls. Till exempel Norstedts historiebok (2013) skriver:

“Mellan 1935 och 1975 steriliserades, med eller mot sin vilja, 63 000 personer, ofta så kallade sinnesslöa eller kvinnor som bedömts som promiskuösa, det vill säga sexuellt lössläppta.” (2)

Överläkaren Patrik Persson avfärdar i Läkartidningen helt att steriliseringarna skulle handla om rasism. Istället pekar han just på sociala frågor:

“I de fall där zigenare och tattare blev steriliserade skedde det på social indikation.” (3)

En helt annan syn har lärarsajten SO-rummet. De beskriver rasismen och könsdiskrimineringen som några av de viktigaste faktorerna:

“Det finns mycket som tyder på att den romska gruppen ”resande” var särskilt utsatt för sterilisering. Ingreppen drabbade fattiga människor och personer i utsatt social ställning. Majoriteten av dem som steriliserades var kvinnor. Personer som ansågs ha någon psykisk funktionsnedsättning var särskilt utsatta.” (4)

Hur kan debattörer komma till så olika slutsatser? Vilka fakta grundar de sina analyser på? Hur bemöter de varandras argument? Vi tar det från början!

Avslöjandet

Debatten om tvångssteriliseringarna inleddes 1998 med Maija Runcis doktorsavhandling “Steriliseringarna i folkhemmet”. Boken var ett stort pionjärarbete. Hennes frågeställningar byggde framförallt på ett (mycket befogat!) genusperspektiv. Runcis skriver själv att:

“I min avhandling Steriliseringar i folkhemmet, valde jag att studera steriliseringslagarnas tillämpning utifrån ett genusperspektiv. Jag ställde mig frågan hur det kom sig att 93% av de steriliserade individerna var kvinnor, när lagarnas tillämpningsområde gällde ”vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. Ansågs kvinnor vara mer utsatta för ”sinnesslöhet” eller själslig ”rubbning” än män? Svaret blev, kanske något förvånande, nej! Den samtida medicinska sakkunskapen visade att förhållandet var helt tvärtom, dvs. ”sinnesslöhet” och sinnessjukdom hade bekräftats vara vanligare hos män. Alltså måste andra argument sökas för att finna förklaringar till kvinnors överrepresentation i materialet.” (5)

Runcis huvudlinje var således en självklar frågeställning om kvinnoförtryck. Inte alls konstigt, med tanke på att över 90 procent av de drabbade var kvinnor! Andra perspektiv behandlades inte lika utförligt. Sedan dess har Runcis skrivit artikeln “Historikern, experterna och steriliseringarna av resanderomer” (2016). Här försöker hon svara på frågan huruvida tvångssteriliseringar av resanderomer var vanliga?

“De sakkunniga gick som katten kring het gröt vad gällde benämningen ”tattare”, vilket medförde att kategorin i steriliseringslagens praktik inte pekades ut som en särskild ras, utan i förekommande fall steriliserades på grund av “vagabonderings-tendenser” eller “asocialt levnadssätt”. Denna tvehågsenhet visar tydligt att experterna inte var överens om hur kategorin ”tattare” skulle definieras och identifieras och därför kom de att inkluderas i den allmänna kategorin misskötsamma och ”asociala” individer. Det är i ytterst få steriliseringsansökningar som benämningen ”tattare” anges och efter 1955 försvann begreppet helt i steriliseringsansökningarna.” (6)

Runcis genomför sedan en delundersökning på Göteborgs och Bohuslän av några familjer som kallades “tattare” av myndigheter:

“Den studie jag har redogjort för visar att resanderomernas berättelser om steriliseringar ligger väl i linje med hur dåtidens vetenskap och experter såg på dem som en grupp som borde komma i fråga för steriliseringar, samtidigt som jag hittills har hittat ytterst få belägg för att resanderomer var en speciellt utsatt grupp vad gäller de faktiskt genomförda steriliseringarna.” (7)

Det är naturligtvis en skillnad mellan att faktiskt bli steriliserad och att leva under ett ständigt hot om att bli steriliserad. Men när frågan ställs om romer “drabbades” av tvångssteriliseringarna – så avses oftast endast de fysiska övergreppen. Men att leva under hot om terror är också ett övergrepp. Hur utbrett var politiker och myndigheters hot att romer skulle tvångssteriliseras? Om det visar sig att hoten var vanliga både bland myndigheter och politiker – var det då verkligen sällsynt att hoten sattes i verket? En tredje fråga handlar om huruvida det fanns motståndare till tvångssteriliseringar på den tiden? I debatten framställs ofta myndigheter, politiker och debattörer som eniga – men fanns det vid denna tid även tankegångar som kritiserade tvångssteriliseringar?

Källkritik

Ett grundläggande problem är begreppen som används i historiska källor. Idag använder forskare begreppet “självdefinition” som grund för huruvida en person tillhör en folkgrupp eller ej. Det går alltså inte att klistra etniska etiketter på någon utan att fråga. För att till exempel folkräkningar (där människors folkgrupper redovisas) ska bli internationellt accepterade, så måste dessa folkräkningar bygga på just “självdefinition”. Det går inte att gissa, eller försöka uppskatta, hur stor en folkgrupp är. Ingen annan kan klistra på en etikett att du tillhör – eller inte tillhör – en viss folkgrupp.

Många historiker hittar begrepp som “tattare” eller “zigenare” i historiska källor, men det går inte därav att helt säkert dra slutsatsen att dessa människor faktiskt var romer. Det kan mycket väl bara vara fördomar hos dem som skrev ned dessa kommentarer. Omvänt så kan det mycket väl finnas romer bland dem som inte kallas så av myndigheter. Det kan bero på att dessa människor smälte in i samhället eller på att uppgiftslämnarna inte ansåg det nödvändigt att anteckna etnicitet – eller inte ville skylta med att ha fördomar.

Idealt borde således forskare istället utgå från nu levande människor som säger sig tillhöra en folkgrupp och sedan leta sig bakåt – för att studera huruvida äldre släktingar drabbats av tvångssteriliseringar. Som det nu är, grundas de flesta analyser tyvärr på ett material som är mycket tveksamt. Det bygger ofta på fördomsfulla anteckningar av människor som inte vet något om den kultur de påstår sig bekämpa.

Beräkningarna

Med alla dessa reservationer så närmar vi oss således frågan om tvångssteriliseringarna även hade rasistisk grund? En av dem som hårt kritiserat linjen att det inte skulle handla om rasism är journalisten Bo Hazell:

”Statistiska beräkningar utefter den statliga utredningen 1997 visar att mellan 600 och 700 av de inskickade steriliseringshandlingarna kategoriserades gälla ”tattare”. Av dessa lär 450 och 500 medborgare ha steriliserats mot sin vilja med hänvisning till sitt etniska ursprung. Eftersom antalet ”tattare” efter myndigheternas rasregistrering 1944 ansågs vara 8 000 individer som bodde i 2 000 hushåll innebär det att minst var fjärde resandehushåll hade någon som blev tvångssteriliserad.” (8)

Hazells beräkning redovisas i Vitboken om förtrycket av romer i Sverige. Den är således allmänt spridd och välbekant. Jag hittar inga forskare som konkret bemöter Hazells beräkningar. Det är anmärkningsvärt, med tanke på hur mycket som skrivits om tvångssteriliseringarna, att så dramatiska uppskattningar lämnas helt utan kommentarer – samtidigt som de har en framträdande plats i Vitboken. Beror det på att han anses oseriös, som journalist och inte forskare, eller på att uppgifterna så totalt kolliderar med den etablerade synen att tvångssteriliseringarna främst hade sociala orsaker?

Problemet är att om du arbetar med absoluta tal, så kan det verka som om få romer tvångssteriliserats. Men om du sedan jämför detta med dåtida myndigheters uppskattning av den romska gruppens totala storlek – så blir bilden en helt annan. Eller i alla fall den objektiva osäkerheten i siffrorna mycket större.

“Även steriliseringsutredningens analys av de tre fall som hade definierats som ”zigenare” är missvisande, menar (forskaren Paulina) de los Reyes, som också menar att om utredningen hade relaterat de identifierade fallen till de uppgifter om antalet ”zigenare” om 498, som Socialstyrelsens inventering kom fram till, hade man med en konfidensgrad om 95 % kommit fram till ett konfidensintervall som spänner mellan 28 och 210 fall. Konfidensintervallet är, som de los Reyes framhåller, visserligen för stort för att kunna dra några slutsatser om hur många romer som utsattes för sterilisering. Likväl menar hon att siffrorna kan läsas som en indikation på att fler romer än vad som hittills har gjorts gällande kan ha varit utsatta för steriliseringsingrepp, framför allt i förhållande till den romska gruppens storlek på 1940-talet.” (9)

Dåtidens synsätt

En intressant fråga är varför möjligheten till tvångssterilisering började diskuteras just på 1930-talet? Det skedde en gradvis frikoppling mellan humaniora och naturvetenskap i slutet av 1800-talet. Tidigare hade till exempel läkare tvingats svära den så kallade Hippokratiska läkareden, där det bland annat står:

“Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter, och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika.” (10)

Men 1886 avskaffas kravet att läkare ska svära denna ed. Jag säger inte att detta enskilt skulle vara den främsta anledningen till tvångssteriliseringarna, men det är ett tecken på förändrade prioriteringar inom läkarkåren.

Ofta framställs det som om hela dåtiden var anhängare till tvångssteriliseringar. Men så var det inte! Katolska kyrkan har ofta spelat en reaktionär roll i historien. Men när det gällde tvångssteriliseringar så satte påven Pius XI ner foten ordentligt redan 1930: “De offentliga myndigheterna har ingen makt över medborgarnas kroppsdelar och kan aldrig av rashygieniska eller några som helst andra skäl skada eller inkräkta på deras kroppsliga integritet”. (11) Året efter förbjöd han katoliker att ha något att göra med sådant.

Idag betonar således många historiker och debattörer den sociala aspekten eller könsskillnaderna som grund för steriliseringarna. Men det ursprungliga 1929 års steriliseringsbetänkandet avfärdar tvärtom fattigdom och betonar samtycke – med undantag just för eugenik:

“Det betonades särskilt att ”det icke är fråga om högre eller lägre samhällsklasser eller om ekonomiskt bättre eller sämre ställda” individer. Likväl framkom synpunkten att det fanns individer: ”som ur ärftlighetssynpunkt äro väl rustade och som samhället väl behöver, […] å andra sidan individer, vilka ur samma synpunkt äro att betrakta som sjuka och i biologiskt avseende mindervärdiga och beträffande vilka det ligger i samhällets intresse, att de uppträda i så litet antal som möjligt.” (12)

På den tiden (1930-1940-tal) användes ofta begreppet “asociala”, när de skulle beskriva vilka målgruppen var. Det är ett begrepp som kanske för tankarna till socialgrupper eller fattigdom – men som synes ovan var de INTE målgruppen; i alla fall inte inledningsvis. “Asociala” var istället ett samlingsbegrepp för oönskade grupper. Det handlade om att begränsa rätten till ärftlighet, att bedriva ett mänskligt avelsprogram.

Under de fem år som följer efter betänkandet ovan så skärps steriliseringsförslaget ytterligare och 1934 kommer så den första steriliseringslagen vilken innebar specificerade “situationer där ett ingrepp fick ske utan samtycke. /.../ En eugenisk indikation förelåg om någon kunde antas föra över ärftlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Den sociala indikationen definierades som att någon var ”för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn.” I båda dessa fall var indikationerna kopplade till ”psykisk rubbning” som enligt lagen (och dåtidens synsätt) var en förutsättning för operation.” (13)

Men kraven på mer omfattande tvångssteriliseringar ökade:

“År 1941 antog riksdagen Lag om sterilisering som ersatte 1934 års lag. Den omfattade även rättskapabla personer som gav sitt samtycke. Den sociala indikationen vidgades till att omfatta begreppet ”asocialt levnadssätt”.” (14)

Vilka som är måltavlan för det “asociala levnadssättet” blir tydligt, när riksdagsledamoten Verner Vilhelm Hedlund (S) debatterar:

“Asocialt levnadssätt står ofta i ett visst samband med själsliga rubbningar. Jag tänker därvid på alkoholister, lösdrivare, tattare och återfallsförbrytare.[…] Jag förstår icke, varför dessa människor skola få sätta barn till världen.” (15)

Sveriges största parti kopplade alltså den “asocialitet” som krävs för tvångssterilisering direkt till gruppen “tattare”. De övriga riksdagspartierna använde liknande språkbruk. Men dessa människor såg oftast inte sig själva som rasister. De löste den gordiska knuten genom att helt enkelt vägra erkänna att resandefolket var en folkgrupp. Istället för övergrepp på en folkgrupp – så kallades det ingrepp mot “asocialitet”. Att därmed inkludera “tattarna” blev därför okontroversiellt.

Efter Andra Världskriget inledde FN en uppgörelse med rasism. I december 1948 kom FN:s Folkmordsdefinition, där det tydligt står att som “folkmord” räknas inte bara rena mord, utan även:

“Att avsiktligt inskränka en grupps livsvillkor i syfte att förstöra hela eller delar av gruppen. Att införa åtgärder avsedda att förhindra barnafödande inom gruppen. Att med tvång flytta barn ur gruppen till en annan grupp.” (16)

Men eftersom Sveriges Riksdag styvnackat vägrade erkänna att romer var en folkgrupp – så föll denna platt till marken i Sverige. Jag får en känsla av att det ansågs omodernt att alls tala om folkgrupper överhuvudtaget; typ som lite allmoge med ‘knätofs’. Än idag är det sällsynt att Folkmordsdefinitionen hänvisas till, när det talas om folkgrupper i Sverige. Men även internt växte ifrågasättandet av grunden för tvångssteriliseringarna:

“Påståendet om "ärftlighetens stora betydelse" kontrasterar också mot en av medicinalstyrelsen utgiven cirkulärskrivelse 1948 där det heter att "Det skall erinras om att många fall av sinnesslöhet icke är ärftliga (---) Det har enligt erfarenheter i medicinalstyrelsen icke sällan förekommit, att i unga år såsom sinnesslöa steriliserade personer efter några år uppnått en avsevärt högre eller normal intelligensålder, och ådagalagt en god social anpassning. Möjligheten av eftermognad måste därför i många fall, och detta gäller även när viss men ej helt avgörande eugenisk indikation föreligger, allvarligt övervägas"” (17)

Många skribenter påstår att tvångssteriliseringarna upphörde 1975, men 1972 införs steriliseringskrav för transpersoner som vill byta kön. 2009 fastslog Europakommissionens kommissionär för de mänskliga rättigheterna att steriliseringskravet på transpersoner strider mot Europakommissionen. Trots detta upprätthölls tvångssteriliseringarna ända till 2013.

Det brukar sägas att man inte ska döma historiska oförätter med dagens ögon. Men lika sant är att man inte kan använda dagens begrepp för att förklara dåtida övergrepp. Att beskriva de drabbade som “socialgrupp” är ohistoriskt.

Olof Rydström

Publicerad i tidningen Fjärde Världen nr 3-4 2020. Källor: (1) Statistikkälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssterilisering_i_Sverige#/ media/Fil:Steriliseringar_1935%E2%80%931979.svg (2) “Sveriges historia 1965-2012”,sid 380, red Jenny Andersson och Kjell Östberg, Norstedts, 2013, sid 380. (3) Persson,Patrik, Läkartidningen 1998, https://web.archive.org/web/20111208141937/http://ltarkiv.lakartidningen.se/1998/temp/pda16874.pdf (4)https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/steriliseringspolitiken-i-sverige 200821 (5) Runcis, Maija. 2016. “Historikern, experterna och steriliseringarna av resanderomer.” ur I: Sandén, A. & Elgán, E. (red.) “Kunskapens tider: Historiska perspektiv på kunskapssamhället.” Pp. 110–127. Stockholm: Stockholm University Press. DOI: http://dx.doi.org/10.16993/bai.h. License: CC-BY 4.0 (6) Ibid (7) Ibid (8) Hazell, Bo (2011), “Resandefolket. Från tattare till traveller”, sid 132–133. (9) Vitboken “Den mörka och okända historien” Ds 2014:8https://data.riksdagen.se/fil/98CCB81F-BA8D-4A13- B946-039B4C86DAE0 (10) Bra Böckers uppslagsverk, band 11 (1976), sid 19 (11) Källa: Piltz, Anders i Signum 1997 nr 6 http://www.signum.se/archive/read.php?id=156 (12) Vitboken “Den mörka och okända historien” Ds 2014:8, sid 114 https://data.riksdagen.se/fil/98CCB81F-BA8D-4A13-B946-039B4C86DAE0 (13) Ibid sid 115 (14) Ibid sid 122 (15) Hedlund, Verner Vilhelm (s), Andra kammarens protokoll, Nr 25, 1941, sid 43. (16) FN:s Folkmordsdefinition 1948 https://www.un.org/en/genocideprevention/documents/atrocity-crimes/ Doc.1_Convention%20on%20the%20Prevention%20and%20Punishment%20of%20the%20Crime%20of%20Genocide.pdf (17) SOU 200:20 “Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975”, sid 38-39 https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2000/03/sou-200020/

Video från ERIAC:s symposium i Stockholm.

“Påtagligt romskt kulturarv”

Hur ser det romska kulturarvet ut? Hur har det påverkat europeisk kultur? Hur kan det skapas en förståelse för romsk kultur och romska traditioner?

ERIAC – Det Europeiska romska institutet för konst och kultur – gästade Stockholm med ett symposium på temat “Påtagligt romskt kulturarv”. Föreningen Fjärde Världen hade två deltagare.

ERIAC grundades i Berlin 2017 och är den första transnationella europeiska organisationen som kämpar för romsk konst och kultur. ERIAC skapades av Europarådet, The Open Society Foundations och Alliance for the European Roma Institute.

Före detta EU-parlamentarikern Soraya Post beskrev i sitt inledningsanförande hur debatten om romer ofta handlar om stereotyper. Det har funnits en konsensus bland alla samhällets aktörer att exkludera romer, menade hon: “Vi romer vill ha rättvisa – varken mer eller mindre”. Romer har bidragit till den europeiska historien och kulturen och vill ha respekt och rättvisa för detta bidrag, underströk Post: “Det är inte vår kamp – det är VÅR kamp” – ALLA måste kämpa mot fördomar för att skapa en rättvisa för romer, avslutade hon.

ERIAC sponsras av Tyskland. Och Manfred Schüler, från Tysklands ambassad i Stockholm, höll ett annat av symposiets inledningsanföranden. Han betonade att Tyskland snart tar över EU-ordförandeskapet och att läget samtidigt är problematiskt. Demokratiska värderingar försvagas. Hat mot judar, muslimer och romer blir allt vanligare.

Efter inledningsanföranden så arbetade deltagarna i fyra grupper:

“Romskt motstånd – historia och kultur”,

“Vad kan Europa lära från Norden?”,

“RomaMoMa – perspektiv för ett framtida europeiskt romskt museum”,

“Ett romskt kulturarvsmanifest”.

Tanken var inte att utarbeta helt färdiga svar – snarare att deltagarna skulle bidra till en sorts tankesmedja om hur dessa frågor ska hanteras i framtiden.

Undertecknad deltog, på ett mycket litet hörn, i gruppen för ett kulturellt romskt manifest. Jag kände mig ganska obetydlig i en grupp där två professorer hade romani som inriktning och det dessutom medverkade ett antal kända författare och kulturpersoner.

Samtalsspråket var engelska. De olika varianterna av romani förstås inte enkelt mellan olika romska grupper i Europa. Inte heller inom Sverige finns ett gemensamt romanispråk som förstås av alla delgrupper av romer.

De inledande frågorna var: Vad är romsk kultur? Vad är hotat i kulturen? Och vad är okänt bland allmänheten om romskt kulturarv?

Delia-Mandalina Grigore, från Bukarest universitet, sammanställde deltagarnas olika kommentarer. Många betonade hur okänt det romska kulturarvet är i Europa – trots att det romska inflytande verkligen är påtagligt. Inom musiken har den romska traditionen varit särskilt stark. Det underströks att det bara är romer själva som kan säga vad som är traditionell romsk kultur. Andra personer kan inte peka och säga att: det här är typiskt romskt – medan det där inte är romskt. Skolornas roll betonades, de måste lära sig mer om romsk kultur och respektera romska traditioner. Flera hoppades att EU-parlamentet ska ta upp frågan om bristen på kunskap om romsk kultur i det europeiska kulturarvet.

Stämningen var mycket god. Många såg, trots allt, framtiden an med tillförsikt. ERIACs symposier i olika delar av Europa är en del av ökad romsk organisering för att börja förändra bilden av romsk kultur – men också en tankesmedja; där forskare, politiker och journalister kan hämta kunskap.

Olof Rydström

ERIAC – European Roma Institute for Arts and Culture, Europeiska romska institutet för konst och kultur. “Roma Tangible Heritage Symposium” genomfördes i Stockholm 28 november 2019 på Tensta Konsthall. Artikeln är publicerad i Tidningen Fjärde Världen nr 1 2020.

“Född slav – död fri?”

Vad hände med slavarna som kom till Sverige på 17- och 18-hundratalen?

I boken “Född slav – död fri?” undersöker Arvid Bergman hur några tidiga afrosvenskar på 17- och 1800-talen bemöttes. Han är själv släkt med en av dem: Richard Abramsson, som kom till Sverige på 1780-talet.

“Jag fick höra både i radioprogram men också i allmänt tal och av det fåtal person som hade kunskap om dessa personer att de hade det bra och blev väl behandlade.”

Men något skavde i detta; Bergman kände att det inte stämde med det som släkten berättat och den faktiska verkligheten. Han började forska i arkiven och resultatet är denna bok.

Den överslätande attityden gentemot historisk rasism är signifikativ för hur afrosvenskarnas historia har beskrivits. Till exempel skrev Jan-Öjvind Swahn och Ola Jennersten 1985 en bok om Sveriges slavkoloni Saint Barthélemy:

“Men eftersom St Barth inte rymde några plantager utan idel småbruk var dess fåtaliga slavar närmast att jämföras med de drängar och pigor som behövdes i hemlandets bondgårdar, och av allt att döma behandlades dessa “bondslavar” tämligen väl efter den tidens synsätt.”

Afrosvenskarnas historia har alltså i mycket blivit bortförklaringarnas historia. En historia som, tills nu, varit skriven nästan helt utan att lyssna på slavättlingarna. Arvid Bergman är dock kritisk till att fokus läggs på Saint Barthélemy, när det skrivs om Sveriges slaveri:

“(N)är kopplingen mellan Sverige och slaveriet har behandlats har det mest handlat om den forna svenska kolonin Saint-Barthélemy. Det har resulterat i att fokus har tappats på de som verkligen var på “svensk” mark. De som köpts av slavhandlare och slutligen hamnade här.”

Och vilka var slavägarna? Arvid Bergman pekar på hur kung Karl XIII verkar ha haft ett stort personligt ansvar för att ta hit svarta människor som ett ‘exotiskt’ inslag i den svenska armén.

När Bergman nu beskriver ett antal tidiga afrosvenskars livsväg så märks majoritetssamhällets fördomar tydligt. De fick ofta udda och dåligt betalda jobb; ibland som artister. Deras barn kämpade också för att överleva – ofta marginaliserade under en redan hård tidsperiod. Det är en mycket intressant och välskriven skildring. Dessutom har Bergman genomfört ett fantastiskt arkivarbete.

Berättelsen om afrosvenskarnas historia är inte enbart en berättelse om slaveriet och de afrosvenskar som levde i Sverige. Det handlar också om majoritetssamhället– om formell och informell rasism.

Hur kunde historieforskarna vara hemmablinda så länge? Bruket att skriva svulstigt högtidligt om Sveriges historia försvann för snart hundra år sedan. Men det ersattes inte av allsidighet och öppenhet för nya perspektiv. Istället förminskades Sveriges historiska ansvar för övergrepp. Tanken att faktiskt lyssna på de grupper som utsattes fanns alltför sällan.

Olof Rydström

Recension av Arvid Bergmans bok “Född slav – död fri?”. Publicerad i Tidningen Fjärde Världen nr 3-4 2019.

Livsglädjens konstnär: Théo Tobiasse

Under 1980-talets YUPPIE-era var Tobiasse bland det coolaste du kunde ha på väggen. Då hade han precis börjat resa i USA och verken inspirerades av Chagall, den aztek- och indiankultur han mötte på den Amerikanska kontinenten. Och jazzmusiken såklart! Själv nämnde Tobiasse även inspirationen från Rembrandts tavla “Judisk brud”. Där finns en färgskala som återkom i många av hans bilder.

Théo Tobiasse (1927-2012) skapade en konst som ger religiösa motiv livsglädje. Inte så konstigt, när hans familj satt gömd i Paris under kriget. Bara något år innan hade dessutom hans mamma dött. Som tonårig jude under den tyska ockupationen svävade hans liv varje dag mellan hopp och förtvivlan. Ett berömt citat av honom lyder: “Jag är bara en chans förvandlad till öde”.

Tobiasse föddes i Jaffa, i nuvarande Israel, 1927. Föräldrarna kom från Litauen. Men redan som mycket ungt barn flyttade han med familjen till Paris 1931. Familjen hade ekonomiska problem och hans pappa fick jobb som typograf i Paris. Den långa resan genom Europa, med alla intryck, står i kontrast till de år familjen sedan tvingades gömma sig undan förföljelse. Först 1950 blev Tobiasse fransk medborgare.

Efter kriget flyttade han till Nice och sedan till Saint-Paul de Vence. 1961 vann Tobiasse ett par konstpriser och 1968 hade han sin första separatutställning i New York. Efter ett besök i Jerusalem 1970 kände han att han ville ‘återupptäcka’ sina judiska rötter. Tobiasse skapade en glasmålning till den judiska gemenskapen i Nice. Nu står även en av hans skulpturer vid Ben Gurionuniversitetet i Israel.

Tobiasse fick även i uppdrag att utsmycka kapellet Saint-Sauveur du Cannet, som var mycket förfallet, men skulle renoveras 1989. Mosaikens tema “Livet är en fest” är en hyllning till “Världens skapelse”. I mitten syns en bedjande kvinna under solen. Men kvinnan är inte, som brukligt, underdånig. Istället ser hon ut att be i glädje över livets gåvor. Det är en ekumenisk framställning, ett framåtblickande i en historisk miljö. En manifestation att allvar och glädje inte är motsatser.

På 1990-talet reste han till Prag och Venedig och hämtade inspiration. Samtidigt fortsatte arbetet med att skildra den judiska historien. 1993 invigdes det monumentala arbetet “Le Chant des prophètes” i synangogan i Nice. 1999 återbesökte han sin födelsestad Jaffa i Israel.

Tobiasse konst är eklektisk. Den hämtar intryck både från franska, judiska och andra traditioner. Han inspirerar till tolkningar. Tobiasse egna liv är stammen i det konstnärliga träd som sträcker sig upp mot solen och friheten.

Olof Rydström

Publicerad i Tidningen Fjärde Världen nr 2 2019

Pampiga husets rasistiska historia

Alla hus har en historia. Men vissa hus historia är värre än andra.

På finaste adressen, mitt i Västervik, ligger ett stort pampigt hus. Det ser ut som om det hör hemma i förnäma kvarter i Stockholm eller Göteborg – men detta hus ligger i småstaden Västervik. Hur hamnade det här?

Emil Häggblad flyttade till sin frus hemstad 1906 och lät då bygga huset. Hur hade han råd med det?

Häggblad hade fört ett kringflackande liv som legosoldat för Storbritannien och haft anställningar i afrikanska gruvor. Trots misslyckade insatser i boerkriget så lyckas Häggblad, efter att ha tagits till fånga, ändå framstå som en krigshjälte. Runt år 1901 har han jättetur och kommer över en guldinmutning vid Surprisegruvorna i Zimbabwe, som då var området Rhodesia under British South Africa Company. Häggblad blev stormrik på guld som rätteligen tillhörde Zimbabwes folk. 1910 stod det pampiga huset i Västervik klart.

Att ta guld från en rasistisk och kolonialt utnyttjad stat för att bygga hus i Sverige borde rimligen vara kontroversiellt. Åtminstone nu – år 2018. Men tvärtom framställs historien i turistbroschyrerna som okontroversiell; ungefär som om det handlat om en helt vanlig investering med pengar som Häggblad tjänat. Västerviksguiden använder till och med det gamla rasistiska namnet Rhodesia. I broschyren ‘Allt om Västervik’ så kallas Emil Häggblad för “äventyrare”. Det är ett sätt att beskriva kolonialism som för tankarna till ungdomsböcker för mer än 50 år sedan. Det är som om avkoloniseringen aldrig skett.

Istället för att romantisera historien så borde huset få en minnesplatta över de koloniala övergreppen i Zimbabwe. I Sverige behöver vi problematisera det koloniala perspektivet i historieskrivningen. Det gör huset mer intressant som historisk byggnad om vi inte bara ser en pampig fasad – utan förstår att här finns ett kolonialt förtryck som har betalt för varje tegelsten.

Olof Rydström

Publicerad i Tidningen Fjärde Världen nr 3-4 2018. Källor: Västerviksguiden 2018, Allt om Västervik nr 2 2018, Västerviks Tidningen 090131, Populär Historia 030119.

Konsert: Maxida Märak & A Tribe Called Red

Maxida Märak och A Tribe Called Red på samma scen! Det kan inte bli bättre!

På skärmen visas om och om igen hur Michael J Fox jagas av indianer i sin DeLoreanbil i filmen Tillbaka till framtiden. Bara genom att visa samma korta klipp tjogtals gånger så ändrar filmens budskap karaktär: från att vara ett klipp med vilda indianer som jagar hjälten – till att bli en hård kritik av hur indianer schablonmässigt framställs i media. På samma sätt visas hur indianer i tecknade filmer antingen idoliseras eller förlöjligas som en rasande pöbelhop.

Klippen kommenteras inte alls. Istället spelas en konstant ljudmatta av elektronisk musik som under en halvtimmeslång konsert varvas med traditionell indiansk dans. Det är så den kanadensiska musikgruppen A Tribe Called Red arbetar på scen. Ett band som har flera miljoner visningar av sina musikvideor på YouTube.

Fjärde Världen har tidigare (FV nr 3 2017) uppmärksammat hur A Tribe Called Red förra året protesterade mot Kanadas officiella 150-årsjubileum. De menar att genom att fira detta jubileum så accepteras också en kolonial historieskrivning; där ursprungsfolkens mångtusenåriga historia i Kanada marginaliseras.

Maxida Märak inleder med att säga att hon oftast ogillar att presenteras som en stereotypisk samisk kvinnorättskämpe – men idag, på denna scen, är det ett stolt ursprungsfolkstema! Och A Tribe Called Red är en av hennes favoritgrupper. Märak säger, enligt programbladet: ”Jag och A Tribe Called Red har en väldigt speciell relation, då vi faktiskt också är nära vänner. Vår musik och personer länkas ihop med varandra på ett sätt som inte kan beskrivas med ord, så lika trots den enorma distansen. Första gången vi möttes visste vi att vi kommer vara länkade livet ut. Vi har alltid sagt dock – att den dagen vi står på scen ihop så är det ordentligt, inget inhopp här och där – gör vi det så gör vi det episkt.”

Maxida Märak inleder och avslutar konserten. Mycket av hennes musik hämtar energi från kampen mot kolonialism och kvinnoförtryck. Men hon framför även Zarah Leanders “Vill du se en stjärna” i en modern version. Det är kanske signifikativt för Märak att använda musikaliska uttryck från olika håll och ändå göra sin egen mycket typiska musik av dem. Samtidigt som hon aldrig skäms över sin bakgrund som samisk aktivist.

Olof Rydström

Publicerad i Tidningen Fjärde Världen nr 3-4 2018. Maxida Märak och A Tribe Called Red spelade på Stockholms Kulturfestival den 15:e augusti

Olof Rydström Artiklar

Varför denna hemsida?

Intressant om befolkningsbytet på Floridahalvön under 1700-talet. När Storbritannien tog över stannade bara 30 personer kvar.

Senaste årets artiklar